Det finns många märkliga saker med julen. En av de märkligaste är kanske knäck. Ända sedan jag var liten har jag varit övertygad om att det är fullkomligt otänkbart att genomleva en jul utan knäck, och inte ens när jag var liten åt jag någonsin knäck vid något annat tillfälle än just under juletid.
Jag är inte säker på om jag tycker om knäck, men det reflekterade jag inte över när jag planerade att dagens lucka skulle föreställa söta knäckar formade till ordet knäck. När jag stod inför erbjudandet att röra i en gryta bubblande och gärna fastbrännande kola i över en timme började jag dock tvivla på min övertygelse. Så tja, dagens lucka föreställer i stället knäckformar som formar ordet knäck.
Liksom så mycket annat i juletid är knäck något som hängt med i några generationer. Svensk ordboks äldsta belägg är från 1654. Samma ordbok menar att ordet är besläktat med knäck i betydelsen ‘brott som uppstått genom slag eller kraftig böjning’. Riktigt hur betydelserna hänger samman framgår dock inte. En knäckgodis ska ju inte gärna vara så hårt att den knakar, utan snarare vara seg och kladdig.
I en annan användning kan ju knäck också betyda ‘jobb’, särskilt när det är sammansatt med extra-. Också detta är en betydelse som Svensk ordbok menar är besläktad med brytknäcket, men också här är det lite oklart hur betydelserna hänger samman. Kanske kan man tänka sig att extraknäcket är det som tar knäcken på den som knegar för mycket (se där: det är ett släktskap som egentligen ser rimligare ut – knega och extraknäck – men den kopplingen gör inte Svenska Akademien, och när det gäller etymologi är svenskan ganska utlämnad till deras goda omhändertagande; de menar för övrigt att knega kommer från den lite äldre betydelsen ‘gå med krokiga knän’ (eller /knen/ som mälardalsknegarna antagligen sa på 1700-talet när ordet uppstod)).
Med i familjen knäckavledningar finns ju också knäckfråga och konstruktionen knäcket är att, som jag antar är besläktade. Ordet knäckfråga tas upp i Svensk ordbok och dateras till 1959, men ursprunget reds inte ut. Konstruktionen knäcket är att finns inte med alls, och jag själv hörde den första gången bara för några år sedan, så det är möjligt att den är helt ny (det betyder helt enkelt ‘det svåra är att …’).
Dessutom finns konstruktionen skita knäck, vilket betyder ‘bli skrämd’, men som inte tas upp i ordböckerna. Utan att gå in på djupare detaljer kan vi nöja oss med att misstänka att det är godisknäcken som metaforen syftar på. Hur gammal konstruktionen är vet jag inte heller, men den finns åtminstone med i Ken Wirdes roman Stadsbrevbärarens ensamhet från 1949. Där tycks det möjligen snarare betyda ‘ha diarré’. Den som vill fördjupa sig i knäckskitandemetaforens användning kan läsa ett utdrag ur romanen på Språkbankens konkordanser (korpusen B romaner II, sök på ”knäck”). Vi andra kan helt enkelt konstatera att ordet knäck tycks vara ett särskilt fruktsamt ord för att skapa nya metaforer.
Linneas språkblogg 
”Knäck” och ”knack” har ganska säkert etymologiskt med varandra att göra, synonymt med ”bryta”, ”brott”. Orden bildas metaforiskt eller metonymiskt och man ska alltid gå till de två (eller tre) konsonanterna som utgör grunden till deras betydelse (s k lexem). Det kan förekomma rena tillfälligheter, men med lite känsla och intuition och jämförelser med nära besläktade språk, ser man om de hänger samman. Sedan kan man gå till indogermanska, grekiska och latinska ordböcker. På svenska är bara Hellquists etymologiska ordbok som i viss mån fyller måttet. Det vore inte dumt att starta ett forum om etymologier, rent av.
