Etikettarkiv: Skönlitteratur

15 december 2012 · 5:00

15. Man ska vara nöjd med vad man får

Igår pratade vi om några tongivande julsagor från modern tid. Men juletidsskönlitteratur för barn är inte något nytt påfund. Julen för 141 år sedan, närmare bestämt år 1871, utkom Viktor Rydberg med den lilla sedelärande julsagan Lille Viggs äventyr på julafton. Som så många sagor har den ett ganska klart uppfostrande budskap: man ska vara nöjd med vad man får i julklapp.Man ska vara nöjd med vad man fårDen som vill kan nu ta en paus för att bekanta sig eller återbekanta sig med den trevliga berättelsen, i ljud från 1950-talet (spola till 13:40), eller i skrift.

Det här är min version av sagan: Den handlar om en liten typ som heter Vigg, som ligger hemma i en ödslig grå stuga och har tråkigt. Så kommer en tomtenisse och tar med honom på julklappsutdelning i nejden. Medelklassungarna får medelmåttiga presenter, som pennknivar, psalmböcker och fingerborgar, medan överklassbarnen får överdådiga gåvor som glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Kungens barn får värsta militärscenen som öfvergick allt Vigg någonsin hade sett. Så man kan ju fatta att Vigg var ganska peppad efter allt detta när det slutligen var dags för honom att få sin julklapp. Och så fick han ett par raggsockor. Vigg ba ”…”.

I berättelsens andra del åker Vigg och tomtenissen till fjällkungen, som bor i ett lodrätt berg. När de går in i berget är det fullt med ormar och paddor som ser ganska äckliga ut. Det visar sig att en av de fetaste giftpaddorna är där på grund av Viggs oförnöjsamhet och afund. Varje gång en människa i trakten tänkte en ond tanke skulle det visst komma dit en padda eller huggorm. Men inte nog med att paddorna och ormarna är där och ser äckliga ut. Det finns också en prinsessa som håller på att dö, och på något oklart sätt hänger hennes livhank på att människorna i nejden ska tänka mer goda tankar, som blir till en guldvikt i den ena vågskålen, och inte onda tankar som blir till äckliga djur som krälar runt i den andra vågskålen. Vigg får sjukt dåligt samvete över att ha yrkat på en mer rättvis fördelning av julgåvorna. Prinsessan överlever.

Ungefär så här såg Viktor Rydberg ut när han begrundade sin sedelärande julsaga:

Så här såg Viktor ut ungefär när han begrundade den färdiga sagan.

För föräldrar som inte har råd att ge jätteflashiga presenter till sina barn fyller sagan säkert en god funktion, men man hade verkligen kunnat hoppas på att Viktor Rydberg skulle ta vara på smashläget att lära barn lite om fördelningspolitik och motstånd mot ekonomisk orättvisa. I stället säger han bara åt Vigg att hålla tyst och vara nöjd med vad han har – och det inte ens för hans egen skull, utan för att en prinsessa i något berg dör annars.

Lämna en kommentar

Under Julkalender 2012

Taggat som , , ,

14 december 2012 · 5:00

14. Jul hör till landsbygden

En säker ingång till julstämningen är att titta i sagoböcker som handlar om jul. Där återkommer minst ett tema: jul hör till landsbygden. Jul hör till landsbygden

Så här presenteras en av de mest nostalgifyllda julberättelserna. Kan du gissa vilken?

Å, vad det är roligt med jul! Alla barnen i xxx hjälper till med julstöket. De sätter upp julkärvar åt småfåglarna och de går till skogen och hugger fyra julgranar, en till Norrgården, en till Mellangården och en till Sörgården. Och så ska farfar ha en egen liten gran. Luften doftar gott av pepparkakor och julklappslack, och alltihop är så vackert och julaktigt att man nästan får ont i magen. Sen blir det äntligen julafton …

Ok, det kanske var för enkelt. Astrid Lindgrens Jul i Bullerbyn var det så klart. En till:

Snart är det jul, och P och F ska hålla på med julförberedelser. När de ska hämta granris i skogen med kälken går det alldeles för fort, kälken kraschar och P skadar sin fot. Nu kan de inte åka och handla, och de kan inte hämta en julgran. F får ta hand om städningen och de tillverkar en julgran av det de har hemma. Men hur ska de ordna med maten? Morötter och potatis är tråkig julmat. Det visar sig att F oroar sig i onödan. Grannarna kommer en efter en och har alla med sig något till P och F och det blir en riktig trevlig julafton.

