Etikettarkiv: Språkförändring

19 december 2012 · 5:00

19. Jul ska vara fritt från politik

År 2012 tycks vara på väg att gå till historien som året för motstånd mot politisk korrekthet. Indignationen har varit påtaglig under hela året mot ämnen som hen, Tintins bortsortering från ett bibliotek och kritiken mot Stina Wirséns Lilla hjärtat. En betydande del av uppropen från privilegierade människor som är upprörda över att behöva visa hänsyn mot mindre privilegierade människor har dokumenterats av Facebookgruppen Vita kränkta män, som snabbt hade samlat ihop material för en hel bok.

När december kom var det dags för julen att bli föremål för pk-debatten, efter att Disney meddelade att de har förändrat Kalle Ankas julaftonsprogram, och bland annat klippt bort två korta sekvenser ur Jultomtens verkstad. Det ena klippet innehåller en karikatyr av en judisk man, och det andra föreställer två kvinnliga dockor som kommer fram till tomten för att få en stämpel i rumpan, där den ena dockan är vit, blyg och duktig, medan den andra är svart, kavat och högljudd. Disney meddelade kort och gott att de hade städat upp lite bland de stereotyper som var rumsrena när filmen gjordes på 1930-talet, men inte känns lika pigga i dag. Egentligen var det inte mer med det. Ingen hade meddelat sig kränkt, ingen hade krävt förändring, ingen hade klagat. När Disney uppdaterade tekniken på filmen passade de helt enkelt på att också uppdatera människosynen.

Men under pk-hetsens år 2012 blev detta en vattenbomb i ett glas som det redan sipprade över från. När hänsynstagandet nådde hela vägen in till folksjälens julaftonskalle, då hade det verkligen gått för långt.

Jul ska vara fritt från politik

På Facebook startades bland annat gruppen ”Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton” som efter fem dagars verksamhet hade samlat på sig 25 431 gilla-markeringar.

Facebookgrupp. Skärmbild 2012-12-18.

Många har redan tagit sig an uppgiften att förklara varför den svarta dockan inte bara är en svart docka, utan en del av en rasistisk historia (se särskilt denna redogörelse). Därför gjorde Disney helt rätt som klippte bort den, eftersom den ändå inte fyllde någon viktig funktion i handlingen.

Men, säger 25 431 svenskar då. Jag är ju inte rasist! Jag hatar inte svarta. Jag har inga fördomar om judar. Där finns kärnan i spänningsfältet för årets pk-debatt. Kritiken mot kulturyttringen tas också som en kritik mot de som konsumerat yttringen utan att reagera. Om jag inte tycker att det är något fel med den svarta dockan i julverkstaden, är jag rasist då?

Frågan ställs ofta och svaret är i allmänhet nej, men nu behöver vi avrunda den debatten så att vi kan ägna oss åt viktigare saker. Det är inte intressant att fördela rasiststämplar bland vanliga kulturkonsumenter. Det är inte ens intressant att diskutera om Stina Wirsén är rasist eller inte. För när vi ägnar oss åt den debatten så frodas strukturer som ingen vill ta ansvar för. I stället borde vi oftare titta på kulturyttringen i sig och undersöka om den kan kopplas till diskriminerande strukturer, utan att leta efter någon att anklaga.

Det som 25 431 personer har höjt sina röster för är antagligen inte alls rätten att få njuta av kränkningar av svarta människor. Vad jag hör när jag lyssnar på Facebooksidan är snarare att de inte accepterar att kallas rasister, att de inte vill ses som inskränkta bara för att de inte håller med om kulturelitens slutsatser. Och så länge den så kallade pk-maffian insisterar på att få kalla dem rasister (eller vita kränkta män för den delen) så fastnar debatten i en petitess långt ifrån det vi egentligen hade tänkt diskutera: det ursprungliga behovet att markera skillnad mellan oss och den andre.

2 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , , ,

25 september 2012 · 17:34

Hen har landat

Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.

Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:

  1. För att beteckna potentiella individer.
    – Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura.
  2. För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
    – Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken.
  3. För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
    – Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom.
  4. För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
    – Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.

De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):

Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.

Men!

Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.

Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.

Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.

Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.

26 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , , , ,

17 april 2012 · 16:39

Kan man inte få säga som man vill? Jo

I dagarna släppte Svenska datatermgruppen nya rekommendationer för vad vi ska kalla ett antal tekniska manicker och funktioner i vår vardag. En bärbar dator som man styr med fingrarna direkt på skärmen bör kallas för en pekplatta eller datorplatta (inte surfplatta eftersom den används för mer än surfning). Mejl och mejla ses nu som fullgoda alternativ till e-brev, e-post och e-posta. Filmer som spelas upp direkt från en webbplats ska kallas för strömmande.

Men varför ska en grupp språkvetare och mediepampar sitta i ett kontor i Stockholm och bestämma hur folket ska tala? Den frågan lyftes upp i kommentarsfältet när Anna-Malin Karlsson uppmärksammade de nya rekommendationerna i SvD:s språkspalt. ”Gäsp” anmärkte en skribent med signaturen Frank Sinatra. ”Vem orkar bry sig?”. Andra påpekade att språkbrukarna faktiskt sällan känner till rekommendationerna, utan använder de ord de själva tycker är mest användbara – och att det är så naturligt språket oftast fungerar.

