Hälsokunskap för gravida från Familjeliv

Det är nog ganska få svenskar som fått barn på 2000-talet som aldrig varit inne på Familjeliv.se. På sajtens populära diskussionsforum finns tusentals trådar om vitt skilda ämnen. Ett axplock:

familjelivtrådar

Den som vill hitta tokiga trådar behöver sällan leta länge. Det har blivit något av en lyteskomisk folksport att visa exempel på forumskribenter med konstiga frågor. Komikern Thomas Järvheden har till och med gjort det till en bok, Hjälp vad ska jag göra med räkorna??, som fått sitt namn efter en trådstartare som frågar om tillagningstips på räkor, och gör misstaget att tala om räkor med ansikten i stället för huvuden. Jättejättekul tycker programledarna i TV4:s Nyhetsmorgon.

Hur som helst. Familjeliv är också ett populärt forum för frågor som rör blivande och nyblivna föräldrar, och detta undersöker jag och Linus Salö i ett kapitel i boken Entangled Discourses som nyligen utkom på Routledge. Vårt kapitel bygger på onlinefältarbete i en tråd för personer som ska ha barn en viss månad. Tråden blir mycket aktiv: över 200 personer skriver i den under de nio aktiva månaderna, och den får totalt över 11 000 inlägg. I kapitlet visar vi hur deltagarna använder forumtråden på ett sätt som gör den till en unik kunskapsresurs, inte minst när det gäller frågor om barnets och moderns hälsa.

freestocks-org-71789

Här finns det skäl att dra öronen åt sig. Är det verkligen lämpligt att hämta hälsokunskap från en helt okontrollerad källa som Familjeliv? Tja, den medicinska säkerheten är det kanske inte vi språkvetare som ska uttala oss om. Men vad vi kan se i vår språkliga etnografi är att deltagarna förhåller sig kritiskt till den information som sprids i tråden, framför allt genom att möta kontroversiella påståenden med mothugg. Det kanske viktigaste resultatet är också att det inte alls är så skarpa gränser mellan Familjeliv och mer sanktionerade kanaler som mödravårdscentralen eller 1177.se – tvärtom är det vanligt i tråden att en deltagare tar upp något hon hört från en annan källa, för att diskutera hur hon ska tillämpa det på sin specifika situation. På det sättet blir tråden snarare en förstärkning av information och rekommendationer som gravida kvinnor får från annat håll.

En jämförelse mellan Familjelivdiskussioner och mvc-samtal kan visserligen peka på att den andra parten i ett mvc-samtal normalt är professionellt utbildad för att ge hälsorekommendationer, medan precis vem som helst kan skriva på Familjeliv. Men om man granskar diskussionsforum som kanal för hälsokommunikation är det också viktigt att ta hänsyn till villkoren för denna kommunikation. I den Familjelivstråd vi undersöker skriver många av kvinnorna varje dag, och småpratar om saker som vad de ska göra i jul, hur redan befintliga barn reagerat på beskedet att de ska bli syskon, och vad de senaste mätningarna på mvc visade. Plötsligt kan någon säga ”Ooops, har redan gått upp 15 kg, bäst att börja tänka på vad jag äter” – och så är en diskussion om vikt igång. Deltagaren kan givetvis diskutera frågan på mvc också, men det varken är eller borde vara samma samtalsklimat där, och därför öppnas inte samtalsämnen på samma sätt.

Sammanfattningsvis ser vi i studien hur forumdeltagarna diskuterar kroppsliga, psykiska och sociala erfarenheter kopplade till graviditeten, och samtidigt återberättar hälsoinformation som de fått från annat håll. På så sätt blir tråden en resurs för att ta kontroll över kunskapen om sin egen kropp och det stundande livet som förälder.


Just nu kan du läsa kapitlet gratis online. Tillgängligt till den 8 augusti.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Språk, Utgivet

När farmor kom till jorden, det var i maj, hemma i stugan

ingrid

Min farmor, ca 20 år.

