7. Tomten höll reda på husets tomt

Nu är det julafton om sjutton dagar, och alla som har en gnutta empati i kroppen kan säkert föreställa sig att tomten har rätt mycket att göra just nu. Därför tänkte jag att vi kunde ge tomten lite uppmuntran genom att ägna en kalenderlucka åt hans beteckning.

Ursprunget till ordet är tomtebisse, tomtenisse, tomtegubbe och liknande ord, det vill säga en gubbe som hörde till husets tomt. Former som tomtgubbe finns också i äldre källor, men oftast har ett e kilats in som en fog mellan leden för uttalssmidighetens skull. Efter ett tag började efterledet falla bort igen, men då satt den lilla fogen e kvar, och resultatet blev – tomte.

Den ursprungliga tomten var inte rödklädd, storvuxen, vitskäggig och varmhjärtad; den bilden brukar Cocacola få ta åt sig äran för. Den tomte som levt länge i den svenska folktron får i stället följande signalement i Nordisk Familjebok från 1887:

Tomtenissarna äro alltid af manligt kön, till växten små och dvärgartade. De äro klädda i röd toppmössa, grå rock och knäbyxor. Vanligen göra de sig osynliga och visa sig ej gerna för andra än husbonden sjelf.

Den gamla tomten var alltså mer något i stil med den Jenny Nyström brukade måla – även om man kan misstänka att den tomten var lite ovanligt gladlynt.

Gammelsortens tomte var nämligen visserligen flitig (endast han är som bekant vaken när snön lyser vit på taken och det där), men han var inte alltid så lätt att ha att göra med. Nordisk Familjebok igen:

Ofta hålla de sig i stallet eller ladugården, hjelpa flitiga och trogna tjenare, men ställa ofta till förtret för dem, som äro lata och otrogna. De draga ofta hö och säd från granngårdarna till sin egen husbonde. Retas de, förstöra de trefnaden och välståndet i gården. Mångenstädes sätter folket ut litet mat till nissen. En och annan gång föräras honom ett litet klädesplagg; men man får noga välja något, som han tycker om, ty han är mycket lättretlig. Med kristliga ting vill tomtegubben ej hafva något att skaffa och kan ej uttala Kristi namn. Likasom necken räknas han till den fallna skara, som ej kan ernå någon salighet. Det är dock enligt folktron i det fåfänga hoppet om delaktighet i frälsningen, som tomtekarlen visar sin stora flit och trohet i arbetet.

Det är nog tur att det är först efter Cocacolaskrockandets intrång som vi har börjat ställa så här pass stora krav på tomten. Man kan bara föreställa sig vad den gamla tomten hade tagit till sig om han hade fått önskelistor fulla med begär efter målarböcker och hundvalpar från gårdens alla barn.

15 kommentarer

Filed under Julkalender 2011, Språk

15 responses to “7. Tomten höll reda på husets tomt

  1. J L Ramírez

    På spanska finns ett ord som är etymologiskt en broder till svenska ”tomte”, nämligen ”duende”. Man använder ordet också på liknande sätt. Det är tydligen ingen som har upptäckt förut denna ordbroderskap före mig.
    Dessa ord har naturligtvis med DOMUS (latinet som benämner hemmet) varvid också DOMINUS (herren i huset) som på spanska gett DUEÑO och titeln DON (Don Quijote de la Mancha t ex). Etymologien stannar inte i latinet. Det finns nog en tidigare grund i detindogermanska språket.
    Att avgöra etymologiska samband kräver språkkänsla och uppmärksamhet, eftersom avledningen av ord — som gått via hörseln — inte via skriften gör att konsonanterna i orden förväxlas ofta med den eller dem som artikuleras i munnen och halsen på samma ställe. D förväxlas med T, B förväxlas med P (finnar väntar på ”pussen”, när de väntar på bussen). K förväxlas med G. Sedan kan de finns särskilda vanor i olika språk: spanskan byter O mot UE:
    ”contar” (räkna) ger ”cuenta” (räkning) och ”cuento” (berättelse). ”Morir” (dö) ger ”muerte” (döden).
    Det råder pfta en oförsiktig okunnighet och känsla när det gäller etymologier och många brukar tro att allting härstammar från engelskan. Engelskan är dock det mest bastard språket och det sista som borde oberopas i etymologiskt sammanhang, om det inte gäller introduktionen av moderna ord som”fotboll” och dylikt. Engelskans koppleri förstör ibland ordets semantik. Att kalla en bärbar telefon för ”mobil” (som om den rörde sig själv), är löjligt.
    Jag vet att ni håller på att ägna er on JULEN (just nu), men eftersom ni tar upp ständigt etymologiska samband, kunde jag inte låta bli att göra några anmärkningar därvidlag.

