Etikettarkiv: Laddat språk

Varför får man inte säga neger?

För några veckor sedan bloggade jag om snuskiga ord och uttryck i vardagsspråket. Vissa tycker att det ger ett outhärdligt vulgärt intryck, medan andra knappt reagerar när en åttaåring säger att något suger kuk. Något annat som kan ge ett vulgärt intryck är vissa ord för olika minoriteter. En del människor väljer att inte bry sig om detta. ”NU TÄNKER JAG SÄGA NEGER FÖR DET BETYDER BARA SVART” kan de till exempel lite fånigt skandera. Sara Granér har en gång kommenterat det så här:

Alla påståenden i bilden ovan är inte helt korrekta. Däremot är det sant att ordet neger härstammar från det latinska ordet för svart. Poängen som Sara Granér så elegant för fram är att det emellertid inte är relevant. Vissa ord uppfattas som fördomsfulla och stötande, och den trotsigt vulgära språkbrukaren försöker förringa dessa konnotationer genom att blåsa upp ordens etymologiska betydelse. Men betydelse är inte bara ordets ursprung, eller ens vad man kan utröna genom att slå upp ordet i en ordbok. Allt det som språkbrukare känner för ett ord är också med i betydelsen. Säg inte neger, för guds skull.

Den ovanstående bilden är faktiskt en äkta löpsedel från 1970-talet. Det är en absurd formulering – inte bara för att den trotsar vulgariteten, utan också för att den betecknar de inblandade efter skyttens sociala rang och den beskjutnas etnicitet. Tydligen blev det ett visst rabalder av det där, och dagen efter ska nyheten ha korrigerats till att det var en ”afrikan” som blivit beskjuten. Det är inte lika vulgärt, men fortfarande absurt. Det var ju inte i egenskap av sitt etniska ursprung han blev skjuten; den så kallade greven och den så kallade negern var två bekanta som var lite berusade när de fipplade med ett jaktgevär. Det handlar om två osedvanligt tragiska livsöden, ingenting annat. Den ena personen dog och den andra fälldes för dråp.

Oftast finns det en logisk förklaring till att ord drar på sig en negativ laddning. Exempel finns att hämta bland ord som betecknar grupper av andra etniciteter och nationaliteter än de som tillhör majoriteten i Sverige: invandrare, utlänning – eller för den delen vissa av de mer specifika orden som zigenare, eskimå och neger. Alla dessa ord har en åtminstone potentiell negativ laddning, som inte går att förklara enbart med ordens etymologi. Något som dock är gemensamt för dem är att de används för att göra generaliseringar av grupper av människor. Ofta har till exempel neger använts för att beskriva en ”människoras” som härstammar från Afrika och (1) har vissa utseendemässiga kännetecken, och dessutom (2) har vissa genetiskt betingade beteenden, intellektuella anlag och till och med en särskild genetiskt betingad moral (större delen av vetenskapen har ifrågasatt det första och förkastat det andra). Ordet neger har på så sätt används för att ringa in en orimligt stor grupp i syfte att göra grova generaliseringar om individerna som ingår i gruppen. Detta minne som ordet bär med sig aktualiseras varje gång ordet används – även om det just då inte är i ett negativt sammanhang.

Ett annat problem med etnicitetsbegrepp som utgår från utseende är att de i praktiken ofta ersätter mer mänskliga benämningar. I stället för ”Jag såg en pojke gå in i butiken” blir det ”Jag såg en neger gå in i butiken”. Negern blir alltså i huvudsak en neger, och inte en pojke. En person som smälter in i en etnisk majoritet slipper att representera sin etnicitet.

I dag finns det egentligen inget större behov att påtala orimligheten i biologiskt motiverad rasism. Alla vet att ordet neger är för klumpigt. Ingen tycker att det är rumsrent att tala om folkgruppers genetiskt betingade beteende. Vanligare är det ju i dag med kulturellt eller religiöst motiverad rasism. Man menar att ”invandrare” inte är vana vid att kvinnor säger vad de tycker, att ”folk från andra länder” har blivit uppfostrade på ett sätt som gör att de inte passar in på just denna arbetsplats. På det sättet förklarar och motiverar man segregation och diskriminering, samtidigt som man definierar och hyllar svenskhet.

En sådan användning gör att till och med så neutrala beteckningar som utlänning och invandrare drar på sig en negativ laddning. Varje gång man säger att utlänningar är på ett visst sätt har man per definition generaliserat mer än lovligt. Såväl engelsmän som polacker, ivorianer, ryssar, uigurer, argentinare och finnar är ju utlänningar ur ett svenskt perspektiv. Det finns knappast något som förenar dem, som inte förenar svenskar (utom just att de inte är svenskar). Men också dessa ord kan man få användning för i neutrala sammanhang, och också då tvekar många språkbrukare.