I dag fyller min farmor hundra år. Om inte hon hade fötts då, och om hon inte själv hade fött min pappa, skulle du inte läsa detta nu. Jag vill ta tillfället i akt att dela några reflektioner om vad som hänt sedan 1917 när det gäller just det där med att föda barn. Här är några saker som jag inte tror att min farmors mor Frida hade tillgång till när farmor föddes:

 

  • Regelbundna möten med en barnmorska
  • Blodprov, urinprov, blodtrycksmätningar, fosterljudsundersökningar, ultraljudsundersökningar och andra kontroller av moderns och barnets hälsa
  • En databas av information i stil med internet
  • Kontrollerade läkemedel för graviditetskrämpor
  • Förlossningsförberedande utbildning
  • Medicinsk bedövning vid förlossningen
  • Ett medicinskt arbetslag med beredskap att hantera svåra komplikationer vid förlossningen

Det var alltså i ett helt annat rum som Frida var gravid, såg sin kropp växa med oöverträffad hastighet, kände barnets rörelser i magen, och så småningom födde barnet och tog hand om det tillsammans med sin make, Adolf. Närmare bestämt var det detta rum det utspelade sig i, arrendatorsbostället vid Munktorps prostgård, där Frida och Adolf bodde med sina då sex barn när farmor kom:

Margareta Johanssons foto.

Totalt blev det nio barn, alla födda i hemmet med en barnmorska till hjälp. Själva förlossningen som början av ett liv hade en radikalt annan betydelse år 1917. I boken Den mörka kontinenten visar Karin Johannisson hur graviditet länge innebar ”en principiell dödsrisk”. Den som på mitten av 1800-talet kände tio kvinnor kände också någon som hade dött i barnsäng, skriver Johannisson. Hon citerar en kvinna som år 1914 såg tillbaka på sina graviditeter:

”Jag var alltid inställd på att dö, och jag tror att denna hemska oro fanns hos de flesta på den tiden.” (s. 115)

Som om det inte var krävande nog att föda barn: ”Jag var alltid inställd på att dö.” Vid tiden för farmors födelse hade förlossningsvården börjat förbättras, men dödligheten bland svenska barnaföderskor var fortfarande 230 på 100 000 under 1900-talets två första decennier (Johannisson 1994, s. 115).

Dödsfall vid förlossning är förstås något som framför allt förhindras med hjälp av teknisk-medicinsk expertis och utrustning. Sedan länge har dock hälsoinformation till föräldrar också varit ett viktigt sätt att hantera folkhälsopolitiska frågor om mödrars och barns hälsa – också sådana som direkt har att göra med mödra- och barnadödlighet. När svensk folkhälsopolitik växte fram på 1750-talet, som ett led i försöken att få en större befolkning, stod informationsspridning om amning och spädbarnsskötsel högt på agendan. Föräldrar förseddes med nödvändig kunskap för att hålla sina barn vid liv. Men också här har mycket hänt sedan min farmor föddes.

Låt oss återbesöka listan i början av detta inlägg. I min avhandling, där jag undersöker kommunikationen av hälsokunskap till nyblivna föräldrar, omnämns alla dessa fenomen i olika kommunikativa sammanhang. Barnmorskor informerar om dem i förlossningsförberedande kurser, och gravida pratar om dem i en diskussionsforumtråd, ofta i sin tur med hänvisning till ett annat kommunikativt sammanhang. Att känna till och förhålla sig till mödravårdscentralens prover eller förlossningsavdelningens rutiner är en central del av 2010-talets graviditetsupplevelse. Det är en annan effekt av hälsokommunikation än att föräldrarna ska bli bättre på att hålla sina barn vid liv. Det är att kunna förbereda sig på vad som ska hända.

