Etikettarkiv: Skriftspråk

25 september 2012 · 17:34

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

17 juli 2012 · 16:01

Skriet från framtiden: romaner på telefonen

Sommaren är ju romanläsningens tid. Ledighet och utomhustid skapar en helt ny törst för den avskildhet och det engagemang som det innebär att få fördjupa sig i en berättelse i bokform. Åtminstone ser det ofta ut så i bokhandelns marknadsföring. Själv läser jag nog egentligen mer skönlitteratur under arbetsveckornas fasta rutiner. På tunnelbanan till och från jobbet finns en halvtimmes bortglömd tid då ingenting förväntas uträttas.

Nåväl. I kollektivtrafiken eller solsängen, jag måste meddela att jag tror att jag genomgått något historiskt. Något att berätta för barnbarnen. Under några veckor i juli herrens år 2012 läste jag för första gången en hel roman på min telefon. Det var en betydligt bättre upplevelse än jag hade kunnat tro. Och jag ber om ursäkt på förhand, men nu måste jag uttrycka lite exaltation över den fantastiska tekniska utvecklingens gåvor. Tänk bara!

Fördelarna är rätt uppenbara. Personer som har en pektelefon har väl oftast med sig den, så boken i sig utgör inte ett enda gram extra packning. Det innebär också att det inte finns någon överhängande risk att man glömmer sin bok, eller råkar ta med sig för få eller för dåliga böcker om man reser ifrån sin bokhylla. Tack vare det digitala formatet går det att justera storleken på texten och söka efter särskilda ord om man skulle vilja det. Som i en pappersbok kan man också markera intressanta passager, eller skriva små kommentarer i marginalen. För läsning bland stora störande folkmassor är det dessutom en fördel att varje sida innehåller ganska lite text; det gör det enkelt att hitta tillbaka efter att ha tittat upp.

Första boken till rakning blev Skriet från vildmarken av Jack London. Kanske var det en särskilt lämplig telefonroman. Den är kort, har en ganska okomplicerad handling, och byggs upp av små historier om sådant som händer huvudpersonen (som ju råkar vara en hund, snarare än en person). Det hela blev ett lyckat företag, och nu ger jag mig direkt in på nästa: Emma av Jane Austen. Det blev visserligen genast en prövning för psyket, för när sidorna är ordspäckade som mor är rar-böcker kan en fullång roman utan vidare bli 1700 sidor lång. Men utöver det har första bekantskapen verkat lovande.

Sedan ska det också sägas att jag också tycker väldigt mycket om det materiella i böcker. Sidorna i dammar och luktar, utsmyckningarna på antikvariatfyndens bokryggar känns i fingertopparna bakom texten. Jag gillar summan av alla historier i travarna i bokhyllan, och själva manifestationen av att hålla upp ett bokomslag mot omvärlden under min läsning. Ja, nästa gång tror jag att jag offrar några extra gram i väskan. Som vanligt finns ju det gamla kvar, trots de nya påfunden.

15 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

03 februari 2012 · 12:21

Särskrivningar är felaktiga, men inte farliga

I dag firas grammatikdagen runt om i landet och Fredrik Strage tar tillfället i akt att hata lite på särskrivningar. Det är inte så att man kissar på sig av exaltation. Jag citerar:

Men folk som särskriver på svenska skrämmer mig mer än rasister, terrorister och Sean Banan tillsammans. Att särskriva är inte jämförbart med att stava fel. Det är att sprida ett lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk.

Den dystra framtidssynen är inte ny. Någon borde på allvar försöka avgöra hur länge tillbaka man har ansett att folket (inte sällan pöbeln) sprider lingvistiska virus som fräter sönder vårt språk. Låt mig ge ordet till Nils Linder, den legendariska språkvårdaren bakom hållningar som ”En persons sätt att nyttja skiljetecknen är en ganska tillförlitlig gradmätare på hans bildning, eftertanke och ordentlighet”. Nils Linder uttalar sig så här om särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886:

Så särskrivningar är inte något nytt. De har funnits i svenskan ungefär så länge svenskan har funnits. De har aldrig varit korrekta, och de ska alltid korrigeras vid korrekturläsningar, men man kan ändå med ganska stort självförtroende fastslå att särskrivningar inte är något lingvistiskt virus som fräter sönder vårt språk. Svenskans ställning har i många avseenden blivit starkare sedan 1886, trots att flera obildade, oeftertänksamma och oordentliga språkbrukare med all sannolikhet har kastat ur sig några sjuka gymnaster och skumma tomtar under åren. Särskrivningar är felaktiga, men de kommer inte – det lovar jag med handen på SAOB, SAOL och Svenska skrivregler samtidigt – fräta sönder vårt språk.

