Etikettarkiv: Facebook

19 december 2012 · 5:00

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , , ,

13 juni 2010 · 19:42

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , , ,

13 juni 2010 · 19:38

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , ,

19 januari 2010 · 10:39

Apropå de och dem – eller kanske de och dom?

Catharina Grünbaum, DN:s språkorakel, skrev för någon vecka sedan en spalt om hur dagens ungdomar är så dåliga på att skilja mellan de och dem. Jag har också lagt märke till att många tycker att det är svårt, även om jag för säkerhets skull vill höja ett ögonbryn åt påståendet om att det är ett nytt problem. Olle Josephson skriver i min favoritbok, den som heter ”ju”, att svenskar har sagt ”dom” för både de och dem i ungefär 300 år. Det verkar rimligt att anta att vi har haft svårt med skriftformen ungefär lika länge. Nåväl, det kan säkert andra ta reda på bättre än jag kan.

Det här inlägget skriver jag för att påstå att det möjligen endast är dem som vållar problem – inte de. Grünbaum själv menar att hon lagt märke till ”uppfattningen att dem skulle vara liksom lite finare än dom”. Man klämmer alltså till med ett dem på alla ställen där man i talspråket skulle ha sagt dom. Det blir ju rätt ungefär hälften av gångerna. Men se här vad jag lånade från en Facebook-väns yttrande om en impopulär myndighet:

JAN MOLIN: fuck dom, de vill inte hjälpa nån

Den här lösningen kanske har framtiden för sig: de för subjekt och dom för objekt. Ja, kanske. Det är dock antagligen så att de flesta svenskar i talspråket skulle ha sagt ”dom” även för subjektet i den där meningen: ”dom vill inte hjälpa nån”. Det gör att vi har väldigt svårt att hålla koll på om dom:et är ett subjekt eller objekt, vilket vi ju kan testa med hjälp av vår oöverträffbara språkkänsla för de flesta andra pronomen.

Om det stämmer skulle det bara vara dom:ets placering i meningen som kan hjälpa oss att avgöra huruvida det ska stavas de eller dem (förutsatt att vi inte har lust att göra en grammatisk analys). Subjekt kommer ju ofta före verbet, medan objekt ofta kommer efter: ”De sjöng för dem”. Men den regeln funkar långt ifrån alltid. I meningen ”Dem sjöng jag för” kommer till exempel objektet allra först. Och ännu klurigare blir det med meningar som ”Senare på kvällen sjöng de”. Just i sådana fall där dom:et kommer i slutet på en mening är det nog särskilt svårt att avgöra om det ska stavas de eller dem.

Jag tror att jag hade rätt i att det här problemet har funnits i 300 år, och det finns ingenting som tyder på att det kommer lösa sig själv. Hopplösheten har gjort att många föreslagit att man ska etablera skriftformen dom för både subjekt och objekt. Det tror inte språkvetarna på, eftersom formen har så lågt stilvärde. Själv vet jag inte hur vi ska lösa det här problemet. Kanske är folkbildning det bästa vi har att tillgå. Men det är ju synd när svenskan är så svår att flera hundra tusen svenskar gör fel.

2 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

11 januari 2010 · 11:23

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 5)

Frekvensen av belägg för svenskars kodväxling har dalat. Dokumenteringen av ditot på den här bloggen, that is. I verkligheten har det förstås kodväxlats som aldrig förr, jag har bara varit för lat för att dokumentera det. Nu kommer hur som helst det femte belägget (med 10 i sikte). Det kommer från en Facebook-status, eftersom Facebook har blivit något av ett tema i bloggen.

JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , ,

04 januari 2010 · 9:04

På Facebook gillar man i stället för att nicka

– Jan Molin ibland får man för sig så konstiga saker.
– Marianne Borg gillar detta.

– Jan Molin Gott nytt år!
– 2 personer gillar detta.

– Jan Molin gick halvmaran från flyget till bussen och tog sig till slut hem till VHV. Skön…T!
– 2 personer gillar detta.

Ännu ett inlägg i den här bloggen får ägnas åt vårt populära virtuella sociala sammanhang Facebook. Också denna gång handlar det delvis om statusraden, precis som min gästbloggares grundliga genomgång för några veckor sedan. När någon har skrivit en statusrad hamnar den nämligen i personens vänners nyhetsflöde, som är en lista på saker som hänt på sistone. Där kan man till exempel läsa ens Facebook-kompisars statusrader, men också bland annat se på deras nypublicerade bilder och läsa deras resultat på diverse så kallade quiz. Ser man något intressant kan man kommentera det, eller klicka på knappen ”gilla”. Det här inlägget handlar om den senare funktionen.