I sin roman Att föda ett barn ger Kristina Sandberg en djupt otäck skildring av en förlossningsupplevelse på 1930-talet, en tidig punkt i institutionaliseringen av svenska förlossningar. När Maj, som huvudpersonen heter, vaknar mitt i natten mot slutet av sinhttps://i2.wp.com/www.norstedts.se/website/var/tmp/image-thumbnails/140000/148545/thumb__book/99500_13028880_o_1.png graviditet av att vattnet har gått börjar en lång räcka av fasansfulla upplevelser. Själva grunden för fasan tycks uppknuten vid det faktum att Maj inte vet vad som händer och ska hända. Vem ska hjälpa henne? Ska det kännas så här? När ska hon åka in? Vad händer om hon gör fel – kan hon dö? Kan barnet dö? Väl på sjukhuset möter hon de tidstypiska antiseptiska rutinerna: hon ligger på en oljeduksklädd brits och får insidan av låren skrubbade med rotborste, underlivet tvättat med sprit, könshåret bortrakat. Rutinerna är i sig omskakande (och den som har barnafödande framför sig kan lugna sig med att det är annorlunda i dag) men Majs upplevelse av de omskakande rutinerna formas hela tiden av ovetskapen: måste hon? Varför? Har hon diskvalificerat sig? ”Jag vill inte, viskar hon, det är klart att frun vill, frun ska tänka på hur hon snusar in doften av nybadad baby” (s. 302–303). Värkarna liknar ingenting annat som Maj känt, men barnmorskan ”ser ju att de där sketna värkarna inte är något att hetsa upp sig för – det kommer att bli så mycket värre” (s. 304). Maken får inte vara med. Ingen är med Maj utom den målmedvetna personalen på förlossningsavdelningen. Och Maj översköljs av fysiska, känslomässiga och sociala upplevelser som hon inte kan tyda. Hon frågar ett biträde om magen kommer att spricka isär när barnet kommer ut.

Den skrämmande ovetskap som plågar Maj kan verka naiv, men den är också en naturlig konsekvens av total isolering från de olika praktiker i livet där en blivande barnaföderska deltar i någon slags kommunikation om förlossningar. Maj är ung och har inga vänner som fött barn. Hon har inte gått på någon förlossningsförberedande kurs eller läst pedagogiska förklaringar om förlossningens olika skeden. Det finns inga sociala medier och Maj är inte heller med i något annat sammanhang där hon kan komma samman med andra gravida för att dela erfarenheter och farhågor. Hon träffar en barnmorska under graviditeten men de pratar aldrig närmare om förlossningen. Att det finns sådana kunskapspraktiker i dag är ingen slump; mycket av det är resultatet av ett medvetet och rätt framgångsrikt folkhälsopolitiskt arbete.

Ja, tänk vad långt det har kommit på hundra år. Men nu kommer hundra år till. Det samhälle där hälsoinformation kommuniceras och får sin betydelse förändras hela tiden. Om vi vill fortsätta använda information till föräldrar för att förbättra mödra- och barnahälsovården behöver vi veta mycket om de sammanhang som människor lever i när de producerar, sprider och förhåller sig till kunskap. Det var det jag ville bidra till när jag skrev min avhandling.

Min farmor måste ha kämpat sig igenom mycket. På något sätt får man hoppas att samhällsutvecklingen gör tillvaron enklare – åtminstone verkar det rimligt att samhällsplanera utifrån det.

Referenser

Lämna en kommentar

Filed under Språk, Utgivet

Den kunniga föräldern och det friska barnet

Människor skapar sin egen hälsa genom att medvetet välja vad de äter, hur de rör på sig, och vad de har för vanor. På samma sätt skapar föräldrar hälsa i och för sina barn, redan från graviditeten. För att klara av detta behöver föräldrar kunskap, och denna kunskap får de genom olika former av kommunikation.

Så kan man sammanfatta en viktig ideologisk grund för kommunikationen av hälsokunskap för nyblivna föräldrar i Sverige i dag. I min doktorsavhandling The Knowledgeable Parent undersöker jag villkoren för denna kommunikation. Då tittar jag på flera olika sammanhang där nyblivna föräldrar försöker ta reda på saker, blir informerade om saker, hanterar komplicerade problem, frågar om råd, diskuterar möjliga handlingsvägar och mycket annat. Det är den typen av praktiker som är igång när hälsokunskap kommuniceras.

omslag-scan

Avhandlingens omslag. Den inledande kappan finns att läsa här.

