Natten går tunga fjät, för i dag är det luciadagen. Och varför det heter lucia har väl de flesta ett hum om?
Just precis: det är ju det gamla helgonet Lucia från Syrakusa som har sin högtidsdag. Lucia betyder ‘den ljusa’ och man kan väl tänka sig att det är därför traditionen med ljuskrona i håret är så stark – den liksom upprätthålls av en slump av namnet på det helgon vi firar. Men nu släpper vi etymologin.
På temat varför heter det lucia finns nämligen en annan fråga att diskutera: varför står lucian med litet l? Språkrådet ger en tydlig rekommendation på den punkten. Så här skriver de i sin frågelåda:
När lucia betyder ’luciadagen’ skrivs den som alla andra kalenderdagar med liten bokstav. När lucia betecknar ’flicka med ljus i håret’ skrivs det också med liten bokstav, precis som ljusbärerska eller jultomte. Däremot skrivs Lucia med stor bokstav när det är någons namn. Jämför med Björn.
Traditionen att fira lucia går långt tillbaka i svensk historia, och vi tycks ha gjort på ungefär samma sätt i åtminstone 125 år. Så här skriver Nordisk Familjebok från 1886:
Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom, hvarvid en glögg ej plägar saknas.
Men inte minst är väl luciadagen ett tillfälle att visa upp unga ljusa kvinnors skönhet under förevändning att de ska sjunga. Den som är sugen på en ogenerad dos av objektifiering därvidlag kan också denna dag vända sig till Svt:s Öppet arkiv, som har en film från en luciauttagning från 1943. Om inte annat kan man trösta sig med att kvinnor i dag åtminstone tillåts yttra små ljud när de dokumenteras på film.
Linneas språkblogg 
OK, då är det väl på sin plats att återge originaltexten till Santa Lucia-sången:
Sul maré luccica l’astro d’argento
Plácida è l’onda, prospero è il vento
Sul maré luccica l’astro d’argento
Plácida è l’onda, prospero è il vento
Venite all’agile barchetta mia
Santa Lucia….Santa Lucia
Venite all’agile barchetta mia…
Santa Lucia! Santa Lucia!
—
På Kanarieöarna finns så många svenskar att firandet av Santa Lucia på svenskt vis har blivit en tradition. I år uppträder två Lucioer tillsammans: en svensk och en kanarisk.
Så trevligt!
”Långt tillbaka” är ju ett relativt begrepp. Jag misstänker att många tror att seden är åtminstone medeltida.
På den tiden var det dessutom regionalt. Det rikssvenska lussandet är en 1900-talsgrej.
Ja, jag orkade inte riktigt ge mig in på alla avgränsningar, så jag hafsade till med ett relativt begrepp. Medeltida är det nog inte, men Nationalencyklopedin skriver att ”den svenska lussebrudstraditionen” växte fram under 1600-talet och 1700-talet – fast då främst i Vänernlandskapen, så du har rätt i att det inte var rikssvenskt.
Däremot var just natten mot den 13 december årets mörkaste natt i hela landet innan vi införde den gregorianska kalendern, och detta medförde en hel del skrockfullt beteende. Så lucianatten tycks ha varit föremål för uppmärksamhet längre än själva Lucia. Men själva Lucia har också varit bekant i Norden längre än vad luciadagen har firats med vitklädd kvinna med ljus i hår; Wikipedia skriver att legenden är känd sedan 1200-talet, och att namnet för dagen är känt sedan 1300-talet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia#Lussi) Och det var här det började bli så rörigt med vad som egentligen var äldst och bekant, så jag fokuserade på ortografi i stället.
Vad jag förstår uppstod det ”rikssvenska” friandet, så som det nu går till flörst 1927 efter att ha införts till Uppsala och Lund av studenter från Västsverige. Studenterna hade i sin hembygd firat ”Lusse” på det sätt som man sedan mycket länge gjort i en del landsändar (inte bara Västsverige), men detta firande hade av allt att döma ett hedniskt ursprung. Se t ex: http://hogtider.wordpress.com/2007/12/10/vem-var-lucia-och-vad-har-hon-med-vart-luciafirande-att-gora/ som bl a beskriver hur Lucia fick sitt moderna genombrott sedan Svenska Dagbladet 1927 arrangerat det första officiella luciatåget.. Artikeln har också en tänkvärd slutkläm:
”Som synes har helgonet Lucia från Syrakusa inte spelat någon som helst roll för utformningen av vår svenska luciatradition. Inte heller går det att påstå att Lucia skulle vara en uråldrig ljusfest, utan precis som de flesta traditioner är det en relativt modern sedvänja som har inslag från äldre dagar”.
Enligt den gamla julianska kalendern inföll midvintersolståndet den 13 december, så det var väl det man firade förr i världen snarare än helgonet.
Lärde mig detta när jag försökte läsa en dikt av John Donne. (Inte så lätt…) Här är den, med moderniserad stavning och några välbehövliga förklaringar:
http://rpo.library.utoronto.ca/poem/673.html
Vad fint. Tack för den!
En liten rättelse: vintersolståndet inföll (natten till) den 13 december *under 1500-talet*. När Julius Caesar införde den julianska kalendern i mitten på första århundradet före vår tideräknings början låg det (natten till) den 25 – det var därför man firade Sol Invictus (den återfödda solen) då, och det var i sin tur därför man så småningom förlade julen dit. Men eftersom den julianska kalendern var lite för lång försköts vintersolståndet tre kvarts dygn per sekel, så 1600 år senare hade det flyttats 12 dygn och låg (natten till) 13 december – och när vi i Sverige införde den gregorianska tideräkningen 1753 låg det den 11. Men uppenbarligen hade traditionerna vid det laget frikopplats från det faktiska vintersolståndet, kanske på grund av att namnet Lucia var lätt att associera till en ljusfest (eller för den delen till gamla traditioner om Lusse, om nu sådan fanns – se det tidigare inlägget om Lucia).