Vad jag ville ändå komma fram till är hur arbetet uppfattats på olika håll som en belastning som förstör oss. På samma sätt som vi, på svenska, använder ”KN” i samband med ansträngning och arbetssyssla, är själva ordet ”arbete” (tyska ”Arbeit”) bildat på RBT, besläktat med ”robott”. ”Rabotti” betyder på ryska: ”att arbeta”. På franska heter det ”travail” och på spanska ”trabajo”, som härstammar från ”trepalium”, ett tortyrverktyg som bestod av tre pålar. Så att arbeta har aldrig varit särskilt omtyckt. Ordet ”skolé” (varav ”skola”) betydde på grekiska sysslolöshet, som på latin heter ”otium”, varav ordet ”negotium” (icke sysslolöshet)
används för ”affär” (som i sintur har med ”facere” ”faire” = göra) att göra.
Vad jag ville ändå komma fram till är hur arbetet uppfattats på olika håll som en belastning som förstör oss. På samma sätt som vi, på svenska, använder ”KN” i samband med ansträngning och arbetssyssla, är själva ordet ”arbete” (tyska ”Arbeit”) besläktat med ”robott” . ”Rabotti” betyder på ryska: ”att arbeta”. På franska heter det ”travail” och på spanska ”trabajo”, som härstammar från ”trepalium”, ett tortyrverktyg som bestod av tre
pålar. Så att arbeta har aldrig varit särskilt omtyckt. Ordet ”skolé” (varav ”skola”) betydde på grekiska sysslolöshet, som på latin heter ”otium”, varav ordet ”negotium” (icke sysslolöshet)
används för ”affär” (som i sin tur har med ”facere” ”faire” = göra) att göra.
Hmmm… Mycket här. Nu ska vi se.
* Nej, _knäck_ och _knack_ (eller _knäcka_ och _knacka_) förhåller sig inte till varandra på samma sätt som _bryta_ och _brott_ – de senare står i avljudsförhållande till varandra eftersom _brott_ är bildat till preteritumformen av ett starkt verb (modern svenska _bröt_), jämför t ex _skjuta_ ~ _sköt_ ~ _skott_, _springa_ ~ _sprang_ ~ _språng_ och _stå_ ~ _stod_ ~ _(bild)stod_. De förra står snarare i ett omljudsförhållande, där _ä_ uppkommit ur _a_ p g a ett (senare bortfallet) följande _i_ eller _j_. (Hellquist tror dessutom att de är ljudhärmande, vilket inte låter helt otroligt.)
* Nej, indoeuropeiska språk bygger inte på trekonsonantrötter (som semitiska språk gör), en (proto)indoeuropeisk rot innehåller alltid en vokal och kan ha upp till fem konsonanter (även om alla inte nödvändigtvis finns kvar i dagens språk). Inte heller ska rötterna (eller rekonstruerade protoformer) jämställas med lexem – lexem är ett inomspråkligt och i huvudsak synkront begrepp. Det är sant att vokalerna oftast ändras snabbare än konsonanterna, men det betyder inte att man kan bortse från dem, bara att man måste lära sig *hur* de förhåller sig till varandra när man jämför olika tidsperioder och/eller olika språk. Som omljud och avljud ovan, brytning, försvagning/centrering, olika historiska kedjeskiftningar o s v. Bra etymologier bygger inte bara på likheter utan minst lika mycket på att skillnaderna är *systematiska*.
* Jag skulle inte säga att _knä_ i _knäa_och möjligen _knega_ har med arbete att göra så mycket som med ansträngning (där man också får ”ta i med knäna”) – fast det är klart, historiskt har skillnaden varit minimal. Det fysiskt icke ansträngande arbetet är i stor utsträckning en modern företeelse.