Samtidigt – och här kommer ett av de viktigaste resultaten – pågår också en massa andra saker i de stunder där hälsokunskap kommuniceras eller blir meningsfullt.

En kvinna som skriver på Familjeliv om viktuppgången under sin graviditet sysslar delvis med att dela fakta om sin egen kropp och locka till liknande inlägg från andra forumdeltagare, men hon ägnar sig också åt att knyta kontakter med andra gravida, skapa ett sammanhang med likasinnade, och inte minst återta kontrollen över sin egen kropp. En barnmorska som visar en skalpelektrod för en grupp blivande föräldrar under en förlossningsförberedande utbildning ägnar sig åt att förbereda föräldrarna för ett verktyg de kanske kommer att stöta på under sin förlossning, men hon ägnar sig också åt att lugna föräldrarna och ingjuta förtroende för den vård de kommer få under förlossningen. En nybliven mamma som klagar på Instagram över sin krånglande amning öppnar upp för tröst och sympatier, men också för konkreta råd från följarna. Dessa tre exempel representerar vart och ett en av de tre delstudierna som ingår i avhandlingen.

Avhandlingen utforskar också statens roll som förmedlare av kunskap till nyblivna föräldrar. Staten sprider hälsokunskap till föräldrar genom institutioner som sjukhus, kliniker, mvc:er och bvc:er, departement och myndigheter (SKL, Försäkringskassan, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, etc.). I viss utsträckning kan man säga att staten och medborgarna har ett gemensamt intresse i att hålla barn friska. Därmed kan båda parter se poänger med nationellt samordnad barnhälsoinformation som ger allmänna rekommendationer om barnskötsel, hygienrutiner, matning och liknande frågor. Men insatserna i detta gemensamma intresse är väldigt olika. När staten producerar information för att göra barn friska och hälsosamma kan det sägas bli ett medborgerligt ansvar för föräldern att agera i enlighet med den informationen och genom vardagliga handlingar göra det egna barnet friskt och hälsosamt. Med denna logik kan sjukdom och andra hälsomässiga tillkortakommanden tyckas bero på att föräldern inte betett sig rätt, alltså inte agerat i enlighet med allmänt tillgänglig kunskap.

För att förstå denna form av kunskapskommunikation är det också nyttigt att titta närmare på de konkreta situationer där nyblivna föräldrar relaterar till kunskap om barnets hälsa. När jag gjorde det blev det tydligt att den form av kunskap som staten producerar och förmedlar genom sina institutioner bara utgör en del av det som föräldrar relaterar till. Det är lätt att se det som problematiskt att folk bygger upp hälsokunskap från källor som saknar all vetenskaplig grund – och visst kan det leda till en del olyckliga situationer – men samtidigt är det helt och hållet ofrånkomligt. Människor har alltid byggt upp kunskap om sin hälsa genom att relatera till andra än de sanktionerade expertkanalerna. I dag är det, tack vare internet, lättare än någonsin att ta del av och delta i sådana alternativa kanaler. Det finns en poäng med det, men det finns också en poäng med statligt sanktionerade expertkanaler. Och här är min poäng: En bättre förståelse för statens partikulära roll i det alltmer komplexa informationsflödet kan bidra till att höja kvaliteten på den kunskapskommunikation som staten deltar i. På så sätt är en avancerad förståelse för språk och kommunikation viktigt för den fortsatta folkhälsopolitiska utvecklingen.

Läs avhandlingens inledande och sammanfattande kappa här. Jag försvarar avhandlingen på en offentlig disputation den 24 mars 2017.

Save

Save

Save

4 kommentarer

Filed under Den kunniga föräldern (avhandling), Språk, Utgivet

Förfaselse: en språkhandling i polariseringens tid

I morse blev Donald Trump USA:s nya president. En fasansfull händelse, anser jag.