Hållningen är varken ovanlig eller ovidkommande. Det är extremt viktigt att rekommendationerna inte kommer från höga hästar som inte har någon kontakt med dem som faktiskt ska använda orden (vilket är just vad Anna-Malin Karlssons spalt handlar om). Det är därför Datatermgruppen är en blandad samling av personer från översättningsföretag, språkteknologiska företag, etermedia, tidningar och tekniska högskolor, utöver de språkvetenskapliga representanterna från bland annat Språkrådet och Institutet för de inhemska språken. Den breda deltagargruppen kan på så sätt bidra med varierande erfarenheter av språkbruket.

Men ändå! (kan vi tänka oss att Frank och Adam utropar) Vad ger denna elit rätten att rekommendera hur vi vanliga språkbrukare ska tala? Språk är ju ett naturligt fenomen som fungerar oavsett om det finns några språkvårdsinstitutioner eller inte. Varför ska någon överhuvudtaget ge rekommendationer om språkbruk? Är det inte brukarna som bestämmer?

Frank och Adam har en poäng. Språkvården ger ibland rekommendationer som visar sig missa målet fullständigt. Att Datatermgruppen en gång rekommenderade ordet pekdon för det vi i dag kallar mus, är något som ofta tas som bevis på språkvårdens verklighetsfrånvändhet. Men faktum är att nya rekommendationer nästan alltid tas emot på det sättet. ”Pekdon? Hahaha, skulle jag säga pekdon? Jag skrattar ihjäl mig!” För de allra flesta rekommendationer klingar skratten av efterhand. Det blev inte så med pekdon, men det finns flera exempel på ord som lyckats bättre.

År 1999 skrev Tommie Jönsson en artikel i den nu saligen insomnade tidningen Darling. Artikeln hette Chatta på svenska och var modigt framtidsspekulerande. Hur skulle chattandet förändra svenskan? Ja, en sak var säker 1999, nämligen att engelskan skulle vinna allt mer mark. Hur översätter man chat utan att det blir fånigt, undrar Tommie Jönsson. Inte alls, kan vi hälsa från framtiden. Chattande funkar fortfarande fint på svenska. Finns det något vettigt svenskt uttryck som kan ersätta refresh, frågar han sedan. Vi här i framtiden får tveka lite. Menar han uppdatera? Och sedan gör han något som är så fantastiskt att en som jag, som skriver en sådan här text tretton år senare, blir rörd till tårar.

Arbetet [att hitta svenska ord för engelska datatermer] är berömvärt, men låt oss se klart på saker och ting för en stund: finns det någon poäng med att vara lokalpatriot och säga ”webläsare”? Alla vet ju att man surfar till http://www.netscape.com och laddar ner den senaste browsern.

Ärade förfader, jag hör precis hur löjligt webbläsare låter för dig. Men det är bara en skugga av hur urbota ärketöntig du framstår när du surfar in på http://www.netscape.com.

En sak kan vi lära av Tommie Jönsson, och det är att vi nästan aldrig kan lita på vår magkänsla inför nya ord. Anledningen till att de låter konstiga är oftast att vi aldrig har hört dem förut. Sådant kan förändras till oigenkännlighet på betydligt mindre tid än 13 år.

Så åter till språkvårdsrekommendationerna – behövs de? Ja de behövs, men inte som en överhöghet som bestämmer över vanliga språkbrukare. Den som vill säga browser har fortfarande fritt fram. I stället är rekommendationerna framför allt till för dem som ber om rekommendationer, för dem som inte vill fundera över om det ska stavas schyst, schysst, sjyst, just eller juste, utan bara vill komma till saken. Tanken är framför allt att språkvården ska göra språket lättanvänt. Och visst – håller du inte med om att rekommendationen gör språket enklare, så har du fullt mandat att säga som du vill. Rekommendationerna anpassar sig efter språkbrukarna, och du är en av dem.

28 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , , ,

07 december 2011 · 5:00

7. Tomten höll reda på husets tomt

Nu är det julafton om sjutton dagar, och alla som har en gnutta empati i kroppen kan säkert föreställa sig att tomten har rätt mycket att göra just nu. Därför tänkte jag att vi kunde ge tomten lite uppmuntran genom att ägna en kalenderlucka åt hans beteckning.

Ursprunget till ordet är tomtebisse, tomtenisse, tomtegubbe och liknande ord, det vill säga en gubbe som hörde till husets tomt. Former som tomtgubbe finns också i äldre källor, men oftast har ett e kilats in som en fog mellan leden för uttalssmidighetens skull. Efter ett tag började efterledet falla bort igen, men då satt den lilla fogen e kvar, och resultatet blev – tomte.

Den ursprungliga tomten var inte rödklädd, storvuxen, vitskäggig och varmhjärtad; den bilden brukar Cocacola få ta åt sig äran för. Den tomte som levt länge i den svenska folktron får i stället följande signalement i Nordisk Familjebok från 1887:

Tomtenissarna äro alltid af manligt kön, till växten små och dvärgartade. De äro klädda i röd toppmössa, grå rock och knäbyxor. Vanligen göra de sig osynliga och visa sig ej gerna för andra än husbonden sjelf.

Den gamla tomten var alltså mer något i stil med den Jenny Nyström brukade måla – även om man kan misstänka att den tomten var lite ovanligt gladlynt.

Gammelsortens tomte var nämligen visserligen flitig (endast han är som bekant vaken när snön lyser vit på taken och det där), men han var inte alltid så lätt att ha att göra med. Nordisk Familjebok igen:

Ofta hålla de sig i stallet eller ladugården, hjelpa flitiga och trogna tjenare, men ställa ofta till förtret för dem, som äro lata och otrogna. De draga ofta hö och säd från granngårdarna till sin egen husbonde. Retas de, förstöra de trefnaden och välståndet i gården. Mångenstädes sätter folket ut litet mat till nissen. En och annan gång föräras honom ett litet klädesplagg; men man får noga välja något, som han tycker om, ty han är mycket lättretlig. Med kristliga ting vill tomtegubben ej hafva något att skaffa och kan ej uttala Kristi namn. Likasom necken räknas han till den fallna skara, som ej kan ernå någon salighet. Det är dock enligt folktron i det fåfänga hoppet om delaktighet i frälsningen, som tomtekarlen visar sin stora flit och trohet i arbetet.

Det är nog tur att det är först efter Cocacolaskrockandets intrång som vi har börjat ställa så här pass stora krav på tomten. Man kan bara föreställa sig vad den gamla tomten hade tagit till sig om han hade fått önskelistor fulla med begär efter målarböcker och hundvalpar från gårdens alla barn.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

01 november 2011 · 16:40

Apropå gammalmodiga stereotyper

Apropå debatten om kinapuffarnas frontfigur fick jag denna bild av en vän.

Den föreställer en kaffemugg från 2011. Efter kristus.

Lämna en kommentar

Under Språk

Taggat som , ,

19 augusti 2011 · 16:53

Det blev ett kärleksbarn

Om det finns en egenskap i språket som skiner starkare än alla andra så är det dess förmåga att förmedla attityd. För någon dag sedan kungjorde det kungliga hovet att en av landets kändaste bidragstagande invandrare ska få barn. Det blir ett kärleksbarn! var allas vår tevesoffehistoriker Herman Lindqvist snabb att fastslå. Det var ett intressant val av beteckning.

Enligt Svensk ordbok har ordet kärleksbarn funnits i svenskan åtminstone sedan 1843 för att beteckna ett ”oplanerat (men älskat) barn ofta fött utanför äktenskapet”. Nu stämmer ju inte allt detta för ett kronprinsesspar som haft varenda Svensk damtidning-reporter efter sig vid varenda alkoholförtärande eller fodralklänningskodade tillställning i fjorton månader. Graviditeten är med all sannolikhet planerad, för att inte säga paniskt eftersträvad, och förutsätts för folkets allerheligste morals skull vara åstadkommen inom det äktenskap som ingicks förra sommaren under så mycket väsen. Men poängen: barnet är avlat under kärlek, inte något annat.

Vad något annat är säger mycket om vår kultur och dess värderingar – det är det jag menar att språket är så bra på att förmedla. Herman Lindqvist säger ”kärleksbarn” och genast förstår man: det är sannerligen inte alla som har vett eller mod göra barn för kärleks skull. För om kärleksbarn vore något fullständigt normalt skulle det ju inte finnas ord för det (vilket bland annat påminner mig om en bekant som hade problem med att förklara fenomenet trådlöst för sitt barn; det är inte lätt att förstå det trådlösa i en telefon om man aldrig har använt en sådan som sitter fast i en sladd. Hur som helst.). Ordet kärleksbarn lånar styrka från kärlekens generellt höga värde i vår kultur, och när ordet används förstår vi att det positionerar sig mot något annat, som inte uppfyller detta höga värde. Så här skriver Aftonbladet:

Herman Lindqvist berättar att kung Carl XVI Gustaf och Silvia är det först kungaparet som gifte sig av kärlek. De kände varandra i fyra år innan de gifte sig.
– Victoria var den första prinsessan som föddes av kärlek, och det ser man ju på henne.

Hur man ser det på henne vet jag inte riktigt. Jag har försökt jämföra henne med de prinsessor som föddes senast före henne, det vill säga kungens storasystrar. Den enda skillnaden jag kan se är att alla de fyra prinsessor som föddes före kärlekens intrång har lockigt hår, men jag har alltid tänkt att det är en slump. Nå, hur det nu är med påståendets riktighet så är det intressant, inte minst för att det förmedlar uppfattningen att det är av kärlek ett barn bör bli till.

Det alternativ som Herman Lindqvist positionerar sig mot är antagligen äktenskap och barnaavlande av praktiska och sociala skäl. Jag gissar att någon som vet mer om kulturhistoria och antropologi skulle kunna berätta att sådant familjebildande var en kulturell norm för bara några generationer sedan. I dag finns dock en norm som säger att såväl giftermål som den aktivitet som det ibland blir barn av är handlingar som är direkt tragiska att ingå i med något annat än passionerad kärlek som grund (även om verkligheten såklart är betydligt mer komplicerad än normen). Det är så Herman Lindqvist och Aftonbladet får in sin aningen lismande komplimang till kronprinsessparet: nu framstår Victoria och Daniel som moderna och nytänkande, och mänskliga likt ingen kunglighet förr. Ett kärleksbarn av ett kärleksbarn. Bättre blir det knappast innan monarkin faller.

Kärleksbarn är för övrigt ett intressant ord även i sin ordboksbetydelse. Om skillnaden mellan ett barn och ett kärleksbarn är att kärleksbarnet är 1) oplanerat, 2) avlat av kärlek och 3) avlat utanför äktenskapet, så signalerar det att kärleksbarnets förälder behövde söka sig utanför äktenskapet för att hitta kärlek. Använt på detta sätt kan ordet bära med sig båda de föreställningsvärldar som nämns i stycket ovan: för det första har folk sexuella förbindelser på grund av kärlek, och för det andra är det ändå naturligare att avla sina barn med en människa som man är gift med, men som man inte längre älskar (det är ju sådana barn som kärleksbarnet kontrasteras mot).

Andra beteckningar för barn med ogifta föräldrar bär med sig helt andra attityder. Hur vore det med en bastard, eller för den delen ett oäkta barn? Den som grottar ner sig i förklaringar av sådana ord kommer snabbt hitta en helt ny föreställningsvärld. I 1734 års Sverige fanns det exempelvis underlag för att lagstadga mot så kallat lönskaläge, det vill säga sexuellt umgänge mellan personer som inte är gifta (ej att förväxla med hor, där personerna är gifta men inte med varandra). Av sådana förbindelser kunde det näppeligen bli några kärleksbarn, åtminstone inte ur lagens ögon. År 1864, 21 år efter att ordet kärleksbarn hade etablerats, försvann lagen mot lönskaläge.

Man ska nog inte tro att Herman Lindqvist använder ordet fel i Aftonbladetartikeln. Den nya betydelsen, ‘barn till föräldrar som älskar varandra’, speglar vårt samhälles syn på barnaavlande och kärlek. Det är ju i dag betydligt mindre intressant huruvida barnets föräldrar är gifta (åtminstone vad de ickekungliga anbelangar), medan det är allt mer värdesatt att barnet växer upp i ett kärleksfullt hem. Och väl är väl det, även om verkligheten som sagt inte alltid överensstämmer med normen.

33 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

23 juni 2011 · 16:49

Full fart för finlandssvenskan

Svenska är ett officiellt språk inte bara i Sverige, utan också i Finland. Där finns sådant som myndighetstexter, skönlitteratur, tidningar och gatunamn på svenska, och därtill ungefär 300 000 personer som talar svenska som modersmål. Men vad är det egentligen för svenska de talar där?

En ganska vanlig, om än obildad, missuppfattning (som möjligen får lite väl mycket uppmärksamhet av folk som roas av att förundras över andras obildning) är att finlandssvenska talas av finnar som lärt sig riktigt bra svenska som andraspråk. Så är det inte; finlandssvenskan talas av personer med svenska som modersmål. Det är därför de är så bra på svenska. En annan uppfattning är att finlandssvenskan är obesmutsad sverigesvenska som konserverats någon gång i en obestämd dåtid. Det vore våghalsigt att kalla detta för en missuppfattning, men jag tror personligen att den inte stämmer. En tredje uppfattning, förvånansvärt spridd bland just finlandssvenskar, är att finlandssvenska är som svenska fast med ganska många felaktigheter. Det är dem jag tänkte ägna uppmärksamhet åt här.

Sedan september 2010 har jag arbetat med en rapport om finlandssvenska. Tanken var att jag skulle studera finlandssvenskan med fördomsfria sverigesvenska ögon. Tack vare min oskuldsfulla obildning hade jag nämligen tidigare inte reflekterat särskilt mycket om hur finlandssvenska kan eller bör uppfattas. Det finns folk som pratar som Tove Jansson och Mark Levengood, och så är det inte mer med det. Så en finländsk tankesmedja gav mig i uppdrag att sätta mina oskuldsfulla tänder i 114 texter från Svenskfinland, och rapportera vad jag såg.

Man kan säga så här. För det första finns det inte särskilt mycket som skiljer finlandssvenskan från sverigesvenskan. För det andra går det ändå oftast att märka om en text är från Finland.

Det finns några olika typer av skillnader mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan. Exempelvis har finlandssvenskan ord som aldrig används i Sverige.

Vi ordnar ett talko i maj för att sätta igång inför säsongen.

(Talko är ett lån från finskan, och står för gemensamt frivilligt arbete, exempelvis gårdsstädning.) Och så finns det ord som har en annan betydelse i finlandssvenskan än i sverigesvenskan, och ord som används på ett lite annorlunda sätt i finlandssvenskan. Dessutom går ofta det att se stilskillnader mellan två liknande texter från Sverige respektive Finland. Särskilt myndighetstexter från Finland tenderar att ha ett lite högre stilläge än de har i Sverige (och frågan är om det inte är det som ligger till grund för uppfattningen att finlandssvenskan är gammalmodig – finländska myndighetstexter har ofta en ton som i Sverige närmast återfanns på 1960-talet).

I måndags var jag i Helsingfors för att presentera resultaten. Som vanligt när man befinner sig i vilt främmande kulturer slogs jag av flera intressanta insikter. På seminariet där jag presenterade min rapport kommenterades den med ett uppläst citat av den osedvanligt kloka författaren och politikern Claes Andersson. Han hade skrivit en text om hur förlagsredaktörer uppmanar honom att stryka alla förfulande finlandismer ur sina romaner. Som exempel nämnde han hur han hade återberättat hur hemtrevligt det luktade av tarm när hans kompis pappa hade ”gått på tuppen”. Publiken nickade instämmande. Så måste man ju säga. Toa tänkte jag, det betyder toa, men så kan man ju för all del säga. Nog är det en finlandism, medgav Claes Andersson, men vad skulle man skriva i stället. Att pappan hade gått på – toa! Skrattet fullkomligen dånade i salen. Gå på toa! Jag dör!

Man måste ju komma ihåg att det inte bara är finlandssvenskan som skiljer sig från sverigesvenskan, utan också tvärt om.

Efter seminariet tog jag mig en glass tillsammans med arrangörerna nere vid hamnen, vid det som tydligen är allmänt känt som kolerabassängen. Mer om det någon annan gång. Bäst som vi satt där och konverserade och åt vidunderligt god kulglass dunsade något mjukt och tungt på mitt huvud. Jag blundade. När jag tittade upp var min grannes glasstrut på andra sidan kolerabasängen, i näbben på en stor fiskmås. ”De börjar nog bli ett stort problem de där”, morrade den före detta glassägaren.

Märkte du något konstigt? Nej, det blir lätt så. Studerar man yttrandet noggrannare inser dock man att det är konstigt att lansera en hypotes om fiskmåsfrågan i en sådan situation. Men rånoffret menade inte att det troligen håller på att bli ett problem när hon sa som hon gjorde. Nog betyder i finlandssvenskan snarare ‘definitivt’ än ‘kanske’. Sådana pyttesmå betydelseskillnader finns mellan varieteterna. Man märker dem sällan, för de utgör inget problem. Men kanske får de oss att framstå som lite konstiga inför varandra.

Min rapport heter Det går hårt. Du kan ladda ner den här. Du kan också lyssna när jag kommenterar rapporten i radioprogrammet Språket.

11 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

29 maj 2011 · 13:04

Arma modern, och andra benämningar för den som burit dig i sitt sköte


I dag är det mors dag. Hurra för alla mödrar i världen! Men vad kallar man dem?

Laddade ord brukar få flera synonymer. De flesta människor har exempelvis en hel arsenal med ord för sådant som avföring, död och sex. De tre företeelserna har inte nödvändigtvis så mycket gemensamt utom just att de ofta behöver omnämnas i försiktiga och indirekta ordalag. Man går och gör tvåan, trillar av pinn och rullar runt i höet. Inget konstigt med det egentligen – alla tre företeelser hör till den privata sfären på ett eller annat sätt. I många sammanhang blir det onödigt påfluget att tala om företeelserna utan beslöjande åthävor.

Så är det det här med den familjefigur vi ska fira i dag: mamman. Också henne har vi förhållandevis många ord för, som passar olika bra i olika sammanhang. Det finns åtminstone en handfull beteckningar: mamma, mor, moder, morsa, mamsa – vid sidan av mer eller mindre skämtsamma beskrivande beteckningar som lilla mamma, söta mor och arma modern. Dessutom går det att variera hur vi använder de olika orden. Vad är det här egentligen för benämningar, och varför behöver vi alla dem?

 

 

Vissa av orden kan fungera ungefär som egennamn. ”Mamma, kan du komma hit ett slag” och ”Vet du var mamma är?”. Det senare yttrandet skulle även kunna vara riktat mot en person utanför familjen, särskilt en som är mer jämnålders med mamman än med den som frågar. Personen kanske till och med själv använder den beteckningen när den pratar med barnet – till och med om barnet är vuxet sedan en lång tid tillbaka. ”Ja, jag träffade mamma för en stund sedan. Hon var på väg till affären.” Det blir stor skillnad på ordet om vi lägger till ett ”min” respektive ”din” före. Då använder vi inte längre ordet som ett egennamn, utan beskriver i stället vilken roll kvinnan har för oss själva. ”Har du sett min mamma?” (Jämför: ”Har du sett min cykel?”)

 

 

Beteckningen mor kan fungera som tilltalsmarkör (”Hej då mor”), och är särskilt vanlig i södra Sverige. Däremot kan den knappast fungera som en referensmarkör med egennamnsegenskaper. Det går nog inte att fråga grannen ”Vet du var mor är?”; en sådan fras fungerar bäst inom familjen. Talar man med grannen får man lägga till ett ”min”. Sedan finns beteckningen moder, som fungerar som en beteckning för familjerollen, men kanske inte särskilt ofta används som en referens till en specifik person. Det blir inte så mycket ”Moder, kan du komma hit ett slag” eller ”Vet du var min moder är?”, utan snarare ”en moder för alla världens barn” eller ”kläder för en blivande moder”.

Två av orden måste stå i bestämd form när de används som tilltalsord: morsan och mamsan. Det är ett språkligt drag som fascinerat mig. Det går i linje med ord som farsan och pappsen, brorsan och syrran, som alla hör till ett ganska ordentligt informellt språkbruk. Men varför den bestämda formen morsan, i stället för morsa? ”Vet du var morsan är?” Ordet morsa har egentligen inga egenskaper som inte ordet mamma har. Vad tror du om detta?

Det råder dessutom viss oenighet om hur vanlig beteckningen morsan är. Jag känner vuxna människor som aldrig skulle komma på tanken att kalla sin kvinnliga förälder för mamma. De säger morsan i de flesta sammanhang, och ”min mor” om det blir för informellt med morsan. När jag berättade detta för några stockholmare jag känner påstod de att detta var typiskt norrländskt. De menade att stockholmare bara använder morsan skämtsamt, ungefär som jag tror att de flesta använder mamsan. Stämmer det? Används aldrig morsan som seriös benämning söder om Dalälven?

 

 

Vid sidan av alla dessa tilltals- och omtalsformer finns förstås den form vi brukar använda för de flesta människor i våra liv: förnamnet. Men detta är minerad mark. En pappa jag känner blir förnärmad om han blir tilltalad vid förnamn inför sina barn. Om någon säger till hans barn ”Ge den till David” korrigerar David ”Pappa heter jag”. Vissa vuxna barn tycker å sin sida att det inte går att hålla en mogen relation till en person man betecknar som mamma eller pappa. Någonstans i tonåren börjar sådana beteckningar associeras till blöjbyten, nappar och monster under sängen, och då behövs ett tilltal som svarar mot den nya bilden av relationen. Vissa väljer då att använda förälderns förnamn. Men kanske är det just den avbleknade familjerelationen som gör att David och många med honom värjer sig mot detta bruk. För många människor har föräldrarollen ett viktigt symbolvärde, som inte försvinner ens när föräldern är över nittio år, och barnet redan har gått i pension.

Ganska nyligen undersökte några studenter* från Stockholms universitet hur stockholmarna tilltalar sina föräldrar. Resultaten visar först och främst att just mamma är det överlägset vanligaste epitetet. Av hundra tillfrågade var det 88 personer som angav att de tilltalar sin kvinnliga förälder så. Däremot kunde undersökarna se att de yngre informanterna, det vill säga de som var födda efter 1980, var mer benägna att använda andra former också. Häpnadsväckande nog var det främst de yngre som angav att de använder beteckningen mor. Dessutom var det främst informanter ur den yngre åldersgruppen som angav att de tilltalar sina föräldrar vid förnamn.

Förutom att detta antagligen visar en allmänt förändrad tilltalstendens i dagens svenska, återspeglar det nog också förändringar i familjestrukturen. I dag växer många upp i andra familjekonstellationer än mamma pappa barn. Familjer med två mammor behöver strategier för att skilja den ena mamman från den andra. En lösning som verkar hyfsat utbredd är att lägga till förnamnet: mamma Karin och mamma Lisa. Andra föräldrar kanske lever ihop med en annan person än den andra föräldern – och då får barnen nya vuxna familjemedlemmar som behöver benämningar och tilltalsformer. Ett barn jag känner funderade mycket klokt men något obildat över det en gång. Han pratade med sin fars mors äkta man. ”Hördu Lars” sa pojken. ”Pappa, han heter ju Gustav. Mamma heter Eva. Farmor heter Solveig. Men Lars, vad heter du egentligen?”. Barnet hade noterat att vuxna familjemedlemmar har en särskild beteckning som just han använder. Man heter en sak, och kallas en annan.

I början av detta inlägg antyder jag att det är pinsamt att tala om sina föräldrar, på samma sätt som det är pinsamt att tala om avföring, död och sex. Det stämmer nog inte riktigt. Det finns emellertid ett mått av laddning på området. Alla beteckningar för föräldrar bär på ett osynligt maskhål till barndomen. Det är nog på gränsen mot det vi balanserar när vi laborerar med de olika formerna för tilltal och omtal av dem som en gång i tiden var vänliga nog att ta hand om oss när vi var hjälplösa jollrande små människokultingar.

* Studenterna som gjorde tilltalsundersökningen heter Afshin Shanazari, Camilla Nylundh, Emil Svensson och Martin Garat, och de läser Svenska I vid Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet. 

29 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

11 april 2011 · 16:13

Varför får man inte säga neger?

För några veckor sedan bloggade jag om snuskiga ord och uttryck i vardagsspråket. Vissa tycker att det ger ett outhärdligt vulgärt intryck, medan andra knappt reagerar när en åttaåring säger att något suger kuk. Något annat som kan ge ett vulgärt intryck är vissa ord för olika minoriteter. En del människor väljer att inte bry sig om detta. ”NU TÄNKER JAG SÄGA NEGER FÖR DET BETYDER BARA SVART” kan de till exempel lite fånigt skandera. Sara Granér har en gång kommenterat det så här:

Alla påståenden i bilden ovan är inte helt korrekta. Däremot är det sant att ordet neger härstammar från det latinska ordet för svart. Poängen som Sara Granér så elegant för fram är att det emellertid inte är relevant. Vissa ord uppfattas som fördomsfulla och stötande, och den trotsigt vulgära språkbrukaren försöker förringa dessa konnotationer genom att blåsa upp ordens etymologiska betydelse. Men betydelse är inte bara ordets ursprung, eller ens vad man kan utröna genom att slå upp ordet i en ordbok. Allt det som språkbrukare känner för ett ord är också med i betydelsen. Säg inte neger, för guds skull.

Den ovanstående bilden är faktiskt en äkta löpsedel från 1970-talet. Det är en absurd formulering – inte bara för att den trotsar vulgariteten, utan också för att den betecknar de inblandade efter skyttens sociala rang och den beskjutnas etnicitet. Tydligen blev det ett visst rabalder av det där, och dagen efter ska nyheten ha korrigerats till att det var en ”afrikan” som blivit beskjuten. Det är inte lika vulgärt, men fortfarande absurt. Det var ju inte i egenskap av sitt etniska ursprung han blev skjuten; den så kallade greven och den så kallade negern var två bekanta som var lite berusade när de fipplade med ett jaktgevär. Det handlar om två osedvanligt tragiska livsöden, ingenting annat. Den ena personen dog och den andra fälldes för dråp.

Oftast finns det en logisk förklaring till att ord drar på sig en negativ laddning. Exempel finns att hämta bland ord som betecknar grupper av andra etniciteter och nationaliteter än de som tillhör majoriteten i Sverige: invandrare, utlänning – eller för den delen vissa av de mer specifika orden som zigenare, eskimå och neger. Alla dessa ord har en åtminstone potentiell negativ laddning, som inte går att förklara enbart med ordens etymologi. Något som dock är gemensamt för dem är att de används för att göra generaliseringar av grupper av människor. Ofta har till exempel neger använts för att beskriva en ”människoras” som härstammar från Afrika och (1) har vissa utseendemässiga kännetecken, och dessutom (2) har vissa genetiskt betingade beteenden, intellektuella anlag och till och med en särskild genetiskt betingad moral (större delen av vetenskapen har ifrågasatt det första och förkastat det andra). Ordet neger har på så sätt används för att ringa in en orimligt stor grupp i syfte att göra grova generaliseringar om individerna som ingår i gruppen. Detta minne som ordet bär med sig aktualiseras varje gång ordet används – även om det just då inte är i ett negativt sammanhang.

Ett annat problem med etnicitetsbegrepp som utgår från utseende är att de i praktiken ofta ersätter mer mänskliga benämningar. I stället för ”Jag såg en pojke gå in i butiken” blir det ”Jag såg en neger gå in i butiken”. Negern blir alltså i huvudsak en neger, och inte en pojke. En person som smälter in i en etnisk majoritet slipper att representera sin etnicitet.

I dag finns det egentligen inget större behov att påtala orimligheten i biologiskt motiverad rasism. Alla vet att ordet neger är för klumpigt. Ingen tycker att det är rumsrent att tala om folkgruppers genetiskt betingade beteende. Vanligare är det ju i dag med kulturellt eller religiöst motiverad rasism. Man menar att ”invandrare” inte är vana vid att kvinnor säger vad de tycker, att ”folk från andra länder” har blivit uppfostrade på ett sätt som gör att de inte passar in på just denna arbetsplats. På det sättet förklarar och motiverar man segregation och diskriminering, samtidigt som man definierar och hyllar svenskhet.

En sådan användning gör att till och med så neutrala beteckningar som utlänning och invandrare drar på sig en negativ laddning. Varje gång man säger att utlänningar är på ett visst sätt har man per definition generaliserat mer än lovligt. Såväl engelsmän som polacker, ivorianer, ryssar, uigurer, argentinare och finnar är ju utlänningar ur ett svenskt perspektiv. Det finns knappast något som förenar dem, som inte förenar svenskar (utom just att de inte är svenskar). Men också dessa ord kan man få användning för i neutrala sammanhang, och också då tvekar många språkbrukare.

I finlandssvenskan används ordet utlänning på ett sätt som jag själv inte använder det. Det kan förekomma i mycket neutrala sammanhang som ”om du köper en vara av en utlänning som inte är momspliktig i Finland” (ur en deklarationsanvisning). Under mitt arbete med en undersökning om finlandssvenska (som bör vara färdig mot slutet av maj) testade jag därför ordet på sverigesvenska läsare. Jag skrev en text med några finlandssvenska språkdrag, bland annat ordet utlänning, och bad testpersonerna rätta texten, utan att berätta att det var något särskilt med den. Nästan 40 procent av testpersonerna hade markerat utlänning, använt i samma sammanhang som ovan. En testperson kommenterade till och med: ”Vilken hemsk benämning!”

Det finns lite olika vägar för att handskas med de här orden. Grunden för ordens nedsättande egenskaper är på sätt och vis att vi fortfarande tillmäter det betecknade en lägre status. Det blir ju inte på samma sätt vulgärt i löpsedeln att beteckna skytten som en greve. När vi kategoriserar ordet neger som ett vulgärt ord bekräftar vi uppfattningen om att den betecknade gruppen kan behandlas respektlöst (vilket inte är lika möjligt för gruppen grevar). Samtidigt är det som det är, och man gör sig dum om man försöker förneka det: ordet neger är ett negativt laddat ord. Så säg inte neger, särskilt inte när det kan ersättas med människa.

227 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

11 februari 2011 · 8:00

Snuskspråket smyger sig på

Jag var ganska ung första gången jag insåg att jag inte var helt ung längre. Det var sommar, jag var nog 16 år och jag jobbade som fotbollsskoleledare för ett gäng åttaåringar. ”Nu ska vi spela Vännäs”, sa jag (det är en lek där alla utom en står som en mur i ett fotbollsmål och en person skjuter en straffspark i hopp om att göra mål – den kallas kanske inte så där du växte upp). ”Nä, Vännäs suger” sa en liten guldlockig åttaåring. Jag höll på att sätta en fotboll i halsen. ”Ja, Vännäs är sämst” höll ett annat barn med. ”Vännäs suger kuk!” På ett så där uppriktigt och dödsföraktande sätt som åttaåringar ibland behandlar språket. Plötsligt fann jag mig själv tala till barnen så som jag minns att en lärare tilltalade mig när jag första gången hade prövat uttrycket fuck you. ”Vet du vad det betyder?” Etc, etc.

Exemplet ”suga”
Det här med att något som är dåligt ”suger” tycks vara ett relativt nytt uttryck i svenskan. Det finns visserligen en betydligt äldre parallell betydelse, som man typiskt hör i uttrycket ”sjön suger”. Då har det att göra med något som tar ork och medel ifrån en (det syns ju också i suga ut vilket exempelvis en viss politik kan anses göra). Den betydelsen av suga finns belagd enligt Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (Sosa) åtminstone sedan 1500-talet. Men så kom den nya betydelsen ‘vara dålig’. Sosa daterar den till 1997, och menar även att betydelsen troligen kommer av engelskans suck med samma betydelse. Att det har med det snuskiga sugandet att göra fastslår det engelskspråkiga lexikonet Online Etymology Dictionary: ”Slang sense of ‘be contemptible’ first attested 1971 (the underlying notion is of fellatio).”

Ganska snabbt verkar dock det här ordet ha tappat sin snuskiga last. I dag vore det snarast onödigt högtravande för en åttaåring att säga att en lek är dålig. För kanske första gången i svenskans historia har vi nu ett verb som betyder ‘vara dålig’, och varför skulle man inte använda det? Ingen får väl längre obehagliga pedofiliassociationer av uttrycket. Eller?

Hur betydelsen ‘vara dålig’ har utvecklat sig verkar dessvärre inte ha retts ut. Kanske är semantikerna för generade. Frågan diskuteras bland annat i detta internetforum och får där det svaret att den som suger i ett kärleksmöte inte är den som får ”the better end of the deal”. Det kan alltså jämföras med att dra det kortaste strået, eller egentligen – för att dra in en annan språklig nymodighet – att bli ägd. Det har alltså att göra med en hierarkisk situation, där det som suger är lägst stående. Möjligen är det på denna väg betydelsen blev till, men i dag håller inte liknelsen. Något kan ju suga utan att jämföras med någon som har det bra. Någon som har en annan teori om hur betydelsen har kommit till?

Exemplet med den finlandssvenska fittan
Ganska nyligen hade jag en liknande upplevelse med ett avsnuskifierat uttryck. Det gäller det finlandssvenska ”fittas med”. Spännande, tänkte jag. Man förstår ungefär vad det betyder. Det känns rätt användbart.

Det var inte meningen att fittas med dig. Jag hoppas du inte tar illa upp.

Nyfiket tittade jag upp uttrycket i Finlandssvensk ordbok. F… fi … fit … Just precis: Jävlas, vara taskig’. ”Uttryck med fitta uppfattas som extremt vulgära i Sverige.” Tja, tänkte jag. Ja, ganska vulgärt kanske. Tills jag såg det ovanstående uppslagsordet.

Skrämt slog jag igen boken. Tittade mig över axeln. Reste mig upp och stängde dörren till mitt kontor. Stod det verkligen? Ja. ”fitta; kyss fittan”. Betydelse ‘ta dig i häcken’. Jag stirrade misstroget på texten. Ingen kan väl någonsin använda ett sådant uttryck? Med risk för att hamna i statistiken över statligt anställda som porrsurfar på arbetstid tog jag mod till mig och skrev in uttrycket i Google. ”Kyss fittan”. Tänk om någon kommer in nu, tänkte jag.

Det är klart att man inte dirket hittar uttrycket i statliga utredningar eller i information från kyrkan. Däremot verkar det vara ett helt accepterat uttryck i lättsinnigt bloggspråk och i forum i Svenskfinland.

Kyss fittan, det kan inte vara sant alltså!

Men sant är det, och det ställer till problem för mig. Jag håller nämligen på med en rapport som handlar om finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv. Det vore onekligen relevant att berätta att ett avsnuskifierat uttryck i finlandssvenskan fortfarande uppfattas som i hög grad snuskigt i sverigesvenskan. Problemet är att det är så snuskigt att det praktiskt taget bränner hål i rapporten. Jag skrev ett avsnitt, och tog bort det. Klistrade in det igen, bad någon läsa, tog bort det. Klistrade in det. Hur saklig kan man vara om något så snuskigt? I vilken utsträckning kan man ignorera den brännande vulgariteten?

Exemplet ”halva inne”
Där var två exempel på oralsexreferenser. Men vi har ännu fler snuskuttryck i svenskan. Vi är så vana vid dem att vi inte ens tänker på snusket. Ta till exempel uttrycket ”ha halva inne”. Det anspelar på en penisbärare som vill ha samlag, och är så nära att få ha det att han i princip har halva penisen inne i den kroppsöppning som han skulle vilja stoppa in den i. Möjligen kan det också anspela på en slidbärare som i princip har halva penisen inne i sig. Här går visst förklaringarna över gränsen för det rumsrena och brukliga. Explicit är uttrycket för snuskigt, men i sin tvättade form är det så acceptabelt att det till och med finns i reklamspråk. Uttrycket motsvarar ungefär de mer barnvänliga ‘ha som i en liten ask’ eller ‘ha lindad runt sitt lillfinger’. Så varför då denna generande metafor i stället?

Varför snusk i språket?
Ord och uttryck som gränsar till det vulgära har ofta som sin främsta uppgift att just gränsa till det vulgära. Med den vulgära laddningen kommer nämligen också spänning och attityd. Det är viktigt att få uttrycka sin identitet i sitt språk. Man måste få tala och skriva på ett sätt som berättar vem man är. För unga, som ju arbetar särskilt hårt med att forma en självständig identitet, blir det särskilt viktigt att positionera sig mot det man uppfattar som vuxenvärlden. Man vill använda ett eget språk, inte något som någon annan redan har paketterat. Kanske vill man till och med använda ett eget språk som inte riskerar att tas över av någon ur den så kallade vuxenvärlden, och i så fall skulle det kunna vara därför unga har ett så fult språk enligt de vuxnas normer. Vulgariteten blir som en brandvägg mot dem man försöker positionera sig mot.

På så sätt är de snuskiga uttrycken, åtminstone i den mån de uppfattas som snuskiga, mer pregnanta än de neutrala motsvarigheterna. Säger man ”det suger” berättar man både att man tycker att det är dåligt, och att man för övrigt även har en viss attityd till sig själv och sin omgivning. Något sådant kan inte ett neutralt uttryck som ”det är dåligt” bära på.

Andra exempel på sexanstrukna ord och uttryck i (åtminstone det starkt vardagliga) vardagsspråket:

  • få tummen ur ( – röven/ändan/arslet) ”Vi får lösa det här själva, eftersom regeringen aldrig tycks få tummen ur.”
  • -hora ”Ulf Brunnberg säger att du är en mediehora.”
  • knulla i röven (och varianter på det) ”Jag känner mig rövknullad av livsmedelsindustrin. På ett dåligt sätt.”
  • kåt ”En som är lika kåt på reklampengar är Mikael Persbrandt.”
  • slicka i röven (och varianter på det) ”Vi måste få en fackföreningsrörelse som vågar ställa krav i stället för att slicka röv på partiet.”
  • våt dröm ”Borneo är en våt dröm för alla fågelentusiaster.”


Känner du till fler exempel?

58 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,