  2. Hej igen!
    Intressant det du skriver – igen. Jag vill ändå ta upp ett litet sidospår. Du nämner tomtenisse och tomtebisse och tomtegubbe. Har alltså nisse och bisse ursprungligen betytt ungefär gubbe? Det skulle ju stämma med dialektordet bisi (uttalat med kort i) som finns i östnyländska dialekter och betyder just gubbe.
    Susanna från Helsingfors

    • Ja, var inte rädd att ta upp sidospår. De är bara trevliga!

      Nisse avsåg ursprungligen alltid ett övernaturligt väsen, till skillnad från gubbe och bisse. De två orden har ungefär samma användningshistoria, men de verkar inte ha samma etymologiska ursprung. Men dialektordet bisi är definitivt samma ord som bisse – och jag tror att även det senare främst är känt i finlandssvenska dialekter. Med i familjen är för övrigt också bjässe, och det är nog mer känt också i Sverige.

  3. Madelene

    Tack för en fin blogg! Men den ”röda tomten” har jag förstått fanns redan innan Coca Cola. Minns inte var, men det nämns i ett avsnitt av Stephen Frys lärorika QI.

    • Jasså! Det var intressant att höra. Man kan kanske tänka sig att den röda tomten visserligen fanns, men inte gjordes folklig förrän Cocacola tog sig an honom.

  4. Vill bara tacka för en underbar, lärorik blogg. Tack, tack!

  5. Pingback: Tomten på tomten | SKATANS TANKAR

  6. Madelene

    Ja, det tror jag också. Och Coca Cola är nog inte sena med att ta äran åt sig, även om den inte helt är deras…

  7. Häromdagen läste jag en såndär fråga-fem-spalt där de frågat om när folk slutat tro på tomten. En medelålders kvinna svarade att hon minsann aldrig trott på tomten men att det inte gjorde någonting för hon fick klappar ändå. Det tyckte jag var kul, för det antyder att hennes otro var mer av trots än övertygelse. Som att närma sig randen mellan is och öppet vatten. Nu var hon stolt över att inte ha plurrat. Nästan bakuninskt sådär: ”Om tomten finns är det nödvändigt att avskaffa honom.” Det kanske är att läsa in mycket i en kort kommentar, men vad ska man göra när dagstidningarna reduceras till skvaller och slarvigt ihopsamlade notiser?

  8. J L Ramírez

    Det kanske är på sin plats att ta upp hur det kan komma sig att tomten (sv. Hemmets plats – lat. domus) ger sitt namn åt gubben som skyddar hemmet och därifrån åt ”jultomten”. I Retoriken kallas detta fenomen METONYMI, som betyder ”namnbyte” (jag skulle kalla det för ”namnlån”). Metonymin är lika viktig som (eller viktigare än) metaforen. Metaforen bygger på analogi eller liknelse, medan metonymin bygger på association eller närhet. Eftersom denna gubbe skyddar tomten, får han dess namn. Språkbruket är fullt av metonymier, som vi knappast blir medvetna om. Jag skulle kunna ta några roliga exempel, men jag ska inte distrahera bort diskussionen från sitt huvudspår.

  9. I Finland heter den där skäggiga, hoande, klapputdelande farbrorn Julgubben eller möjligen Julbocken (finska Joulupukki), medan tomtarna är hans små medhjälpare.

    • Jasså. Att julgubben och julbocken fanns i Svenskfinland visste jag visserligen, men inte att tomtarna fanns vid sidan av dessa prominenta herrar. Tack för upplysningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s