Fredrik Strage gör en poäng av att man inte ska använda sin språkkunskap för att sparka neråt på andraspråksinlärare och dyslektiker. Det hedrar honom. Och visst har han rätt i att det är trevligt med välvårdade sammansättningar i offentliga texter. Språkgranskare och korrekturläsare gör ett jättefint jobb. Men när Fredrik blir rädd av att Ikeas webbplats har sökträffar på ”stål ben” men inte på ”stålben”, då tänker jag att någon borde trösta honom. Vännen, det finns inget att vara rädd för.

23 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

30 september 2011 · 13:25

Skriv lite fel för allt i världen

Att behärska språk skiljer sig i huvudsak inte mycket från andra färdigheter. Det kan till exempel jämföras med den synnerligen ovanliga färdighet som denna person har:

Imponerande va? En person som jonglerar med tre hammare – och inte nog med det: han kan till och med jonglera in spik i taket! Den du. Nu ska vi lämna hammarjonglören en liten stund.

När det gäller komplicerade språkliga färdigheter har det många gånger antytts, påståtts eller till och med påbjudits att folk som inte behärskar dem bör hålla sig till att skriva enklare texter. Det är en mycket sund inställning om man är rädd att svenskan ska bli befläckad av drumliga språkbrukare som inte följer reglerna. Ekvationen går ju ihop: ju färre som skriver, desto färre som bryter mot skrivregler. Det är också en sund inställning om man tänker sig att elegant språkbehärskning är en gudagåva i stil med trevliga föräldrar eller bruna ögon – något vissa har och andra inte, utan att någon kan göra särskilt mycket åt det. Problemet är att ingen föds med fulländad behärskning att att använda semikolon, eller med kristallklar uppfattning om diskursbegreppet i Fairclough-traditionen.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Hur semikolonbehärskargenen ser ut vet ingen. Så här ska man visst se ut om man har anlag för fetma.

Åter till mannen med den åtråvärda förmågan att jonglera in spikar i tak. Kan man tänka sig att han har följt devisen att man inte under några som helst omständigheter får jonglera med hammare förrän man behärskar konsten till fullo? Antagligen inte; då hade han nog inte lärt sig det. Det har troligen hänt en gång att hammarjonglören höll i en hammare för första gången. Kanske kändes hammaren klumpig och tung i hans grepp. Och även om den inte gjorde det, även om han är en naturbegåvning så har han åtminstone i någon mening varit barn i början. Jag menar, det finns en början på det allra, allra mesta. Och början är inte att sätta sig i en taxi på väg mot sitt mål.

Det sägs att folk inte borde använda ord som de inte förstår. Det är en rätt illvillig sak att säga. Behärskningen av ett ord är något som kommer inifrån språkbrukaren själv; det är en process som är utsträckt över både tid och delmoment. Att förstå ett ord är att ha byggt upp dess betydelse inom en. Jag kan inte tänka mig ett sätt att använda ett ord som inte utgår från att man har byggt upp en betydelse för det. Använder man ett ord så förstår man det, på ett eller annat sätt. Denna förståelse kan visserligen skära sig mot den konventionella betydelsen, och sådant är i sanningens namn lite opraktiskt. Men sådana skärningar måste också kunna ses som delmoment i betydelseskapandet. Man måste få en chans att testa att hanka sig fram med den betydelseskiss man jobbar med. Det är väl inte hela världen om man använder ett ord på ett sätt som skär sig lite mot Svensk ordboks definition.

Sen är det klart att var sak har sin tid. Det är onödigt att jonglera med hammare ovanför ett sovande spädbarn. Man ska välja sina stunder för semikolonexperiment. Samtidigt kan det vara betryggande att påminna sig om att språkliga slintningar sällan leder till så dramatiska konsekvenser som hammarjonglering kan göra. Det är också därför det är så ont om käcka youtube-filmer med uppvisningar i avancerad semikolonanvändning. Det är helt enkelt inte särskilt spännande.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

23 april 2011 · 10:18

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , , ,

25 februari 2011 · 16:00

Han som inte kan nämnas vid namn

I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.  Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.

En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.

En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?

I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.

Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.

Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria,  al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.

Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.

Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.

Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.

Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.

Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet. 

Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.

