Etikettarkiv: Genusperspektiv på språk

15 oktober 2012 · 13:15

Jonas Gardell visar varför diskursanalysen behövs

– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator!

Uttalandet kommer från Jonas Gardell, från en intervju i tidningen Faktum. Det handlar om Jonas Gardells aktuella berättelsesvit Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om manlig homosexualitet och aids under 1980-talet. Det är en både vacker och högst angelägen historia som förklarar mycket om vår samtid. En av många aspekter som den skildrar är hur fruktansvärt ödesdigert det kan vara med strukturer som tystar tusentals individer för att de anses tillhöra en grupp: bögar, i detta fall. Man kan tro att ödet för de bögar som insjuknade i aids var dubbelt svårt. De tillhörde (eller skrevs åtminstone in i) en grupp som samhället antingen hatade och föraktade eller fullständigt ignorerade. Samtidigt bar de på en skrämmande, plågsam och dödlig sjukdom. Men det här var inte två svåra omständigheter som las till varandra: genom skuldbeläggande och utstötning förstärkte de varandra i en mycket grym spiral. Samtidigt som mängder av homosexuella män dog började det talas om bögpest och om att ”saken gärna kunde ha sin gång” bland bögarna. Socialstyrelsen är den myndighet som arbetar med att ta fram och sprida kunskap om hälsa och vård i Sverige. Samma myndighet hade fram till så sent som 1979 klassificerat homosexualitet som en sjukdom.

Så historien är fantastiskt viktig och komplex, och eftersom Jonas Gardell verkar förstå detta är det märkligt att han i sina uttalanden i intervjun för det första förringar kampen som bland annat flator och queerpersoner har fört, och för det andra gör motstånd mot queerforskningen som teoretisk disciplin.

1. Att det inte har funnits någon lika högljudd och våldsam revolution för andra hbtq-personer än bögar betyder ju inte att de har haft det enklare – tvärt om på vissa sätt. Att de inte har vunnit samma erkännande i samhället syns exempelvis i ordens laddning: bög har blivit i det närmaste neutralt, medan flata ses som vulgärt. (En illustration i all hast: en sökning i Mediearkivet ger 15 000 träffar på ”bög”, och 4 000 på ”flata” – och då har jag inte ens räknat bort användningen ”flata tallrikar” etc.)

2. De forskare som ägnar sig åt queer eller manlig och kvinnlig homosexualitet gör väl inte det för att roa sig med att sätta etiketter på personer. Snarare försöker de bland annat förstå och förändra strukturer som gör att vissa får yttra sig medan andra tystas, och som får högst påtagliga konsekvenser exempelvis en sådan gång som det sprids en dödlig epidemi i den tystade gruppen. Det är en just en sådan gång vi behöver forskare som är specialiserade på diskursanalys. Queerforskarna är inga satans akademiker eller teoretiska översittare. De är för fan på ditt lag, Jonas.

Nåväl. Jag räknar med att det där var ett ganska ogenomtänkt uttalande. Nu går jag vidare till att älska Jonas Gardells berättelser igen. Missa inte dramatiseringen av Torka aldrig tårar utan handskar, som finns på svtplay.se till den 21 november 2012.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

25 september 2012 · 17:34

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

22 januari 2012 · 15:27

Den välgörande vaginabäraren från Hägersten

På teve står en penisbärare och föreläser från en konferens. Ja, penisen är förstås inte med i bild, men jag antar att personen som föreläser har en penis. Det är en korthårig person med ganska grov överkropp, utan några större fettsamlingar över bröstkorgen. Nå, det kan förstås vara en vaginabärare, men jag drar ändå slutsatsen, på rimliga grunder, att det är en penisbärare. Något kön ska ju människan i alla fall ha. Ja, låt oss kalla personen för en man.

Själv har jag en vagina. Ursäkta, det kanske blev lite väl privat. Vi behöver inte gå närmare in på detaljer, jag vill bara tydliggöra att det är det jag har där nere. Inte så att vår relation på något sätt behöver inkludera själva organet, men det kan väl ändå vara skönt att veta. Så du slipper undra. Det är lite äckligt med folk där man inte fattar. Liksom, har du en kuk eller fitta? Man undrar ju. Jag har en fitta.