I finlandssvenskan används ordet utlänning på ett sätt som jag själv inte använder det. Det kan förekomma i mycket neutrala sammanhang som ”om du köper en vara av en utlänning som inte är momspliktig i Finland” (ur en deklarationsanvisning). Under mitt arbete med en undersökning om finlandssvenska (som bör vara färdig mot slutet av maj) testade jag därför ordet på sverigesvenska läsare. Jag skrev en text med några finlandssvenska språkdrag, bland annat ordet utlänning, och bad testpersonerna rätta texten, utan att berätta att det var något särskilt med den. Nästan 40 procent av testpersonerna hade markerat utlänning, använt i samma sammanhang som ovan. En testperson kommenterade till och med: ”Vilken hemsk benämning!”

Det finns lite olika vägar för att handskas med de här orden. Grunden för ordens nedsättande egenskaper är på sätt och vis att vi fortfarande tillmäter det betecknade en lägre status. Det blir ju inte på samma sätt vulgärt i löpsedeln att beteckna skytten som en greve. När vi kategoriserar ordet neger som ett vulgärt ord bekräftar vi uppfattningen om att den betecknade gruppen kan behandlas respektlöst (vilket inte är lika möjligt för gruppen grevar). Samtidigt är det som det är, och man gör sig dum om man försöker förneka det: ordet neger är ett negativt laddat ord. Så säg inte neger, särskilt inte när det kan ersättas med människa.
Annonser

216 kommentarer

Under Språk

Snuskspråket smyger sig på

Jag var ganska ung första gången jag insåg att jag inte var helt ung längre. Det var sommar, jag var nog 16 år och jag jobbade som fotbollsskoleledare för ett gäng åttaåringar. ”Nu ska vi spela Vännäs”, sa jag (det är en lek där alla utom en står som en mur i ett fotbollsmål och en person skjuter en straffspark i hopp om att göra mål – den kallas kanske inte så där du växte upp). ”Nä, Vännäs suger” sa en liten guldlockig åttaåring. Jag höll på att sätta en fotboll i halsen. ”Ja, Vännäs är sämst” höll ett annat barn med. ”Vännäs suger kuk!” På ett så där uppriktigt och dödsföraktande sätt som åttaåringar ibland behandlar språket. Plötsligt fann jag mig själv tala till barnen så som jag minns att en lärare tilltalade mig när jag första gången hade prövat uttrycket fuck you. ”Vet du vad det betyder?” Etc, etc.

Exemplet ”suga”
Det här med att något som är dåligt ”suger” tycks vara ett relativt nytt uttryck i svenskan. Det finns visserligen en betydligt äldre parallell betydelse, som man typiskt hör i uttrycket ”sjön suger”. Då har det att göra med något som tar ork och medel ifrån en (det syns ju också i suga ut vilket exempelvis en viss politik kan anses göra). Den betydelsen av suga finns belagd enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (Sosa) åtminstone sedan 1500-talet. Men så kom den nya betydelsen ‘vara dålig’. Sosa daterar den till 1997, och menar även att betydelsen troligen kommer av engelskans suck med samma betydelse. Att det har med det snuskiga sugandet att göra fastslår det engelskspråkiga lexikonet Online Etymology Dictionary: ”Slang sense of ‘be contemptible’ first attested 1971 (the underlying notion is of fellatio).”

Ganska snabbt verkar dock det här ordet ha tappat sin snuskiga last. I dag vore det snarast onödigt högtravande för en åttaåring att säga att en lek är dålig. För kanske första gången i svenskans historia har vi nu ett verb som betyder ‘vara dålig’, och varför skulle man inte använda det? Ingen får väl längre obehagliga pedofiliassociationer av uttrycket. Eller?

Hur betydelsen ‘vara dålig’ har utvecklat sig verkar dessvärre inte ha retts ut. Kanske är semantikerna för generade. Frågan diskuteras bland annat i detta internetforum och får där det svaret att den som suger i ett kärleksmöte inte är den som får ”the better end of the deal”. Det kan alltså jämföras med att dra det kortaste strået, eller egentligen – för att dra in en annan språklig nymodighet – att bli ägd. Det har alltså att göra med en hierarkisk situation, där det som suger är lägst stående. Möjligen är det på denna väg betydelsen blev till, men i dag håller inte liknelsen. Något kan ju suga utan att jämföras med någon som har det bra. Någon som har en annan teori om hur betydelsen har kommit till?

Exemplet med den finlandssvenska fittan
Ganska nyligen hade jag en liknande upplevelse med ett avsnuskifierat uttryck. Det gäller det finlandssvenska ”fittas med”. Spännande, tänkte jag. Man förstår ungefär vad det betyder. Det känns rätt användbart.

Det var inte meningen att fittas med dig. Jag hoppas du inte tar illa upp.

