Etikettarkiv: Ursprung

23 december 2011 · 5:00

23. Under sjursmäss firas okänd Sigurd

I dag, dagen före den stora dagen, ska vi fira något som för vissa är en självklarhet, men som många andra läsare aldrig har hört talas om. Det är inte drottning Silvias födelsedag, även om den också inträffar i dag. Däremot ska vi uppmärksamma sjursmässodagen.

I en artikel ur tidningen Jämten från 1924, diskuterar Matts Ling sjursmässofirandets ursprung (han är för övrigt farfar till Staffan Ling, bland annat känd som taskig tajming-Hedlund). Allmänt anses sjursmäss vara en sammandragning av sigurdsmäss. Men frågan är vem denna Sigurd är. Matts Ling spekulerar i att det kan vara den gamla hjälten Sigurd Fafnesbane, legendarisk drakdödare. En annan teori, föreslagen i en artikel av Lars Faxen i Nordisk tidskrift, år 1970, är att Sigurd är en gammal betydelsefull biskop på 1000-talet.

I och med reformationen förbjöds sjursmässofirande, och den protestantiska kyrkan försökte demonförklara stackars Sigurd (vem det nu var). Flera källor (de ovanstående, och även Jämtlandsbeskrivaren Bo Oscarsson) kopplar samman sjursmässan med uttrycket gammalsjul (eller gammelsjul), som är något man kallar djävulen. Lite på samma sätt gick det för övrigt för mannen som en gång kallades kung Erik den helige; han finns med i exempelvis SAOB:s listning över smeknamn på djävulen: både gamle Erik och hornerik (åtminstone menar Matts Ling att det är samma person som åsyftas). Så kan det gå när ett land ska byta statsreligion.

Än i dag är sjursmässofirandet en bekant tradition i Jämtland, Härjedalen och Tröndelagen. Nu för tiden verkar dock firandet inte stå i konflikt med julen längre. Inom vissa subkulturer i Sverige har man helt enkelt gjort det sista stöket inför julafton till en fest i sig.

13 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

22 december 2011 · 5:00

22. Med siktet inställt mot dopparedagen kommer vi fram till julafton

I dag är det dagen före dagen före dopparedagen och ögontindringen har kommit igång på allvar. I morgon är det dagen före dopparedagen och sen kommer – den med känsla för logik skulle gissa fel här, för dagen som kommer sen kallas inte dopparedagen utan – julafton. Låt oss begrunda detta faktum över ett litet vinterstycke från 1871 av Elias Sehlstedt.

Precis som avslutningen av dikten antyder, så har beteckningen dopparedagen att göra med att det är dagen då man äter dopp i grytan. Nordisk Familjebok från 1880 skriver:

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning af en i flere landsorter gängse sed, som består deri att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär detsamma. Seden att ”doppa” om julen är möjligen en qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Vi har alltså både varianten dopparedag och varianten doppardag, och i finlandssvenskan finns dessutom även doppandagen enligt Focis gamla julkalender. För att smyga in ett litet språkråd mitt i julmyset kan jag rekommendera fullkomlig ödmjukhet inför SAOL i såna här frågor. Undrar du om det heter dopparedag eller doppardag ska du gå till www.saol.se, se vilket ord de använder, och lyda duktigt. SAOL skriver dopparedag, och jag har inga goda skäl att inte skriva likadant. Rebell kan man vara någon annan gång.

Dopparedag alltså. Det ordet, med sina varianter, går tillbaka till år 1838, och syftar oftast på julafton. Framför allt tycks ordet dock användas för att räknas ner till julafton; i exempelvis Mediearkivet ingår över hälften av träffarna på ordet i konstruktionen ”före dopparedagen” (med stavningsvarianter), och flera av de övriga träffarna är kreativa konstruktioner som också räknar ner, som ”en knapp vecka återstår till dopparedan”. Man kan kanske tänka sig att ordet har stärkts av att det är så lämpligt d-stint i uttrycket ”dan före dan [*x] före dopparedan”.

