Etikettarkiv: Förhållandet mellan språk och tanke

Den välgörande vaginabäraren från Hägersten

På teve står en penisbärare och föreläser från en konferens. Ja, penisen är förstås inte med i bild, men jag antar att personen som föreläser har en penis. Det är en korthårig person med ganska grov överkropp, utan några större fettsamlingar över bröstkorgen. Nå, det kan förstås vara en vaginabärare, men jag drar ändå slutsatsen, på rimliga grunder, att det är en penisbärare. Något kön ska ju människan i alla fall ha. Ja, låt oss kalla personen för en man.

Själv har jag en vagina. Ursäkta, det kanske blev lite väl privat. Vi behöver inte gå närmare in på detaljer, jag vill bara tydliggöra att det är det jag har där nere. Inte så att vår relation på något sätt behöver inkludera själva organet, men det kan väl ändå vara skönt att veta. Så du slipper undra. Det är lite äckligt med folk där man inte fattar. Liksom, har du en kuk eller fitta? Man undrar ju. Jag har en fitta.

Den här ivern att kategorisera människor utifrån deras könsorgan brukar förklaras med vårt fortplantningssystem. Om man inte har speciell medicinsk utrustning (eller tillgång gudomligt ingripande, som vi pratade om i julas) så måste vi se till att en penis och en vagina möts för att det ska bli några barn av. När man vill para sig är det onekligen bra att kunna se skillnad på penisbärare och vaginabärare. Och man vet ju aldrig när andan faller på.

En annan sak som är viktig att hålla ordning på är vad folk äter. Det är sjukt jobbigt när man ska bjuda flera personer på middag och man inte vet vilka som äter kött och vilka som är vegetarianer. Till råga på allt är vissa laktosintoleranta och någon tål visst inte tomat, plus att Robin håller på med den där dieten där man inte äter kolhydrater. Sånt får man dock ingen hjälp med. Det är inte så att laktosintoleranta har örhängen och klackskor, eller att vegetarianer aldrig har kjol. Det finns inte ens något pronomensystem för att skilja dem åt! Tänk vad praktiskt det vore. Hun (vegetarianen) kan sitta till vänster om hinom (tomatallergikern), och så kan hyn (kolhydratsundvikaren) sitta mittemot, bredvid hönne (den laktosintoleranta). Fast tja, det skulle förstås kunna bli lite irrelevant i andra sammanhang. Jag fick en soffa av en laktosintolerant i Hägersten i söndags. Det var väldigt generöst av hönne.

Nej, fortplantningssystemet är mer centralt i våra liv än några sporadiska middagsbjudningar. Man kan förstå varför det inte finns ett pronomensystem som tar hänsyn till människors olika matpreferenser.

Men apropå parningsdriften: om man vill para sig är det ju viktigt att veta huruvida personen man vill para sig med också känner för det. Det kan leda till mycket pinsamma situationer om man råkar stöta på en person som visar sig vara intresserad av penisbärare, när man själv har en vagina. Ja, mer relevant än att skilja mellan bärarna, vore det egentligen att skilja mellan vilket slags könsorgan personen riktar in sig på. Är det där en vaginasökare eller en penissökare? Ingenting hindrar att man varierar efter dagsform.

Jag fick en soffa av en penissökare i Hägersten. Oj, fel information på fel plats. Penissökandet har ju inget med soffan att göra. Det är varken rationellt eller relevant att dra upp det mitt i soffberättelsen. Nej, då är det mer hänsynsfullt och artigt med det system vi har.

Mina mörkhyade och ljushyade, sittkissare och ståkissare, överviktiga, underviktiga och normalviktiga, vänner som varit i Tunisien och ni som inte varit det, får jag presentera svenskans pronomensystem: ett pronomen för alla som har penis, och ett för alla som har en vagina. Det blir effektivt på det sättet. ”Vaginabäraren som skänkte soffan till mig” kan snabbt packas ner i det nätta hon: ”Hon som skänkte soffan”. Så förstår man att välgöraren hade en vagina, men vi slipper prata om könsorganet uttryckligen. Det kan ju anses vara lite överflödig information. Men man vet ändå, ifall man har en penis och skulle vilja göra ett försök att para sig med henne.

I ljuset av detta: Läs en debattartikel om pronomenet hen. Tyck på bara, folk tenderar att göra det i den här frågan.

Annonser

188 kommentarer

Under Språk

Det blev ett kärleksbarn

Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.

Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.

Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:

Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.

Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.

Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.

Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).

Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.

Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.

33 kommentarer

Under Språk

Varför får man inte säga neger?

För några veckor sedan bloggade jag om snuskiga ord och uttryck i vardagsspråket. Vissa tycker att det ger ett outhärdligt vulgärt intryck, medan andra knappt reagerar när en åttaåring säger att något suger kuk. Något annat som kan ge ett vulgärt intryck är vissa ord för olika minoriteter. En del människor väljer att inte bry sig om detta. ”NU TÄNKER JAG SÄGA NEGER FÖR DET BETYDER BARA SVART” kan de till exempel lite fånigt skandera. Sara Granér har en gång kommenterat det så här:

Alla påståenden i bilden ovan är inte helt korrekta. Däremot är det sant att ordet neger härstammar från det latinska ordet för svart. Poängen som Sara Granér så elegant för fram är att det emellertid inte är relevant. Vissa ord uppfattas som fördomsfulla och stötande, och den trotsigt vulgära språkbrukaren försöker förringa dessa konnotationer genom att blåsa upp ordens etymologiska betydelse. Men betydelse är inte bara ordets ursprung, eller ens vad man kan utröna genom att slå upp ordet i en ordbok. Allt det som språkbrukare känner för ett ord är också med i betydelsen. Säg inte neger, för guds skull.

Den ovanstående bilden är faktiskt en äkta löpsedel från 1970-talet. Det är en absurd formulering – inte bara för att den trotsar vulgariteten, utan också för att den betecknar de inblandade efter skyttens sociala rang och den beskjutnas etnicitet. Tydligen blev det ett visst rabalder av det där, och dagen efter ska nyheten ha korrigerats till att det var en ”afrikan” som blivit beskjuten. Det är inte lika vulgärt, men fortfarande absurt. Det var ju inte i egenskap av sitt etniska ursprung han blev skjuten; den så kallade greven och den så kallade negern var två bekanta som var lite berusade när de fipplade med ett jaktgevär. Det handlar om två osedvanligt tragiska livsöden, ingenting annat. Den ena personen dog och den andra fälldes för dråp.

Oftast finns det en logisk förklaring till att ord drar på sig en negativ laddning. Exempel finns att hämta bland ord som betecknar grupper av andra etniciteter och nationaliteter än de som tillhör majoriteten i Sverige: invandrare, utlänning – eller för den delen vissa av de mer specifika orden som zigenare, eskimå och neger. Alla dessa ord har en åtminstone potentiell negativ laddning, som inte går att förklara enbart med ordens etymologi. Något som dock är gemensamt för dem är att de används för att göra generaliseringar av grupper av människor. Ofta har till exempel neger använts för att beskriva en ”människoras” som härstammar från Afrika och (1) har vissa utseendemässiga kännetecken, och dessutom (2) har vissa genetiskt betingade beteenden, intellektuella anlag och till och med en särskild genetiskt betingad moral (större delen av vetenskapen har ifrågasatt det första och förkastat det andra). Ordet neger har på så sätt används för att ringa in en orimligt stor grupp i syfte att göra grova generaliseringar om individerna som ingår i gruppen. Detta minne som ordet bär med sig aktualiseras varje gång ordet används – även om det just då inte är i ett negativt sammanhang.

Ett annat problem med etnicitetsbegrepp som utgår från utseende är att de i praktiken ofta ersätter mer mänskliga benämningar. I stället för ”Jag såg en pojke gå in i butiken” blir det ”Jag såg en neger gå in i butiken”. Negern blir alltså i huvudsak en neger, och inte en pojke. En person som smälter in i en etnisk majoritet slipper att representera sin etnicitet.

I dag finns det egentligen inget större behov att påtala orimligheten i biologiskt motiverad rasism. Alla vet att ordet neger är för klumpigt. Ingen tycker att det är rumsrent att tala om folkgruppers genetiskt betingade beteende. Vanligare är det ju i dag med kulturellt eller religiöst motiverad rasism. Man menar att ”invandrare” inte är vana vid att kvinnor säger vad de tycker, att ”folk från andra länder” har blivit uppfostrade på ett sätt som gör att de inte passar in på just denna arbetsplats. På det sättet förklarar och motiverar man segregation och diskriminering, samtidigt som man definierar och hyllar svenskhet.

En sådan användning gör att till och med så neutrala beteckningar som utlänning och invandrare drar på sig en negativ laddning. Varje gång man säger att utlänningar är på ett visst sätt har man per definition generaliserat mer än lovligt. Såväl engelsmän som polacker, ivorianer, ryssar, uigurer, argentinare och finnar är ju utlänningar ur ett svenskt perspektiv. Det finns knappast något som förenar dem, som inte förenar svenskar (utom just att de inte är svenskar). Men också dessa ord kan man få användning för i neutrala sammanhang, och också då tvekar många språkbrukare.

I finlandssvenskan används ordet utlänning på ett sätt som jag själv inte använder det. Det kan förekomma i mycket neutrala sammanhang som ”om du köper en vara av en utlänning som inte är momspliktig i Finland” (ur en deklarationsanvisning). Under mitt arbete med en undersökning om finlandssvenska (som bör vara färdig mot slutet av maj) testade jag därför ordet på sverigesvenska läsare. Jag skrev en text med några finlandssvenska språkdrag, bland annat ordet utlänning, och bad testpersonerna rätta texten, utan att berätta att det var något särskilt med den. Nästan 40 procent av testpersonerna hade markerat utlänning, använt i samma sammanhang som ovan. En testperson kommenterade till och med: ”Vilken hemsk benämning!”

Det finns lite olika vägar för att handskas med de här orden. Grunden för ordens nedsättande egenskaper är på sätt och vis att vi fortfarande tillmäter det betecknade en lägre status. Det blir ju inte på samma sätt vulgärt i löpsedeln att beteckna skytten som en greve. När vi kategoriserar ordet neger som ett vulgärt ord bekräftar vi uppfattningen om att den betecknade gruppen kan behandlas respektlöst (vilket inte är lika möjligt för gruppen grevar). Samtidigt är det som det är, och man gör sig dum om man försöker förneka det: ordet neger är ett negativt laddat ord. Så säg inte neger, särskilt inte när det kan ersättas med människa.

216 kommentarer

Under Språk

Äkta coolt språk

Jag var nog ungefär fyra år första gången jag fick behov att använda ett särskilt ord för att uttrycka min fascination för något. På något sätt tyckte jag att det jag såg var så fantastiskt och så rätt att det inte räckte med ett ordinärt ”Åh!” för att beskriva det. ”Litte” sa jag då. Det var något av en trend på mitt dagis. ”Litte snygg!”, eller helt enkelt bara ”Litte!”.

Några år senare, kanske i åttaårsåldern, kom jag i kontakt med ett nytt modeuttryck: ”A go”. Vi sa det på mitt fritids för att beteckna något provocerande. Ackompanjerat med fnitter kunde det till exempel vara en lämplig respons på ett snuskigt skämt, och med allvarlig röst och höjda ögonbryn kunde det vara en effektiv synonym till ”Glöm det!”. Det var ett ironiskt uttryck; det kom från god och utropades mot saker som inte var goda (eller snarast inte lämpliga).

Det fullkomligen rasar in uttryck i språket som fungerar som kommentarer på lämplighet, särskilt trendbunden lämplighet. Det kanske allra mest välanvända av dessa ord är cool. Det är inte ett helt nytt ord; enligt SO drog det in i svenskan på 1950-talet, just som en variant på metaforen sval, använd exempelvis för att beskriva en lugn och avslappnad person eller en viss typ av musik. I dag behöver dock en cool person inte vara särdeles avslappnad. Snarare fungerar adjektivet som ett allmänt positivt värdeord. Ett par coola skor behöver näppeligen vara sådana som man kan slappna av i.

Den som funderar över synonymer för cool tvingas se sig slagen av en lingvistisk insikt. Visst går det att hitta synonymer (häftig, ball, tuff), men de är både få till antalet och i princip lika vaga och unga som cool är. Häftig användes ju ursprungligen bara för att beskriva snabba och plötsliga händelser, och har enligt SO använts i ”flera decennier”, men uteslutande av unga (vilket tyder på att man bör lägga ordet åt sidan när man passerat ungstrecket, där det nu går). Om ordet ball ges informationen att det funnits i svenskan sedan 1966 och kanske kommer från dialektordet ballra som betyder ‘prata’. Ser vi slutligen på ordet tuff får vi veta att det funnits i svenskan sedan 1923, är inlånat från engelskan (tough ‘hård’, ‘svår’) och kan, med SO:s ord, användas för att beskriva en person ”som (medvetet) gör intryck av att vara orädd och självsäker särsk. om ung person {jfr kaxig}”. Våra spår slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före det?

Jag ringde min mormor för att luska vidare i detta. Hon är visserligen uppvuxen på 1930- och 1940-talet, men hon kommer från en ort dit trender närmar sig ytterst tveksamt. Som hon minns det så fanns begreppet tuff i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som ett åtråvärt värdeord. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Men det är på frågan om vad hon sa i stället som det blev riktigt intressant.

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på vad hon sa i stället för cool. Ett klädesplagg hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snyggt, modernt eller möjligen läckert. Människor kunde hon i bästa fall kalla för roliga. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren. Alla dessa ord är dock i bruk än i dag, och de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsliv.

Här behöver vi väcka ett gammalt språkvetenskapligt antagande. Det kallas ibland Sapir och Whorf-hypotesen, och handlar om förhållandet mellan språk och tanke. Hypotesen menar att vårt språk både begränsar och bestämmer vad vi tänker på. Vi dödliga uppfattar exempelvis inte äggskalsvit som någon särskild färg utan kallar den bara vit, medan en som arbetar med färg skulle påstå att det är befängt att blanda ihop äggskalsvit och elfenbensvit. Vi dödliga och färgarbetaren har alltså olika språk på denna punkt.

Det är med denna hypotes som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte på 1930-talet. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet, i all sin upphöjda vaghet, är nog ett värde som kommer av den ungdomskultur vi haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället för att sätta dem i arbete vid trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet; coolhet är ju ytligt – det finns ingen poäng med att vara cool i Karlsbäck. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före det, och kanske brydde sig svenskarna inte över huvud taget om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon livsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett helt nytt påfund (oavsett vad det har kallats)? Och kanske ännu mer intressant: finns det något motsvarande värde från början av 1900-talet som vi inte har ord för i dag?

9 kommentarer

Under Språk

Tre insikter från en svensk engelsktalare

Den här helgen har jag haft besök från USA, och därför har jag behövt prata engelska några dagar. Besöket var trevligt, och pratandet var lärorikt. Jag ska dela med mig av tre språkliga insikter som drabbat mig under helgen.

På engelska kan man uttala påståenden som frågor
Den här amerikanen som besökte mig hade en lite förvirrande tendens att uttrycka påståenden med frågeintonation. Det hände till exempel en dag när jag precis kommit hem från universitetet. Vi hade en sån där konversation som man normalt har när någon precis har kommit hem. Hur är det med dig, tack bra, vad har du gjort i dag, jag har pluggat, är du trött, nej men hungrig, och så:

– We have so much food?

En fråga till alltså. Vad ska jag svara? Jag vet ingenting om hur mycket mat vi har. Fast hon sa ju just att det fanns mycket.

– Uhm. Yes. I mean really? Or uhm. I… Good.

Jag har försökt googla efter en grundligare beskrivning av det här fenomenet, men inte hittat något. Det handlar alltså om att uttrycka ett påstående med högre ton i slutet, som man brukar göra vid frågor: ”Do we have any food?” Men jag undrar om man kan uttrycka alla påståenden på det sättet. Man kanske inte kan säga ”I’m hungry?”. Eller kanske kan man det. ”I love you so much?” Man kanske kan tänka sig att det här fenomenet är särskilt vanligt bland yngre engelsktalare – min gäst var i trettioårsåldern. Kanske är det också särskilt vanligt i vissa områden i USA – den här kvinnan kom från Kalifornien. Det kanske finns någon läsare som vet eller tror något om detta?

Det är uttrycksförmågan som räknas, inte ordkunskapen
Jag har aldrig tidigare försatt mig i en situation där jag behöver prata engelska konsekvent i flera dagar i sträck. De första timmarna vred sig min språkkänsla i plågor. Varje gång jag ville säga något hade jag en glasklar bild av hur jag skulle uttrycka mig, men efterhand som jag lät yttrandet rinna ut ur min mun insåg jag att jag saknade just det ord jag behövde för att formulera min poäng. Jag fastnade. ”I lack the words to express myself in English. It’s so…” Hur säger man omständligt nu igen? Omständligt. Omständligt. Min taltur drar ut på tiden. Kom igen nu. Det är ju inget svårt ord. Vad i. Tre sekunder. Fyra sekunder. Jag kommer inte på det.

Efterhand insåg jag att de mer engelskvana svenskarna i mitt sällskap egentligen inte alls hade mer ordkunskap än vad jag hade. Vad som gjorde deras engelska smidig och effektiv var i stället att de klarade av att planera sina yttranden så att de kunde komma runt vokabulärluckorna. ”I have to talk around the words, instead of saying the exact thing I want to express.”

Det är skillnad mellan s och z
Även om min engelska såklart är lite blågul kunde jag allt som oftast göra mig förstådd. Men några få gånger hade vi kommunikationsproblem. En dag var vi ute och inspekterade Stockholm. Hon pekade på ett stort hus och sa:

– What’s that?

Jag tänkte att det måste vara Skansen så jag svarade:

– I think it’s a /so:/.
– What do you mean? Like a lawyer’s office? A place to sue people?
– No, a /so:/.
– Do you mean a sewer? (kloak)
– Fucking hell. It’s a zzz… oooo.
– Oh, a zoo!

Jag vet att engelskan gör skillnad mellan z och s. Det är bara så fruktansvärt omständligt för min tunga att formulera det där surrande z-ljudet, så jag tänker att mina s får duga som ett bara lite felaktigt alternativ. Oftast fungerar sådana lösningar, men det är inte heller konstigt när det blir missförstånd. Jag för min del kan bara nätt och jämt höra skillnaden mellan s-ljud och z-ljud, men för en med engelska som förstaspråk är det antagligen lika stor skillnad som mellan b och p, eller g och k. Som om man skulle säga ”kuppe” i stället för ”gubbe”.

En gång hamnade jag i en motsvarande situation när jag pratade svenska med en som har engelska som förstaspråk. Hon hade varit och klättrat, och förklarade att:

– Jag glömde min selle.
– Din selle? Vad är det för något?
– Du vet, en sån där sak man har när man klättrar, så att man inte ramlar ner.
– En selle? Det har jag aldrig hört talas om. Men jag brukar inte klättra heller, så det är kanske inte så konstigt.
– Är du säker på att du inte vet vad det är? Man har den runt kroppen när man klättrar.
– Jaså, du menar sele.

Det måste vara skavsamt att ständigt behöva vistas i ett språk som man inte äger. Det är min främsta anledning till att aldrig flytta från Sverige. Självklart blir man betydligt bättre på ett språk när man talar det dagligen i flera år, men jag tror att det här skavande och obekväma delvis skulle sitta kvar, åtminstone i min egen språkkänsla. Den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides förstår kanske det här bättre än någon annan. I diktsamlingen Tiden är inte oskyldig skriver han såhär:

Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar,
och havet
betyder bara delvis hav.

(Ur dikten Mitt språk och jag)

15 kommentarer

Under Språk

Varför vi inte bör överge svenskan – en mästare bland hermelinerna förklarar

Jag startade en gång en serie här i bloggen, där jag tänkte mig att gamla språkvetenskapliga mästare skulle livas upp med ett citat. Hittills har Valentin Volosjinov, Gunnel Källgren och Kjell Lars Berge fått vara med. Alla tre är giganter inom språkvetenskapen. Nu behöver jag frångå det temat för en liten stund.

En läsare till den här bloggen tipsade mig om ett blogginlägg som skulle innehålla en lyrisk kärleksförklaring till det svenska språket. Ja, tänkte jag, det kan jag väl läsa. Nu tappade jag bort alla mina ord.

Texten är skriven av en engelsk fysiker som levt i Sverige i åtta år. Han skrev den en natt när han tyckte att han kommit på något smart, och publicerade den sedan på sin blogg. Han är inte på något sätt någon språkvetenskaplig mästare. Men ack, vad ska man med mästare till när man har denna Jonathan Smith?

Du borde läsa inlägget i sin helhet. Se bara titeln: Språk att äga, älska och ärva. Hujedamej.

Inlägget handlar om det språkkrig som pågår i Sverige just nu. Det hävdas från diverse håll att det är lika bra att överge svenskan, att vi borde hänge oss till fullo åt engelskan. På det mer omedvetna planet är dessa krafter ännu starkare. Förnuftiga språkvårdare har pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande försökt förklara att det inte går att bara hänge sig åt ett annat språk, att det skulle innebära en katastrof om vi slutade vårda svenskan. Men kriget fortsätter. Och här kommer en engelsk fysiker och förklarar minst lika pedagogiskt, insiktsfullt och övertygande som någon svenskprofessor eller Språkrådettjänsteman:

Språkens rikedom har samma bredd och komplexitet som blommornas och trädens. Inom varje mänskligt språk finns en hel tankevärld, ett universum av tanke och skapande kraft. Språken är inte mer utbytbara eller försumbara än vad världens djur- och växtarter är.

Det är en aning poetiskt, och det behövs nog. Han har rätt. Det går inte att översätta en tankevärld, även om Google översätt bara blir bättre och bättre.

Jonathan Smith beskriver en fasansfull dystopi där svenskan redan har dött ut; där ingen längre kan läsa våra sagor, förstå våra tankesätt, ta del av våra minnen. Vi som lever i dag kommer inte att vara med om det. Ett språkbyte tar flera hundra år på sig. Men det är inte bara för våra kommande generationers skull som vi behöver agera redan nu. Problemen dyker upp så fort vi slutar att vårda svenskan. Vi är inte så pass bra på engelska att vi kan klara oss utan svenskan. Sverige kommer att hamna i ett kulturellt, intellektuellt och politiskt underläge om vi försöker överge svenskan. Om vi överger svenskan väntar först flera generationer av språkförbistring innan dystopin är ett faktum.