Den här ivern att kategorisera människor utifrån deras könsorgan brukar förklaras med vårt fortplantningssystem. Om man inte har speciell medicinsk utrustning (eller tillgång gudomligt ingripande, som vi pratade om i julas) så måste vi se till att en penis och en vagina möts för att det ska bli några barn av. När man vill para sig är det onekligen bra att kunna se skillnad på penisbärare och vaginabärare. Och man vet ju aldrig när andan faller på.

En annan sak som är viktig att hålla ordning på är vad folk äter. Det är sjukt jobbigt när man ska bjuda flera personer på middag och man inte vet vilka som äter kött och vilka som är vegetarianer. Till råga på allt är vissa laktosintoleranta och någon tål visst inte tomat, plus att Robin håller på med den där dieten där man inte äter kolhydrater. Sånt får man dock ingen hjälp med. Det är inte så att laktosintoleranta har örhängen och klackskor, eller att vegetarianer aldrig har kjol. Det finns inte ens något pronomensystem för att skilja dem åt! Tänk vad praktiskt det vore. Hun (vegetarianen) kan sitta till vänster om hinom (tomatallergikern), och så kan hyn (kolhydratsundvikaren) sitta mittemot, bredvid hönne (den laktosintoleranta). Fast tja, det skulle förstås kunna bli lite irrelevant i andra sammanhang. Jag fick en soffa av en laktosintolerant i Hägersten i söndags. Det var väldigt generöst av hönne.

Nej, fortplantningssystemet är mer centralt i våra liv än några sporadiska middagsbjudningar. Man kan förstå varför det inte finns ett pronomensystem som tar hänsyn till människors olika matpreferenser.

Men apropå parningsdriften: om man vill para sig är det ju viktigt att veta huruvida personen man vill para sig med också känner för det. Det kan leda till mycket pinsamma situationer om man råkar stöta på en person som visar sig vara intresserad av penisbärare, när man själv har en vagina. Ja, mer relevant än att skilja mellan bärarna, vore det egentligen att skilja mellan vilket slags könsorgan personen riktar in sig på. Är det där en vaginasökare eller en penissökare? Ingenting hindrar att man varierar efter dagsform.

Jag fick en soffa av en penissökare i Hägersten. Oj, fel information på fel plats. Penissökandet har ju inget med soffan att göra. Det är varken rationellt eller relevant att dra upp det mitt i soffberättelsen. Nej, då är det mer hänsynsfullt och artigt med det system vi har.

Mina mörkhyade och ljushyade, sittkissare och ståkissare, överviktiga, underviktiga och normalviktiga, vänner som varit i Tunisien och ni som inte varit det, får jag presentera svenskans pronomensystem: ett pronomen för alla som har penis, och ett för alla som har en vagina. Det blir effektivt på det sättet. ”Vaginabäraren som skänkte soffan till mig” kan snabbt packas ner i det nätta hon: ”Hon som skänkte soffan”. Så förstår man att välgöraren hade en vagina, men vi slipper prata om könsorganet uttryckligen. Det kan ju anses vara lite överflödig information. Men man vet ändå, ifall man har en penis och skulle vilja göra ett försök att para sig med henne.

I ljuset av detta: Läs en debattartikel om pronomenet hen. Tyck på bara, folk tenderar att göra det i den här frågan.

188 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

13 januari 2011 · 21:11

Vem är en flicka?

I dag är det tjugondag knut och glada julen är slut, slut, slut. Ett nytt år har redan börjat etablera sig och det är dags att längta drömskt efter takdropp, fågelkvitter och blixthalka. Och apropå våren har jag tänkt mycket på ordet flicka på sistone.

När jag härom sistens fick det epitetet blev jag påtagligt indignerad. En man refererade till mig som en ”ung flicka” och jag upplevde det som om han mejat ner hela min identitet och förringat mig till en fnittrig nippertippa med Okej-affischer på väggarna. Är jag fördomsfull?