Funktionen att gilla något kom in som en upptumme på Facebook för något år sedan. I begynnelsen användes den kanske lite mer ortodoxt, som i det här exemplet:

– Jan Molin på tre år har jag tagit 16 187 bilder det är ganska sjukt
– 2 personer gillar detta.

I det sammanhanget kan man ju tänka sig att de två personerna faktiskt tycker att det är bra att Jan Molin fotat så mycket. Den statusraden är dagsfärsk, och fungerar som bevis för att det sättet att Facebook-gilla fortfarande förekommer. Men samtidigt har ett sätt att gilla i mer förlängd betydelse börjat sprida sig.

– Jan Molin klarar inte riktigt av bråkiga barn på tåg. Entimmesresan till Hudik kändes som att den stack kniven i tre år av min livslängd.
– 3 personer gillar detta.

Inte kan man väl tänka sig att tre personer önskar Jan Molin ett kortare liv? Nej, här är det mer troligt att Jan Molins vänner meddelar att de noterat yttrandet, har varit med om något liknande eller helt enkelt tyckte att det var skojigt uttryckt. De kanske gillar själva Facebook-statusen – dess form, men inte dess innebörd.

– Jan Molin har låg lidandetröskel, har vaccinerat sig mot svininfluensan, har ett invärtes vulkanutbrott, har mycket att göra, men inte lust.
– Marianne Borg gillar detta.

Inom samtalsforskningen brukar man tala om något som kallas samtalsstöd. Det är när man nickar, mmm:ar, .jo:ar, ler, fnyser och på andra sätt visar att man lyssnar och är med i samtalet, utan att vilja bryta in med en innehållsstinn replik. Jag vill hävda att gillandet har blivit ett allmänt samtalsstöd på Facebook. Om det har någon universell betydelse så är det en positiv, men det går också bra att gilla när någon berättar något tråkigt. Sammanhanget fyller i betydelsen av gillandet. I undantagsfall kan man behöva komplettera med en kommentar som förklarar att man asså inte direkt gillar, men lyssnar och deltar. Om man tänker på Facebook-statusen som ett skrik efter uppmärksamhet, kan man se gillandet som en minimal bekräftelse.

Enfalden i Facebook-användarnas möjlighet att ge minimalt samtalsstöd har för övrigt gjort att flera grupper startats i syfte att få administratörerna att skapa fler sådana funktioner. Intressegruppen Petition for Facebook to install a dislike button (som alltså vill att Facebook ska ha en ogilla-knapp) har till exempel 1 854 168 medlemmar. Det är fler än antalet invånare i Botswana, världens 145:e befolkningsrikaste land.

Men på Facebook går det än så länge bara att hänga med i samtalet på ett sätt, om man inte vill göra ett separat yttrande. De flesta användare verkar också vänja sig vid tanken, och med tiden får gilla-knappen ett allt mer vidgat användningsområde. Språkanvändare är pragmatiska och intelligenta, också på Facebook. Linnea Hanell gillar detta.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , , ,

07 december 2009 · 18:07

Jan Molin gillar dig

Vi har en gästartist i bloggen idag, apropå partner-temat: Linus Salö, min dito. Han ska dela med sig av sina iakttagelser från ett av våra vanligaste sociala medier. Läs och njut. Jag hoppas att mina övriga inlägg inte ska överskuggas av hans ambitiösa upplägg.

Först en sammanfattning
Det här inlägget handlar om en ny, korthuggen texttyp: folks Facebook-statusar. Först i en status står alltid namnet på användaren. Detta bestämmer Facebook. Sedan kommer statusen.  Jag ska visa på fem möjliga sätt att formulera den.

1. Vanligast: Genom att inleda med ett finit verb:

  • ”[användaren] diskar grytor.”

2. Vanligt: Genom att inleda med interjektioner och andra emotionella små utbrott.

  • ”[användaren] Ååååååååhh nääää!”

3. Ovanligt: Genom att inleda med kolon:

  • ”[ användaren] : det är trist att diska.”

4. Vanligt: Genom att inleda med en fullständig mening:

  • ” [användaren] ibland är det olidligt att diska.”

