Något av det taskigaste man kan göra mot julen är nog en diskursanalytisk julkalender där man bit för bit går igenom märkliga kulturella övertygelser som finns om hur traditionen ska se ut. Den som är upplagd för det skulle knappast ha svårt att framställa idéerna som befängda och fåniga.
”Bah! Humbug!” säger Ebenezer Scrooge som svar på nevön Freds gladlynta julhälsningar. Mot denna anklagelse har Fred svårt att försvara sig. Det är klart att jul är humbug, trams, kulturellt hittepå. Vad Charles Dickens klassiska julsaga handlar om är dock att humbug är precis vad både Ebenezer Scrooge och resten av världen behöver för att bli lycklig.
Så julkalenderns upptäcktsfärd genom allehanda julidéer ska inte ses som ett försök att avslöja att julen är fånig. Det visste vi redan från början att den var, och så ska den förbli. Däremot var tanken att julidéerna skulle ge oss en bättre förståelse för vad jul egentligen är för något. Det gick upp ett ljus för mig när jag skrev gårdagens lucka och försökte argumentera för att jultomten finns, om än bara i form av en kulturell konstruktion. Plötsligt slog det mig att detsamma gäller för själva julen. Julen finns, för vi beter oss som om den fanns. Vad jul är, blir då vad vi ser som jul. Och då faller det ju sig så väl att vi just har gått igenom en hel räcka idéer som handlar om detta ämne.
Det finns tre inslag som återkommit i julkalenderluckorna: julidéer är ofta konservativa, kommersialistiska och patriarkala. Men vi ska inte hänga läpp över dessa dystra slutsatser, för sådana kan nästan alla diskursanalyser, i princip oberoende av material, komma fram till. Åtminstone när det gäller de två senare strömningarna handlar det nog mest om det samhälle som julfirandet utspelar sig i; de skulle säkert gå att hitta om vi tittade närmare på påsk, midsommar och halloween också. De konservativa inslagen tror jag dock är lite mer unika för just denna högtid. Det tar sig uttryck dels i idéer om att mysig jul ska vara som ”förr i tiden”, dels i ett ovanligt puristiskt motstånd mot förändringar. Hur blev det så?
Sociologen Pierre Bourdieu har sagt mycket klokt om idéer som växer till övertygelser i en kultur. Om historia och föreställningar om ursprunglighet har han sagt att ”what appears, in history, as being eternal is merely the product of a labour of eternalization performed by interconnected institutions” (i Masculine Domination). Han säger alltså ungefär att det som verkar vara evigt när man tittar på historien i själva verket är en produkt av olika institutioners insatser för att få det att framstå som evigt. Så vilka institutioner har konstruerat dessa idéer, och i vilket syfte? Svaret finns nog inte riktigt, men det kan vara nyttigt att ställa sig frågan.
Och samtidigt som man funderar på det där får man inte glömma att skråla med i någon amerikansk juldänga som det säkert går att hitta dunkla misogyna strukturer i. Diskursanalys är faktiskt inte så mycket mindre fånigt än något annat, om man verkligen ställer det mot väggen.
God jul!
Linneas språkblogg 