I den finlandssvenska tidningen Västra Nyland publicerades i höstas en artikel med rubriken ”En liten studieflicka med växtvärk i själen”. Den handlar om en 25-årig författare och hennes debutroman. Kan man verkligen vara en liten flicka samtidigt som man skriver en roman? Finns det verkligen flickor i 25-årsåldern?

Visserligen förekommer ordet också bland betydligt äldre kvinnor. Vissa åttioåringar kan utan problem referera till sina ungdomsväninnor som ”flickorna”. Då är det inte ett nedsättande epitet, utan snarare en lekfull påminnelse om att de alla en gång var unga. Men hur unga?

Jag tror att flickan har blivit yngre. För femtio år sedan fanns kaffeflickor, barnflickor, tjänsteflickor och kontorsflickor – helt klart fullvuxna kvinnor allihopa. Det var kanske inte heller då något direkt ärofyllt epitet, men antagligen var det inte heller särskilt nedsättande. I dag verkar ändelsen -flicka (om den inte syftar på ett barn) mest röra den erotiska branchen. En kaffeflicka är som bekant numer ”något sött till kaffet”, och har man tänkt bildgoogla på badflicka, bondflicka eller blomsterflicka bör man undvika att sitta i ett kontorslandskap. Till de vanligare orden med -flicka i slutet hör i dag annars glädjeflicka, omslagsflicka och utvikningsflicka: alla ord som på något sätt rör kvinnor som arbetar med sin kropp på ett estetiskt och oftast erotiskt sätt. Utöver denna bransch tycks inte -flicka kunna fylla funktionen av ett yrkesepitet i dag.

Ett sätt att undersöka vad samhället egentligen lägger in i ett ord är att slå upp det i en ordbok, och titta vilka exempel som används för att beskriva ordet. Den som slår upp flicka i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) får läsa följande:

flick’a subst. ~n flickor . flick-an

  • barn eller ung person av kvinnokön: → flickbok; flickebarn; flickrum; tonårsflicka; en söt liten ~; en ung ~; tala med ~n i receptionen
    • äv. (ung) dotter: han är gift och har två små flickor
    • ibl. med tanke på erotik: → flickjägare; varför måste han alltid springa efter flickor?
    • spec. (ngn gång) flickvän: han gick på bio med sin ~
    • ngn gång äv. om äldre kvinna: hon bjöd några flickor, mest ungdomsvänner, till sitt 70-årskalas

Hist.: sedan 1591; av omdiskuterat urspr.: jfr dock no. flikkja ‘lättsinnig kvinna’

En och en är de olika förklaringarna och exemplen acceptabla, men tittar man på dem tillsammans blir ett trist mönster tydligt. I hur många exempel är det en flicka som gör något? Inget. I stället beskrivs flickorna (de söta små ~) som personer som är till för andra personers behag; de gås på bio med, springs och jagas efter, nås i receptionen, bjuds på kalas, finns till i förhållande till sin far.

Låt oss jämföra med artikeln om ordet pojke:

pojke [påj´ke el. påj`ke] subst. ~n pojkar . pojk-en

  • barn eller mycket ung person av manligt kön, ibl med tonvikt på egenskaper som oräddhet och bråkighet {syn. grabb; jfr gosse}: pojkfrisk; → pojkstreck; buspojke; skolpojke; en liten ~; en stor ~; ett gäng pojkar; pojkarna lekte med modelljärnvägen; pojkarna stormade in i gymnastiksalen; det var tråkigt med den sönderslagna rutan ─ men pojkar är nu en gång pojkar
    • spec. son: han har två pojkar och en flicka
    • i vissa sammanhang äv. om vuxen man (bl.a. som tilltalsord inom grupper med stark kamratanda e.d.): ”Kom igen nu, pojkar!” ropade tränaren; pojkarna på tredje kompaniet
    • äv. i vissa yrkes- el. lärlingsbeteckningar (vanl. om yngling) <ngt åld.>: hisspojke; → springpojke
    • äv. om häst el. hund (särsk. som tilltalsord): såja, fin ~!

