Etikettarkiv: Språkförändring

07 oktober 2010 · 15:51

Äkta coolt språk

Jag var nog ungefär fyra år första gången jag fick behov att använda ett särskilt ord för att uttrycka min fascination för något. På något sätt tyckte jag att det jag såg var så fantastiskt och så rätt att det inte räckte med ett ordinärt ”Åh!” för att beskriva det. ”Litte” sa jag då. Det var något av en trend på mitt dagis. ”Litte snygg!”, eller helt enkelt bara ”Litte!”.

Några år senare, kanske i åttaårsåldern, kom jag i kontakt med ett nytt modeuttryck: ”A go”. Vi sa det på mitt fritids för att beteckna något provocerande. Ackompanjerat med fnitter kunde det till exempel vara en lämplig respons på ett snuskigt skämt, och med allvarlig röst och höjda ögonbryn kunde det vara en effektiv synonym till ”Glöm det!”. Det var ett ironiskt uttryck; det kom från god och utropades mot saker som inte var goda (eller snarast inte lämpliga).

Det fullkomligen rasar in uttryck i språket som fungerar som kommentarer på lämplighet, särskilt trendbunden lämplighet. Det kanske allra mest välanvända av dessa ord är cool. Det är inte ett helt nytt ord; enligt SO drog det in i svenskan på 1950-talet, just som en variant på metaforen sval, använd exempelvis för att beskriva en lugn och avslappnad person eller en viss typ av musik. I dag behöver dock en cool person inte vara särdeles avslappnad. Snarare fungerar adjektivet som ett allmänt positivt värdeord. Ett par coola skor behöver näppeligen vara sådana som man kan slappna av i.

Den som funderar över synonymer för cool tvingas se sig slagen av en lingvistisk insikt. Visst går det att hitta synonymer (häftig, ball, tuff), men de är både få till antalet och i princip lika vaga och unga som cool är. Häftig användes ju ursprungligen bara för att beskriva snabba och plötsliga händelser, och har enligt SO använts i ”flera decennier”, men uteslutande av unga (vilket tyder på att man bör lägga ordet åt sidan när man passerat ungstrecket, där det nu går). Om ordet ball ges informationen att det funnits i svenskan sedan 1966 och kanske kommer från dialektordet ballra som betyder ‘prata’. Ser vi slutligen på ordet tuff får vi veta att det funnits i svenskan sedan 1923, är inlånat från engelskan (tough ‘hård’, ‘svår’) och kan, med SO:s ord, användas för att beskriva en person ”som (medvetet) gör intryck av att vara orädd och självsäker särsk. om ung person {jfr kaxig}”. Våra spår slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före det?

Jag ringde min mormor för att luska vidare i detta. Hon är visserligen uppvuxen på 1930- och 1940-talet, men hon kommer från en ort dit trender närmar sig ytterst tveksamt. Som hon minns det så fanns begreppet tuff i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som ett åtråvärt värdeord. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Men det är på frågan om vad hon sa i stället som det blev riktigt intressant.

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på vad hon sa i stället för cool. Ett klädesplagg hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snyggt, modernt eller möjligen läckert. Människor kunde hon i bästa fall kalla för roliga. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren. Alla dessa ord är dock i bruk än i dag, och de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsliv.

Här behöver vi väcka ett gammalt språkvetenskapligt antagande. Det kallas ibland Sapir och Whorf-hypotesen, och handlar om förhållandet mellan språk och tanke. Hypotesen menar att vårt språk både begränsar och bestämmer vad vi tänker på. Vi dödliga uppfattar exempelvis inte äggskalsvit som någon särskild färg utan kallar den bara vit, medan en som arbetar med färg skulle påstå att det är befängt att blanda ihop äggskalsvit och elfenbensvit. Vi dödliga och färgarbetaren har alltså olika språk på denna punkt.

Det är med denna hypotes som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte på 1930-talet. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet, i all sin upphöjda vaghet, är nog ett värde som kommer av den ungdomskultur vi haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället för att sätta dem i arbete vid trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet; coolhet är ju ytligt – det finns ingen poäng med att vara cool i Karlsbäck. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före det, och kanske brydde sig svenskarna inte över huvud taget om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon livsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett helt nytt påfund (oavsett vad det har kallats)? Och kanske ännu mer intressant: finns det något motsvarande värde från början av 1900-talet som vi inte har ord för i dag?