Men det visste ni redan att jag ansåg.

valkarta

Grafik från nytimes.com

Valresultatets grafiska karta är demokratiskt blå på kanterna, där storstäderna och universiteten dominerar, och republikanskt röd i mitten och sydost. I District of Columbia, där huvudstaden ligger, fick Hillary Clinton 93 % av rösterna. De gjorde sitt, kan man tänka, den högutbildade eliten i huvudstaden. Om bara folkmörkret bemödade sig om att skaffa sig elitens upplysthet, kan man tänka, hade vi inte haft en fascistiskt och misogynt lagd despot som ledare för världens kanske absolut mäktigaste land.

På flera håll i världen – också i Sverige – går liknande politisk populism framåt i skrämmande fart. Även om detaljerna varierar tycks mönstret gå igen: allt större delar av folket traskar på ut i en xenofob, rasistisk och sexistisk träskmark. Gränser stängs, yttrandefriheten hotas, klassklyftor ökar, reaktionära värden reducerar decenniers och seklers landvinningar i jämlikhet, jämställdhet och välfärd. Den intellektuella eliten ser förfärad på, gör analyser, rapporterar i media, skriver fåfänga blogginlägg och hoppas för allt i världen att utvecklingen ska brytas snart. Det vimlar av sociologer, statsvetare, historiker, politiska journalister och andra som gör utmärkta analyser.

Själv är jag sociolingvist, expert på analysen av vad folk gör med språk. Från denna position tänker jag mindre på vad som sker än på hur folk pratar och skriver om vad som sker. Jag vill dessutom gärna gå vidare till att fundera över vad folk försöker åstadkomma med hur de pratar och skriver om vad som sker. Det är från den positionen jag tror att det är rätt problematiskt att ni redan visste att jag skulle förfasa mig över Trumps framgång.

Att förfasa sig är en språklig handling. Förfaselsen är inte bara ett känslomässigt tillstånd som finns inom mig och endast till beskådan av mig. Nej, jag uttrycker min förfaselse i en medveten handling av offentligt språkbruk. Se på mig! Jag förfasas.

Med en sådan språkhandling kan man åstadkomma mycket. Man kan mana till debatt eller analys, men man kan också signalera något om sig själv. Jag är en sån som förfasar sig; jag är en sån som hör till huvudstäderna och universiteten, jag hör till den intellektuella eliten. Jag hade röstat som New York-borna och kalifornierna, jag hade aldrig i livet kunnat rösta på Trump. #fucktrump.

Du kan vara med mig. Du kanske precis som jag anser att du är upplyst, och du highfivar mig för min stolta avsmak över Trumps valseger. Du och jag, vi fattar.

Eller så tycker du inte alls att det är dåligt att Trump vann. Då är du mot mig. Det blir ingen high five, inget självgott samförstånd, sannerligen inga utlåtanden om att du skulle vara upplyst. Tvärtom ropar jag ut i sociala medier att jag inte fattar hur i helvete du kan tycka så, att om du tycker så ska du genast ta bort mig som vän. Vad åstadkommer denna språkhandling? Jo, genom att ta avstånd från dig befäster jag min ställning som upplyst. Att säga att jag inte fattar hur du kan tycka så ska inte förstås som ett uttryck för en nyfikenhet om dina resonemang. Tvärtom utgör min oförståelse ett märke för att jag absolut inte är som du, det vill säga som en som är motsatsen till upplyst. Det var allt jag ville säga om dig. Min respekt för din hållning blir på så sätt valutan jag växlar in för att köpa mig en självkänsla som upplyst.

Jag anser att valresultatet är fasansfullt. Men jag tror också att vi måste få ett slut på polariseringen mellan oss, som självklart och fullständigt förutsägbart intar den positionen, och de andra, som inte gör det. Jag tror att det är det vi måste lyckas med till 2018 för att undvika ett lika obehagligt valresultat i Sverige. Vad vi behöver göra då är att sluta stoltsera med våra åsikter och kokettera med vår oförståelse, för att ägna mer tid åt en annan slags språkhandling: att lyssna på varandra.

