Etikettarkiv: Maktspråk

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

Annonser

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

16. Jul ska vara lika från år till år

Att jul är en tid för konservativa toner börjar bli uppenbart efter 15 julidéer. Man skulle kunna tro att det här är ett utslag av rådande politiska klimat, och det kan det väl vara, men idén om att julen håller på att förstöras är näppeligen ny.

Jul ska vara lika från år till årEn fantastisk källa för gamla tiders julidéer är Svenska fornsångers tredje band (1842), där Adolf Iwar Arwidsson beskriver hur ett präktigt julfirande ska se ut. Huvuddelen av julfirandet avhandlas under avsnittet om Trettondagsstjärnan, ett slags program för en artonhundratalsjulshow med dikter och sånger. Alltmedan programmet beskrivs kan dock författaren inte låta bli att ondgöra sig över hur sångerna  har ”nödgats emottaga fläckar och lyten af den folkklass hvars sysselsättning den numera utgör”. Precis som Avpixlat-bloggen i år rasade över att Svt visade luciafirande med rapmusik och en svart person i huvudrollen upprörs Adolf Iwar Arwidsson över hur ”nyare tiders händelser och lefnads åsigter hafva … intryckt sin stämpel”, och anser att ”det hela visar sig sönderbrutet och fragmentariskt”. I sin skildring av skådespelet använder han därför de uppteckningar som ”minst bära vittne om sednare klumpiga tillägg” (citaten från s. 514).

Pepparkaksgubbar

Idén om att julfirandet förstörs om det förändras är alltså ingenting nytt. Möjligen har den tagit sig ett nyare uttryck de allra senaste åren, när kritiken inte bara har riktats mot personer som anses tillhöra en lägre klass, utan även mot queerfeminism och antirasism som har ifrågasatt roller i luciatåget. Angående det där om den uteblivna pepparkaksgubben, som jag nämnde i luciadagens inlägg, har förresten radioprogrammet Medierna bringat lite mer klarhet och klokhet. Lyssna gärna på det! De frågar till exempel Jimmie Åkesson om han på allvar tror att julfirandet är hotat med tanke på den julpyntsöverdos som prunkar i varje offentligt rum (”It looks like Santa’s balls exploded”, som den amerikanska komikern Jon Stewart uttryckte det).

 

4 kommentarer

Under Julkalender 2012

15. Man ska vara nöjd med vad man får

Igår pratade vi om några tongivande julsagor från modern tid. Men juletidsskönlitteratur för barn är inte något nytt påfund. Julen för 141 år sedan, närmare bestämt år 1871, utkom Viktor Rydberg med den lilla sedelärande julsagan Lille Viggs äventyr på julafton. Som så många sagor har den ett ganska klart uppfostrande budskap: man ska vara nöjd med vad man får i julklapp.Man ska vara nöjd med vad man fårDen som vill kan nu ta en paus för att bekanta sig eller återbekanta sig med den trevliga berättelsen, i ljud från 1950-talet (spola till 13:40), eller i skrift.

Det här är min version av sagan: Den handlar om en liten typ som heter Vigg, som ligger hemma i en ödslig grå stuga och har tråkigt. Så kommer en tomtenisse och tar med honom på julklappsutdelning i nejden. Medelklassungarna får medelmåttiga presenter, som pennknivar, psalmböcker och fingerborgar, medan överklassbarnen får överdådiga gåvor som glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Kungens barn får värsta militärscenen som öfvergick allt Vigg någonsin hade sett. Så man kan ju fatta att Vigg var ganska peppad efter allt detta när det slutligen var dags för honom att få sin julklapp. Och så fick han ett par raggsockor. Vigg ba ”…”.

