Under julen vill vi gärna att saker och ting ska vara som förr i tiden. Riktigt vilken förr i tiden det ska vara som är möjligen mindre viktigt. Ja, i själva verket är det inte alltid så noga om det verkligen är som förr i tiden, bara det verkar som det. Det ska kännas som Kajsa Kavat eller Fanny och Alexander, kanske lite som Lukasevangeliet 2:1–20. Och jag ska inte påstå att jag har några ovedersägliga belägg för det, men jag undrar om inte detta innebär att gamla ord har större chans att överleva när de rör julen. Ett exempel är att vi säger att det lackar mot jul.
Lacka är ett ord med minst fyra olika betydelser. I bilden här uppe är jag medvetet lite vilseledande. För lackandet mot jul har ingenting etymologiskt med lackandet av julklappar att göra. Men för att ta det i tur och ordning. Svensk ordbok listar följande fyra betydelser:
- bestryka med lack eller lackfärg; till helgen ska vi lacka cykeln
- försegla med lack (samma lack som i betydelse 1); Helga satt hemlighetsfullt uppkrupen i ett hörn och lackade paket
- rinna om (en ny lack, besläktad med läcka); men det är inte de som ror, som ror så att svetten lackar
- sakta närma sig [i fråga om tidsförhållanden] (en ny lack, från dialektalt ord för traska eller lunka, troligen ljudhärmande); det lackar mot midsommar.
Linneas språkblogg 
Där ser man. Har alltid antagit att det har med paketlackandet göra… Men hur är det med uttrycket ”att vara lack på någon/något”? Kommer det också från någon av de fyra betydelserna eller från en helt annan?
Svensk ordbok tar upp uttrycket ”vara lack på”, men ger ingen förklaring utan säger bara att det funnits åtminstone sedan 1970-talet.
Personligen skulle jag gissa på att uttrycket ”att vara lack på” anknyter till samma lack som ”svetten lackar”, det vill säga anknytande till läcka eller brist (jämför engelskans ”lack”). Det är i så fall ett urgammalt ord. Till exempel har SAOB ett exempel från 1555 där det står ”Alt thet wij see på en annan, ther wete wij strax lack medh”, alltså ungefär ‘… ser vi genast något fel med’.
För att fortsätta spekulationen kan man tänka sig att det gick från ‘brist’ till ‘arg’ via uttrycken ”att lacka på” och ”att lacka ur”. Lacka på saker, eller ännu hellre belacka saker, har man kunnat göra länge i svenskan. (Jag tänkte dock inte på det eftersom Svensk ordbok inte tog upp betydelsen.) Den ”lacka” är definitivt besläktad med engelskans ”lack”. SAOB ger betydelserna ‘fattas’, respektive ‘klandra, förtala’ för samma uppslagsord. Äldsta belägget på ”lacka” i betydelsen ‘klandra’ är: ”En lackares ord äre hugg, och the fara in vti bwksens camar.” från Ordspråksboken 18:8, 1519. I Bibel 2000 lyder versen ”Baktalarens ord är som läckerheter, de slinker ner i människans inre”, vilket i sanningens namn inte riktigt låter som samma budskap, men lackaren, som i modern tid översätts till baktalare, verkar det i alla fall inte vara något skumt med.
”Lacka ur” nämns inte i SAOB heller, så det är nog betydligt nyare.