 

4 kommentarer

Filed under Språk

Att skriva i en oföregången genre

Engelska blir ett allt starkare vetenskapligt språk i Sverige. Exempelvis skrivs nästan 9 av 10 avhandlingar vid svenska universitet på engelska i dag. Detta har bekymrat den svenska språkvården. Farhågan har varit att svenska forskare ska förlora förmågan att tala och skriva om sin forskning på svenska, och att själva det svenska språket kommer att sakna ord och uttryck som kan användas för att tala och skriva om vetenskap [1].

”Om den svenska vetenskapsvärlden helt går in för engelskan kommer givetvis detta på sikt att få allvarliga konsekvenser för svenskt vetenskapligt språk och svenskt fackspråk. Det kommer att successivt utarmas och bli alltmer otjänligt.” (Gunnarsson 2004, s. 114)

De här spekulationerna låter ganska rimliga, men frågan har egentligen aldrig undersökts i några djupgående empiriska studier – förrän nu. Tidigare i år publicerade Linus Salö och jag en artikel där vi undersöker precis ett sådant fall som språkvården länge oroat sig för. Det handlar om Kim Lind, som vi kallar honom, en svensk datavetare som har skrivit och läst all vetenskap på engelska hittills under sin karriär. Det är ingen unik erfarenhet: i princip har datavetenskap varit en engelskspråkig disciplin i Sverige ända sedan den etablerades här på 1960-talet. När Kim ställdes inför uppgiften att skriva två vetenskapliga texter på svenska – ett rapportkapitel och ett abstract (dvs. en sorts vetenskaplig sammanfattning) – såg vi därmed dessa som oföregångna genrer i dubbel bemärkelse: både språkbrukaren (Kim) och språket (svenska) tycktes sakna föregångare att bygga vidare från inom denna genre.

Men jag ska genast avslöja det viktigaste resultatet: han lyckades.

Kim själv säger i efterhand att han inte upplevde det som särskilt svårt att skriva dessa vetenskapliga texter på svenska. Det är språkvetenskapligt mycket intressant. Varför tyckte han inte det? Varför var den svenska han använde inte utarmad och otjänlig? När han själv fick frågan hur det kom sig att han visste hur han skulle skriva trots att han inte hade några föregångare, påpekade han att det ju ändå skrivs på svenska inom andra vetenskapliga discipliner – ”och det där kan man ju låna en del av”, som han uttrycker det. Han fortsätter:

Och då kan man i mitt fall å ena sidan förlita sig på vetenskapliga artiklar på svenska, å andra sidan förlita sig på icke-vetenskapliga tekniska texter av olika slag inom industrin och näringslivet, liksom praktikernas terminologi, och så kan man försöka foga ihop dom. Då får man något som, föreställer jag mig, ganska mycket liknar det här (pekar på abstractet) eller det här (pekar på rapporten).

Det är lätt hänt att vi lite väl förenklat föreställer oss språkförmågan lite som ett kortregister:

Kortregister

Längst uppe till vänster skulle Kims förmåga att skriva vetenskapliga abstract på engelska ligga. Under det ligger kanske hans erfarenheter av att skriva politiska debattartiklar, sedan hans skolkunskaper i franska, och så kommer hans kompetens i att översätta rysk poesi. I en låda finns hans förmåga att undervisa grundstudenter i datavetenskap, i en annan finns förmågan att läsa komplicerade datavetenskapliga artiklar, och i en tredje hans bekantskap med andra discipliners vetenskapliga produktion. Och när han ska skriva ett vetenskapligt abstract på svenska för första gången skulle han helt enkelt få inreda en helt tom låda.

Men Kims erfarenheter vittnar om en helt annan bild av hur den mänskliga språkförmågan fungerar. Framför allt illustrerar de att det handlar om en sammanhållen förmåga. Den kan ta sig uttryck i olika stillägen, genrer, register, i tal och i skrift, som svenska, engelska, franska, ryska och en rad andra språk som han har varierande tillgång till, men de är samlade i en språklig repertoar. Och gränserna mellan att tala om vetenskap på svenska och att skriva om vetenskap på svenska, eller att skriva ett abstract i datavetenskap på engelska och att göra det på svenska, är långt ifrån så skarpa och som kortregistrets lådor i massivt trä.