* Ja, tyska _Arbeit_ och ryska _rabotti_ verkar vara släkt – enligt såväl Hellquist som etymonline.com kommer båda (liksom det gamla svenska ordet arvoda) från en rot *orbho- (som regelmässigt ger protogermanska *arb-) med betydelsen ”utan status”. De slaviska orden verkar också främst användas om slavarbete eller annat påtvingat arbete. (T:et i det tyska (och numera svenska) ordet är för övrigt historiskt ett d, som avtonats när det står sist i ordet, så den likheten med de slaviska orden är en chimär.) Andra ord från samma rot inkluderar engelska _orphan_ (ytterst från grekiska _orphanos_), sanskrit _arbhah_ ”svag, barn”, fornkyrkslaviska _rabu_ ”slav”, fornengelska _earfod_ ”plåga, möda”, forniriska _orbe_ ”arvinge” och svenska _arv_. Notera hur (kort) _o_ blivit _a_ i germanska språk och sanskrit, fallit bort i de slaviska språken (gissningsvis för att det står först i ordet) och kvarstår oförändrat i övriga.
* Även om _travail_ och _trabajo_ verkar ha anknytning till plågor kommer de knappast från _trepalium_ – har du någon källa på det? Dietz _Etymologisches Wörterbuch der romanischen Sprachen_ (1861) föreslår bland annat _tribulum_ ”tröskverk”, _trans-vigilia_ ”sömnlöshet” samt spanska _trabar_ ”kedja (ihop)”, och även om det säkert kommit mycket ny forskning sedan dess får jag nog säga att de förslagen låter troligare.
Jag hoppas att du inte tar alltför illa vid dig av denna åtminstone textmängdsmässigt ganska massiva kritik – det är inte min mening att få dig att sluta kommentera eller något liknande. Jag kände bara att jag inte kunde låta så många tveksamma eller rentav felaktiga påståenden stå oemotsagda inför framtida läsare. :)
Jag, Olov, jag noterar att du tillhör den traditionen av dem som mästrar med etymologier så att det har blivit ointressant och meningslöst för många. Dina förklaringar blir för de flesta så obegripliga att de tömmer sin funktion. Det är på det sättet som allt intresse för etymologiska funderingar avskaffats och gjort människor allt mindre omedvetna om språkbruket och mer utsatta för all den manipulations som vi utsätts för idag. Jag förstår Hans Larssons indirekta beklagande av att etymologisk kunskapsträning saknades.
Etymologiska slutsatser hör inte till de absoluta vetenskaperna. Det handlar om mer eller mindre bevisliga sannolikheter. Jag håller med om att man måste vara ytterst försiktig och att det finns en risk för vulgära associationer (även om vulgära associationer också kan skapa ord och uttryck). Det finns roliga historier (som t o m Cervantes registrerat) om hur vissa latinska uttryck förvandlades av obildade människor till spanska uttryck som sedan kunde bli gängse i vardagen. Å andra sidan måste man uppmuntra människor att uppmärksamma liknelser och jämföra ord, inte bara inom det egna språket, utan framförallt mellan nära besläktade språk, ty detta leder till många intressanta träffar. Svenskar na har dock för vana att tro att allting kommer från engelskan. Jag försöker relatera orden till latinet och grekiskan i första hand, för at se om det finns ett samband. Jag, som från barndomen tyckt om att leka med ord, är beredd att göra roliga kopplingar, t ex mellan ”bekant” och ”pikant”, även om det inte finns något etymologiskt samband därvidlag. Jag känner däre,ot inte till någon som har funnit sambandet mellan ”tomte” och det spanska ordet ”duende”. Du får gärna tycka att det är ett påhitt, men ibland är det vitigare att kunna bevisa (inte bara påstå) att något är fel. Det är känt att vokalen O blir UE i spanskan (Contar ger Cuento, från ”post” blir ”puesto” och från ”pons” ”puente”.
Det vore dock intressant att höra om du anser att ”Hjärta” och ”credo” inte är etymologiskt relaterade till varandra. Än mer förvånande är att få veta att ”huvud” har med ”caput” att göra, något som man inte alls kommer till i första hand.
Det vore intressant ifall du förnekar att ortnamnet Sevilla härstammar från latinet Hispalis.