Nyfiket tittade jag upp uttrycket i Finlandssvensk ordbok. F… fi … fit … Just precis: Jävlas, vara taskig’. ”Uttryck med fitta uppfattas som extremt vulgära i Sverige.” Tja, tänkte jag. Ja, ganska vulgärt kanske. Tills jag såg det ovanstående uppslagsordet.

Skrämt slog jag igen boken. Tittade mig över axeln. Reste mig upp och stängde dörren till mitt kontor. Stod det verkligen? Ja. ”fitta; kyss fittan”. Betydelse ‘ta dig i häcken’. Jag stirrade misstroget på texten. Ingen kan väl någonsin använda ett sådant uttryck? Med risk för att hamna i statistiken över statligt anställda som porrsurfar på arbetstid tog jag mod till mig och skrev in uttrycket i Google. ”Kyss fittan”. Tänk om någon kommer in nu, tänkte jag.

Det är klart att man inte dirket hittar uttrycket i statliga utredningar eller i information från kyrkan. Däremot verkar det vara ett helt accepterat uttryck i lättsinnigt bloggspråk och i forum i Svenskfinland.

Kyss fittan, det kan inte vara sant alltså!

Men sant är det, och det ställer till problem för mig. Jag håller nämligen på med en rapport som handlar om finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv. Det vore onekligen relevant att berätta att ett avsnuskifierat uttryck i finlandssvenskan fortfarande uppfattas som i hög grad snuskigt i sverigesvenskan. Problemet är att det är så snuskigt att det praktiskt taget bränner hål i rapporten. Jag skrev ett avsnitt, och tog bort det. Klistrade in det igen, bad någon läsa, tog bort det. Klistrade in det. Hur saklig kan man vara om något så snuskigt? I vilken utsträckning kan man ignorera den brännande vulgariteten?

Exemplet ”halva inne”
Där var två exempel på oralsexreferenser. Men vi har ännu fler snuskuttryck i svenskan. Vi är så vana vid dem att vi inte ens tänker på snusket. Ta till exempel uttrycket ”ha halva inne”. Det anspelar på en penisbärare som vill ha samlag, och är så nära att få ha det att han i princip har halva penisen inne i den kroppsöppning som han skulle vilja stoppa in den i. Möjligen kan det också anspela på en slidbärare som i princip har halva penisen inne i sig. Här går visst förklaringarna över gränsen för det rumsrena och brukliga. Explicit är uttrycket för snuskigt, men i sin tvättade form är det så acceptabelt att det till och med finns i reklamspråk. Uttrycket motsvarar ungefär de mer barnvänliga ‘ha som i en liten ask’ eller ‘ha lindad runt sitt lillfinger’. Så varför då denna generande metafor i stället?

Varför snusk i språket?
Ord och uttryck som gränsar till det vulgära har ofta som sin främsta uppgift att just gränsa till det vulgära. Med den vulgära laddningen kommer nämligen också spänning och attityd. Det är viktigt att få uttrycka sin identitet i sitt språk. Man måste få tala och skriva på ett sätt som berättar vem man är. För unga, som ju arbetar särskilt hårt med att forma en självständig identitet, blir det särskilt viktigt att positionera sig mot det man uppfattar som vuxenvärlden. Man vill använda ett eget språk, inte något som någon annan redan har paketterat. Kanske vill man till och med använda ett eget språk som inte riskerar att tas över av någon ur den så kallade vuxenvärlden, och i så fall skulle det kunna vara därför unga har ett så fult språk enligt de vuxnas normer. Vulgariteten blir som en brandvägg mot dem man försöker positionera sig mot.

På så sätt är de snuskiga uttrycken, åtminstone i den mån de uppfattas som snuskiga, mer pregnanta än de neutrala motsvarigheterna. Säger man ”det suger” berättar man både att man tycker att det är dåligt, och att man för övrigt även har en viss attityd till sig själv och sin omgivning. Något sådant kan inte ett neutralt uttryck som ”det är dåligt” bära på.

Andra exempel på sexanstrukna ord och uttryck i (åtminstone det starkt vardagliga) vardagsspråket:

  • få tummen ur ( – röven/ändan/arslet) ”Vi får lösa det här själva, eftersom regeringen aldrig tycks få tummen ur.”
  • -hora ”Ulf Brunnberg säger att du är en mediehora.”
  • knulla i röven (och varianter på det) ”Jag känner mig rövknullad av livsmedelsindustrin. På ett dåligt sätt.”
  • kåt ”En som är lika kåt på reklampengar är Mikael Persbrandt.”
  • slicka i röven (och varianter på det) ”Vi måste få en fackföreningsrörelse som vågar ställa krav i stället för att slicka röv på partiet.”
  • våt dröm ”Borneo är en våt dröm för alla fågelentusiaster.”


Känner du till fler exempel?

58 kommentarer

Under Språk