Egentligen är konceptet oföregången genre något av en paradox. Själva det faktum att Kim kan ställas inför uppdraget att skriva ett datavetenskapligt abstract på svenska vittnar om att den genren finns, åtminstone som idé. Och denna idégenre kommer givetvis från besläktade föregångare: har det inte funnits på svenska förut så har det kanske funnits på engelska, om inte inom datavetenskap så kanske inom nordiska språk, om inte i formen av skrivna abstract så kanske i tal under forskarmöten [2]. Och det där kan man ju låna en del av.

Fotnoter

[1] För spekulationer om vetenskapssvenskan och forskares förmåga att använda den, se t.ex. följande verk:

  • Margareta Westman (1996) Har svenska språket en framtid? I: L. Moberg, M. Westman (red.), Svenskan i tusen år: Glimtar ur svenska språkets utveckling. S. 182–194.
  • Ulf Teleman (2003) Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. T.ex. s. 229.
  • Britt-Louise Gunnarsson (2004) Svenska, English eller Deutch. Om språksituationen vid svenska universitet och högskolor. I: Svenska språknämnden, Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. S. 113–133.

Tillbaka upp.

[2] (uppdaterat) Linus Salö visar själv i en senare artikel att idén om att svenska inte används som vetenskapligt språk ignorerar mängder av muntliga och skriftliga praktiker inom vetenskapen. Artikeln heter The linguistic sense of placement: Habitus and the entextualization of translingual practices in Swedish academia, och är publicerad i Journal of Sociolinguistics, 2015, vol. 19, nr 4. Här kan du läsa den fritt.

 

Artikeln som inlägget handlar om heter Performance of unprecedented genres. Interdiscursivity in the writing practices of a Swedish researcher. Den publicerades i tidskriften Language & Communication 2014, volym 37, s. 12–28. Här kan du läsa en gratisversion.

7 kommentarer

Filed under Språk, Utgivet

24. Jul är vad vi ser som jul

Något av det taskigaste man kan göra mot julen är nog en diskursanalytisk julkalender där man bit för bit går igenom märkliga kulturella övertygelser som finns om hur traditionen ska se ut. Den som är upplagd för det skulle knappast ha svårt att framställa idéerna som befängda och fåniga.

”Bah! Humbug!” säger Ebenezer Scrooge som svar på nevön Freds gladlynta julhälsningar. Mot denna anklagelse har Fred svårt att försvara sig. Det är klart att jul är humbug, trams, kulturellt hittepå. Vad Charles Dickens klassiska julsaga handlar om är dock att humbug är precis vad både Ebenezer Scrooge och resten av världen behöver för att bli lycklig.

Så julkalenderns upptäcktsfärd genom allehanda julidéer ska inte ses som ett försök att avslöja att julen är fånig. Det visste vi redan från början att den var, och så ska den förbli. Däremot var tanken att julidéerna skulle ge oss en bättre förståelse för vad jul egentligen är för något. Det gick upp ett ljus för mig när jag skrev gårdagens lucka och försökte argumentera för att jultomten finns, om än bara i form av en kulturell konstruktion. Plötsligt slog det mig att detsamma gäller för själva julen. Julen finns, för vi beter oss som om den fanns. Vad jul är, blir då vad vi ser som jul. Och då faller det ju sig så väl att vi just har gått igenom en hel räcka idéer som handlar om detta ämne.

Jul är vad vi ser som jul

Det finns tre inslag som återkommit i julkalenderluckorna: julidéer är ofta konservativa, kommersialistiska och patriarkala. Men vi ska inte hänga läpp över dessa dystra slutsatser, för sådana kan nästan alla diskursanalyser, i princip oberoende av material, komma fram till. Åtminstone när det gäller de två senare strömningarna handlar det nog mest om det samhälle som julfirandet utspelar sig i; de skulle säkert gå att hitta om vi tittade närmare på påsk, midsommar och halloween också. De konservativa inslagen tror jag dock är lite mer unika för just denna högtid. Det tar sig uttryck dels i idéer om att mysig jul ska vara som ”förr i tiden”, dels i ett ovanligt puristiskt motstånd mot förändringar. Hur blev det så?