Engelska är nödvändigt i ett internationellt samhälle, det råder det inga tvivel om, men svenskan är livsnödvändig. Det behöver inte vara en konflikt mellan dessa två språk. Engelskans utbredning behöver inte konkurrera ut svenskan. Vi kan – och borde – låta båda språken leva och frodas. Eller, som en gammal mästare en gång sa:

Utan svenskan stannar Sverige. Förödelse utan återvändo. Men så ska det inte bli.

[2010-05-17: Jag har korrigerat vissa uppgifter om Jonathan Smith, eftersom de inte var aktuella.]

6 kommentarer

Under Citatet, Språk

Ingenting finns inte

För några inlägg sedan tog jag upp diskussionen om förhållandet mellan språk och tanke. Jag nämnde att det finns de som tror att språket bestämmer vad vi kan tänka på, och de som tror att det vi kan tänka på bestämmer vårt språk. Nu ska jag fylla på med reflektioner. Ett minne från min barndom har nämligen seglat upp.

Jag var kanske fyra år, och befann mig på dagis. Min dagisfröken berättade precis för mig att det finns blinda personer.

– Det finns blinda personer, sa fröken. De kan inte se någonting.
– Okej. Vad ser de då? frågade jag nyfiket.
– Ingenting, förtydligade fröken.
– Ja, ja, sa jag tålmodigt. Men vad ser de.
– De ser ingenting.
– Nä, nä, ingenting, bekräftade jag. Men någonting ser de ju.
– Är du dum i huvet din lilla dvärg, sa frökens extralingvistiska signaler, och upprepade med talet: De ser I-N-G-E-N-T-I-N-G!

Visserligen är jag i hög grad partisk, men jag vill ändå påstå att jag var ett synnerligen klokt barn. Jag hade lagt märke till att jag kunde se saker om jag hade ögonen öppna. Jag såg former, djup, färger. Vad jag också lagt märke till var att jag kunde se saker även när jag blundade. Om jag till exempel hade tittat mot något väldigt ljust, och sedan stängde ögonen, kunde det sväva runt små lustiga figurer på baksidan av mina ögonlock. Efter ett tag brukade figurerna försvinna, och om jag då vände mina stängda ögon mot ljuset kunde jag se en lite aprikos färg. Släcktes ljuset såg jag en svart färg.

– Ingenting alltså, svarade jag fröken. Vilken färg har det?
– Men för i helvete ungjävel, sa fröken i en uppgiven suck.

Vad har då detta med språk och tanke att göra? Jo detta: Eftersom jag hade lagt märke till dimensionen färg, kunde jag inte tänka mig frånvaro av färg. Också avsaknad av färg var en färg: det kunde till exempel vara svart som mörkret, aprikost som mina stängda ögon, eller vitt som ett omålat papper. En film som kallades ofärgad var grå. Allt hade färg. Och ingen färg, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Allt detta byggde på att jag hade skapat mig begrepp om konceptet färg och seende. Jag hade nämligen inga problem med att förstå att blinda personer inte kunde se former, utan tänkte mig att det var ungefär som att gå omkring med stängda ögon. Som jag har förstått blindhet, också i vuxen ålder, är det också ungefär så det fungerar.

Samma sak gäller för några andra dimensioner, även om vi inte alltid har ord hela dimensionen. Höjd är en sådan sak. Avsaknad av höjd är ju också en höjd: platt. Eftersom vissa saker har höjd, har vi skapat ett begrepp för saker som inte har höjd. Eller ljud, för den delen. De flesta kan utan problem föreställa sig metaforen öronbedövande tystnad. Vanan att höra gör nämligen att också inget ljud får en plats i ljuddimensionen: inget ljud är tystnad.

Så fort vi skapat en sådan här dimension så finns den alltså, även när den inte är uppfylld. Ingenting blir också en existens. Och eftersom ingenting:et existerar, så finns inte ingenting. Häpp!

2 kommentarer

Under Språk