Etikettarkiv: Språk i media

19 december 2012 · 5:00

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , , ,

18 december 2012 · 5:00

18. Viktigast är männen

Bereden väg för herrarna – nu är det snart jul. Och vad är väl viktigare då än de tre manliga centralfigurerna: Jesus, Kalle Anka och jultomten. Viktigast är männenUppgifter som ses som viktiga tenderar att tilldelas män. Därför är det knappast någon slump att Sverige har haft 32 manliga regeringschefer och 0 kvinnliga. Inte heller är det särskilt konstigt att det blev folkstorm år 1938 när Sveriges radio använde en kvinnlig nyhetsuppläsare för första gången, eller att endast 12 procent av styrelseordförandena för aktiebolag i Sverige år 2012 är kvinnor. Dessutom kan man konstatera att uppgifter som sköts av män tenderar att ses som viktigare än de som sköts av kvinnor. Det kan vara intressant att ha i åtanke när lucians roll problematiseras och ifrågasätts. Varför är lucia fånigare än jultomten?

Det är dessutom fascinerade hur fasta dessa julens tre centralfigurers könsidentiteter är. Bäst är jultomten, som ju är en karaktär som sällan framträder i egen hög person, utan iscensätts av en massa andra människor varje år. Det har hänt mer än en gång att jag behövt hoppa in som ställföreträdande jultomte för de yngre julfirarna. Då är det givet att jag ska byta könsidentitet, och spela man. Jag ska ta på mig skägg, tala med mörkare röst och omtalas som han. Ingen kan tänka sig att tomten skulle kunna vara en hona – det är ju tomtemor som är det, och tomtemor kommer inte med en säck över axeln och klappar på dörren. (Och i heteronormativitetens heliga namn är det självklart outsägligt otänkbart att tomtemor skulle ackompanjeras av en annan hona.)

Att Jesus, vars födelsedag är själva föremålet för allt knäckätande, tycks ha råkat vara en man är det svårt att göra något åt vid det här laget. Man blir väl aldrig av med kommentarsfältspolitikerna om man föreslår att vi ska flytta julafton till, säg, Rakels födelsedag. Och Kalle Anka är uppenbarligen så helig julmark att inte ens själva Disney kan plocka bort en judestereotyp som ingen ändå brydde sig om. Men i tomtandet finns det faktiskt utrymme för lite ny könsfördelning. Ja, låt oss kvotera in några icke-män i farbror jultomtens vikariepool i år. Välsignad vare hen, som kommer som jultomten!

7 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , ,

16 december 2012 · 5:00

16. Jul ska vara lika från år till år

Att jul är en tid för konservativa toner börjar bli uppenbart efter 15 julidéer. Man skulle kunna tro att det här är ett utslag av rådande politiska klimat, och det kan det väl vara, men idén om att julen håller på att förstöras är näppeligen ny.

Jul ska vara lika från år till årEn fantastisk källa för gamla tiders julidéer är Svenska fornsångers tredje band (1842), där Adolf Iwar Arwidsson beskriver hur ett präktigt julfirande ska se ut. Huvuddelen av julfirandet avhandlas under avsnittet om Trettondagsstjärnan, ett slags program för en artonhundratalsjulshow med dikter och sånger. Alltmedan programmet beskrivs kan dock författaren inte låta bli att ondgöra sig över hur sångerna  har ”nödgats emottaga fläckar och lyten af den folkklass hvars sysselsättning den numera utgör”. Precis som Avpixlat-bloggen i år rasade över att Svt visade luciafirande med rapmusik och en svart person i huvudrollen upprörs Adolf Iwar Arwidsson över hur ”nyare tiders händelser och lefnads åsigter hafva … intryckt sin stämpel”, och anser att ”det hela visar sig sönderbrutet och fragmentariskt”. I sin skildring av skådespelet använder han därför de uppteckningar som ”minst bära vittne om sednare klumpiga tillägg” (citaten från s. 514).

Pepparkaksgubbar

Idén om att julfirandet förstörs om det förändras är alltså ingenting nytt. Möjligen har den tagit sig ett nyare uttryck de allra senaste åren, när kritiken inte bara har riktats mot personer som anses tillhöra en lägre klass, utan även mot queerfeminism och antirasism som har ifrågasatt roller i luciatåget. Angående det där om den uteblivna pepparkaksgubben, som jag nämnde i luciadagens inlägg, har förresten radioprogrammet Medierna bringat lite mer klarhet och klokhet. Lyssna gärna på det! De frågar till exempel Jimmie Åkesson om han på allvar tror att julfirandet är hotat med tanke på den julpyntsöverdos som prunkar i varje offentligt rum (”It looks like Santa’s balls exploded”, som den amerikanska komikern Jon Stewart uttryckte det).

 

4 kommentarer

Under Julkalender 2012

Taggat som , , ,

09 december 2012 · 5:00

9. Jul ska firas på svenska

 

Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.Jul ska firas på svenskaNätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.

Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11

Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.

Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.

Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.

19 kommentarer

Under Julkalender 2012

Taggat som , , , , , , ,

06 december 2012 · 5:00

6. Det är alltid något lurt med Nobelpriset i litteratur

I dag ska vi låta julen vila från uppmärksamhet under några timmar, för att ägna oss åt Nobelpriset i litteratur som ska delas ut om några dagar. När pristagaren Mo Yan tillkännagavs i oktober i år passade Gert Fylkings gamla ”Äntligen” ovanligt bra, för vi var många som inte hade haft nöjet att bekanta oss med hans författarskap än. Men påläst eller ej så började kritiken ändå ganska snart bubbla upp, och handlade då om Mo Yans provocerande försiktiga hållning till den kinesiska diktaturen.

Det är alltid något lurt med Nobelpriset i litteratur

I korthet kommer kritiken framför allt från att Mo Yan har varit med och skrivit av ett tal från 1942, där Mao Zedong lägger fram regimens extremt strikta kulturpolitik (läs mer här). Handlingen har setts som ett uttryck för lojalitet med regimen, något som naturligtvis är provocerande då mer kritiska författare antingen har fängslats eller flytt landet. Ett exempel på det senare är Gao Xingjian, Kinas näst senaste Nobelpristagare i litteratur.

Att det finns delar av Mo Yans liv som går att lyfta till politisk diskussion står alltså klart (även om det inte är säkert att han har gjort fel). Men kritiken har inte riktats lika ofta mot Mo Yan, som mot Svenska Akademien för att de valt att ge honom priset. Bör Akademien verkligen stödja en regimkramare?

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund avfärdade kritiken i sin blogg, genom att poängtera att Nobelpriset är ett pris i litteratur, som enbart ges på litterära meriter, och att Akademien inte någonsin ska ta hänsyn till författares politiska profil. Denna typ av försvarsargument använder nästan alla som får sådan här kritik. Vid OS i Peking och schlagerfestivalen i Baku lät det likadant. Men frågan är vad som skulle vara politik ifall det gick att skilja det från fenomen som kultur, idrott och litteratur. Och finns det inte en punkt där en författares politiska hållning korsar det som brukar kallas för litterär kvalitet?

En annan poäng i Peter Englunds försvar är att valet av Nobelpristagare i litteratur alltid får kritik. De har målats ut som kommunistkramare och som nyliberaler, som allt för västorienterade och för mansgynnande. Länge var det populärt att kritisera valen av pristagare för att vara kulturelitistiska (vilket ju är själva poängen med det där gamla Fylking-spexet), och det har inte heller varit populärt att de delat ut priset till så pass många svenskar. Peter Englund verkar dock inte oroad av den notoriska kritiken; snarare ser han det som positivt att priset fortfarande anses tillräckligt relevant för att debattera.

10 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , ,

03 december 2012 · 5:00

3. Man ska hinna mycket men inte stressa

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp. Ytterligare några dagar kan man kanske få slappna av, men snart är det dags att börja jäkta. För till det här med att fira jul med dunder och brak hör ju en herrans massa saker som ska hinna göras.

Mamma har så bråttom klipp, klipp, klipp. Men dagens lucka innehåller inte bara idén att det är mycket man ska hinna göra. Den innehåller också idén om en kvinna som i rollen av husmor stressar upp sig för att hinna göra alla dessa saker, å ena sidan för att hon är så urbota larvig som köpt livsstilsjournalistikens idyll så okritiskt, å andra sidan för att tillfredsställa önskemålen hos en familj som också köpt denna idyll men inte vill utföra sysslorna (det är väl det Reinfeldt menade med att rutavdraget är bra för jämställdheten: det är inte längre en kvinna i familjen som gör de där larviga uppgifterna som alla vill ha gjorda men ingen vill göra, utan någon annan kvinna, som ingen känner).

Man ska hinna mycket men inte stressa

Nu är det knappast någon nyhet att julen kan vara lite stressig mitt i allt mys. Det har både uppmärksammats och föreslagits motgift. Varje år kommer en uppsjö tips om hur den som stressar ska göra för att kunna chilla lite under julen också. I sin kortform lyder rådet: köp mer!

Slipp stressen - köp mer!

Den som tycker att julklappshandlingen är som att spela plockepinn på tid i en bastu uppmanas att vända sig till butikens webbshop för att göra inköpen. Den som ändå får ångest av det oöverstigliga målet att hitta en perfekt present till alla föreslås att anlita en personal shopper från varuhuset. En annan riktning tar en av våra större apotekskedjor, som skriver så här i ett pressmeddelande:

Siffror visar att försäljningen av magmediciner stiger dagarna innan jul. Julstress är numera ett begrepp som allt för många känner av med krav på julmat, presenter och städning. Apotek Hjärtat vill i år slå ett slag för en stressfri jul och har därför fyllt apoteken med omtänksamhet.

Apoteket säljer alltså inte bara magmedicin mot julstressen, för den här omtänksamheten som de fyllt butikerna med – ska senare framgå i pressmeddelandet – är en rad julprodukter som senap, julkaffe och presentaskar, som ska hjälpa kunden att hantera kraven på julmat, presenter och städning, och i slutändan resultera i en stressfri jul. Det är bara roligt.

Ett annat sätt att hantera stressen kan vara att åka ifrån den. DN:s resebilaga rekommenderar sina läsare att byta julstress mot spa och slädturer – och tipsar om några resmål som ligger runt 5000 kronor per person.

Men det finns faktiskt också en räddning för den familj som inte har pengar över för att anlita hemtjänst, skaffa en personal shopper, köpa presentaskar och resa till fjällen. Hemligheten är att planera. Titta till den här checklistan, med inte mindre än 37 uppgifter att utföra på de 24 dagarna från den första december tills det smäller. Visst, en del av det kan man väl tänka sig. Den som gillar matlagning kan säkert lika gärna tänka sig att laga Janssons frestelse som någon annan måltid. Men här kommer ett till tips, direkt från språkbloggsjulkalendern: tänd ett ljus, ät en apelsin och se så många gamla avsnitt Mysteriet på Greveholm på Youtube du orkar. Språkbloggsjulkalendern önskar eder alla – inklusive husmödrarna – en fröjdefull jul. Även om det betyder att köpa färdiggravad lax – eller till och med strunta i den helt och hållet.

5 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , ,

02 december 2012 · 5:00

2. Julkalendern var bättre förr

När tevetittare varje år i början av december tillfrågas om vad de tycker om årets julkalender kan man sätta sina sista slantar på att åtminstone någon kommer att svara ”Ja, den är väl okej, men inte lika bra som …”. Vilken julkalender som kommer upp som referenspunkt brukar nästan alltid gå att relatera till när talaren var mellan fem och tio år. Positiva saker en person upplevde i den åldern tycks helt enkelt ha en tendens att bli överlägsna i konkurrens med senare livsupplevelser.

Julkalendern var bättre förr

En del tycker därför varje år att årets julkalender är tämligen blek i jämförelse med Teskedsgumman (1967 och 1976), medan andra har svårt att låta något bidrag mäta sig med Ture Sventon (1989) eller Sunes jul (1991). Att Mysteriet på Greveholm (1996) på sistone glidit upp på en sådan kanonisk plats gör årets situation särskilt spännande – för i år handlar julkalendern om grevens återkomst på det gamla spökslottet.

Mysteriet på Greveholm - grevens återkomst. Bild från Svt.

Än är det svårt att uttala sig om vilket mottagande julkalendern kommer att få bland landets tevetittare, men en preliminär titt på Twitter (#grevensåterkomst, #greveholm) visar framför allt optimistiska reaktioner. Nostalgin är på topp hos 80- och 90-talisterna som känner igen såväl slott och musik som spöksnor. Vid en så sentimental högtid som jul tycks det sannerligen vara klokt att spela på kära minnen från barndomen.

(Sen hade det kanske varit klokt att ändå låta teveseriens omgivning följa verklighetens utveckling. Som en recension i Helsingborgs Dagblad konstaterade: En skola utanför Malmö med hundra procent ljushylta barn kändes kanske lite märkligt redan 1996, men 2012 är det direkt verklighetsfrånvänt.)

Den yngre generationen tycks också ta emot Grevens återkomst med öppna armar. Jag citerar Leonardo Stephan, 7 år, som tillfrågades i Aftonbladet:
– Det var kul när spökena snorade, man blir osynlig av spöksnor. Jag gillar snor, snor är kul.
Leonardo Stephan ger årets julkalender betyget 177,  vilket enligt egen utsago är ett annat sätt att säga fem plus av fem möjliga.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , ,

25 september 2012 · 17:34

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

17 juli 2012 · 16:01

Skriet från framtiden: romaner på telefonen

Sommaren är ju romanläsningens tid. Ledighet och utomhustid skapar en helt ny törst för den avskildhet och det engagemang som det innebär att få fördjupa sig i en berättelse i bokform. Åtminstone ser det ofta ut så i bokhandelns marknadsföring. Själv läser jag nog egentligen mer skönlitteratur under arbetsveckornas fasta rutiner. På tunnelbanan till och från jobbet finns en halvtimmes bortglömd tid då ingenting förväntas uträttas.

Nåväl. I kollektivtrafiken eller solsängen, jag måste meddela att jag tror att jag genomgått något historiskt. Något att berätta för barnbarnen. Under några veckor i juli herrens år 2012 läste jag för första gången en hel roman på min telefon. Det var en betydligt bättre upplevelse än jag hade kunnat tro. Och jag ber om ursäkt på förhand, men nu måste jag uttrycka lite exaltation över den fantastiska tekniska utvecklingens gåvor. Tänk bara!

Fördelarna är rätt uppenbara. Personer som har en pektelefon har väl oftast med sig den, så boken i sig utgör inte ett enda gram extra packning. Det innebär också att det inte finns någon överhängande risk att man glömmer sin bok, eller råkar ta med sig för få eller för dåliga böcker om man reser ifrån sin bokhylla. Tack vare det digitala formatet går det att justera storleken på texten och söka efter särskilda ord om man skulle vilja det. Som i en pappersbok kan man också markera intressanta passager, eller skriva små kommentarer i marginalen. För läsning bland stora störande folkmassor är det dessutom en fördel att varje sida innehåller ganska lite text; det gör det enkelt att hitta tillbaka efter att ha tittat upp.

Första boken till rakning blev Skriet från vildmarken av Jack London. Kanske var det en särskilt lämplig telefonroman. Den är kort, har en ganska okomplicerad handling, och byggs upp av små historier om sådant som händer huvudpersonen (som ju råkar vara en hund, snarare än en person). Det hela blev ett lyckat företag, och nu ger jag mig direkt in på nästa: Emma av Jane Austen. Det blev visserligen genast en prövning för psyket, för när sidorna är ordspäckade som mor är rar-böcker kan en fullång roman utan vidare bli 1700 sidor lång. Men utöver det har första bekantskapen verkat lovande.

Sedan ska det också sägas att jag också tycker väldigt mycket om det materiella i böcker. Sidorna i dammar och luktar, utsmyckningarna på antikvariatfyndens bokryggar känns i fingertopparna bakom texten. Jag gillar summan av alla historier i travarna i bokhyllan, och själva manifestationen av att hålla upp ett bokomslag mot omvärlden under min läsning. Ja, nästa gång tror jag att jag offrar några extra gram i väskan. Som vanligt finns ju det gamla kvar, trots de nya påfunden.

15 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

17 april 2012 · 16:39

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

28 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,