Du säger att vokalerna är inte så obetydliga och att det skiljer det indogermanska ursprunget från det arabiska och hebraiska. Arabiskan brukar hålla fast vid 3, men ibland vid 2 konsonanter. Vad som ofta påståtts är att i etymologierna har konsonanterna bara relativ betydelse och vokalerna ännu mindre. Det betyder inte att vokalerna inte kan spela någon roll alls, (även i arabiskan) som visserligen har färre antal vokaler. Vi har vokaler som ligger litegrand mitt emellan. Särskilt vokalen U i de indogermanska språken ska uppmärksammas, eftersom det kan försvinna helt eller förvandlas till V. Att inte inse att ordet ”idé” och ”video” har samma ursprung vore helt korkat. Etymologier har för mig enormt betydelse vid förståelsen av vad metafor och metonymi är i grunden. För dig är detta säkert okänt. För mig är det viktigt om jag ska hejda mig mot den rådande språkförvirringen.
Jag är väldigt nyfiken på hur Ivan kan ha med Juan att göra. Kan du, som kan så mycket om ordets etymologiska samband, förklara? Det ger dig en chans att bli trodd av mig.
För mig är det viktigt att lägga märke till vissa samband (grundade på ljuden och ordens referens) som incitament för att undersöka om två ord har ett absolut gemensamt ursprung.
Tillgången till svenska etymologiska ordböcker är inte särskilt bra och jag förstår att ingen känner sig uppmuntrad av sådana som gör dina kommentarer. Hellquists är alltid den auktoritet som vi använder, ifall du tror att du lärt mig att den finns. Den ligger i min närmaste bokhylla. Jag har både hans ”Svensk-Etymologisk ordbok” och hans ”Det svenska ordförrådets ålder och ursprung”. Det är inte säkert att allt vad han har funnit är helt tillförlitligt, men det är viktigt att ta hänsyn till det.
Den senast utgivna ”Nordstedts Etymologiska ordbok” skulle du kunna använda som måltavla för dina ”lärda” kommentarer. Det är mycket i denna ordbok som bara sett halva vägen eller som den blandat ihop på ett groteskt sätt. Ett bland många andra makabert exempel är just etymologin av ordet ”makaber”.
Jag tycker inte att det är fel att undersöka om ”brott”, ”bryta”, ”bräkligt” eller om ”knäcka” och ”knacka” och ”knock out” har något gemensamt samband i deras tillkomst. Det är den typ av hypoteser som leder framåt och jag tycker inte att du har bevisat att de INTE alls har med varandra att göra. (Där handlar jut om två konsonanter, som du ser).
Dina krav på belägg angående ”Travail” och ”trabajo” relaterade till ”trepalium” (och att påstå att ditt alternativ är bättre) är närmast oförskämt. Du insinuerar att jag saknar tryckta belägg. Ja, jag har några etymologiska ordböcker ordgrant ”till hands” (50 cm avstånd):
-Pokornys ”Indogermansches Etymologisches Ordbuch”, 1183 + 490 sidor
-Roberts /Pastor “Diccionario etimológico indo-europeo de la lengua española” 360 s.
-Boisacq “Dictionnaire étymologique de la langue grecque”, 1256 s.
-Bailly “Abregé du dictionnaire Grec-francais”, 1012 s.
-Ernout och Meillets ”Dictionaire etymologique de la lange latine” 833 s.
-Corominas ”Diccionario etimológico de la lengua castellana”, 610 s.
-Segura Munguía “Diccionario etimológico Latino-español”, 1122 s.
Jag har dessutom:
-Wahlgren “Latinsk morfemlexikon”
-Ellegård / Olofsson ”De internationella orden” samt
-Ellegårds ”Internationell morfemlexikon”
-Bergmans ”Ordens ursprung” och flera till som ligger i andra hyllor. I övrigt finns mycket att hitta i Google (av växlande tillförlitlighet). Det känner du till, säkert bättre än jag.