5. Ovanligast: Genom att inleda statusen med ett genitiv-s:

  • ”[användaren] s diskning är vedervärdig.”

Facebook förändrar språket
Språk är kul. Det håller du nog med om; det är väl ett av dina starkaste motiv för att bemöda dig om att läsa en språkblogg som denna. Det kuliga är att språk är föränderligt på flera vis. ”Kuligt” är ju inte ett accepterat ord, men det var inte ”kul” heller för några årtionden sedan.

Siffror kan också vara kul. Därför slänger jag ur mig en sådan nu: 350 miljoner. Det är antalet rökare i Kina, och antalet fall av malaria varje år. Inte så kul. Men det var mest ett lite omständligt sätt att leda oss in på Facebook. 350 miljoner är nämligen också antalet människor som har en användare där. Och sedan ytterligare en vändning: en annan föränderlig aspekt på språk är att språkbruket förändras när vi får nya kanaler att uttrycka det i. Facebook förändrar språket, och det här inlägget ska ge ett exempel på hur man kan tillämpa sina språkkunskaper på ett nytt medium och dess språkliga förutsättningar.

Jag ska inte förutsätta att alla läsare känner till Facebooks funktioner. Därför följer först några rader kött på benen för den som behöver sådant:

Med Facebook samlar man sina bekanta i ett webbforum. Sedan kan man skriva till sina vänner, dela med sig av sina bilder och – med särskild vikt för detta blogginlägg – berätta vad man gör för tillfället. Den här sista funktionen uppnår man med den så kallade statusraden; den används flitigt av de flesta. Alla användare har ett fält där de uppmanas skriva in sin status, alltså vad de gör för stunden. Fältet står efter användarens namn. Det vanligaste är därför att syntaktiskt samordna namnet med statusen; man fyller helt enkelt på med lite text som hamnar efter namnet i statusen.

Jag ska ge några autentiska exempel på detta genom att klippa in statusrader från min egen Facebook. Mina vänner ska emellertid förbli anonyma, så därför kallar jag alla ”Jan Molin”. Ett fint namn.

De flesta inleder med finit verb
Många väljer att inleda med ett finit verb. Användarnamnet är då en del av statusen och står som subjekt.

  • Jan Molin ger upp läggningsförsöken. De ger ändå absolut ingenting.
  • Jan Molin har varit på Konstfacks julmarknad, loppis på Strand och Vegomässan. Idag kändes Stockholm lite mer som Berlin.

De flesta användare talar om sig själva, och inte för sig själva. Eftersom namnet står först talar man ofta om sig själv i tredje person. De första exemplen visar detta. Att på det här distanserade sättet tala om sig själv är fastslaget av Facebook, eftersom användarnamnet måste komma först. Det här är också fullt rimligt; om alla kunde dela med sig av sin status i första person skulle jagen inte gå att skilja från varandra i nyhetsmyllret. En status behöver en avsändare.

Ett sätt att göra statusen mer personlig är att inkludera ett ”jag” eller ett ”mig” på något annat ställe i statusen. Det gör man enklast i en andra- eller tredjemening. Så här:

  • Jan Molin kommer hem på luciadagen från Teneriffa. Nu ska jag ha semester med familjen Molin.
  • Jan Molin sitter på jobbet och är uttråkad. Ingenting händer. Roa mig! Eller spräng någonting åtminstone.

I alla exempel hittills kan man se ett mönster: det personböjda verbet kommer tidigt – som tredje ord. Jan Molin ger, har, kommer och sitter. Detta är mycket intressant, eftersom tidiga finita verb är ett av de vanligaste tipsen för att skriva begripliga meningar. Här vill jag gärna uppehålla mig ett tag genom att dra paralleller till andra texter.

Det som kommer före det finita verbet brukar kallas fundament eller satsbas. I statusexemplen består fundamentet av subjektet: Jan Molin. Två ord. I andra fall kan fundamenten väljas ganska fritt; de kan bestå av lite olika saker som adverbial, objekt och satsadverbial. I krångliga texter är det vanligt att fundamenten är långa; de består alltså av många ord. Här är fundamenten understrukna.

Choklad, fast inte den allra mest bittra typen och inte heller sån där barnslig mjölkchoklad som finns i påskägg, är det bästa jag vet.

