Etikettarkiv: Mat

5. Till högtider ska man äta

Nu när snön har lagt sig som ett hotellsatintäcke över större delen av landet börjar julstämningen infinna sig på allvar. Det märks inte minst på smaken för julens ätbara komponenter. Kioskerna, caféerna och kafeteriorna skyltar med rykande färska lussekatter, generöst lagda butiker bjuder på pepparkakor, apelsinerna börjar komma i riktigt god form och plötsligt kan jag tänka mig att förlåta allting som någonsin verkade tråkigt med en plastkorv risgrynsgröt. För att inte tala om de lockande julbordens skapelser, som julskinka, gravad lax, vörtbröd och rödkål.

Till högtider ska man äta

Vi har smaker kopplade till de flesta av våra högtider. Till påsk äter vi ägg och lösviktsgodis, till midsommar sill och snaps, till födelsedagar gräddtårta. Särskilda smaker är ett bra sätt att involvera hela kroppen i firandet som aktivitet. Men det verkar också finnas en koppling mellan hur ordentligt något firas, och hur mycket det ska ätas. Många julfirare börjar sitt julfirande i början av december och ligger i till strax efter nyår, så det brukar bli ett ganska intensivt intag av specifika födoämnen (varav ganska många faller utanför de GI-trognas preferenser).

Kanske är det matförsäljarna som fått oss att inkludera så många olika obligatoriska rätter i vårt julätande. Kanske är det för att vi firar jul under en så lång tid, och måste fylla hela december med smaker. Kanske är det att vi gillar jul särskilt mycket, och därför behöver ett särskilt stort smakartilleri för att uttrycka vår uppskattning. Det är svårt att skilja mellan hönor och ägg när det gäller den här typen av idéer. När idén väl finns så arbetar folk för att försvara den, och utnyttjar den för att stärka sina andra intressen. Men hur det än är med var idén kommer ifrån och vem som tjänar på den – så här i början av december kan jag inte annat än se fram emot de stundande långt ifrån måttfulla smakhändelserna.

Annonser

4 kommentarer

Under Julkalender 2012, Språk

15. Julbord är en definition av Sverige

Det är inte ovanligt att svenskar klagar över Sveriges brist på mattradition. Det finns det visserligen inte direkt något fog för, men det kanske ändå är därför samma svenskar blir så rörda av att engelskan har varit omtänksam nog att låna in ordet smörgåsbord. Ordet har  även spridit sig till andra språk, då i formen ”svenskt bord” på respektive språk (denna diskussion vittnar exempelvis om att det finns på tjeckiska; säg gärna till om du kan visa fler språk där ordet finns).

Ska sanningen fram är det faktiskt vanligare att vi på svenska använder buffé än smörgåsbord för matarrangemang med plockmat. Det antyder i alla fall en sökning i Dagens Nyheter med hjälp av Mediearkivet: Sedan 1991 har DN skrivit buffé 740 gånger, och smörgåsbord 404 gånger. Och för det tillfälle då vi troligare än någonsin kommer att äta inom ramen för detta arrangemang kommer vi inte att säga vare sig buffé eller smörgåsbord, utan det som är ordet för dagen, nämligen julbord (629 träffar!).

Som ord har julbord funnits sedan 1817 (enligt Svensk ordbok), men som definierat koncept är det något yngre, snarare från början av 1900-talet, berättar en mycket trevlig artikel ur Populär Historia. Samma artikel berättar också att den riktiga föregångaren inte var något som kallades smörgåsbord (det ordet kom först 1842, säger Svensk ordbok), utan fenomenet brännvinsbord. Det är ungefär så krasst som det låter: ett dukat bord där en brännvinskantin spelar huvudrollen, och några salta tillbehör ackompanjerar.

Hur som helst är julbordet i dag en omistlig komponent i det svenska julfirandet – och kanske är det också på god väg att bli en omistlig komponent i den svenska identiteten. Vill vi att engelsktalarna ska fortsätta säga smorgasbord bör vi i rättvisans namn hålla liv i den mattradition som ordet betecknar.

21 kommentarer

Under Julkalender 2011, Språk, Uncategorized