Hist.: sedan 1455 (Arboga stads tänkebok); fornsv. poika; av fi. poika ‘pojke; son’

Nu blev det visst liv i luckan. Även om också pojken nämns i relation till sin pappa och i sin funktion som tjänsteanställd får han i betydligt större utsträckning göra något. Han busar, går i skolan, leker med modelljärnvägen, stormar in i gymnastiksalen, slår sönder en ruta, deltar i någon sport, är med i ett kompani, och umgås ofta i ett gäng med andra pojkar. Ingenting om den erotiska sfären nämns dock, trots att det finns ungefär lika många flickor som bara springer efter pojkar som vice versa. Man kan också fråga sig varför det bara nämns att handjur kallas fin pojke, medan det inte nämns att honorna på motsvarande sätt brukar kallas fin flicka. Och är det inte minst lika vanligt att man stöter på en söt liten pojke i barnvagnen som en söt liten flicka?

Vintern går mot vår, Australien regnar bort och här sitter jag och tänker på ännu en mossig sexiststruktur. Man blir kanske lite illa till mods, eller ilsken för den delen, eller irriterad på det feministiska gnället om man är lagd åt det hållet. Mossa tar hundra år att bli av med.

Egentligen är det kanske lika bra att den där författaren får vara en flicka; det kan fungera som bevis på att också flickor har handlingsförmåga. Dessutom innebär det att vi får kalla Björn Ranelid för en pojke (ibland med tonvikt på egenskaper som bråkighet). Det våras för de unga könsbestämningarna.

17 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

08 maj 2010 · 18:57

”Det var de som sa det” – inget bra argument

I en debatt vill man förstås gärna framstå som trovärdig. Det gör man bäst genom att använda vattentäta argument. För detta ändamål finns det en del grammatiska knep.

På lördagsmorgnar går det ett bra program på p1. Konflikt heter det. Dagens program handlade om islamistiska våldsbenägna organisationer, däribland Al-Shabaab. Sedan några månader tillbaka har det hävdats att denna organisation har rekryterat svenskar för att strida i Somalia, och vissa, bland annat Säpo, har också hävdat att några av dessa svenskar har dödats i striderna. Utrikesdepartementet, å sin sida, menar att detta inte är någon säker uppgift. Ett bra underlag för en diskussion alltså.

Konflikts reporter Ira Mallik pratade med UD:s departementsråd Berndt Fredriksson om frågan.
– Det finns inget belägg för detta, sa Berndt Fredriksson.
Ira Mallik ifrågasatte detta:
– Det som kan göra en konfunderad då, är ju alla uppgifter i media om att ett antal svenska medborgare har dött i Somalia under just de här åren [2005–2009].
– Mmm, sa Berndt Fredriksson. Jag har frågat vår konsulära enhet om detta och det är de som har försett mig med det här beskedet.

Vilket bländande exempel på vattentät retorik! Betydelsemässigt säger departementsrådet ”det var de som sa det”. Men rent grammatiskt uttrycker han sig betydligt mer komplext: ”det är de som har försett mig med det här beskedet”. Det han bygger sina argument på är alltså inte något så flyktigt som att någon har sagt något, utan i stället att någon har försett honom med ett besked. Man får lätt en bild av att den konsulära enheten lämnar över ett stort paket som innehåller beskedet.

För att förklara detta kan man använda den språkvetenskapliga termen grammatisk metafor. Det är språkvetaren Michael Halliday som ligger bakom denna term, och man kan definiera den som ‘det att använda en grammatisk form för att ge uttryck för en betydelse som typiskt har en annan grammatisk form’. Betydelsen i departementsrådets uttalande är alltså att den konsulära enheten har berättat något för honom. Berätta är ett verb, och det är ett sådant verb som utgör själva kärnan i betydelsen. Men när departementsrådet i stället väljer att ge uttryck för betydelsen i frasen förse (någon) med ett besked, så är det i stället besked som utgör kärnan. Besked är ett substantiv.

Den grammatiska metaforen i Berndt Fredrikssons uttalande är alltså att prata om en process, något som har hänt, i termer av substantiv i stället för verb. Klassiska substantiv, namn på ting som bok och ring, är ju fasta saker som man kan se och ta på. Substantivet besked får styrka av sina grammatiska syskon. Det är därför man kan föreställa sig att den konsulära enheten överlämnade ett paket med ett besked. Beskedet blir påtagligt och obestridbart. Det är inte längre något som någon har sagt och som går att ifrågasätta; det är en fast form som existerar, oavsett vad Säpo eller Ira Mallik säger.

I debatter kan det alltså vara mer effektivt att bygga sina argument på beständiga substantiv än på flyktiga verb. Begriplighetsmässigt är det kanske inte alltid så lyckat, eftersom den grammatiska metaforen kräver att läsaren omvandlar substantivet till ett verb för att kunna förstå formuleringen. Men att vara obegriplig kan förstås vara en fördel för den som behöver extra näring åt sin argumentation.

Fotnot: Termen grammatisk metafor lanserades ursprungligen år 1994 i Michael Halliday – An Introduction to Functional Grammar. På svenska finns termen också beskriven i Per Holmberg och Anna-Malin Karlsson – Grammatik med betydelse. Definitionen ovan har jag dock formulerat själv.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , , ,

13 april 2010 · 13:20

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 9)

Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.

Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.

FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,

08 mars 2010 · 21:39

På artonhundratalet var alla lampor sladdlösa

Sedan en god tid tillbaka har språkfilosofer och andra tänkare debatterat om förhållandet mellan språk och tanke. Man kan säga att det, logiskt nog, finns två ändar på debattbordet. Längst ut på ena kanten finner vi dem som menar att språket bestämmer hur vi kan tänka – det är i linje med ett sånt resonemang man försökt lansera ett normalt ord för den kroppsdel som kvinnor kissar och knullar med. Först kommer ordet, sedan kan man tänka på det, menar man. På den motsatta kanten finns de som menar att vårt tankesätt bestämmer språket – en företrädare för detta läger kan kallt konstatera att bristen på kvinnokönsorgansord har att göra med att vi inte tänker på det. Här menar man alltså att tanken kommer först, och att språket speglar vad vi har i hjärnan.

Det är nog inte överdrivet dristigt att påstå att de flesta som har en åsikt i frågan placerar sig någonstans mitt emellan dessa två läger. Man menar att språket till viss del bestämmer hur vi kan tänka, samtidigt som språket avspeglar vår världsbild. Det tror jag också.

Sant är i alla fall att det finns många ord som avslöjar en del av hur vi ser på världen. Ta ett ord som sladdlös. Vem behövde egentligen det ordet på den tiden då lamporna gick på olja? Varenda lampa var sladdlös! Och försök komma på motsatsen till sjusovare. Tja, det är ju helt enkelt en människa som inte är en sjusovare, en som sover normalt länge. Eller ta det gamla smädesordet benget som för några tiotal år sedan kunde användas för att reta någon som var jättesmal. Nu är det sista skriket att vara jättesmal, och då finns det inte längre någon anledning att reta dem som ser ut som bengetter.

Men å andra sidan: om bengetsepitetet skulle få en renässans så skulle vi antagligen efterhand börja tänka att Calista Flockhart ser ut som en get. Henne föreställer också den första bilden man får upp om man bildgooglar på benget. Bilden har titeln ”Calista Flockhart är en riktig benget”.

Och den som till äventyrs läser det här om hundra år får lov att teleportera sig till sin gammelmormor och fråga vad ”sladdlös” är för ett kuriöst ord.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

23 september 2009 · 6:22

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 1)

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till temat att engelskan är som ett slemmigt monster som äter upp den stackars svenskan vilket man till exempel kan se i det att många unga personer lägger till engelska fraser i slutet på yttranden like what the fuck. Det här är inte det slutgiltiga återkommandet; jag tänkte att jag istället skulle ägna några veckor åt att samla på mig belägg för analys. Det här belägget kommer från personalen på en skönhetsinrättning i Stockholm. De hade börjat prata om bröstläget hos de kvinnliga anställda.

KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.
(samtalet dör)

5 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,