Det här sättet att skriva är väldigt påfrestande för minnet. Man brukar säga att det gör meningen vänstertung. En menings egentliga innebörd står inte klar förrän verbet kommer. Så här:

  • I Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, (ännu vet du ju inte vad jag försöker säga) Oslo och Peking har jag aldrig firat jul.

En sådan mening går att vända, så att fundamentet blir kort. Då blir den högertung och lättare för minnet att hantera.  Läsaren vet vad den ska göra av alla de ortnamn jag nämner:

  • Jag har aldrig firat jul i Pretoria, Varadero, New York, Bogota, Berlin, Porjus, Timbuktu, Oslo och Peking.

För Facebooks svenska användare är statusrader nästan alltid högertunga. I svenskan kommer ju verbet på andra plats i huvudsatser. På första plats i statusraderna står subjektet: ett för- och efternamn. Det gör fundamenten korta i Facebook-statusar. Dessutom får statusen ett befolkat språk, användarnamnet som står först markerar tydligt vem som är, känner eller gör vad. Klarspråkigt värre, alltså.

  • Jan Molin är galet nöjd med dagen på kontoret. Firar med soffa och nästa säsong 6ft.

Många inleder med känsloutspel
En status måste inte följa principen subjekt – verb. Det finns också några exempel på användare som inte betraktar sitt namn som en del av sin status. Då står så att säga statusen för sig själv. I en text skulle Word spydigt påpeka att de flesta saknar verb. Man läser statusen som användarens tanke, som ett lösryckt påstående. Ibland liknar de känsloutspel. Hit kan man också räkna interjektioner och imperativ.

  • Jan Molin Sommar i källaren, vinter på bilen.
  • Jan Molin Trubadursesion at Pedros…
  • Jan Molin tröttröttröttröttörtörttötrött
  • Jan Molin men sluta för fan

Dessa statusar avspeglar något som hänt, och kan läsas som ett yttrande från användaren. På så sätt tar man fasta på att Facebook är en personlig och informell kanal där man kan skriva vad man vill – folk som känner en kanske förstår.

Några inleder med kolon
Ibland markerar folk tydligt att statusen är ett citat från användaren. Då används ofta kolon. På så sätt kan man markera att det som följer efter användarnamnet är något som användaren säger eller kanske tänker. Statusen kan då bli lite mer vänstertung.

  • Jan Molin : det där med en avklarad hemtenta gillar jag…

Andra inleder med fullständig mening
Många statusar formuleras som fullständiga meningar. Dessa har mycket gemensamt med citaten; de liknar ett yttrande från användaren. I sådana fall hör inte användarnamnet och påståendet ihop rent språkligt. Användarnamnet står alltså utanför satsen, och något annat ord i statusen får ta subjektets plats.

  • Jan Molin vi ses här imorgon kväll!

Här framgår att påståendet som följer är någon typ av anföring från användaren. Människor är ju inte dumma, så budskapet framgår av sammanhanget. Men rent språkligt blir det lite klumpigare. I meningen ovan kan ju Jan antingen vara sändare eller mottagare.

Få inleder med genitiv-s
Ytterligare en variant finns: att använda ägandeform med ett ”s”. Då förlänger man subjektet, så att det också inkluderar en till företeelse.

  • Jan Molin s dator har svininfluensan.

Det här kluriga sättet att formulera sig är ovanligt. Det är kanske lite störande att s:et hänger löst.

Ibland har folk efternamn som slutar på s. Då slipper man mellanslaget mellan efternamnet och s:et: ”Hans Bergenfors guldfisk är en snuskhummer.” Eller som i denna avslutande status:

  • Linus inlägg slutar här, trots att det finns mycket mer man kunde fundera på. Varför står till exempel de flesta statusar i presens eller perfekt? En tempusanalys vore kul. Och hur fungerar det på språk som har verbet före subjektet? En typologisk analys behövs.

9 kommentarer

Under Gästbloggare, Språk

Taggat som , , ,

11 oktober 2009 · 17:53

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 3)

Det här är det tredje belägget för att svenskar plötsligt kan dra till med en engelsk fras i ett i övrigt svenskt samtal. Det utspelar sig i kommentarsfältet i ett fotoalbum på Facebook. De skrivande är kusiner, och båda har svenska som förstaspråk. Fotot är en närbild på Karsten.

KVINNA: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
KARSTEN: Haha, people keep saying that..

Karsten heter egentligen något annat.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , ,