I dag är det mors dag. Hurra för alla mödrar i världen! Men vad kallar man dem?
Laddade ord brukar få flera synonymer. De flesta människor har exempelvis en hel arsenal med ord för sådant som avföring, död och sex. De tre företeelserna har inte nödvändigtvis så mycket gemensamt utom just att de ofta behöver omnämnas i försiktiga och indirekta ordalag. Man går och gör tvåan, trillar av pinn och rullar runt i höet. Inget konstigt med det egentligen – alla tre företeelser hör till den privata sfären på ett eller annat sätt. I många sammanhang blir det onödigt påfluget att tala om företeelserna utan beslöjande åthävor.
Så är det det här med den familjefigur vi ska fira i dag: mamman. Också henne har vi förhållandevis många ord för, som passar olika bra i olika sammanhang. Det finns åtminstone en handfull beteckningar: mamma, mor, moder, morsa, mamsa – vid sidan av mer eller mindre skämtsamma beskrivande beteckningar som lilla mamma, söta mor och arma modern. Dessutom går det att variera hur vi använder de olika orden. Vad är det här egentligen för benämningar, och varför behöver vi alla dem?
Vissa av orden kan fungera ungefär som egennamn. ”Mamma, kan du komma hit ett slag” och ”Vet du var mamma är?”. Det senare yttrandet skulle även kunna vara riktat mot en person utanför familjen, särskilt en som är mer jämnålders med mamman än med den som frågar. Personen kanske till och med själv använder den beteckningen när den pratar med barnet – till och med om barnet är vuxet sedan en lång tid tillbaka. ”Ja, jag träffade mamma för en stund sedan. Hon var på väg till affären.” Det blir stor skillnad på ordet om vi lägger till ett ”min” respektive ”din” före. Då använder vi inte längre ordet som ett egennamn, utan beskriver i stället vilken roll kvinnan har för oss själva. ”Har du sett min mamma?” (Jämför: ”Har du sett min cykel?”)
Beteckningen mor kan fungera som tilltalsmarkör (”Hej då mor”), och är särskilt vanlig i södra Sverige. Däremot kan den knappast fungera som en referensmarkör med egennamnsegenskaper. Det går nog inte att fråga grannen ”Vet du var mor är?”; en sådan fras fungerar bäst inom familjen. Talar man med grannen får man lägga till ett ”min”. Sedan finns beteckningen moder, som fungerar som en beteckning för familjerollen, men kanske inte särskilt ofta används som en referens till en specifik person. Det blir inte så mycket ”Moder, kan du komma hit ett slag” eller ”Vet du var min moder är?”, utan snarare ”en moder för alla världens barn” eller ”kläder för en blivande moder”.
Två av orden måste stå i bestämd form när de används som tilltalsord: morsan och mamsan. Det är ett språkligt drag som fascinerat mig. Det går i linje med ord som farsan och pappsen, brorsan och syrran, som alla hör till ett ganska ordentligt informellt språkbruk. Men varför den bestämda formen morsan, i stället för morsa? ”Vet du var morsan är?” Ordet morsa har egentligen inga egenskaper som inte ordet mamma har. Vad tror du om detta?
Det råder dessutom viss oenighet om hur vanlig beteckningen morsan är. Jag känner vuxna människor som aldrig skulle komma på tanken att kalla sin kvinnliga förälder för mamma. De säger morsan i de flesta sammanhang, och ”min mor” om det blir för informellt med morsan. När jag berättade detta för några stockholmare jag känner påstod de att detta var typiskt norrländskt. De menade att stockholmare bara använder morsan skämtsamt, ungefär som jag tror att de flesta använder mamsan. Stämmer det? Används aldrig morsan som seriös benämning söder om Dalälven?
Vid sidan av alla dessa tilltals- och omtalsformer finns förstås den form vi brukar använda för de flesta människor i våra liv: förnamnet. Men detta är minerad mark. En pappa jag känner blir förnärmad om han blir tilltalad vid förnamn inför sina barn. Om någon säger till hans barn ”Ge den till David” korrigerar David ”Pappa heter jag”. Vissa vuxna barn tycker å sin sida att det inte går att hålla en mogen relation till en person man betecknar som mamma eller pappa. Någonstans i tonåren börjar sådana beteckningar associeras till blöjbyten, nappar och monster under sängen, och då behövs ett tilltal som svarar mot den nya bilden av relationen. Vissa väljer då att använda förälderns förnamn. Men kanske är det just den avbleknade familjerelationen som gör att David och många med honom värjer sig mot detta bruk. För många människor har föräldrarollen ett viktigt symbolvärde, som inte försvinner ens när föräldern är över nittio år, och barnet redan har gått i pension.