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

09 september 2010 · 10:54

Ursprungets lockande lärdomar

Visste du att ordet tråkig kommer från verbet tråka som ursprungligen betydde ‘klämma ihop’ (som trycka), och att det kanske fick sin nuvarande betydelse via norskans troka som betyder ‘stampa på samma ställe’? Eller att ordet loft ursprungligen är samma ord som luft? Eller att ordet lotteri ersatte det gamla ordet lyckepotteri, där man hade lappar i en potta för lycka?

Läran om ords ursprung kallas etymologi, och det är onekligen en intressant vetenskap för den vetgirigt lagda. Den som googlar på frasen ”varför heter det” kan se att många delar denna fascination med mig. Runtomkring på internet i bloggar, nättidningar och forum har folk ställt och besvarat frågor om ords ursprung. Varför heter det boxningsring när man boxas i en fyrkant? Varför heter det prinskorv? Varför heter det julklapp?

En rationell och mindre vetgirigt lagd person skulle kanske kunna fråga sig varför man behöver veta sådant. Och tja, sanningen att säga spelar det sällan någon större roll vad ett ord en gång betydde. Dock hör man ofta folk argumentera med stöd av ordens ursprung. Folk menar att det är anskrämligt att prata om en muffins, eftersom det är pluralformen i ordets ursprungsspråk. Och på motsvarande sätt kan folk påstå att det är direkt vedervärdigt att prata om flera scheman, eftersom den ursprungliga grekiska pluralformen var schemata. Också svenskinternt kan man träffa på folk som argumenterar att det heter i dag och inte idag eftersom i:et ursprungligen var en fristående preposition.

Så visst ändå, etymologin spelar en viss roll. Det går att ignorera etymologin om man känner för det, men många tycks faktiskt vara intresserade. Är du redo att sätta igång? Tack vare ålder och utgångna upphovsrätter finns två av svenska språkets bästa etymologiska ordböcker helt gratis på internet.

Den första är Svensk etymologisk ordbok, skriven av Elof Hellquist på 1920-talet. Den är en så kallad faksimil (visste du förresten att det var det ordet som en gång på juppiernas tid förkortades till fax?) vilket innebär att den inte är helt användarvänlig, men med lite tålamod ska den nog framstå som användbar ändå.

Den andra etymologiska ordboken är en gammal kändis: Svenska akademiens ordbok, SAOB. Detta är ett veritabelt mästerverk, som dessvärre förvisso har tagit lite tid på sig. Efter att akademien bildats år 1786 bestämdes det snart att de skulle ta fram en ordbok. Du vet hur det kan bli med sånt där. Man tänker att man borde sätta igång snart, man tänker att det är en riktigt bra ide, men möjligheter är som bekant ofta klädda i blåställ. Det är lätt hänt att det går hundra år utan att något händer. Så kom det sig att det dröjde ända till 1898 innan det första bandet släpptes på marknaden. Sedan dess har akademien kämpat på, och släppt ett band i snitt kanske vart tredje år. Nu börjar de se slutet på alfabetet; i juli 2009 släpptes bandet som behandlar orden mellan Trivsel och Tyna. De beräknar ha betat av alla bokstäver lagom till 2017. Men för den främre delen av alfabetet är detta en utomordentlig källa, särskilt om man är sugen på att gräva ner sig i kuriosa.

Adjö då, som man säger. Eller snarare a Dieu, mot Gud.

3 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

13 juni 2010 · 19:42

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , , ,

13 juni 2010 · 19:38

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , ,

25 maj 2010 · 9:33

Det övertygande språkvalet

Ni vet hur dagens skönhetsartiklar heter saker som High Definition Body Lift och T-PUR Intense Purifying Cleanser. Sådana namn får ofta en skojig ton av serietidningspastisch. De har ofta flera bestämningar, där vardera bestämning har flera stavelser, och åtminstone några av orden är på engelska. Man väntar sig ett POW i slutet för att betona den mäktiga kraften i produkterna.

I dag har jag roat mig med att bildgoogla äldre reklamannonser. Nyligen läste jag nämligen en studie om den svenska veckopressens historia, och la då märke till att många reklamannonser för skönhetsartiklar använde andra språk för att övertyga om produkternas förträfflighet. Se till exempel den här annonsen från 1868:

J.F. PON. LUNDBERGS
Etablissement a la Français
i Kalmar
rekommenderande sig uti allt hvad facket hörer af: Hårarbeten
samt Parfym-Handel af
Svenska, Franska, Engelska och Tyska fabrikater, såsom: Essence Extraits, Eau de Cologne, Pomador, Oljor, Tvåler, Borstar, Kammar, fin Svamp, m. fl. för den finare Toiletten oumbärliga artiklar.
Adress: Fotograf Dryselii hus, Kalmar.

Förutom att man kan lägga märke till att annonsen följer tyska skrivregler för inledande versal på substantiv, kan man också se att franska tycks stå för den mest övertygande språkliga faktorn. Vi ser det i inledningens Etablissement a la Français, och i orden Essence Extraits, Eau de Cologne och Toiletten (det sistnämnda i betydelsen skönhetsvård, och inte avträde). Också parfym har förstås franskt ursprung. Dessutom tycks denna äldre annons anspela på elegans och finess, snarare än på mäktighet och kraftfullhet.

Min bildgoogling landade i den trevliga bloggen Femtiotalsjakten, som publicerat flera inskannade reklamannonser från 1950-talet. Där kunde man bland annat hitta följande övertygande annons för en rakdusch:

Inte nog med att annonsen lanserar sin förträfflighet på franska – den utlovar dessutom att användaren ska få en ”peau d’espagne”, en spansk hy. För att inte helt villa bort sina presumtiva kunder avslutas annonsen med en svensk beskrivning av varan: ”rakdusch”.

På den här tiden kunde man visserligen också få syn på annonser med engelskspråkiga inslag, särskilt sådana som anspelade på Hollywood och filmstjärnor. Den här annonsen från början av 1950-talet använder ett franskspråkigt ord, men den tar också stöd av Amerikakulten:

Charmeuseklädd blir man tydligen om man packar på sig dessa porösa brösttillägg. Men det lanseras som ett USA-nytt.

Framtidsspanare brukar ibland spekulera kring vad som kommer att bli nästa stora språk när engelskan dalar. Svenskan har tidigare drabbats av såväl tyska som franska storhetstider före engelskan. Vissa tror att japanska är nästa stora grej. Andra säger spanska. Kanske blir det arabiska. Eller mandarin. Den som lever får se. Just nu håller den svenska prylbutiken Clas Ohlson på att lansera sig i Storbritannien, så där kan man tydligen se en del reklamannonser med svenskspråkiga inslag. Eller ja, riktig svenska är det kanske inte, men det finns åtminstone diakritiska tecken och sammansättningar.

Rätt vad det är kan man finna skönhetsprodukter med namn som Clinique Släthysalva, eller Veet Fin och hårlös. Ge det femtio år så ska vi se.

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

12 maj 2010 · 13:27

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 10)

Här kommer det tionde och sista belägget för det här engelska slemmiga monstret som håller på att tugga i sig stackars svenskan.

Som rätt många gånger tidigare är detta ett belägg i text; jag idkar metodologisk bekvämlighet, som någon så stilfullt en gång uttryckte sig. Det här är ett alldeles särskilt intressant belägg, på grund av vem som yttrade det.

Belägget kommer nämligen från Lingvistbloggen, denna lingvistikauktoritet i det svenska språksamhället. Och det är ingen mindre än Östen Dahl som ligger bakom kodväxlingen. Det hela utspelar sig i kommentarsfältet till ett inlägg för vilket Östen Dahl fick skäll av en läsare.

ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Point taken, alltså. Men nog kan man tycka att Östen borde ha besvarat den arga läsarens puss.

Då var materialet för denna kvasivetenskapliga studie hopsamlat. Min plan är att låta dessa tio belägg gro några veckor nu, medan jag skriver färdigt min uppsats. Förhoppningsvis kommer en lika kvasvetenskaplig analys av de här beläggen i början av juni. Det är fritt fram att bidra till analysen, till exempel genom att klicka på kategorin ”Det slemmiga monstret” här nedan, läsa igenom beläggen och skriva sin analys i kommentarsfältet.

5 kommentarer

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,

05 maj 2010 · 13:31

Skillnaden mellan helg och weekend

”Upplev en orange weekend.” Det uppmanar oss en reklamannons just nu. Huruvida en weekend kan vara orange eller inte ska jag lämna därhän i denna diskussion. Men varför är det orangea som ska upplevas just en weekend?

Weekend är en engelsk sammansättning, byggd av orden week ‘vecka’ och end ‘slut’. Ett veckoslut alltså, eller helg, som vi vanligen säger i Sverige. Men på 1980-talet smög sig weekend in som ett lånord i svenskan.

För att studera lånordets intåg kan man använda Språkbankens konkordanser. De samlar korpusar på bland annat tidningstext från mitten av 1960-talet till mitten av 2000-talets första decennium. En sökning på weekend i korpusen Press 76 ger 0 träffar. Nästa korpus i tidsordningen är DN 1987, och där börjar man få ett par träffar. Däremot används ordet lite underligt ibland, som i det här citatet:

1987: Redan på måndagen förberedde Godsell återupptagandet av samtalen mellan gruvkammaren och NUM sedan antalet döda under konflikten stigit till sex efter en blodig weekend.

Vad tänker du på när du hör ”en blodig weekend”? Just det. Men artikeln handlar inte om en semesterresa där allt gått åt pipan, utan om en urspårad gruvarbetarstrejk i Johannesburg. Det var strejkare som hade en blodig weekend. Ordet betyder här helt enkelt slutet av en vecka; en helg – ingenting mer. Nästa korpus i tidsordningen är Press 95. Tittar vi på träffarna där kan vi se att weekend har börjat snäva in sin betydelse. Det närmar sig användningen som det har i den nutida reklamannons som inledde detta inlägg:

1995: Ja, mycket av livet här handlar just om hur man visar upp sig och som turist måste man roas av detta spel för att en weekend i Monaco skall bli den upplevelse man hoppas på.

Vad är en weekend i Monaco? Jo, det är en helg tillbringad i Monaco, av en person som inte normalt bor i Monaco. Men nu är ordet weekend inte längre utbytbart mot ordet helg. För en weekend innefattar också en storstadsresa, en tid för förlustelser, en ”upplevelse man hoppas på”.

En weekend är därför inte längre bara slutet av en vecka. Den här veckan kommer till exempel för mig inte att avslutas med någon weekend, för jag ska sitta hemma och skriva på min uppsats. Man kan inte ha en weekend i en vattenskadad lägenhet i en nergången förort.

Svenskan har alltså skaffat sig två olika ord för slutet på veckor. Det är praktiskt. Det är därför en annons om en orange weekend kan tala till oss. En weekend: man ska alltså resa, man ska resa till en storstad. En orange weekend: Holland är oranget, man ska resa till en Holländsk storstad. Man ska resa till Amsterdam!

2010: Upplev en orange weekend!

Som en fotnot kan man för övrigt konstatera att orange inte är ett särskilt enkelt ord att stava. Språkrådet rekommenderar att man omformulera sig eller lägga till ett efterled när man vill böja ordet. Orangefärgat, brandgula, ett land i orange. Lite trist, men kanske enklare.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

27 april 2010 · 8:04

I denna ljuva tekniktid

Just nu är mitt uppsatsarbete fokuserat på Karin Mårdsjös avhandling från 1992. Den handlar om handböcker för den tidens mikrovågsugnar och ordbehandlingsprogram. Handböckerna har en minst sagt ljus framtidssyn. Se här hur en handbok till ett ordbehandlingsprogram beskriver varför datorer är bättre än skrivmaskiner:

I fortsättningen slipper du korrekturläsa texter skrivna av andra, rättade av andra och kanske försenade av andra. Nu kan du själv styra när dina brev ska skrivas, hur de ska se ut och när de ska vara klara.

(Citat i Mårdsjö 1992 s. 138)

Antagligen missförstår jag något. På vilket sätt slipper man korrekturläsa andras texter bara för att man har ett ordbehandlingsprogram? Är det för att inte alla hade en egen skrivmaskin? Och varför skulle ordbehandlingsprogram göra att man har större makt över när ens texter ska vara klara? Jag skulle gärna bestämma att min uppsats vore färdig… nu!

Men det funkade inte – trots att jag har ett splendiöst ordbehandlingsprogram. Tydligen måste man använda det också.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

13 april 2010 · 13:20

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 9)

Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.

Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.

FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,

12 april 2010 · 14:55

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,