Hoppas du kan godkänna att jag inte saknar källor, Olov. Jag förstår inte sanningen i ditt påstående om ”SÅ MÅNGA tveksamma och felaktiga påståenden”. Det var ganska få resonerade fall. Måste jag ange källa och sidohänvisning ang. ”trepalium” som ”travails” relaterat?
Vad har du för bakgrund, förresten?
Jag har varit med om att göra knäck på plåt.
Man kokar knäckmassan lite längre än för knäck i formar. Kulprovet ska ge en hård liten kula, inte en seg. Den färdiga massan häller man upp på en smord plåt. När den har stelnat kan den knäckas i småbitar!
Kan det vara det ursprungliga sättet att göra knäck?
Bra gissning! Det lät mycket troligt.
Det är lite jobbigt när man ska sätta in en något större inlägg i denna ruta. Det uppstår konstigheter, radavbrott och dylikt. Det verkar som om systemet försöker motarbeta (morobotta) den som blir långrandig, även om den inte vågar klippa av helt och hållet. Insisterar man så får man hela stycket i rutan, inte utan ansträngning och problem
Att jag börjat använda namnet Rådmansson beror på att mitt namn ”Ramírez” betyder ”Ramiros son” och Ramiro är et gotiskt namn som är besläktat med ”Rådmannen”. Jag vill göra anspråk på min nordiska härstamning, så at Åkesson och andra dårar inte tror att det är bara dem som har svenska rötter. Västgoterna hade ett kungarike i Spanien, men även andra nordbor invaderade den Iberiska halvön: vandalerna (som har med Vendel at göra) och de som på spanska kallats ”suevos”, dvs ”svearna”.
Ja, Margareta, sådan knäck gjorde vi hemma när jag var liten ckså! Så kanske därför tycker jag ordet knäck är precis rätt. Man tog upp hela kakan från plåten och knäckte den i bitar.
Men jag håller med dig, Linnea, om relationen till knäck. Jag vet inte ens om jag tycker det smakar gott, och äter det aldrig annat än till jul, men när jag såg knäckformarna i pastellfärger på fotot så kände jag direkt smaken och doften och julstämningen! Renaste pavlovskt hunddregel.
Vilket bevisar att jag senare gjort knäck i veckade formar.
Uttrycket ”knäcket är att” har jag aldrig hört förrän nu.
Det verkar som att vi har den relationen till många julsaker. Det är ganska märkligt. Det finns knappast någon annan tid på året då vi står ut, eller snarast strävar, efter saker som vi knappt gillar.
Kanske surströmming? Knappast något man funderar på andra tider på året…
Ja surströmming är ju ett bra exempel. Då är julfirande som surströmmingsätande i kvadrat, men det är åtminstone samma tendens.
”Knäcket är att” har jag aldrig hört! I övrigt håller jag med om att urknäcken är hård som polkagrisar (och görs på plåt), fast den är minst lika god när den blir mjuk – hellre smetig än seg. Och ordet extraknäck har jag undrat över sedan min far hade sådana på 60-talet …
Hm, vad märkligt. Jag trodde att det var främst stockholmare som använde uttrycket. Hoppas fler kan kommentera och berätta om de använder uttrycket, och var de kommer ifrån!
Jag har alltid trott att knäck ansågs som något speciellt, en belöning. Och fick man ”extraknäck” så blev belöningen ännu större. Men det kanske är långsökt, en sån där efterkonstruktion som träffar alldeles fel.
Haha. Ja, varför inte. Man jobbar lite extra så man har råd att köpa mer knäck. Jag tycker vi slår fast denna etymologiska förklaring för gott!
vi här i Finland såger ibland att något är knäckande när det är så illa att man bli riktigt riktigt ledsen
Just det, det kan man säga i Sverige också. Eller att man blir knäckt av en motgång.
Det är intressant att konstatera att Olov Winstrand, som verkar så självsäker om sina etymologiska påståenden, håller tyst efter min kommentar. Det är måhända julbordet som håller honom borta från bloggem. Jag hoppas det.
Jag reagerade ganska bestämt, när han sträckte sig till att kräva belägg för mitt påstående om ett sannolikt samband mellan latinet ”trepalium” och ”trabajo”. Han själv behövde inte lämna något belägg för sina ganska okunniga påståenden.
Han började med att påstå att ”knäcka” och ”knacka” INTE förhåller sig till varandra såsom bryta och brott. Han utvecklar då ett resonemang om en etymologisk härledning från preteritumformen. Sammelsuriet är uppenbart. Han blandar in böjningar och grammatik med ordbildning. Han påstår då att vokalerna har mycket att göra i våra etymologier, i kontrats med arabiskan, som bara håller sig till tre konsonanter.
Det är riktigt att arabiskan visar tydligare ordens samhörighet till en rot, eftersom arabiskan bara har tre vokaler och skriver bara konsonanterna. Vokalen U (uttalad som O på svenska) har dock en mellanställning. Att indogermanska språk utvecklat sina ord också utifrån konsonanterna kan man lätt konstatera. Man ska dock notera att vi återger en konsonantljud i svenskan ofta med flera skriftliga tecken (sch, tj, stj …). Spanskan är bättre härvidlag, eftersom det saknar den typen av återgivande av konsonanter med flera än ett tecken. Undantagen är några få som CH (som påminner om svensk TJ). LL (som liknar svensk LJ) och RR. Allt beror på att spanska är ett noggrant reglerat skriftspråk. Det var det första språket efter latinet som reglerades bland de europeiska språken. Etymologier ska inte låta sig luras av skriften. Det handlar om ljud. Och då ska man också tänka på att antalet ljuden reduceras vid etymologiska härledningar, beroende på att två konsonanter som artikuleras i munnen på samma ställe, lätt blandas med varandra. Etymologier bygger på talspråket och hur det uppfattas av olika språkkulturer. B och P blir då likställda i etymologisk sammanhang: medan finnarna saknar B (de väntar på ”pussen” och går på ”panken”) saknar arabiskan P (de återger vårt ord ”transport” som ”transburt”. G och K likställs också i etymologiska härledningar. Samma situation uppstår mellan D och T. ”Bodega”, ”butik” och ”apotek” är etymologiskt besläktade. Dessa är de enklaste ljudsammanblandningar. Via hörsel är de mycket omfattande. Det kan vara svårt att förstå att ”huvud” och ”caput” är etymologiskt detsamma. K i latinet likställs ibland med HJ på svenska (cordis – hjärta – Herz). Vokalerna behöver inte försvinna helt i etymologiskt sammanhang, men de har en sekundär betydelse. Vokaler kan vara viktiga i böjning av ord (substantiv och verb) såväl i indogermanska som i semitiska språk.
Jag ska inte utveckla allting här, men det är viktigt att påpeka att det krävs viss språkkänsla och intuition, som utvecklas vid noggrant uppmärksamhet av närheten mellan ljud i olika ord och deras betydelse, som är utsatt för ständig metaforisk och metonymisk glidning. Ett etymologiskt påstående är alltid en hypotes och kräver språkkänsla och vana samt stor uppmärksamhet och noggrannhet. Vilka sanningar kan inte betraktas som hypoteser som alltid kan falsifieras och ersättas med en bättre förklaring? Folkliga etymologier är okunniga fadäser, som missköter den semantiska associationen och bara fixerar sig på ljuden. Låt mig skämta med att säga att det är ”fånigt” att bara lägga märke till ”fonen” och missa ”fonemet”.
Man kan tro att stad- och riksnamnet León har med lejonet att göra, eftersom ”león” betyder också ”lejon” på spanska. Och man tecknar då en heraldisk vapensymbol för León genom att rita ett lejon. Men stadens och rikets ursprung är ”legio”, som hänvisar till den romerska tidens ”legio septima gemina”. Några tror att staden Cabra har med ”get” att göra, men det handlar om ett arabiskt kyrkogård. Från arabiska ”kabr” kommer vårt ord ”makaber”, även om svenska lexika inte fattat det. Det kan dock inte vara någon tvekan att ordet ”Turku” för det finska staden som på svenska heter Åbo, har egentligen med det svenska ordet ”torg” att göra. Det hänvisar till stadens medborgarmötesplats som ofta blir marknadsplats (agora). Det grekiska ordet ”isegoría” från ”isos” och ”agora” hänvisade till den offentliga platsen där likheten mellan medborgarna råder och där man kan byta ord eller varor med varandra på lika villkor. Sedan kom man att tala om ”polis” som härstammade från makten plats. Först uppe på berget (akro-polis), därefter vid agora.
Den fonetiska härledning som ligger till grund för en etymologisk förklaring kan bli ganska svårt att följa, eftersom ordet förvanskas genom flera generationer. Jag tod exemplen Istambul, som en gång i tiden hette Konstantinopel och Sevilla´, som av romarna kallades Hispalis (från Hispalis kom Isbilja och därifrån Sevilla). Trots den fonetiska förvrängningen är denna etymologi helt säkrad.
Etymologier ska bygga på seriösa hypoteser som bygger på fonetisk närhet och analogisk eller härledd betydelse. Skärper man sin uppmärksamhet och undersöker man nog ordens uppkomst och användning, så kommer man fram till att RT har med ordbruk (talande) att göra och förenar orden Ratio, Orator, Retorik och Ord (eller Word). Här spökar vokalen U (O) i den semantiska roten. U (I) fngerar som en halvkonsonant. De finns med och kan försvinna ibland.
Jag råkar öppna denna sida som innehåller en numera två år gammal etymologisk dispyt. Olov Widstrand har inte återkommit efter mitt långa och kompletterande tillrättaläggande. Det beror säkert inte på att han insett att han varit helt arrogant och haft fel. Jag vet inte om han röstar på SD, men han har säkert den svenska översittarattityden som brukar uttryckas i att ”Du ska inte komma från ett annan land och tala om för oss svenskar om vad som är rätt eller fel”. Sverige är ju bäst. (Man blandar metonymiskt ihop Landets namn med dess befolkning. ”Sverige är et litet land” säger man för att slipa invandringen. Men Sverige är ju ett stort land geografiskt betraktat. Om man viker kartan så hamnar det i Italien. Det som är litet i Sverige är befolkningstalet. De visar då motsatsen till vad svenska xenofober påstår. Sverige har en stor yta och så begränsad befolkning att många fler får plats här än i andra europeiska länder. Och att folk från andra kontinenter, som fått uppleva Europas maktfullkomlighet kommer just till Europa, är inte så underligt. Vi har utnyttjat Tredje Världen och deras folk vill därför komma till oss. Sverige har, sedan Wallonernas tid haft en stor invandring. Man kan numera räkna vad invandringen kostar oss (utan att ens redovisa siffrorna), men i en sund och anständig bokföring sätter man kostnader i jämförelse med intäkterna. Det är lätt för Sverige Dummokrater att tala om invandringens kostnader utan att ens tänka på vad invandringen har bidragit till och vad den kan bidra till om man lägger ner lite resurser för att låta dessa människor integreras, förstå Sverige och dess språk och bidra till sina erfarenheter. Jag själv kan kanske påstå att jag, efter 50 års vistelse i Sverige, förstår detta land bättre en genomsnittssvensken. Och en sak kan man nog påstå vad gäller svenska akademiska humanister: er kunskap om etymologier när det lägsta nivån som tänkas kan. Hoppas att Olof Winstrand (hans namn — om man tillåter sig en folklig etymologi — får mig att tänka på svenskar som super i badplatserna i Spanien: ”vin strand) läser detta och känner sig provocerad.