Granen står så grön och grann i stugan, åtminstone i vissa, tra-la-la-la-la, la-la-la. Själv fick jag gå till min granne för att fota dagens kalenderlucka, eftersom min egen julpyntning inte är så mycket att hänga i julgranen. Och när detta uttryck – ”inte mycket att hänga i julgranen” – ska få sig en egen kalenderlucka behövs en redig julgran.
Innan vi går vidare vill jag introducera en självreglerad gissningstävling. Fundera över vilket år du tror att det här uttrycket kom i skrift för första gången.
Jag ska genast erkänna att jag troligen hade åkt på råsop i denna tävling. Jag hade hamnat ungefär 150 år fel i min gissning. Svensk ordboks äldsta belägg är nämligen så tidigt som 1810. Det är bara ungefär 70 år efter det att julgranen ens kom till Sverige, under en tid då det knappt hade utvecklats några traditioner för vad man över huvud taget borde hänga i julgranen (även om uttrycket inte fick sin specifika betydelse förrän 1846, enligt Svensk ordbok).
Men även om det inte fanns så tydliga traditioner var man alltså redan inledningsvis noga med vad som var fint nog att hänga upp i julgranen. Uttrycket betyder ju just att det man talar om inte är så fint att man kan tänka sig att visa upp det. Tydligen måste ett julpynt nå upp till en viss standard innan det får hänga och dingla bland glittret och kulorna.
Språkligt kan man för övrigt lägga märke till att alternativet ”inte mycket att hänga i julgran” ger rätt många Google-träffar det också. Det speciella är alltså att gran inte får någon ändelse trots att det står i bestämd form. Det ansluter därmed till en grupp andra substantiv med n-genus och som slutar på betonad vokal plus n: ”Hämta mig på busstation klockan fyra”, ”Det ringer i telefon”, ”Kran droppar”, ”Kommun har satsat pengar på en ny konsthall”. Jag misstänker att denna böjning inte funkar i hela landet, men i min västerbottniska är den mycket bekväm. Och man kan också notera att det inte riktigt gäller för alla n-substantiv som slutar på betonad vokal och n: det går knappast att säga ”Mandarin är möglig”. Varför vet jag dock inte. Just för frukter verkar inte regeln tillämplig.
”Inte mycket att hänga i julgranen” är ett uttryck som med rätta ibland anklagas för att vara en smula klyschigt, men samtidigt måste vi erkänna att vi verkar finna det användbart, eftersom det har hängt med i över 200 år. Det är väl ett facit fint nog att hänga i julgranen.
”Inte mycket att hänga i julgranen” är ett uttryck som med rätta ibland anklagas för att vara en smula klyschigt, men samtidigt måste vi erkänna att vi verkar finna det användbart, eftersom det har hängt med i över 200 år. Det är väl ett facit fint nog att hänga i julgranen.
Linneas språkblogg 
Jag måste berätta något roligt som hände mig ifjol.
I lägenheten bredvid bodde en invandrarfamilj. De hade två barn som gick i svensk skola och höll på att lära sig språket och sedvanor.
Det var julafton och vi höll på att förbereda oss för kvällens måltid. Det ringde plötsligt vid dörren och, när jag öppnade, stod grannens barn där. De trängde sig på och borjade springa runt kring mig. Jag undrade: ”Vad gör ni?”
”Vi har lärt oss i skolan att man ska dansa kring granen, när det blir julafton” – svarade barnen.
Där ser man hur svårt svenska språket är, med alla sitt invecklade alfabet och sina dubbla konsonanter. Jag begår också stavfel, när jag skriver fort och utan att revidera grundligt.
Haha. Ja, det var en fin historia.
Språket är fantastiskt … och din blogg också. Tack!
Har du läst det här?
http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/svenskan-syns-i-all-sin-mangfald_6717741.svd
Kram!
Tack Skatan, det var väldigt trevligt att höra så här på tisdagsmorgonen.
Ja, jag har läst den. Olle är visserligen min kollega, men fortfarande något av en idol för mig också. Han har skrivit ofattbart mycket klokt i sin karriär. Läs gärna hans bok ”ju” om du har tid över under julen! http://libris.kb.se/bib/12125688
”Kommun har satsat pengar på en ny konsthall” låter helt orimligt i mina öron. Ska vara i tillväxtens Umeå det.
Nu minns jag inte riktigt hur din dialekt låter, men det förvånar mig. Jag tycker visserligen att konstruktionen ser fullkomligt orimlig ut, men om jag läser upp den för mig själv så låter det bra. Jag trodde att det nådde din dialekt också.
”Kommun lägger ner en skola, drar in en busslinje och skär ner på dagispersonalen för att spara pengar” tror jag man säger på min dialekt.
Jaha. Herrn behagade vitsa. Jag var för trög. Ganska roligt var det ju till och med.
Ping: Julgransstassen | SKATANS TANKAR
Tack för en fantastisk blogg först och främst. Kom först i kontakt med den när jag kom över din forskning om finlandssvenskan.
Det här med att utelämna den bestämda ändelsen känns inte helt givet i min Stockholmska iaf. Men visst, nog kan det dyka upp situationer och uttryck. ”Det ringer i telefon”, skulle jag nog kunna säga men övriga exempel känns lite främmande.
God Jul
Tack för trevliga ord! Ja, det där med att utelämna ändelser är nog vanligare i norrländska dialekter än i övriga Sverige. I en så kallat bredare variant av min egen dialekt kan man också säga exempelvis ”Jag frys”. Intressant fenomen.
God jul själv!
Trevlig blogg!
Kan det vara så att vi använder substantiv med n-genus när den vi pratar med vet vad vi menar, när det är otvetydigt vilken busstation, vilken telefon etc vi menar? För det är ju bara i tal som vi utesluter ändelsen.
Ja, det spelar säkert in. Åtminstone använder vi oftast bestämd form (med eller utan ändelse) just vid sådana tillfällen. Annars säger vi nog ”Min kran droppar” och liknande.
Här är en annan stockholmare som tvärtemot Erik tycker att alla dina exempel på ändelselösa -n-ord låter helt rimliga, i tal. ”Det ringer i telefon” skulle jag dessutom utan tvekan skriva – och faktum är att jag tycker att ”det ringer i telefonen” både låter och ser märkligt ut!
Trevligt med lite mångfald!
Att den bestämda formen i talspråk så att säga är inbakad i grundformen på ord som slutar på n är på väg bort. Äldre människor skulle aldrig säga annat än ”jag jobbar på kommun” eller ”jag går ut med hunn” medans yngre tycker det låter ovårdat. Tvivelsutan är det som vanligt det skriftspråket som gjort att även ord som slutar på n numera ofast får en uttalad bestämd form. Min idol Grünbaum skrev för några år sedan i DN om fenomenet. Det var angående någon fråga om gatunamn i stil med ”Skomakargränd”. Hon befarade att någon byråkrat rätt vad det är skulle begära språklig rättning i ledet och byta ut sådana namn mot t.ex. ”Skomakargränden”.
Men se där, den hade jag inte ens tänkt på. Man säger ju Äppelvägen och Äppelgatan men Äppelgränd. Intressant!
Jag har då alltid sagt ”inte mycket att hänga i granen”
Just det, den varianten finns ju också.
Här en stockholmare (huvudsakligen) som också tycker det låter konstigt med ”kommun” utan ändelsen -en, i bestämd form. Däremot skulle jag också säga ”det ringer i telefon” och inte telefonen. Det senare skulle låta uppstyltat, tillgjort. Kan det ha med vardagligheten att göra? Att man hoppar över ändelsen till vardags, men stramar upp sig och klistrar på den när man pratar med folk man inte känner eller om det handlar om ”finare” saker som t ex politik? Uttrycket ”något att hänga i julgran/en” blir för mig ett bra exempel. Jag kan säga det både med och utan ändelse men upplever en tydlig känslomässig nyansskillnad.
Det låter som en rimlig analys. Det kanske mest är de som har en lite tillbakalutad relation till omgivningens makthavare som talar om ”kommun”.
Jag tror att det är så enkelt som att det är namn och andra lite mer stelnade konstruktioner som kan tappa ändelsen utan att någon reagerar – Stureplan, Skomakargränd (tidigare uttalat -gränn), Centralstation, ”bäst på plan”, ”på julafton”. I övriga fall klingar det lite dialektalt i mina öron.
Ja, det Spelar säkert in i alla fall.
Mandariner (vare sig vi pratar om frukter eller människor) har en tendens att vara ganska små och förekomma i grupp, till skillnad från de andra exemplen. Det kan påverka.
Gränd och det där var ju intressant. Gata och väg är troligtvis ord som används oftare i största allmänhet numera. Kan man därav ana att det tidigare funnits adresser där även dessa ord fanns i obestämd form?
Med orter verkar ju utvecklingen ha gått åt andra hållet, eftersom Stockholm på stenåldern hette Stockholmen. Ehm… Alltså… Barna Hedenhös räknas väl som en pålitlig historisk källa?