Ganska nyligen undersökte några studenter* från Stockholms universitet hur stockholmarna tilltalar sina föräldrar. Resultaten visar först och främst att just mamma är det överlägset vanligaste epitetet. Av hundra tillfrågade var det 88 personer som angav att de tilltalar sin kvinnliga förälder så. Däremot kunde undersökarna se att de yngre informanterna, det vill säga de som var födda efter 1980, var mer benägna att använda andra former också. Häpnadsväckande nog var det främst de yngre som angav att de använder beteckningen mor. Dessutom var det främst informanter ur den yngre åldersgruppen som angav att de tilltalar sina föräldrar vid förnamn.
Förutom att detta antagligen visar en allmänt förändrad tilltalstendens i dagens svenska, återspeglar det nog också förändringar i familjestrukturen. I dag växer många upp i andra familjekonstellationer än mamma pappa barn. Familjer med två mammor behöver strategier för att skilja den ena mamman från den andra. En lösning som verkar hyfsat utbredd är att lägga till förnamnet: mamma Karin och mamma Lisa. Andra föräldrar kanske lever ihop med en annan person än den andra föräldern – och då får barnen nya vuxna familjemedlemmar som behöver benämningar och tilltalsformer. Ett barn jag känner funderade mycket klokt men något obildat över det en gång. Han pratade med sin fars mors äkta man. ”Hördu Lars” sa pojken. ”Pappa, han heter ju Gustav. Mamma heter Eva. Farmor heter Solveig. Men Lars, vad heter du egentligen?”. Barnet hade noterat att vuxna familjemedlemmar har en särskild beteckning som just han använder. Man heter en sak, och kallas en annan.
I början av detta inlägg antyder jag att det är pinsamt att tala om sina föräldrar, på samma sätt som det är pinsamt att tala om avföring, död och sex. Det stämmer nog inte riktigt. Det finns emellertid ett mått av laddning på området. Alla beteckningar för föräldrar bär på ett osynligt maskhål till barndomen. Det är nog på gränsen mot det vi balanserar när vi laborerar med de olika formerna för tilltal och omtal av dem som en gång i tiden var vänliga nog att ta hand om oss när vi var hjälplösa jollrande små människokultingar.
* Studenterna som gjorde tilltalsundersökningen heter Afshin Shanazari, Camilla Nylundh, Emil Svensson och Martin Garat, och de läser Svenska I vid Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet.
Linneas språkblogg 
”Morsan” som neutral form var vanligare i Stockholm tidigare. Främst då bland typiska ståkålmare av Eken-sort, åt arbetarklasshållet, födda på 10–40-talen. Tänk Jerry Williams! Jag skulle sätta en rätt stor slant på att han omtalar sin mamma som morsan, även om det inte var tilltalet.
Det här är inte en på vetenskap baserad uppfattning, bara min erfarenhet.
Ja, det var precis så mina bekanta sa också. Märkligt!
Om du använder Mamma som egennamn borde du väl skriva stor bokstav.
Jag tycker det låter lite konstigt med vuxna människor som säger ”mamma”. Känns ju som barnspråk, ungefär som pippi, vovve, kossa.
Ja, tanken slog mig. Fast det blir rätt belastande för systemet att hålla ordning på när samma ord med samma betydelse har funktion som egennamn och när det har funktion som beteckning.
Visst finns det ett drag av barnspråk i ”mamma”. Och man är ju också ett barn i förhållande till sin mamma – det är ju den mest brukliga könsneutrala beteckningen för en avkomma. Därav synonymerna, tänker jag mig. Man vill väl inte verka barnslig när man är vuxen. Samtidigt vill man kanske inte heller negligera familjebanden.
Själv tilltalar jag min mor med ”mamma” men använder ordet ”mor” om jag talar om henne. Samma med ”pappa” och ”far”. En intressant sak jag har märkt apropå Augusts kommentar är att ”kossa” i princip gått från barnspråk till standardspråk. Det finns otroligt många jag känner som säger ”kossa” helt neutralt, för mig låter det ganska konstigt. På Östgötamjölks paket står det ”från kossor i din närhet” och de använder aldrig ordet ”kor”.
Den strategin verkar vara ganska vanlig: en familjär tilltalsform och en mer formell omtalsform. Jag skulle nog också reagera på ”från kossor i din närhet”. Det kanske har att göra med att vi gillar tvåstaviga ord bäst (jämför hur ”Bengt” hellre kallas ”Benke”).