Sociologen Pierre Bourdieu har sagt mycket klokt om idéer som växer till övertygelser i en kultur. Om historia och föreställningar om ursprunglighet har han sagt att ”what appears, in history, as being eternal is merely the product of a labour of eternalization performed by interconnected institutions” (i Masculine Domination). Han säger alltså ungefär att det som verkar vara evigt när man tittar på historien i själva verket är en produkt av olika institutioners insatser för att få det att framstå som evigt. Så vilka institutioner har konstruerat dessa idéer, och i vilket syfte? Svaret finns nog inte riktigt, men det kan vara nyttigt att ställa sig frågan.

Och samtidigt som man funderar på det där får man inte glömma att skråla med i någon amerikansk juldänga som det säkert går att hitta dunkla misogyna strukturer i. Diskursanalys är faktiskt inte så mycket mindre fånigt än något annat, om man verkligen ställer det mot väggen.

God jul!

18 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk

23. Tomten är alltid god och glad

Det börjar dra ihop sig; i morgon kommer tomten. Gör han ju inte alls det! gormar en del realister. Tomten finns inte!

Detta ämne har faktiskt hunnit debatteras i kommentarsfältet på en av årets julkalenderluckor. Visst kan man se det som att tomten inte finns, för i stället för att uppträda i egen hög person är han ju en figur som gestaltas av andra personer. Som barn fick vi intygat för oss att gestaltningen är själva figuren, och kanske är det triumfen över genomskådandet av den livslögnen som får oss att dra den förhastade slutsatsen att tomten helt enkelt inte finns. För det är ju klart att han gör det. Vi kan prata om tomten, är överens om hur han ser ut och hur han beter sig. Vi vet ungefär hur hans röst låter och att han tycker om risgrynsgröt.

Att det inte finns någon enskild köttslig referent för denna idé är visserligen sant, men som koncept finns han ändå. På det sättet påminner konceptet tomten om konceptet julen som helhet (men debatten är ju inte lika ivrig om huruvida julen verkligen finns, trots att den uppenbarligen är påhittad).

Så tomten finns, och utgörs av våra idéer om vem han är. Under resten av dagens lucka ska vi titta närmare på hur dessa idéer ser ut. Essensen är att han är god och glad.

Tomten är alltid god och glad

Tomten skrockar avslappnat och har alltid tid att lyssna på ett barns önskemål om julklappar. Han är aldrig sur eller uttråkad, och i legenden om Rudolf med röda mulen tvekar han inte att ställa sig på den svages sida (eller ja, åtminstone låter han den svage utföra en tjänst åt honom). I sin frånvaro kan tomten också vara dömande – han håller koll på vilka barn som varit snälla och ätit sina grönsaker, och vilka som ställt till bekymmer för sina föräldrar. Dömandet fungerar så som ett latent hot mot bångstyriga barn att bli utan julklappar.

Också till sina yttre egenskaper är tomten en väletablerad figur. Han är självklart en man och är i den övre medelåldern: dessa två egenskaper symboliseras i ett och samma karakteristikum, nämligen det vita skägget. Tomten har också en distinkt kulmage, vilket blir en symbol för välstånd och pondus.

20121222-234559.jpg

Med sin gladlynthet och givmildhet är tomten givetvis en viktig symbol för julen. Man kanske kan tänka sig denna figur som ett förkroppsligande av hur julen ska vara. Inte minst är det ju tomten som iscensätter kommersialismens viktigaste inslag i julfirandet: julklappsgivandet.

Intressant är också hur mycket tomten påminner om andra personer med makt i västvärlden. Också de är i regel lite äldre män med välfärdsmage, moralisk idolstatus och tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna vara så generösa att de ses som goda.

Santa Claus is coming to town i morgon. You better watch out.

3 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk