Nu när snön har lagt sig som ett hotellsatintäcke över större delen av landet börjar julstämningen infinna sig på allvar. Det märks inte minst på smaken för julens ätbara komponenter. Kioskerna, caféerna och kafeteriorna skyltar med rykande färska lussekatter, generöst lagda butiker bjuder på pepparkakor, apelsinerna börjar komma i riktigt god form och plötsligt kan jag tänka mig att förlåta allting som någonsin verkade tråkigt med en plastkorv risgrynsgröt. För att inte tala om de lockande julbordens skapelser, som julskinka, gravad lax, vörtbröd och rödkål.
Vi har smaker kopplade till de flesta av våra högtider. Till påsk äter vi ägg och lösviktsgodis, till midsommar sill och snaps, till födelsedagar gräddtårta. Särskilda smaker är ett bra sätt att involvera hela kroppen i firandet som aktivitet. Men det verkar också finnas en koppling mellan hur ordentligt något firas, och hur mycket det ska ätas. Många julfirare börjar sitt julfirande i början av december och ligger i till strax efter nyår, så det brukar bli ett ganska intensivt intag av specifika födoämnen (varav ganska många faller utanför de GI-trognas preferenser).
Kanske är det matförsäljarna som fått oss att inkludera så många olika obligatoriska rätter i vårt julätande. Kanske är det för att vi firar jul under en så lång tid, och måste fylla hela december med smaker. Kanske är det att vi gillar jul särskilt mycket, och därför behöver ett särskilt stort smakartilleri för att uttrycka vår uppskattning. Det är svårt att skilja mellan hönor och ägg när det gäller den här typen av idéer. När idén väl finns så arbetar folk för att försvara den, och utnyttjar den för att stärka sina andra intressen. Men hur det än är med var idén kommer ifrån och vem som tjänar på den – så här i början av december kan jag inte annat än se fram emot de stundande långt ifrån måttfulla smakhändelserna.
Linneas språkblogg 