Mina kusiner tilltalar sina föräldrar med far och mor, de bor i Skåne. Dock tror jag inte att det är jättevanligt, utan det var något som föräldrarna medvetet ville att barnen skulle göra för att det var traditionellt och fint.
Din teori låter trolig. Däremot säger man inte ”nasse”, ”pålle”, ”vovve” och ”kisse” lika ofta som ”kossa”, vad det verkar som.
Ja, det verkar som att det är just i Skåne som far och mor lever starkast. Jag minns att jag reagerade när jag hörde en skånsk 50-åring tilltala sina föräldrar så. Det verkade orimligt ålderdomligt, men efter ett tag märkte jag att många i hennes generation använde det tilltalet.
Du har ju rätt i kossa-principen borde kunna tillämpas på andra djur, men att den inte gör det. Varför just kossa? Mystiskt.
När jag (född på 50-talet) var liten, fick jag inte kalla mina föräldrar ”morsan” och ”farsan”. De tyckte det var fult språk, ungefär som att kalla en gammal kvinna för ”käring”. Kanske det beror på att det var arbetarspråk, som Malinka säger? Jag växte upp i en Stockholmsförort, i medelklassmiljö, och jag minns ingen kompis som sa ”morsan” om sin mamma.
Vad intressant! Jag tror att det fortfarande har någon typ av slangprägel, men vi är nog mindre benägna att undvika sådant språk i dag. För att fortsätta spekulera skulle jag säga att det har att göra med att klass inte är lika hårt befäst som det var för sextio år sedan. Men det är mycket möjligt att barn som växer upp i välbärgade områden i dag också får bannor om de testar att säga morsan. Finns det någon som har erfarenheter från det?
Tror magistern verkligen det? Jag måste säga att jag känner mig lite tveksam. Det finns så mycket annat det kan bero på. Folk ur den historiska arbetarklass som morsan förknippas med kanske har gjort klassresor och spridit det till andra lager. I så fall säger det ju inget om arbetarklassen anno 2011. Det kan också bero på att språket rent generellt inte är så laddat som det varit.
Vad bra att jag får lite mothugg.
Ja, det är väl rimligt att tänka sig att klassresor har gjort att morsan spritt sig. En grupp människor i dag som har rätt hög status är ju just arbetarklassungar som har arbetat upp sig och blivit hippa. Det gäller för många mediepersoner och kanske främst mediefenomen. Om man utgår från överklassens glamour och trygghet som bas, blir arbetarklassens farliga sjaskighet rätt attraktiv. Man skulle nästan kunna dra det så långt som att det är klassresan som definierar själva hippheten. Eller?
Jag tilltalade mina föräldrar mamma och pappa, liksom deras föräldrar farmor, morfar osv, fram till deras död.
Farsa och morsa använde jag informellt, tex i plugget eller med polarna ute på krogen.
Mor och far har jag aldrig använt, mer än på skoj.
Pappa tilltalade farmor med hennes förnamn men farfar med far.
Jag tror mig minnas att min mammas syskon använde mamma och pappa som tilltalsnamn på sina föräldrar (möjligen att de äldre använde mor och far).
En reflektion: Det måste vara jobbigt i stora familjer, där en kvinna ska benämnas/tilltalas mamma, mormor, farmor, faster Gun, moster Gun, eller Gun beroende på vilken unge som man pratar med/är i närheten; så att den inte blir förvirrad.
Jag är fö 40+ från en söderförort till Stockholm, övre medelklass.
Sannerligen. Jag känner en som ibland är både farmor, mormor, mamma, syster och moster på samma gång, samtidigt som hon också kallas mor Ingrid av vissa. Man får väl fler roller ju längre man hinner leva, och den här damen har varit med ett tag.
Sitter i farmors och farfars stuga och läser din trevliga blogg. Det slår mig att min pappa och hans fyra syskon aldrig sade något annat än morsan om farmor. Till henne eller om henne, det var alltid ”morsan”. Helt utan negativa konnotationer eller ”slangkänsla”. Arbetarklass, ja. Norr om Dalälven, ja, men inte mer än någon mil och fortfarande Svealand, dvs södra Dalarna.
Vad roligt! Och vilken årgång hör din pappa och hans syskon till, på ett ungefär?