Svårare? Det var Pettson får julbesök av Sven Nordqvist. Den sista har mindre välbekanta huvudpersoner, men är kanske den mest stämningsfulla av dem alla. Känner du igen den?

Hustomtarna på gården går och väntar på julgröten som husfolket ställer ut varje jul. Men husfolket är så upptaget av jultomten att de glömmer bort de vanliga tomtarna, de som ser till att allt på gården fungerar. Då tar tomtemor och småtomtarna saken i egna händer.

Det var faktiskt en till Sven Nordqvist-bok, men här utan Pettson och Findus: Julgröten. En av mina egna största favoriter är Tomteboken av Rolf Lidberg, om inte annat för illustrationernas skull. Se bara vilken julstämning det är:

Ur Tomteboken av Rolf Lidberg

10 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som ,

06 december 2012 · 5:00

6. Det är alltid något lurt med Nobelpriset i litteratur

I dag ska vi låta julen vila från uppmärksamhet under några timmar, för att ägna oss åt Nobelpriset i litteratur som ska delas ut om några dagar. När pristagaren Mo Yan tillkännagavs i oktober i år passade Gert Fylkings gamla ”Äntligen” ovanligt bra, för vi var många som inte hade haft nöjet att bekanta oss med hans författarskap än. Men påläst eller ej så började kritiken ändå ganska snart bubbla upp, och handlade då om Mo Yans provocerande försiktiga hållning till den kinesiska diktaturen.

Det är alltid något lurt med Nobelpriset i litteratur

I korthet kommer kritiken framför allt från att Mo Yan har varit med och skrivit av ett tal från 1942, där Mao Zedong lägger fram regimens extremt strikta kulturpolitik (läs mer här). Handlingen har setts som ett uttryck för lojalitet med regimen, något som naturligtvis är provocerande då mer kritiska författare antingen har fängslats eller flytt landet. Ett exempel på det senare är Gao Xingjian, Kinas näst senaste Nobelpristagare i litteratur.

Att det finns delar av Mo Yans liv som går att lyfta till politisk diskussion står alltså klart (även om det inte är säkert att han har gjort fel). Men kritiken har inte riktats lika ofta mot Mo Yan, som mot Svenska Akademien för att de valt att ge honom priset. Bör Akademien verkligen stödja en regimkramare?

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund avfärdade kritiken i sin blogg, genom att poängtera att Nobelpriset är ett pris i litteratur, som enbart ges på litterära meriter, och att Akademien inte någonsin ska ta hänsyn till författares politiska profil. Denna typ av försvarsargument använder nästan alla som får sådan här kritik. Vid OS i Peking och schlagerfestivalen i Baku lät det likadant. Men frågan är vad som skulle vara politik ifall det gick att skilja det från fenomen som kultur, idrott och litteratur. Och finns det inte en punkt där en författares politiska hållning korsar det som brukar kallas för litterär kvalitet?

En annan poäng i Peter Englunds försvar är att valet av Nobelpristagare i litteratur alltid får kritik. De har målats ut som kommunistkramare och som nyliberaler, som allt för västorienterade och för mansgynnande. Länge var det populärt att kritisera valen av pristagare för att vara kulturelitistiska (vilket ju är själva poängen med det där gamla Fylking-spexet), och det har inte heller varit populärt att de delat ut priset till så pass många svenskar. Peter Englund verkar dock inte oroad av den notoriska kritiken; snarare ser han det som positivt att priset fortfarande anses tillräckligt relevant för att debattera.

10 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

Taggat som , , , ,

17 juli 2012 · 16:01

Skriet från framtiden: romaner på telefonen

Sommaren är ju romanläsningens tid. Ledighet och utomhustid skapar en helt ny törst för den avskildhet och det engagemang som det innebär att få fördjupa sig i en berättelse i bokform. Åtminstone ser det ofta ut så i bokhandelns marknadsföring. Själv läser jag nog egentligen mer skönlitteratur under arbetsveckornas fasta rutiner. På tunnelbanan till och från jobbet finns en halvtimmes bortglömd tid då ingenting förväntas uträttas.

Nåväl. I kollektivtrafiken eller solsängen, jag måste meddela att jag tror att jag genomgått något historiskt. Något att berätta för barnbarnen. Under några veckor i juli herrens år 2012 läste jag för första gången en hel roman på min telefon. Det var en betydligt bättre upplevelse än jag hade kunnat tro. Och jag ber om ursäkt på förhand, men nu måste jag uttrycka lite exaltation över den fantastiska tekniska utvecklingens gåvor. Tänk bara!

Fördelarna är rätt uppenbara. Personer som har en pektelefon har väl oftast med sig den, så boken i sig utgör inte ett enda gram extra packning. Det innebär också att det inte finns någon överhängande risk att man glömmer sin bok, eller råkar ta med sig för få eller för dåliga böcker om man reser ifrån sin bokhylla. Tack vare det digitala formatet går det att justera storleken på texten och söka efter särskilda ord om man skulle vilja det. Som i en pappersbok kan man också markera intressanta passager, eller skriva små kommentarer i marginalen. För läsning bland stora störande folkmassor är det dessutom en fördel att varje sida innehåller ganska lite text; det gör det enkelt att hitta tillbaka efter att ha tittat upp.

Första boken till rakning blev Skriet från vildmarken av Jack London. Kanske var det en särskilt lämplig telefonroman. Den är kort, har en ganska okomplicerad handling, och byggs upp av små historier om sådant som händer huvudpersonen (som ju råkar vara en hund, snarare än en person). Det hela blev ett lyckat företag, och nu ger jag mig direkt in på nästa: Emma av Jane Austen. Det blev visserligen genast en prövning för psyket, för när sidorna är ordspäckade som mor är rar-böcker kan en fullång roman utan vidare bli 1700 sidor lång. Men utöver det har första bekantskapen verkat lovande.

Sedan ska det också sägas att jag också tycker väldigt mycket om det materiella i böcker. Sidorna i dammar och luktar, utsmyckningarna på antikvariatfyndens bokryggar känns i fingertopparna bakom texten. Jag gillar summan av alla historier i travarna i bokhyllan, och själva manifestationen av att hålla upp ett bokomslag mot omvärlden under min läsning. Ja, nästa gång tror jag att jag offrar några extra gram i väskan. Som vanligt finns ju det gamla kvar, trots de nya påfunden.

15 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

22 december 2011 · 5:00

22. Med siktet inställt mot dopparedagen kommer vi fram till julafton

I dag är det dagen före dagen före dopparedagen och ögontindringen har kommit igång på allvar. I morgon är det dagen före dopparedagen och sen kommer – den med känsla för logik skulle gissa fel här, för dagen som kommer sen kallas inte dopparedagen utan – julafton. Låt oss begrunda detta faktum över ett litet vinterstycke från 1871 av Elias Sehlstedt.

Precis som avslutningen av dikten antyder, så har beteckningen dopparedagen att göra med att det är dagen då man äter dopp i grytan. Nordisk Familjebok från 1880 skriver:

Dopparedagen kallas af ålder julaftonen, med anledning af en i flere landsorter gängse sed, som består deri att man då samlas omkring ett kokkärl, innehållande varmt spad, samt doppar bröd deri och sedan förtär detsamma. Seden att ”doppa” om julen är möjligen en qvarlefva från de gamla hedniska offermåltiderna.

Vi har alltså både varianten dopparedag och varianten doppardag, och i finlandssvenskan finns dessutom även doppandagen enligt Focis gamla julkalender. För att smyga in ett litet språkråd mitt i julmyset kan jag rekommendera fullkomlig ödmjukhet inför SAOL i såna här frågor. Undrar du om det heter dopparedag eller doppardag ska du gå till www.saol.se, se vilket ord de använder, och lyda duktigt. SAOL skriver dopparedag, och jag har inga goda skäl att inte skriva likadant. Rebell kan man vara någon annan gång.

Dopparedag alltså. Det ordet, med sina varianter, går tillbaka till år 1838, och syftar oftast på julafton. Framför allt tycks ordet dock användas för att räknas ner till julafton; i exempelvis Mediearkivet ingår över hälften av träffarna på ordet i konstruktionen ”före dopparedagen” (med stavningsvarianter), och flera av de övriga träffarna är kreativa konstruktioner som också räknar ner, som ”en knapp vecka återstår till dopparedan”. Man kan kanske tänka sig att ordet har stärkts av att det är så lämpligt d-stint i uttrycket ”dan före dan [*x] före dopparedan”.

Det nära släktskapet med en ramsa gör att ordet har en ganska informell prägel, vilket gör att det främst används i privatlivet. I lite mer officiella sammanhang kan man dock utan problem hitta det också. Exempelvis hittade jag det i en rätt förtjusande annons i Kungliga bibliotekets digitala tidningsmagasin. Annonsen fanns i Jönköpingsbladet den 13 januari 1872 och lyder:

Den herre, som ”dagen före dopparedagen” reste med godståget från Jönköping till Mullsjö och derunder godhetsfullt tillwaratog en af en annan resande i kupéen qwarglömb grön plaid, återfinner det saknade plaggets egare i Jönköping efter anmälan å Jönköpingsbladets kontor.

8 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , , , , , ,

18 december 2011 · 13:05

18. Knäckfrågan är om knäckkokandet kan ta knäcken på extraknäckaren

Det finns många märkliga saker med julen. En av de märkligaste är kanske knäck. Ända sedan jag var liten har jag varit övertygad om att det är fullkomligt otänkbart att genomleva en jul utan knäck, och inte ens när jag var liten åt jag någonsin knäck vid något annat tillfälle än just under juletid.

Jag är inte säker på om jag tycker om knäck, men det reflekterade jag inte över när jag planerade att dagens lucka skulle föreställa söta knäckar formade till ordet knäck. När jag stod inför erbjudandet att röra i en gryta bubblande och gärna fastbrännande kola i över en timme började jag dock tvivla på min övertygelse. Så tja, dagens lucka föreställer i stället knäckformar som formar ordet knäck.

Liksom så mycket annat i juletid är knäck något som hängt med i några generationer. Svensk ordboks äldsta belägg är från 1654. Samma ordbok menar att ordet är besläktat med knäck i betydelsen ‘brott som uppstått genom slag eller kraftig böjning’. Riktigt hur betydelserna hänger samman framgår dock inte. En knäckgodis ska ju inte gärna vara så hårt att den knakar, utan snarare vara seg och kladdig.

I en annan användning kan ju knäck också betyda ‘jobb’, särskilt när det är sammansatt med extra-. Också detta är en betydelse som Svensk ordbok menar är besläktad med brytknäcket, men också här är det lite oklart hur betydelserna hänger samman. Kanske kan man tänka sig att extraknäcket är det som tar knäcken på den som knegar för mycket (se där: det är ett släktskap som egentligen ser rimligare ut – knega och extraknäck – men den kopplingen gör inte Svenska Akademien, och när det gäller etymologi är svenskan ganska utlämnad till deras goda omhändertagande; de menar för övrigt att knega kommer från den lite äldre betydelsen ‘gå med krokiga knän’ (eller /knen/ som mälardalsknegarna antagligen sa på 1700-talet när ordet uppstod)).

Med i familjen knäckavledningar finns ju också knäckfråga och konstruktionen knäcket är att, som jag antar är besläktade. Ordet knäckfråga tas upp i Svensk ordbok och dateras till 1959, men ursprunget reds inte ut. Konstruktionen knäcket är att finns inte med alls, och jag själv hörde den första gången bara för några år sedan, så det är möjligt att den är helt ny (det betyder helt enkelt ‘det svåra är att …’).

Dessutom finns konstruktionen skita knäck, vilket betyder ‘bli skrämd’, men som inte tas upp i ordböckerna. Utan att gå in på djupare detaljer kan vi nöja oss med att misstänka att det är godisknäcken som metaforen syftar på. Hur gammal konstruktionen är vet jag inte heller, men den finns åtminstone med i Ken Wirdes roman Stadsbrevbärarens ensamhet från 1949. Där tycks det möjligen snarare betyda ‘ha diarré’. Den som vill fördjupa sig i knäckskitandemetaforens användning kan läsa ett utdrag ur romanen på Språkbankens konkordanser (korpusen B romaner II, sök på ”knäck”). Vi andra kan helt enkelt konstatera att ordet knäck tycks vara ett särskilt fruktsamt ord för att skapa nya metaforer.

19 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , , ,

10 december 2011 · 5:00

10. Glögg är ett glödgat vin

Julmyset börjar ta sig. Nu när det är helg kan det kanske passa att bjuda hem någon på lite glöggfika. Och då kan vi ju passa på att fundera på ordet glögg.

Ordet kommer från glödgat, och det var detta man kallade det i början – glödgat vin. Det äldsta belägget på detta är från år 1609. Två hundra år senare var det glödgade vinet med sina kryddor ett så starkt koncept att det hade fått ett eget ord: glögg. År 1828 skrevs den äldsta texten med ordet glögg i, men man kan misstänka att benämningen funnits i talspråket betydligt längre.

Fram mot slutet av 1800-talet hade glöggen etablerat sig som en typisk juldryck. Det syns till exempel i följande utdrag ur Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 1899:

– God jul! sade Henrik Rissler.
– Tack detsamma.
– Går du med in på Rydberg och tar en glögg?
– Ja, varför inte.
De fingo en soffa med utsikt över torget.

9 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk

Taggat som , ,

03 december 2011 · 5:00

3. Julefrid vill väl var man ha

Julen närmar sig med stormsteg, så det gäller att skynda sig att skaffa fram julstämning i stugorna. För lika viktig som snön i december är den där barnsliga förväntansfullheten som är så nära förknippad med julfirandet. Vi kan väl kalla den förväntansfulla stämningen för julefrid.

Ordet jul har vi ju redan avhandlat i kalendern: det är ett gammalt ord som ursprungligen betecknade en annan vinterfest, kort sagt. Fridbiten är också ett gammalt ord, som är besläktat med ord som fred, fri och frände. Nationalencyklopedin definierar frid som ‘stämning av lugn, stillhet och frånvaro av konflikter’.

Det finns en julefrid (eller julfrid eller –fred; benämningen varierar till synes okontrollerat) med juridisk härkomst. Den medeltida Östgötalagen utlyste nationell julefrid från den 24 december och 20 dagar framåt – och då handlade inte julefriden om maniskt skumtomteätande och outtröttligt lyssnande på Rockin’ Around the Christmas Tree, utan om att landets medborgare skulle ära Jesus födelse genom att vara särskilt noga med att föra sig. Under julefriden straffade det sig extra mycket att begå brott.

Vissa läsare känner antagligen igen detta. Även om julefriden sedan länge har förlorat sin juridiska status i både Sverige och Finland, har det på sina håll blivit en jultradition att utlysa julefrid. Det främsta exemplet är Åbo, där julefriden utlyses offentligt genom att stadens kanslichef läser upp en traditionell text med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira, och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande. Så sprider den juridiska julefridskungörelsen den där mysiga julefridsstämningen som också går att uppnå med skumgodisar. Bara det är en tradition går det att uppnå den rätta stämningen.

Stämning av lugn, stillhet och frånvaro av konflikter ska det vara. Det där med frånvaro av konflikter bör särskilt tas på allvar när det gäller julefriden. Det är kanske därför man sällan hör talas om någon pingstfrid. De flesta julfirare verkar ha rätt specifika uppfattningar om hur en redig jul ska firas, och vad ett redigt firande ska innehålla. Det ska vara ett visst godis, en viss typ av inlagd sill, särskilda julsånger och några teveprogram som går på precis samma tidpunkt år efter år. En viktig komponent i jultraditionen är också att en kvasirevolutionär julfirare ska grymta åt dessa traditioner. Det är väl ungefär som det ska. Fast märkligt är det – varför är det just vid jul som alla blir så rasande fridfulla och konventionella?

Låt mig slå fast min poäng med detta ovedersägliga bevis. August Strindberg, den notoriskt kritiska mannen bakom hållningar som ”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven”, har just i juletid påkommits med att avsluta ett brev inte ett dugg mindre hjärtligt än så här: ”Var tacksam och blygsam i medgången, och betrakta motgången som stenläggningen till triumfbågen! Och så god Julefrid åt Dig och din maka!”

Det verkar inte bättre än att också Strindberg skulle ha klämt i sig en och annan skumtomte om han levt länge nog. ”Julefrid vill väl hvar man ha – åtminstone om julen”, som Toini Topelius så kärnfullt uttryckte det.

15 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized

Taggat som , ,

06 oktober 2011 · 12:35

Var tyst om sånt du inte vet något om, för aderton!

Förra veckan utsåg Svenska Akademien en ny ledamot till landets kanske mest eftertraktade samling stolar. Den nya akademiledamoten blev Tomas Riad, en forskare inom nordiska språk som specialiserat sig på fonologi. Allmänt sett finns ingenting kontroversiellt i valet.

I egenskap av kulturtyckare har dock DN:s kulturchef Björn Wiman ändå beslutat sig för att värka fram en åsikt. Redan samma dag som tillkännagivandet publicerade dn.se spalten Björn Wiman: Professor Riads namn föll som en hink kallt vatten över dem som väntat på telefonsamtal från Englund.

För professionella skribenter händer det då och då att behovet att få en text skriven föregår behovet att berätta något. Ibland kan det resultera i texter som den Björn Wiman skrev i fredags.

Jag vet inte vilka herr Wiman pratar om, som förväntat sig att Peter Englund skulle ringa, och som nu känner sig kallduschade av valet Riad. Och viktigare: varför skulle de göra det? En antydan finns i inledningen, där Wiman citerar den raljanta och akademikritiska August Strindberg: ”Ja: vem är han. Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.”

Wiman anser att man ”sannerligen inte” får ”frånkänna Akademien dess känsla för mediala spratt”. Hur så, kan man fråga sig. Är det verkligen så otänkbart att det kan finnas en internationellt framstående svensk språkvetare som inte en kulturchef i en dagstidning känner till? Att bli invald i Akademien trots att man inte är ”bemärkt i offentligheten” kan definitivt inte likställas med det räkmackeglidande som Strindberg många gånger porträtterat. Tillgängliga språkvårdsdebatter och populärvetenskapliga publikationer är så klart både samhällsnyttiga och ärevördiga – här passar det exempelvis att slå ett slag för Tomas Riads fonologiska beskrivning av den svenske kocken i Mupparna – men det varken är eller borde vara såna bedrifter som ligger till grund för bedömningen om en vetenskapsperson är en kompetent vetenskapsperson. Var sak på sin plats. Man kan vara både en kompetent vetenskapsperson och en kompetent populärvetenskapsperson, men det är inte samma sak.

Valet att ta in en till språkvetare ställer sig Wiman positiv till. Men var det rätt språkvetare? frågar han sig. Himlarna vet, men inte Björn Wiman. Och det finns väl ingen som förväntar sig att en kulturchef ska kunna göra en sån bedömning.

Läs hellre:

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , ,

19 oktober 2010 · 20:33

Han sa att han sa att hon sa – en ortografisk utmaning

John Steinbeck är en av de största författarna i alla tider. Det har till och med Svenska Akademien kunnat komma överens om. Och även om det inte med nödvändighet finns en knivskarp relation mellan författarteknisk fallenhet och skrivteknisk dito har jag kommit överens med mig själv om att John Steinbeck är en av de elegantaste skriftspråksbrukare jag någonsin stött på. Och det var innan John Steinbeck berättade om när Samuel Hamilton berättade om vad Eva sa en gång i ursprungets dagar:

”Now it goes this way. ‘And Adam knew his wife Eve; and she conceived, and bare Cain, and said, ”I have gotten a man from the Lord.” ‘ ”

Ett citat ska ju markeras med två så kallade snuffar – ”. Om man sedan till äventyrs vill skriva in ett citat i det citatet, ska det markeras med en snuff – ‘. Hade vi räknat åt andra hållet vore det förstås bara att fortsätta uppåt, men nu när vi går från två till ett får man helt enkelt börja om från början om man vågar sig på att skriva in ett citat i ett citat som i sig är en del av ett citat – det får alltså markeras med dubbla snuffar igen. Och ska man sedan ta sig till att avsluta alla dessa tre citat på samma gång, så har man inget annat val än att rada upp de fem snuffarna på ett led – ” ‘ ”.

Jag kan inte låta bli att undra om inte John Steinbeck log lite stolt för sig själv när han skrev denna passage. Sant är nog att det åtminstone delvis var den läggning som fick honom att ta till detta ortografiska trix som gav honom Nobelpriset i litteratur år 1962. Hans språk har en häpnadsväckande skönhet i sin enslighet. ”He was a big man but delicate in a way”, som han beskriver en av sina huvudpersoner i inledningen. Stor men delikat. Det är klart att detaljer bara är detaljer, men vad vore helheten utan dem?

8 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,