I berättelsens andra del åker Vigg och tomtenissen till fjällkungen, som bor i ett lodrätt berg. När de går in i berget är det fullt med ormar och paddor som ser ganska äckliga ut. Det visar sig att en av de fetaste giftpaddorna är där på grund av Viggs oförnöjsamhet och afund. Varje gång en människa i trakten tänkte en ond tanke skulle det visst komma dit en padda eller huggorm. Men inte nog med att paddorna och ormarna är där och ser äckliga ut. Det finns också en prinsessa som håller på att dö, och på något oklart sätt hänger hennes livhank på att människorna i nejden ska tänka mer goda tankar, som blir till en guldvikt i den ena vågskålen, och inte onda tankar som blir till äckliga djur som krälar runt i den andra vågskålen. Vigg får sjukt dåligt samvete över att ha yrkat på en mer rättvis fördelning av julgåvorna. Prinsessan överlever.

Ungefär så här såg Viktor Rydberg ut när han begrundade sin sedelärande julsaga:

Så här såg Viktor ut ungefär när han begrundade den färdiga sagan.

För föräldrar som inte har råd att ge jätteflashiga presenter till sina barn fyller sagan säkert en god funktion, men man hade verkligen kunnat hoppas på att Viktor Rydberg skulle ta vara på smashläget att lära barn lite om fördelningspolitik och motstånd mot ekonomisk orättvisa. I stället säger han bara åt Vigg att hålla tyst och vara nöjd med vad han har – och det inte ens för hans egen skull, utan för att en prinsessa i något berg dör annars.

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2012

9. Jul ska firas på svenska

 

Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.Jul ska firas på svenskaNätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.

Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11

Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.

Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.

Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.

19 kommentarer

Under Julkalender 2012

3. Man ska hinna mycket men inte stressa

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp. Ytterligare några dagar kan man kanske få slappna av, men snart är det dags att börja jäkta. För till det här med att fira jul med dunder och brak hör ju en herrans massa saker som ska hinna göras.

Mamma har så bråttom klipp, klipp, klipp. Men dagens lucka innehåller inte bara idén att det är mycket man ska hinna göra. Den innehåller också idén om en kvinna som i rollen av husmor stressar upp sig för att hinna göra alla dessa saker, å ena sidan för att hon är så urbota larvig som köpt livsstilsjournalistikens idyll så okritiskt, å andra sidan för att tillfredsställa önskemålen hos en familj som också köpt denna idyll men inte vill utföra sysslorna (det är väl det Reinfeldt menade med att rutavdraget är bra för jämställdheten: det är inte längre en kvinna i familjen som gör de där larviga uppgifterna som alla vill ha gjorda men ingen vill göra, utan någon annan kvinna, som ingen känner).

Man ska hinna mycket men inte stressa

Nu är det knappast någon nyhet att julen kan vara lite stressig mitt i allt mys. Det har både uppmärksammats och föreslagits motgift. Varje år kommer en uppsjö tips om hur den som stressar ska göra för att kunna chilla lite under julen också. I sin kortform lyder rådet: köp mer!

Slipp stressen - köp mer!

Den som tycker att julklappshandlingen är som att spela plockepinn på tid i en bastu uppmanas att vända sig till butikens webbshop för att göra inköpen. Den som ändå får ångest av det oöverstigliga målet att hitta en perfekt present till alla föreslås att anlita en personal shopper från varuhuset. En annan riktning tar en av våra större apotekskedjor, som skriver så här i ett pressmeddelande:

Siffror visar att försäljningen av magmediciner stiger dagarna innan jul. Julstress är numera ett begrepp som allt för många känner av med krav på julmat, presenter och städning. Apotek Hjärtat vill i år slå ett slag för en stressfri jul och har därför fyllt apoteken med omtänksamhet.

Apoteket säljer alltså inte bara magmedicin mot julstressen, för den här omtänksamheten som de fyllt butikerna med – ska senare framgå i pressmeddelandet – är en rad julprodukter som senap, julkaffe och presentaskar, som ska hjälpa kunden att hantera kraven på julmat, presenter och städning, och i slutändan resultera i en stressfri jul. Det är bara roligt.

Ett annat sätt att hantera stressen kan vara att åka ifrån den. DN:s resebilaga rekommenderar sina läsare att byta julstress mot spa och slädturer – och tipsar om några resmål som ligger runt 5000 kronor per person.