Det nära släktskapet med en ramsa gör att ordet har en ganska informell prägel, vilket gör att det främst används i privatlivet. I lite mer officiella sammanhang kan man dock utan problem hitta det också. Exempelvis hittade jag det i en rätt förtjusande annons i Kungliga bibliotekets digitala tidningsmagasin. Annonsen fanns i Jönköpingsbladet den 13 januari 1872 och lyder:

Den herre, som ”dagen före dopparedagen” reste med godståget från Jönköping till Mullsjö och derunder godhetsfullt tillwaratog en af en annan resande i kupéen qwarglömb grön plaid, återfinner det saknade plaggets egare i Jönköping efter anmälan å Jönköpingsbladets kontor.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

20 december 2011 · 5:00

20. Bara det värdefulla får hänga i julgranen

Granen står så grön och grann i stugan, åtminstone i vissa, tra-la-la-la-la, la-la-la. Själv fick jag gå till min granne för att fota dagens kalenderlucka, eftersom min egen julpyntning inte är så mycket att hänga i julgranen. Och när detta uttryck – ”inte mycket att hänga i julgranen” – ska få sig en egen kalenderlucka behövs en redig julgran.

Innan vi går vidare vill jag introducera en självreglerad gissningstävling. Fundera över vilket år du tror att det här uttrycket kom i skrift för första gången.

Jag ska genast erkänna att jag troligen hade åkt på råsop i denna tävling. Jag hade hamnat ungefär 150 år fel i min gissning. Svensk ordboks äldsta belägg är nämligen så tidigt som 1810. Det är bara ungefär 70 år efter det att julgranen ens kom till Sverige, under en tid då det knappt hade utvecklats några traditioner för vad man över huvud taget borde hänga i julgranen (även om uttrycket inte fick sin specifika betydelse förrän 1846, enligt Svensk ordbok).

Men även om det inte fanns så tydliga traditioner var man alltså redan inledningsvis noga med vad som var fint nog att hänga upp i julgranen. Uttrycket betyder ju just att det man talar om inte är så fint att man kan tänka sig att visa upp det. Tydligen måste ett julpynt nå upp till en viss standard innan det får hänga och dingla bland glittret och kulorna.

Språkligt kan man för övrigt lägga märke till att alternativet ”inte mycket att hänga i julgran” ger rätt många Google-träffar det också. Det speciella är alltså att gran inte får någon ändelse trots att det står i bestämd form. Det ansluter därmed till en grupp andra substantiv med n-genus och som slutar på betonad vokal plus n: ”Hämta mig på busstation klockan fyra”, ”Det ringer i telefon”, ”Kran droppar”, ”Kommun har satsat pengar på en ny konsthall”. Jag misstänker att denna böjning inte funkar i hela landet, men i min västerbottniska är den mycket bekväm. Och man kan också notera att det inte riktigt gäller för alla n-substantiv som slutar på betonad vokal och n: det går knappast att säga ”Mandarin är möglig”. Varför vet jag dock inte. Just för frukter verkar inte regeln tillämplig.

”Inte mycket att hänga i julgranen” är ett uttryck som med rätta ibland anklagas för att vara en smula klyschigt, men samtidigt måste vi erkänna att vi verkar finna det användbart, eftersom det har hängt med i över 200 år. Det är väl ett facit fint nog att hänga i julgranen.

24 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

19 december 2011 · 5:00

19. Att pynta är att ställa hemmet i ordning för fest

Det börjar sannerligen dra ihop sig. Om bara fem dagar går startskottet för julfestligheterna, och de flesta som avser göra det har nog börjat pynta sitt hem vid det här laget. Så vi ägnar dagens lucka åt detta ord: pynt.

Ordet är besläktat med ett fornsvenskt pynta som betydde ‘ställa i ordning’. I lite drygt 400 år – sedan 1576 – har vi också kunnat använda ordet i betydelsen ‘dekorera’. Särskilt i juletid är det många som får användning för ordet. Att dekorera för andra festligheter kallas kanske inte gärna för pyntning längre, eller?

Ordet kommer från en stor familj besläktade ord. Med på tåget finns till exempel punkt, akupunktur och poäng. Det är dock lågtyskans punten, ‘ordning’, som i Svensk ordbok får ta åt sig äran för att vi i dag använder pynt och pynta på det sätt som vi gör.

På sistone har ju en ny betydelse seglat upp också, och där har det att göra med pengar. ”Har du något pynt?” kan man till exempel fråga en vän när man står i kassan och inser att man är black. ”Jag kan pynta för julgranen”, kan man erbjuda en annan gång. Betydelsen togs upp i ett avsnitt av radioprogrammet Språket i höstas, och där hittar Lars-Gunnar Andersson ordet i några slangordböcker, den äldsta från 1969 (Haldo Gibsons Svensk slangordbok). Jag skulle gissa att de som använder ordet i denna betydelse är ganska unga och har någon anknytning till Stockholmsområdet. Kan det stämma?

16 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

18 december 2011 · 13:05

18. Knäckfrågan är om knäckkokandet kan ta knäcken på extraknäckaren

Det finns många märkliga saker med julen. En av de märkligaste är kanske knäck. Ända sedan jag var liten har jag varit övertygad om att det är fullkomligt otänkbart att genomleva en jul utan knäck, och inte ens när jag var liten åt jag någonsin knäck vid något annat tillfälle än just under juletid.

Jag är inte säker på om jag tycker om knäck, men det reflekterade jag inte över när jag planerade att dagens lucka skulle föreställa söta knäckar formade till ordet knäck. När jag stod inför erbjudandet att röra i en gryta bubblande och gärna fastbrännande kola i över en timme började jag dock tvivla på min övertygelse. Så tja, dagens lucka föreställer i stället knäckformar som formar ordet knäck.

Liksom så mycket annat i juletid är knäck något som hängt med i några generationer. Svensk ordboks äldsta belägg är från 1654. Samma ordbok menar att ordet är besläktat med knäck i betydelsen ‘brott som uppstått genom slag eller kraftig böjning’. Riktigt hur betydelserna hänger samman framgår dock inte. En knäckgodis ska ju inte gärna vara så hårt att den knakar, utan snarare vara seg och kladdig.

I en annan användning kan ju knäck också betyda ‘jobb’, särskilt när det är sammansatt med extra-. Också detta är en betydelse som Svensk ordbok menar är besläktad med brytknäcket, men också här är det lite oklart hur betydelserna hänger samman. Kanske kan man tänka sig att extraknäcket är det som tar knäcken på den som knegar för mycket (se där: det är ett släktskap som egentligen ser rimligare ut – knega och extraknäck – men den kopplingen gör inte Svenska Akademien, och när det gäller etymologi är svenskan ganska utlämnad till deras goda omhändertagande; de menar för övrigt att knega kommer från den lite äldre betydelsen ‘gå med krokiga knän’ (eller /knen/ som mälardalsknegarna antagligen sa på 1700-talet när ordet uppstod)).

Med i familjen knäckavledningar finns ju också knäckfråga och konstruktionen knäcket är att, som jag antar är besläktade. Ordet knäckfråga tas upp i Svensk ordbok och dateras till 1959, men ursprunget reds inte ut. Konstruktionen knäcket är att finns inte med alls, och jag själv hörde den första gången bara för några år sedan, så det är möjligt att den är helt ny (det betyder helt enkelt ‘det svåra är att …’).

Dessutom finns konstruktionen skita knäck, vilket betyder ‘bli skrämd’, men som inte tas upp i ordböckerna. Utan att gå in på djupare detaljer kan vi nöja oss med att misstänka att det är godisknäcken som metaforen syftar på. Hur gammal konstruktionen är vet jag inte heller, men den finns åtminstone med i Ken Wirdes roman Stadsbrevbärarens ensamhet från 1949. Där tycks det möjligen snarare betyda ‘ha diarré’. Den som vill fördjupa sig i knäckskitandemetaforens användning kan läsa ett utdrag ur romanen på Språkbankens konkordanser (korpusen B romaner II, sök på ”knäck”). Vi andra kan helt enkelt konstatera att ordet knäck tycks vara ett särskilt fruktsamt ord för att skapa nya metaforer.

19 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

17 december 2011 · 5:00

17. Julklappen var en klapp på dörren – sedan kom gåvan

I dag är det lördag, och om en vecka händer samma sak igen – men då är det inte vilken lördag som helst. Nästa lördag kommer nämligen tomten. Det är sant. Vi har ju tidigare konstaterat att det är rätt synd om tomten så här års. Därför finns det många som försöker hjälpa tomten på traven genom att fixa lite julklappar själv. Och julklapp är ordet för dagen.

Julklappens etymologi låter för enkel för att vara sann, men ordet kommer faktiskt från en sed att klappa på dörren hemma hos folk, slänga in en gåva och sedan ge sig iväg. Men det var knappast något Playstation eller Linas matkasse man kastade in – det vanliga var att kasta in ett vedträ eller en halmfigur eller någon annan skämtpresent, tillsammans med en lapp med en satirisk vers som förklarade gåvan. Efterhand har vi skalat bort busigheterna, och kvar är en i sanningens namn ganska kostsam tradition där vi köper saker till familj och vänner och ger bort som gåvor i juletid.

Riktigt hur länge vi har gett bort julklappar till varandra är oklart. Nationalencyklopedin berättar att förnämt folk åtminstone sedan 1000-talet har haft traditionen att ge bort nyårsgåvor till varandra. Men år 1762 ska tidningen Swenska Mercurius ha noterat att det bara var tjänstefolk som höll sig med nyårsgåvor, och att det finare folket hade övergått till att ge varandra julklappar. Där verkar alltså något som liknar den moderna traditionen ha slagit igenom. Ordet julklapp är dock alltså lite äldre; Svensk ordbok daterar sitt äldsta belägg till 1741.

I undergroundkretsar har det länge varit hippt att kompensera för de materialistiska julklappsköpen med hjälp av olika välgörenhetsinsatser. Många välgörenhetsorganisationer har tagit fasta på detta, och erbjuder nu mer konkreta gåvor. Hos exempelvis Action aid kan man köpa en get för 200 kronor, och ge bort ett gåvokort till sin vän, medan geten hamnar hos någon som har nytta av den. Den traditionen är dock i princip lika gammal som de materialistiska julklapparna. Så verkar det i alla fall om man tittar på nedanstående sida ur Inrikes Tidningar från 1799. Där, långt ner i vänsterspalten står det: ”Du som löper bekymrad at hitta på en smakelig Julklapp, at gifwa eller truga på en obehöfwande; bryt heller den hungriga dit bröd, och herbergera den huswilla”. Action aid hade inte kunnat säga det bättre.

5 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

16 december 2011 · 5:00

16. Krubban blev Jesusbarnets första crib

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Du kan historien. Josef och den höggravida Maria tvingades ut på en påfrestande resa mellan Nasaret och Betlehem. Du vet fortsättningen också: I Betlehem var alla rum upptagna, Maria behövde föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba.

Av alla saker man kan ta fasta på ur julevangeliet har just detta fått en möjligen oproportionerlig uppmärksamhet. Det hade lika gärna kunnat vara en skolåda bakom en lagerhylla i en basar, men nu blev det en krubba, och således ska julpyntet innehålla en liten halmmodell som återger den spartanska scen då Jesus föddes. Den lilla modellen kallas för en julkrubba, eller bara krubba.

Den krubba som Jesusbarnet låg och jollrade i var en behållare för utfodring av kor och hästar. Svenskan har lånat in ordet från lågtyskan på 1400-talet, och den ursprungliga betydelsen är ‘korg’, ‘kärve’ eller ‘flätverk’. Ordet är för övrigt gemensamt med engelskans crib, som ju i dag betyder ‘spjälsäng’ och även är ett rätt vanligt amerikanskt slangord för ‘hem’ – och därtill ett möjligen utdöende slangord för ‘stjäla’. Alla dessa har samma ursprung som den svenskspråkiga krubban. Läs gärna mer på etymonline.

På svenska har vi också spunnit vidare på ordet och skapat slangordet krubb, som i ‘mat’ och krubba, som i ‘äta’. Den betydelsen fick vi under första halvan av 1900-talet, men här är inte Jesusbarnets krubba inblandad, utan ordet syftar helt enkelt på att djur äter ur en krubba. Den bibliska händelsen har dock legat till grund för barnkrubba, som är ett äldre ord för förskola.

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , ,

15 december 2011 · 5:00

15. Julbord är en definition av Sverige

Det är inte ovanligt att svenskar klagar över Sveriges brist på mattradition. Det finns det visserligen inte direkt något fog för, men det kanske ändå är därför samma svenskar blir så rörda av att engelskan har varit omtänksam nog att låna in ordet smörgåsbord. Ordet har  även spridit sig till andra språk, då i formen ”svenskt bord” på respektive språk (denna diskussion vittnar exempelvis om att det finns på tjeckiska; säg gärna till om du kan visa fler språk där ordet finns).

Ska sanningen fram är det faktiskt vanligare att vi på svenska använder buffé än smörgåsbord för matarrangemang med plockmat. Det antyder i alla fall en sökning i Dagens Nyheter med hjälp av Mediearkivet: Sedan 1991 har DN skrivit buffé 740 gånger, och smörgåsbord 404 gånger. Och för det tillfälle då vi troligare än någonsin kommer att äta inom ramen för detta arrangemang kommer vi inte att säga vare sig buffé eller smörgåsbord, utan det som är ordet för dagen, nämligen julbord (629 träffar!).

Som ord har julbord funnits sedan 1817 (enligt Svensk ordbok), men som definierat koncept är det något yngre, snarare från början av 1900-talet, berättar en mycket trevlig artikel ur Populär Historia. Samma artikel berättar också att den riktiga föregångaren inte var något som kallades smörgåsbord (det ordet kom först 1842, säger Svensk ordbok), utan fenomenet brännvinsbord. Det är ungefär så krasst som det låter: ett dukat bord där en brännvinskantin spelar huvudrollen, och några salta tillbehör ackompanjerar.

Hur som helst är julbordet i dag en omistlig komponent i det svenska julfirandet – och kanske är det också på god väg att bli en omistlig komponent i den svenska identiteten. Vill vi att engelsktalarna ska fortsätta säga smorgasbord bör vi i rättvisans namn hålla liv i den mattradition som ordet betecknar.

21 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized

Taggat som , , , ,

14 december 2011 · 5:00

14. Det lackar mot lackandets tid

Under julen vill vi gärna att saker och ting ska vara som förr i tiden. Riktigt vilken förr i tiden det ska vara som är möjligen mindre viktigt. Ja, i själva verket är det inte alltid så noga om det verkligen är som förr i tiden, bara det verkar som det. Det ska kännas som Kajsa Kavat eller Fanny och Alexander, kanske lite som Lukasevangeliet 2:1–20. Och jag ska inte påstå att jag har några ovedersägliga belägg för det, men jag undrar om inte detta innebär att gamla ord har större chans att överleva när de rör julen. Ett exempel är att vi säger att det lackar mot jul.

Lacka är ett ord med minst fyra olika betydelser. I bilden här uppe är jag medvetet lite vilseledande. För lackandet mot jul har ingenting etymologiskt med lackandet av julklappar att göra. Men för att ta det i tur och ordning. Svensk ordbok listar följande fyra betydelser:

  1. bestryka med lack eller lackfärg; till helgen ska vi lacka cykeln
  2. försegla med lack (samma lack som i betydelse 1); Helga satt hemlighetsfullt uppkrupen i ett hörn och lackade paket
  3. rinna om (en ny lack, besläktad med läcka); men det är inte de som ror, som ror så att svetten lackar
  4. sakta närma sig [i fråga om tidsförhållanden] (en ny lack, från dialektalt ord för traska eller lunka, troligen ljudhärmande); det lackar mot midsommar.
Det är alltså en ren tillfällighet att det nu börjar lacka mot de tider då man får lov att sitta och lacka packet med inslaget nagellack så att svetten lackar.Något anmärkningsvärt är det att det lackas mot jul lite drygt fem gånger oftare än det lackas mot någon annan tid – det kan man se om man söker i Mediearkivet på fraserna ””det lackar mot jul”” (174 träffar) respektive ””det lackar mot” ANDNOT jul*” (34 träffar). Så visst, lackandet i trask-betydelsen verkar leva kvar något sånär i svenskan, men man kan verkligen fråga sig hur lackandet skulle klara sig om det inte vore för julen.

2 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

13 december 2011 · 5:00

13. På luciadagen firas ett katolskt helgon – med liten bokstav

Natten går tunga fjät, för i dag är det luciadagen. Och varför det heter lucia har väl de flesta ett hum om?

Just precis: det är ju det gamla helgonet Lucia från Syrakusa som har sin högtidsdag. Lucia betyder ‘den ljusa’ och man kan väl tänka sig att det är därför traditionen med ljuskrona i håret är så stark – den liksom upprätthålls av en slump av namnet på det helgon vi firar. Men nu släpper vi etymologin.

På temat varför heter det lucia finns nämligen en annan fråga att diskutera: varför står lucian med litet l? Språkrådet ger en tydlig rekommendation på den punkten. Så här skriver de i sin frågelåda:

När lucia betyder ’luciadagen’ skrivs den som alla andra kalenderdagar med liten bokstav. När lucia betecknar ’flicka med ljus i håret’ skrivs det också med liten bokstav, precis som ljusbärerska eller jultomte. Däremot skrivs Lucia med stor bokstav när det är någons namn. Jämför med Björn.

Traditionen att fira lucia går långt tillbaka i svensk historia, och vi tycks ha gjort på ungefär samma sätt i åtminstone 125 år. Så här skriver Nordisk Familjebok från 1886:

Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom, hvarvid en glögg ej plägar saknas.

Men inte minst är väl luciadagen ett tillfälle att visa upp unga ljusa kvinnors skönhet under förevändning att de ska sjunga. Den som är sugen på en ogenerad dos av objektifiering därvidlag kan också denna dag vända sig till Svt:s Öppet arkiv, som har en film från en luciauttagning från 1943. Om inte annat kan man trösta sig med att kvinnor i dag åtminstone tillåts yttra små ljud när de dokumenteras på film.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,