Etikettarkiv: Språkförändring

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

Annonser

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

27 kommentarer

Under Språk

7. Tomten höll reda på husets tomt

Nu är det julafton om sjutton dagar, och alla som har en gnutta empati i kroppen kan säkert föreställa sig att tomten har rätt mycket att göra just nu. Därför tänkte jag att vi kunde ge tomten lite uppmuntran genom att ägna en kalenderlucka åt hans beteckning.

Ursprunget till ordet är tomtebisse, tomtenisse, tomtegubbe och liknande ord, det vill säga en gubbe som hörde till husets tomt. Former som tomtgubbe finns också i äldre källor, men oftast har ett e kilats in som en fog mellan leden för uttalssmidighetens skull. Efter ett tag började efterledet falla bort igen, men då satt den lilla fogen e kvar, och resultatet blev – tomte.

Den ursprungliga tomten var inte rödklädd, storvuxen, vitskäggig och varmhjärtad; den bilden brukar Cocacola få ta åt sig äran för. Den tomte som levt länge i den svenska folktron får i stället följande signalement i Nordisk Familjebok från 1887:

Tomtenissarna äro alltid af manligt kön, till växten små och dvärgartade. De äro klädda i röd toppmössa, grå rock och knäbyxor. Vanligen göra de sig osynliga och visa sig ej gerna för andra än husbonden sjelf.

Den gamla tomten var alltså mer något i stil med den Jenny Nyström brukade måla – även om man kan misstänka att den tomten var lite ovanligt gladlynt.

Gammelsortens tomte var nämligen visserligen flitig (endast han är som bekant vaken när snön lyser vit på taken och det där), men han var inte alltid så lätt att ha att göra med. Nordisk Familjebok igen:

Ofta hålla de sig i stallet eller ladugården, hjelpa flitiga och trogna tjenare, men ställa ofta till förtret för dem, som äro lata och otrogna. De draga ofta hö och säd från granngårdarna till sin egen husbonde. Retas de, förstöra de trefnaden och välståndet i gården. Mångenstädes sätter folket ut litet mat till nissen. En och annan gång föräras honom ett litet klädesplagg; men man får noga välja något, som han tycker om, ty han är mycket lättretlig. Med kristliga ting vill tomtegubben ej hafva något att skaffa och kan ej uttala Kristi namn. Likasom necken räknas han till den fallna skara, som ej kan ernå någon salighet. Det är dock enligt folktron i det fåfänga hoppet om delaktighet i frälsningen, som tomtekarlen visar sin stora flit och trohet i arbetet.

Det är nog tur att det är först efter Cocacolaskrockandets intrång som vi har börjat ställa så här pass stora krav på tomten. Man kan bara föreställa sig vad den gamla tomten hade tagit till sig om han hade fått önskelistor fulla med begär efter målarböcker och hundvalpar från gårdens alla barn.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Apropå gammalmodiga stereotyper

Apropå debatten om kinapuffarnas frontfigur fick jag denna bild av en vän.

Den föreställer en kaffemugg från 2011. Efter kristus.

Lämna en kommentar

Under Språk

Det blev ett kärleksbarn

Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.

Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.

Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:

Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.

Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.

Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.

Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).

Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.

Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.

33 kommentarer

Under Språk

Full fart för finlandssvenskan

Svenska är ett officiellt språk inte bara i Sverige, utan också i Finland. Där finns sådant som myndighetstexter, skönlitteratur, tidningar och gatunamn på svenska, och därtill ungefär 300 000 personer som talar svenska som modersmål. Men vad är det egentligen för svenska de talar där?

En ganska vanlig, om än obildad, missuppfattning (som möjligen får lite väl mycket uppmärksamhet av folk som roas av att förundras över andras obildning) är att finlandssvenska talas av finnar som lärt sig riktigt bra svenska som andraspråk. Så är det inte; finlandssvenskan talas av personer med svenska som modersmål. Det är därför de är så bra på svenska. En annan uppfattning är att finlandssvenskan är obesmutsad sverigesvenska som konserverats någon gång i en obestämd dåtid. Det vore våghalsigt att kalla detta för en missuppfattning, men jag tror personligen att den inte stämmer. En tredje uppfattning, förvånansvärt spridd bland just finlandssvenskar, är att finlandssvenska är som svenska fast med ganska många felaktigheter. Det är dem jag tänkte ägna uppmärksamhet åt här.

Sedan september 2010 har jag arbetat med en rapport om finlandssvenska. Tanken var att jag skulle studera finlandssvenskan med fördomsfria sverigesvenska ögon. Tack vare min oskuldsfulla obildning hade jag nämligen tidigare inte reflekterat särskilt mycket om hur finlandssvenska kan eller bör uppfattas. Det finns folk som pratar som Tove Jansson och Mark Levengood, och så är det inte mer med det. Så en finländsk tankesmedja gav mig i uppdrag att sätta mina oskuldsfulla tänder i 114 texter från Svenskfinland, och rapportera vad jag såg.

Man kan säga så här. För det första finns det inte särskilt mycket som skiljer finlandssvenskan från sverigesvenskan. För det andra går det ändå oftast att märka om en text är från Finland.

Det finns några olika typer av skillnader mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan. Exempelvis har finlandssvenskan ord som aldrig används i Sverige.

Vi ordnar ett talko i maj för att sätta igång inför säsongen.

(Talko är ett lån från finskan, och står för gemensamt frivilligt arbete, exempelvis gårdsstädning.) Och så finns det ord som har en annan betydelse i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, och ord som används på ett lite annorlunda sätt i finlandssvenskan. Dessutom går ofta det att se stilskillnader mellan två liknande texter från Sverige respektive Finland. Särskilt myndighetstexter från Finland tenderar att ha ett lite högre stilläge än de har i Sverige (och frågan är om det inte är det som ligger till grund för uppfattningen att finlandssvenskan är gammalmodig – finländska myndighetstexter har ofta en ton som i Sverige närmast återfanns på 1960-talet).

I måndags var jag i Helsingfors för att presentera resultaten. Som vanligt när man befinner sig i vilt främmande kulturer slogs jag av flera intressanta insikter. På seminariet där jag presenterade min rapport kommenterades den med ett uppläst citat av den osedvanligt kloka författaren och politikern Claes Andersson. Han hade skrivit en text om hur förlagsredaktörer uppmanar honom att stryka alla förfulande finlandismer ur sina romaner. Som exempel nämnde han hur han hade återberättat hur hemtrevligt det luktade av tarm när hans kompis pappa hade ”gått på tuppen”. Publiken nickade instämmande. Så måste man ju säga. Toa tänkte jag, det betyder toa, men så kan man ju för all del säga. Nog är det en finlandism, medgav Claes Andersson, men vad skulle man skriva i stället. Att pappan hade gått på – toa! Skrattet fullkomligen dånade i salen. Gå på toa! Jag dör!

Man måste ju komma ihåg att det inte bara är finlandssvenskan som skiljer sig från sverigesvenskan, utan också tvärt om.

Efter seminariet tog jag mig en glass tillsammans med arrangörerna nere vid hamnen, vid det som tydligen är allmänt känt som kolerabassängen. Mer om det någon annan gång. Bäst som vi satt där och konverserade och åt vidunderligt god kulglass dunsade något mjukt och tungt på mitt huvud. Jag blundade. När jag tittade upp var min grannes glasstrut på andra sidan kolerabasängen, i näbben på en stor fiskmås. ”De börjar nog bli ett stort problem de där”, morrade den före detta glassägaren.

Märkte du något konstigt? Nej, det blir lätt så. Studerar man yttrandet noggrannare inser dock man att det är konstigt att lansera en hypotes om fiskmåsfrågan i en sådan situation. Men rånoffret menade inte att det troligen håller på att bli ett problem när hon sa som hon gjorde. Nog betyder i finlandssvenskan snarare ‘definitivt’ än ‘kanske’. Sådana pyttesmå betydelseskillnader finns mellan varieteterna. Man märker dem sällan, för de utgör inget problem. Men kanske får de oss att framstå som lite konstiga inför varandra.

Min rapport heter Det går hårt. Du kan ladda ner den här. Du kan också lyssna när jag kommenterar rapporten i radioprogrammet Språket.

11 kommentarer

Under Språk