31 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

19 oktober 2010 · 20:33

Han sa att han sa att hon sa – en ortografisk utmaning

John Steinbeck är en av de största författarna i alla tider. Det har till och med Svenska Akademien kunnat komma överens om. Och även om det inte med nödvändighet finns en knivskarp relation mellan författarteknisk fallenhet och skrivteknisk dito har jag kommit överens med mig själv om att John Steinbeck är en av de elegantaste skriftspråksbrukare jag någonsin stött på. Och det var innan John Steinbeck berättade om när Samuel Hamilton berättade om vad Eva sa en gång i ursprungets dagar:

”Now it goes this way. ‘And Adam knew his wife Eve; and she conceived, and bare Cain, and said, ”I have gotten a man from the Lord.” ‘ ”

Ett citat ska ju markeras med två så kallade snuffar – ”. Om man sedan till äventyrs vill skriva in ett citat i det citatet, ska det markeras med en snuff – ‘. Hade vi räknat åt andra hållet vore det förstås bara att fortsätta uppåt, men nu när vi går från två till ett får man helt enkelt börja om från början om man vågar sig på att skriva in ett citat i ett citat som i sig är en del av ett citat – det får alltså markeras med dubbla snuffar igen. Och ska man sedan ta sig till att avsluta alla dessa tre citat på samma gång, så har man inget annat val än att rada upp de fem snuffarna på ett led – ” ‘ ”.

Jag kan inte låta bli att undra om inte John Steinbeck log lite stolt för sig själv när han skrev denna passage. Sant är nog att det åtminstone delvis var den läggning som fick honom att ta till detta ortografiska trix som gav honom Nobelpriset i litteratur år 1962. Hans språk har en häpnadsväckande skönhet i sin enslighet. ”He was a big man but delicate in a way”, som han beskriver en av sina huvudpersoner i inledningen. Stor men delikat. Det är klart att detaljer bara är detaljer, men vad vore helheten utan dem?

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

15 september 2010 · 8:48

Vi shoppar politik

Det bullar upp för riksdagsval. I det här valet är konkurrensen kanske större än någonsin, eftersom det utöver de sju riksdagspartierna finns tre rätt så starka riksdagsaspiranter. Och samtidigt är det kanske svårare än någonsin att förstå vad de enskilda riksdagspartierna står för, eftersom de har allierat sig i två block. Det är alltså viktigare än någonsin för partierna att profilera sig.

Hur går de då till väga för att skapa sig en profil som vi väljare förstår och attraheras av? De flesta av partierna verkar ha valt ett kort och kärnfullt valspråk. Så här har Sveriges 10 största partier valt att profilera sig inför det här valet:

Jag fick härom dagen för mig att den här valrörelsens valspråk egentligen är rätt så intetsägande. Säger de egentligen vad de vill göra – och hur de vill göra det? Börjar inte kampanjandet likna vanlig ohederlig reklam? tänkte jag. Se till exempel på utnyttjandet av vår nationalsjäl: såväl Kristdemokraterna och Miljöpartiet som Folkpartiet och Sverigedemokraterna anspelar här på Sverige och svenskhet. Vi kan också se vad de olika partierna lyfter fram som centrala värdebegrepp i de valspråk jag klippt ut:

Vänsterpartiet: samarbete
Socialdemokraterna: framåtanda, aktivitet
Miljöpartiet: modernitet
Feministiskt initiativ: mod, feminism
Piratpartiet: integritet, kultur, kunskap
Centerpartiet: grönhet, borgerlighet
Kristdemokraterna: mänsklighet
Folkpartiet: integration
Moderaterna: framåtanda, samarbete
Sverigedemokraterna: det svunna (?) Sverige

Mest slående är kanske att de två riksdagspartier som ligger längst ut på vardera kant – Vänsterpartiet och Moderaterna – har valspråk som bygger på samma värdebegrepp. Vi ska hålla ihop, och vi ska gå framåt tillsammans. Kanske var det där mitt tvivel började. Om två så ideologiskt vitt skilda partier har valspråk som så uppenbart påminner om varandra – då kan väl inte valrörelsen alls handla om ideologi? Egentligen är det endast två partier som nämner ideologi i sina valspråk: Feministiskt initiativ (”Våga vara feminist på valdagen”) och Centerpartiet, som på ett indirekt sätt anger vilket av blocken de tillhör (”Alliansens gröna röst”).

Till ideologi hör ju också utnyttjandet av partiets symboler och färger. Också här är det sparsamt med bekännelse. Det är bara Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som har placerat sin partisymbol tätt intill valspråket (texterna är förstås utskurna ur större bilder). Sina partifärger är det bara Piratpartiet och Miljöpartiet (och möjligen Folkpartiet) som utnyttjar i någon större utsträckning.

Det finns förstås en del ideologiska motsatser. Sverigedemokraterna med sitt ”Ge oss Sverige tillbaka” hyllar exempelvis raka motsatsen till Miljöpartiets ”Modernisera Sverige”, likväl som Moderaternas ”Framåt tillsammans” och Socialdemokraternas ”Vi kan inte vänta”. Sverigedemokraterna vill tillbaka, medan de tre övriga partierna ser sin utopi i framtiden.

En slutsats är dock trots allt att årets valrörelse är rätt så anonym. Se till exempel på Kristdemokraternas ”Ett mänskligare Sverige” eller Vänsterpartiets ”Håll ihop” – vilket parti som helst skulle kunna ligga bakom dessa valspråk. Och det blir särskilt intressant att just dessa två partier har de ideologiskt mest intetsägande valspråken – för enligt min mening är det också de två som har de snyggaste kampanjerna i valrörelsen. Hör ideologisk anonymitet och snygghet ihop? Ja, i ett politiskt klimat där ideologi får stå tillbaka för förenklade sanningar om hur många hundralappar Johan kommer att ha i plånboken i slutet av en månad är det kanske ideologisk anonymitet som gynnas mest. Att rösta handlar trots allt mindre och mindre om att bekänna färg, och mer och mer om att shoppa efter det politiska alternativ som passar bäst för ens livsstil. Då gör Kristdemokraterna klokt i att anlita en riktigt riktigt bra reklambyrå.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

17 augusti 2010 · 20:18

Titelmarkering? Fråga din språkkänsla

Sommaren lider mot sitt slut. Det ser vi inte så bra i de sjunkande temperaturgraderna eller i de mörknande kvällshimlarna som i den ökande ambitionsnivån hos den generella medborgaren. Jag själv, generell medborgare som jag är, har därför ruskat liv i min sommardåsiga bloggnerv. Vi börjar höstsäsongen med en fråga som lyftes av en kommentator till den här bloggen: Är det inte dags att vi reder upp vårt sätt att skriva titlar på böcker, filmer och liknande? Kommentatorn som lyfte frågan anmärkte på frasen ”Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976”, som finns i en artikel jag skrev för Språktidningen. Heter romanen ”Maken” eller ”Maken från 1976”, kan man undra, menar kommentatorn. Jo, det kan man ju. Och det skulle man inte behöva om jag hade markerat boktiteln med citationstecken eller kursiv.

Samtidigt är det viktigt att ha en pragmatisk inställning till den här frågan. Risken är att en text ser plottrig ut om man strösslar allt för generöst med olika typer av grafiska markeringar. Skribenten behöver alltså bedöma hur stor risken för missförstånd är. Tror man verkligen att romanen heter ”Maken från 1976”?

I sådana här frågor finns en given auktoritet: Språkrådets Svenska skrivregler. Det är en lagom kategorisk och mycket lätthanterlig regelbok för hur svensk text bör se ut. Så här skriver den boken om markeringen av titlar:

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc. kan i löpande text markeras med citattecken eller kursiv. Det gäller framför allt där gränsen mellan titel och omgivande löptext annars skulle bli otydlig. Om det tydligt framgår vad som är titel är särskild markering onödig. I texter där flera titlar nämns bör alla markeras på samma sätt.

I praktiken behöver vi alltså bedöma från fall till fall hur den här regeln ska tillämpas. En känd titel behöver oftast inte markeras – ett uttalande som ”Jag såg Romeo och Julia på Dramaten” får nog inte läsaren att tro att jag har träffat två personer vid namnen Romeo respektive Julia. Där kan läsaren till och med ta lite hjälp av kontexten: Dramaten för lätt tankarna till teater, och där hör ju Shakespeares kända tragedi hemma. En annan gång kan det vara svårare att avgöra var titeln slutar och omgivande text tar vid. I ett sådant fall, där kanske varken kontext eller omvärldskunskap hjälper till, kan det vara bra att markera titeln: ”Jag såg Två ungherrar i Verona för några år sedan”.

Å andra sidan är behovet av grafisk markering rätt så konstruerat. I tal gör vi ju ingen nämnvärd markering för att hjälpa lyssnaren att förstå var en titel börjar och tar slut. I stället kan man använda olika uttrycksmässiga knep för att leda lyssnaren rätt: ”Jag såg Två ungherrar i Verona, du vet Shakespeares gamla pjäs, för något år sedan”.

En annan fråga är förstås vilken av markeringarna man ska välja, när man väl vill ha en: citationstecken eller kursivering. Inom den akademiska världen har det funnits en konvention att titlar på böcker står med kursiv, och titlar på artiklar och kapitel står inom citationstecken. Den regeln kan man följa i andra textslag om man vill, men det är inte nödvändigt. I korthet kan man säga att kursiv är lite svårare att läsa, men å andra sidan lättare att lägga märke till i en text (på gott och ont). Citationstecken å sin sida stör inte läsbarheten, men kan däremot störa rytmen i läsningen – man läser gärna in en paus före citationstecknet.

Så det blir ett krokigt besked i frågan om grafisk markering av titlar. För det första behöver man inte alltid använda någon markering, eftersom man riskerar att bli övertydlig. För det andra finns det egentligen inga tydliga konventioner som styr huruvida man ska använda citationstecken eller kursiv som markering. Det verkar som att frågan om markering av titlar helt enkelt blir ett fall för valfriheten.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

08 augusti 2010 · 16:54

En ny stjärna på uppsatshimlen

Som bloggens stamgäster kanske vet har jag knåpat med en magisteruppsats de senaste månaderna, och nu är jag färdig med den. Efter en helig studentikos ceremoni erkändes den under titeln Texten som stöd för handling. Den handlar om hur begripliga och användbara myndigheters texter om företagande är. Om du vill kan du ladda hem uppsatsen genom att klicka på bilden här nere.

Bilden är för övrigt ett ordmoln som jag skapade av de tio myndighetstexter jag analyserar i studien. Det blev ett mycket illustrerande moln. Vad jag har undersökt är nämligen texter som förklarar hur företagare ska utföra olika procedurer som rör företaget. Du ser: det är många näringsverksamhet, företag, verksamhet och sådana ord. Det är också många ekonomiska ord, som avdrag, kr, belopp, inventarier, expansionsfond. Men de allra största orden är ju ska och får. Dessa ord blev också något av ett tema för studien. Jag undersökte nämligen bland annat hur texterna uttryckte instruktioner och anvisningar, och ett sätt är ju att använda sådana deontiska modala hjälpverb som ska och får: ”Du ska göra ett schablonavdrag”. Men det finns flera andra sätt att uttrycka instruktioner. Häng med på en sensommarpromenad i textanalysens sumpmarker.

Jag fann två olika variabler för uttrycken för instruktion: dels grammatisk form, dels agent. De grammatiska former man kan använda är deontiska modala hjälpverb (”Du ska göra ett schablonavdrag”), presens aktiv (”Du gör ett schablonavdrag”), presens passiv (”Ett schablonavdrag görs”) och slutligen imperativ (”Gör ett schablonavdrag”). Bland agenterna, alltså de som utför handlingarna, finns tre typer. Det finns konstruktioner med ett du eller ni, konstruktioner med en tredje person som läsaren kan identifiera sig med (till exempel ”Företagare måste göra schablonavdrag”), eller konstruktioner där agenten är bortskriven så att man inte vet vem det är som utför handlingen (såsom ”Ett schablonavdrag görs”).

I uppsatsen diskuterar jag hur begripliga och användbara dessa olika uttryck är. En slutsats som jag drar är att instruktioner måste vara enkla att identifiera som instruktioner. En mening som är svår att identifiera som instruktion är till exempel den här: ”I ruta 40 anges verksamhetens beräknade överskott”. Läsaren skulle kunna tolka detta som en instruktion, men den skulle lika gärna kunna tro att det är en beskrivning av något som händer, och tro att verksamhetens beräknade överskott redan finns angivet i ruta 40. Mest begripliga och användbara är imperativkonstruktioner och konstruktioner med du.

En idé som jag presenterar i uppsatsen är därför att det är enklast att förstå instruktioner som följer vissa grammatiska mönster som är typiska för just instruktioner. Det är till exempel också lätt att förstå imperativ som ”Ange verksamhetens beräknade överskott i ruta 40”, men mindre lätt att förstå avpersonifierade fraser som ”Verksamhetens beräknade överskott ska stå i ruta 40”.

Nå. Detta med uttryck för instruktioner är en av de tre saker jag undersöker i uppsatsen. De övriga två är hur det går att använda texterna och vilka förkunskaper texterna kräver. Den som vill veta mer om detta får ladda hem uppsatsen och läsa vidare. Jag hoppas att det blir en trevlig läsning.

5 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,