I dag är det lördag, och om en vecka händer samma sak igen – men då är det inte vilken lördag som helst. Nästa lördag kommer nämligen tomten. Det är sant. Vi har ju tidigare konstaterat att det är rätt synd om tomten så här års. Därför finns det många som försöker hjälpa tomten på traven genom att fixa lite julklappar själv. Och julklapp är ordet för dagen.
Julklappens etymologi låter för enkel för att vara sann, men ordet kommer faktiskt från en sed att klappa på dörren hemma hos folk, slänga in en gåva och sedan ge sig iväg. Men det var knappast något Playstation eller Linas matkasse man kastade in – det vanliga var att kasta in ett vedträ eller en halmfigur eller någon annan skämtpresent, tillsammans med en lapp med en satirisk vers som förklarade gåvan. Efterhand har vi skalat bort busigheterna, och kvar är en i sanningens namn ganska kostsam tradition där vi köper saker till familj och vänner och ger bort som gåvor i juletid.
Riktigt hur länge vi har gett bort julklappar till varandra är oklart. Nationalencyklopedin berättar att förnämt folk åtminstone sedan 1000-talet har haft traditionen att ge bort nyårsgåvor till varandra. Men år 1762 ska tidningen Swenska Mercurius ha noterat att det bara var tjänstefolk som höll sig med nyårsgåvor, och att det finare folket hade övergått till att ge varandra julklappar. Där verkar alltså något som liknar den moderna traditionen ha slagit igenom. Ordet julklapp är dock alltså lite äldre; Svensk ordbok daterar sitt äldsta belägg till 1741.
I undergroundkretsar har det länge varit hippt att kompensera för de materialistiska julklappsköpen med hjälp av olika välgörenhetsinsatser. Många välgörenhetsorganisationer har tagit fasta på detta, och erbjuder nu mer konkreta gåvor. Hos exempelvis Action aid kan man köpa en get för 200 kronor, och ge bort ett gåvokort till sin vän, medan geten hamnar hos någon som har nytta av den. Den traditionen är dock i princip lika gammal som de materialistiska julklapparna. Så verkar det i alla fall om man tittar på nedanstående sida ur Inrikes Tidningar från 1799. Där, långt ner i vänsterspalten står det: ”Du som löper bekymrad at hitta på en smakelig Julklapp, at gifwa eller truga på en obehöfwande; bryt heller den hungriga dit bröd, och herbergera den huswilla”. Action aid hade inte kunnat säga det bättre.
Linneas språkblogg 
Märkligt. Det där med att kasta in en julklapp på skämt, eller snarast ett busstreck, blir ju nästan lite som haloween. Man gör i och för sig inte likadant, men andemeningen blir ungefär densamma. Om vi nu har ett behov att skoja lite med våra medmänniskotr (busringning är väl ett annat exempel), kanske dagens haloween-hausse kan förklaras med att julfirandet inte längre innehåller det där busmomentet. [Gud vad kul det är att spåna ibland…] .
Ja, det var väl en trevlig förklaring. Annars tycker jag att halloweenfirandet får alldeles för mycket antiamerikanskt hat mot sig. Som om vi aldrig introducerat nya traditioner tidigare!
Där sa du nåt jag inte tänkt på. Och jag som är en inbiten halloween-dissare…
Skriver detta den 30 december, kanske för sent egentligen. Men först nu har jag läst hela kalendern. Och måste bara berätta om en väninna till mig som skrev i ett mejl att hon satt ihop ett fotoalbum som hon skulle ”klappa” sitt barnbarn med. Alltså klappa som verb. Klappa någon med något. Hon kommenterade det själv, som om det vore ett skämt. Men kanske finns faktiskt det verbet? Eller har funnits? Någon som vet?
Nej nej, det är inte för sent!
Intressant att klappa folk med saker. Jag har aldrig hört den konstruktionen. Någon annan?