Etikettarkiv: Sociolingvistik

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

Annonser

26 kommentarer

Under Språk

Arma modern, och andra benämningar för den som burit dig i sitt sköte


I dag är det mors dag. Hurra för alla mödrar i världen! Men vad kallar man dem?

Laddade ord brukar få flera synonymer. De flesta människor har exempelvis en hel arsenal med ord för sådant som avföring, död och sex. De tre företeelserna har inte nödvändigtvis så mycket gemensamt utom just att de ofta behöver omnämnas i försiktiga och indirekta ordalag. Man går och gör tvåan, trillar av pinn och rullar runt i höet. Inget konstigt med det egentligen – alla tre företeelser hör till den privata sfären på ett eller annat sätt. I många sammanhang blir det onödigt påfluget att tala om företeelserna utan beslöjande åthävor.

Så är det det här med den familjefigur vi ska fira i dag: mamman. Också henne har vi förhållandevis många ord för, som passar olika bra i olika sammanhang. Det finns åtminstone en handfull beteckningar: mamma, mor, moder, morsa, mamsa – vid sidan av mer eller mindre skämtsamma beskrivande beteckningar som lilla mamma, söta mor och arma modern. Dessutom går det att variera hur vi använder de olika orden. Vad är det här egentligen för benämningar, och varför behöver vi alla dem?

 

 

Vissa av orden kan fungera ungefär som egennamn. ”Mamma, kan du komma hit ett slag” och ”Vet du var mamma är?”. Det senare yttrandet skulle även kunna vara riktat mot en person utanför familjen, särskilt en som är mer jämnålders med mamman än med den som frågar. Personen kanske till och med själv använder den beteckningen när den pratar med barnet – till och med om barnet är vuxet sedan en lång tid tillbaka. ”Ja, jag träffade mamma för en stund sedan. Hon var på väg till affären.” Det blir stor skillnad på ordet om vi lägger till ett ”min” respektive ”din” före. Då använder vi inte längre ordet som ett egennamn, utan beskriver i stället vilken roll kvinnan har för oss själva. ”Har du sett min mamma?” (Jämför: ”Har du sett min cykel?”)

 

 

Beteckningen mor kan fungera som tilltalsmarkör (”Hej då mor”), och är särskilt vanlig i södra Sverige. Däremot kan den knappast fungera som en referensmarkör med egennamnsegenskaper. Det går nog inte att fråga grannen ”Vet du var mor är?”; en sådan fras fungerar bäst inom familjen. Talar man med grannen får man lägga till ett ”min”. Sedan finns beteckningen moder, som fungerar som en beteckning för familjerollen, men kanske inte särskilt ofta används som en referens till en specifik person. Det blir inte så mycket ”Moder, kan du komma hit ett slag” eller ”Vet du var min moder är?”, utan snarare ”en moder för alla världens barn” eller ”kläder för en blivande moder”.

Två av orden måste stå i bestämd form när de används som tilltalsord: morsan och mamsan. Det är ett språkligt drag som fascinerat mig. Det går i linje med ord som farsan och pappsen, brorsan och syrran, som alla hör till ett ganska ordentligt informellt språkbruk. Men varför den bestämda formen morsan, i stället för morsa? ”Vet du var morsan är?” Ordet morsa har egentligen inga egenskaper som inte ordet mamma har. Vad tror du om detta?

Det råder dessutom viss oenighet om hur vanlig beteckningen morsan är. Jag känner vuxna människor som aldrig skulle komma på tanken att kalla sin kvinnliga förälder för mamma. De säger morsan i de flesta sammanhang, och ”min mor” om det blir för informellt med morsan. När jag berättade detta för några stockholmare jag känner påstod de att detta var typiskt norrländskt. De menade att stockholmare bara använder morsan skämtsamt, ungefär som jag tror att de flesta använder mamsan. Stämmer det? Används aldrig morsan som seriös benämning söder om Dalälven?

 

 

Vid sidan av alla dessa tilltals- och omtalsformer finns förstås den form vi brukar använda för de flesta människor i våra liv: förnamnet. Men detta är minerad mark. En pappa jag känner blir förnärmad om han blir tilltalad vid förnamn inför sina barn. Om någon säger till hans barn ”Ge den till David” korrigerar David ”Pappa heter jag”. Vissa vuxna barn tycker å sin sida att det inte går att hålla en mogen relation till en person man betecknar som mamma eller pappa. Någonstans i tonåren börjar sådana beteckningar associeras till blöjbyten, nappar och monster under sängen, och då behövs ett tilltal som svarar mot den nya bilden av relationen. Vissa väljer då att använda förälderns förnamn. Men kanske är det just den avbleknade familjerelationen som gör att David och många med honom värjer sig mot detta bruk. För många människor har föräldrarollen ett viktigt symbolvärde, som inte försvinner ens när föräldern är över nittio år, och barnet redan har gått i pension.

Ganska nyligen undersökte några studenter* från Stockholms universitet hur stockholmarna tilltalar sina föräldrar. Resultaten visar först och främst att just mamma är det överlägset vanligaste epitetet. Av hundra tillfrågade var det 88 personer som angav att de tilltalar sin kvinnliga förälder så. Däremot kunde undersökarna se att de yngre informanterna, det vill säga de som var födda efter 1980, var mer benägna att använda andra former också. Häpnadsväckande nog var det främst de yngre som angav att de använder beteckningen mor. Dessutom var det främst informanter ur den yngre åldersgruppen som angav att de tilltalar sina föräldrar vid förnamn.

Förutom att detta antagligen visar en allmänt förändrad tilltalstendens i dagens svenska, återspeglar det nog också förändringar i familjestrukturen. I dag växer många upp i andra familjekonstellationer än mamma pappa barn. Familjer med två mammor behöver strategier för att skilja den ena mamman från den andra. En lösning som verkar hyfsat utbredd är att lägga till förnamnet: mamma Karin och mamma Lisa. Andra föräldrar kanske lever ihop med en annan person än den andra föräldern – och då får barnen nya vuxna familjemedlemmar som behöver benämningar och tilltalsformer. Ett barn jag känner funderade mycket klokt men något obildat över det en gång. Han pratade med sin fars mors äkta man. ”Hördu Lars” sa pojken. ”Pappa, han heter ju Gustav. Mamma heter Eva. Farmor heter Solveig. Men Lars, vad heter du egentligen?”. Barnet hade noterat att vuxna familjemedlemmar har en särskild beteckning som just han använder. Man heter en sak, och kallas en annan.

I början av detta inlägg antyder jag att det är pinsamt att tala om sina föräldrar, på samma sätt som det är pinsamt att tala om avföring, död och sex. Det stämmer nog inte riktigt. Det finns emellertid ett mått av laddning på området. Alla beteckningar för föräldrar bär på ett osynligt maskhål till barndomen. Det är nog på gränsen mot det vi balanserar när vi laborerar med de olika formerna för tilltal och omtal av dem som en gång i tiden var vänliga nog att ta hand om oss när vi var hjälplösa jollrande små människokultingar.

* Studenterna som gjorde tilltalsundersökningen heter Afshin Shanazari, Camilla Nylundh, Emil Svensson och Martin Garat, och de läser Svenska I vid Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet. 

29 kommentarer

Under Språk