Men det finns faktiskt också en räddning för den familj som inte har pengar över för att anlita hemtjänst, skaffa en personal shopper, köpa presentaskar och resa till fjällen. Hemligheten är att planera. Titta till den här checklistan, med inte mindre än 37 uppgifter att utföra på de 24 dagarna från den första december tills det smäller. Visst, en del av det kan man väl tänka sig. Den som gillar matlagning kan säkert lika gärna tänka sig att laga Janssons frestelse som någon annan måltid. Men här kommer ett till tips, direkt från språkbloggsjulkalendern: tänd ett ljus, ät en apelsin och se så många gamla avsnitt Mysteriet på Greveholm på Youtube du orkar. Språkbloggsjulkalendern önskar eder alla – inklusive husmödrarna – en fröjdefull jul. Även om det betyder att köpa färdiggravad lax – eller till och med strunta i den helt och hållet.

5 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Jonas Gardell visar varför diskursanalysen behövs

– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator!

Uttalandet kommer från Jonas Gardell, från en intervju i tidningen Faktum. Det handlar om Jonas Gardells aktuella berättelsesvit Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om manlig homosexualitet och aids under 1980-talet. Det är en både vacker och högst angelägen historia som förklarar mycket om vår samtid. En av många aspekter som den skildrar är hur fruktansvärt ödesdigert det kan vara med strukturer som tystar tusentals individer för att de anses tillhöra en grupp: bögar, i detta fall. Man kan tro att ödet för de bögar som insjuknade i aids var dubbelt svårt. De tillhörde (eller skrevs åtminstone in i) en grupp som samhället antingen hatade och föraktade eller fullständigt ignorerade. Samtidigt bar de på en skrämmande, plågsam och dödlig sjukdom. Men det här var inte två svåra omständigheter som las till varandra: genom skuldbeläggande och utstötning förstärkte de varandra i en mycket grym spiral. Samtidigt som mängder av homosexuella män dog började det talas om bögpest och om att ”saken gärna kunde ha sin gång” bland bögarna. Socialstyrelsen är den myndighet som arbetar med att ta fram och sprida kunskap om hälsa och vård i Sverige. Samma myndighet hade fram till så sent som 1979 klassificerat homosexualitet som en sjukdom.

Så historien är fantastiskt viktig och komplex, och eftersom Jonas Gardell verkar förstå detta är det märkligt att han i sina uttalanden i intervjun för det första förringar kampen som bland annat flator och queerpersoner har fört, och för det andra gör motstånd mot queerforskningen som teoretisk disciplin.

1. Att det inte har funnits någon lika högljudd och våldsam revolution för andra hbtq-personer än bögar betyder ju inte att de har haft det enklare – tvärt om på vissa sätt. Att de inte har vunnit samma erkännande i samhället syns exempelvis i ordens laddning: bög har blivit i det närmaste neutralt, medan flata ses som vulgärt. (En illustration i all hast: en sökning i Mediearkivet ger 15 000 träffar på ”bög”, och 4 000 på ”flata” – och då har jag inte ens räknat bort användningen ”flata tallrikar” etc.)

2. De forskare som ägnar sig åt queer eller manlig och kvinnlig homosexualitet gör väl inte det för att roa sig med att sätta etiketter på personer. Snarare försöker de bland annat förstå och förändra strukturer som gör att vissa får yttra sig medan andra tystas, och som får högst påtagliga konsekvenser exempelvis en sådan gång som det sprids en dödlig epidemi i den tystade gruppen. Det är en just en sådan gång vi behöver forskare som är specialiserade på diskursanalys. Queerforskarna är inga satans akademiker eller teoretiska översittare. De är för fan på ditt lag, Jonas.

Nåväl. Jag räknar med att det där var ett ganska ogenomtänkt uttalande. Nu går jag vidare till att älska Jonas Gardells berättelser igen. Missa inte dramatiseringen av Torka aldrig tårar utan handskar, som finns på svtplay.se till den 21 november 2012.

9 kommentarer

Under Språk

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk