Full fart för finlandssvenskan

Svenska är ett officiellt språk inte bara i Sverige, utan också i Finland. Där finns sådant som myndighetstexter, skönlitteratur, tidningar och gatunamn på svenska, och därtill ungefär 300 000 personer som talar svenska som modersmål. Men vad är det egentligen för svenska de talar där?

En ganska vanlig, om än obildad, missuppfattning (som möjligen får lite väl mycket uppmärksamhet av folk som roas av att förundras över andras obildning) är att finlandssvenska talas av finnar som lärt sig riktigt bra svenska som andraspråk. Så är det inte; finlandssvenskan talas av personer med svenska som modersmål. Det är därför de är så bra på svenska. En annan uppfattning är att finlandssvenskan är obesmutsad sverigesvenska som konserverats någon gång i en obestämd dåtid. Det vore våghalsigt att kalla detta för en missuppfattning, men jag tror personligen att den inte stämmer. En tredje uppfattning, förvånansvärt spridd bland just finlandssvenskar, är att finlandssvenska är som svenska fast med ganska många felaktigheter. Det är dem jag tänkte ägna uppmärksamhet åt här.

Sedan september 2010 har jag arbetat med en rapport om finlandssvenska. Tanken var att jag skulle studera finlandssvenskan med fördomsfria sverigesvenska ögon. Tack vare min oskuldsfulla obildning hade jag nämligen tidigare inte reflekterat särskilt mycket om hur finlandssvenska kan eller bör uppfattas. Det finns folk som pratar som Tove Jansson och Mark Levengood, och så är det inte mer med det. Så en finländsk tankesmedja gav mig i uppdrag att sätta mina oskuldsfulla tänder i 114 texter från Svenskfinland, och rapportera vad jag såg.

Man kan säga så här. För det första finns det inte särskilt mycket som skiljer finlandssvenskan från sverigesvenskan. För det andra går det ändå oftast att märka om en text är från Finland.

Det finns några olika typer av skillnader mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan. Exempelvis har finlandssvenskan ord som aldrig används i Sverige.

Vi ordnar ett talko i maj för att sätta igång inför säsongen.

(Talko är ett lån från finskan, och står för gemensamt frivilligt arbete, exempelvis gårdsstädning.) Och så finns det ord som har en annan betydelse i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, och ord som används på ett lite annorlunda sätt i finlandssvenskan. Dessutom går ofta det att se stilskillnader mellan två liknande texter från Sverige respektive Finland. Särskilt myndighetstexter från Finland tenderar att ha ett lite högre stilläge än de har i Sverige (och frågan är om det inte är det som ligger till grund för uppfattningen att finlandssvenskan är gammalmodig – finländska myndighetstexter har ofta en ton som i Sverige närmast återfanns på 1960-talet).

I måndags var jag i Helsingfors för att presentera resultaten. Som vanligt när man befinner sig i vilt främmande kulturer slogs jag av flera intressanta insikter. På seminariet där jag presenterade min rapport kommenterades den med ett uppläst citat av den osedvanligt kloka författaren och politikern Claes Andersson. Han hade skrivit en text om hur förlagsredaktörer uppmanar honom att stryka alla förfulande finlandismer ur sina romaner. Som exempel nämnde han hur han hade återberättat hur hemtrevligt det luktade av tarm när hans kompis pappa hade ”gått på tuppen”. Publiken nickade instämmande. Så måste man ju säga. Toa tänkte jag, det betyder toa, men så kan man ju för all del säga. Nog är det en finlandism, medgav Claes Andersson, men vad skulle man skriva i stället. Att pappan hade gått på – toa! Skrattet fullkomligen dånade i salen. Gå på toa! Jag dör!

Man måste ju komma ihåg att det inte bara är finlandssvenskan som skiljer sig från sverigesvenskan, utan också tvärt om.

Efter seminariet tog jag mig en glass tillsammans med arrangörerna nere vid hamnen, vid det som tydligen är allmänt känt som kolerabassängen. Mer om det någon annan gång. Bäst som vi satt där och konverserade och åt vidunderligt god kulglass dunsade något mjukt och tungt på mitt huvud. Jag blundade. När jag tittade upp var min grannes glasstrut på andra sidan kolerabasängen, i näbben på en stor fiskmås. ”De börjar nog bli ett stort problem de där”, morrade den före detta glassägaren.

Märkte du något konstigt? Nej, det blir lätt så. Studerar man yttrandet noggrannare inser dock man att det är konstigt att lansera en hypotes om fiskmåsfrågan i en sådan situation. Men rånoffret menade inte att det troligen håller på att bli ett problem när hon sa som hon gjorde. Nog betyder i finlandssvenskan snarare ‘definitivt’ än ‘kanske’. Sådana pyttesmå betydelseskillnader finns mellan varieteterna. Man märker dem sällan, för de utgör inget problem. Men kanske får de oss att framstå som lite konstiga inför varandra.

Min rapport heter Det går hårt. Du kan ladda ner den här. Du kan också lyssna när jag kommenterar rapporten i radioprogrammet Språket.