Intressant det du noterar ang. bestämd form ”morsan” (inte ”mamman” och ”modern”). Jag uppfattar morsan som ett mer avslappnat sätt att tilltala sin förälder, och i min familj skulle det låta på gränsen till respektlöst. Får mig att tänka på följande… För en vecka sen tog jag hand om en katt och det lite motvilligt, och jag har märkt det har tagit mig emot att referera till henne med hennes namn, istället har jag sagt ”katten”. Nu har hon vunnit mitt hjärta och jag har inte bara praktiskt utan även känslomässigt accepterat att hon ska bo här och jag blir mer benägen att kalla henne vid namn. När man använder bestämd form tänker jag att det blir lite objektifierande, en distans. Men att ett objektifierande samtidigt kan vara ett sätt att visa tillgivenhet, hängivenhet, nu kallar jag henne inte längre katten utan ”hjärtat” ”älsklingen” ”gosekissen”. Lite som att sätta på pedistal? A mother or The Mother? (En kvinna eller Kvinnan).
När det gäller morsan vs mamma vs mor och hur man tilltalar familjemedlemmar överlag, tror jag definitivt att klass spelar in. Det är verkligen intressant och spännande och blir helt rörigt när man börjar gräva i det! Tex., min sambo är från ett en fattig del av Colombias huvudstad Bogota, och tillskillnad från hos medel- och överklass i samma stad, så tilltalar man där familjemedlemmar med Usted, dvs Ni. Det kommer från ett mer traditionellt och hierarkiskt samhälle där respekten för familjemedlemmarna var oerhört viktig. Under senaste decennierna har samhället moderniserats och fler och fler Duar, men tilltalet finns kvar i de fattigare delarna, och det har då blivit som en omvänd logik; Usted (Ni) markerar en närhet och familjeband medan Tu (Du) signalerar att man inte känner varann så väl eller inte känt varann sen barndomen. För mig som kommer från en helt annan kontext blir det lite helt klart lite lustigt när min sambo tilltalar sina syskon och sina föräldrar med Ni och en kompis eller okänd med Du!
Här i Skåne använder man ofta ”föräldrarna” ist för ”mina föräldrar” eller ”mamma och pappa”, ”föräldrarna var och hälsade på i helgen” ”föräldrarna är glada för min skull”. Jag är örebroare från början och har alltid tyckt att detta uttryck låter jättelustigt, men jag har börjat vänja mig och det är ju helt klart smidigare! Men i mina öron låter det lite distanstagande – vem föräldrar liksom??
Fö. är det komiskt detta i svenskan med att man kan vara både mormor och farmor, faster och moster osv. Min faster brukar alltid kalla sig själv för faster-moster för att förenkla det hela :)
Du har nog helt rätt i att den bestämda formen skapar en (åtminstone inbillat) mer distanserad relation till det man pratar om: katten, morsan, brorsan. Den bestämda formen brukar ju användas för att tala om bekanta saker: ”jag har en bil”, respektive ”det är den där bilen som är min”. Och de flesta människor har ju en mor; kanske är det det den bestämda formen spelar på. Det där är mitt exemplar, inte mer med det.
Intressant med alla exempel! Tack för dem. (Och jag håller med om att det verkar märkligt att nia bekanta och dua okända!)
Min äldste (25) använder mitt förnamn och har alltid gjort det, medan den yngste (19) säger ”mamma”. ”Morsan” säger de när de talar med varandra (och sina kompisar) om mig, och ibland lite på skoj till mig också. Jag säger ”mamma” till och om min mamma. Någon gång har det slagit mig att det är lite barnsligt, men inget alternativ ligger bra i munnen, så då får det väl vara det. ”Mamsan” har jag aldrig hört!
Men se där! Och dina barn är väl stockholmare? Det får i så fall räknas som ett helt genuint bevis på att morsan lever i Stockholmstrakten också.
Mamsan kan knappast någonsin fungera i seriösa sammanhang, men jag stöter på den då och då som en lite skämtsam kärleksfull benämning.
Tack för en intressant blogg!
Pappa och hans bröder (50-talister uppvuxna på landet i norra Västergötland) blandade vilt mellan mamma och morsan både till och om min numera bortgångna farmor. Själv skulle jag aldrig få för mig att säga varken morsan eller farsan, det är mamma och pappa som gäller för mig (80-talist från mindre stad i norra V-götland). Kanske kan det ligga något i det här med klassresa? Pappa som är uppvuxen på bondgård sade morsan, men jag som är uppvuxen i tjänstemannahem säger mamma. Mamma (från tjänstemannahem) säger mamma till mormor.
Farfar sade alltid mamma även _till_ farmor (och hon sade pappa till honom), något som jag tycker inte är helt ovanligt i äldre generationer, men som man inte ser nästan alls hos yngre (ca 40-talet och senare). Var har detta tilltal försvunnit??
Jag hade trott att morsan och farsan snarare hörde till innerstadens arbetarklass, snarare än bondesamhällets. Tack för att du fyllde på med information!
Det där med att tilltala sina barns andra förälder med mamma respektive pappa är ju mycket fascinerande. Jag vet att en forskare på Stockholms universitet höll på att undersöka det för några månader sedan, men tror inte att han har skrivit något om sina fynd än. Han stötte i alla fall på ett belägg där två barnlösa makar tilltalade varandra så, redan 1794. Han påpekade också att det förvånade honom att makarna kom från en ganska enkel miljö, eftersom mamma och pappa var de högre ståndens tilltalsord. När forskaren frågade runt bland mina arbetskamrater hur vanligt detta bruk är i dag, kom det åtminstone fram ett belägg från 1970-talets Stockholm. Man kan väl räkna med att de tu som tilltalade varandra som mamma respektive pappa var födda någon gång på 40-talet eller 50-talet.
Åh även när det gäller detta finns en spännande skillnad i Colombia (och säkert andra latinska länder), där diminutiv för mor och far kan användas som smeksam på alla möjliga individer. Barn säger det givetvis till sina föräldrar, men även föräldrar säger ”mamita” (lilla mamma) och ”papito” (lilla pappa) när man tilltalar sina barn mycket tillgivet , och föräldrar till varann, och det finns också en sexualiserad variant där man kallar en sexig och attraktiv kvinna för ”mamita” och en riktig snygging, en hunk, för ”papito”. Dessa uttryck kan låta riktigt vulgära och liksom drypa av lust, men även vara mer beskrivande omdömen, till en vän eller familjemedlem . En en syster, bror, eller vän kan också bli tilltalad mamita eller papito som ett sätt att ”runda till” en förfrågan, som att säga snälla, att smöra lite.
Ang. morsan och farsan på hos arbetarklass på landet – absolut! Åtminstone i Närke och från min föräldrageneration och framåt (50-talister).
Fascinerande! Jag har faktiskt tänkt på det där när jag hört latinamerikansk engelska, att de kallar såväl söner som fäder som pojkvänner för ”papi”.
I Kina, i vart fall i nordöstra där jag har varit, är ”släkttitlar” en slags hövlighetsgrej.
En nära vän kallar man syster eller bror, en frus mor kallar man mamma, ens lärares mor får heta storasyster osv.
Jag kan inte nog för att gå in på detaljerna och jag kan ha aningen fel, men enligt min erfarenhet är det ungefär så…
Fö fanns det väl förr en liknande grej i Sverige, ”Bäste bror!” kunde man säga till en vän?
Och ”tjo bror” säger många i dag. Det kanske är att se som ett uppväckande av hövlighetssläktskapet. Vi ser också det här i ordet farbror, som vi kan använda för att beteckna en äldre herre vi tycker om – även om det egentligen ju betyder fars bror.
Eller en främmande äldre dam för ”tant”, som om jag fattat rätt betyder moster/faster på tex norska. En farbror kan ju också vara en främmande äldre man.
Jag tar nog tillbaka det där om kinesiskan, iaf delvis; deras språk är så vagt att översättningen ibland haltar, tex jiu (=alkohol) översätts till vin och qi (=brädspel) översätts till schack.
Dessutom har de ganska få personnamn så många heter samma sak så de lägger ofta till beskrivande ord, så Yan som är äldre får heta gamla Yan och Yan som har glasögon får heta glasögon-Yan.
Och då kan jag tänka mig att Yan som man känner får heta äldre person nära mig-Yan, där ”äldre person nära mig” KAN betyda farmor, men att man lägger till nåt ord för att poängtera det för att det helt säkert ska göra det, och så blir det fel i översättarhjärnan…
Ursäkta den långa utläggningen om något som jag inte vet så mycket om, egentligen :-)
Jag tror fö ”tjo bror!” kommer av engelskans ”yo bro!” och inte har ett spån med hövlighet att göra.
En östermalmsfamilj jag känner har en egenhet i tilltalet: barnen talar alltid om sina föräldrar i singularis – ”föräldern” – även när de syftar på bägge föräldrarna.
Märkligt, men samtidigt praktiskt. Det har slagit mig att det kunde behövas ett könsneutralt tilltal, och det har vi ju där.