Det är inte ovanligt att svenskar klagar över Sveriges brist på mattradition. Det finns det visserligen inte direkt något fog för, men det kanske ändå är därför samma svenskar blir så rörda av att engelskan har varit omtänksam nog att låna in ordet smörgåsbord. Ordet har även spridit sig till andra språk, då i formen ”svenskt bord” på respektive språk (denna diskussion vittnar exempelvis om att det finns på tjeckiska; säg gärna till om du kan visa fler språk där ordet finns).
Ska sanningen fram är det faktiskt vanligare att vi på svenska använder buffé än smörgåsbord för matarrangemang med plockmat. Det antyder i alla fall en sökning i Dagens Nyheter med hjälp av Mediearkivet: Sedan 1991 har DN skrivit buffé 740 gånger, och smörgåsbord 404 gånger. Och för det tillfälle då vi troligare än någonsin kommer att äta inom ramen för detta arrangemang kommer vi inte att säga vare sig buffé eller smörgåsbord, utan det som är ordet för dagen, nämligen julbord (629 träffar!).
Som ord har julbord funnits sedan 1817 (enligt Svensk ordbok), men som definierat koncept är det något yngre, snarare från början av 1900-talet, berättar en mycket trevlig artikel ur Populär Historia. Samma artikel berättar också att den riktiga föregångaren inte var något som kallades smörgåsbord (det ordet kom först 1842, säger Svensk ordbok), utan fenomenet brännvinsbord. Det är ungefär så krasst som det låter: ett dukat bord där en brännvinskantin spelar huvudrollen, och några salta tillbehör ackompanjerar.
Hur som helst är julbordet i dag en omistlig komponent i det svenska julfirandet – och kanske är det också på god väg att bli en omistlig komponent i den svenska identiteten. Vill vi att engelsktalarna ska fortsätta säga smorgasbord bör vi i rättvisans namn hålla liv i den mattradition som ordet betecknar.
Linneas språkblogg 