17. På julen ska det pluralböjas

En konsekvens av att julen är både konservativ och sentimental är att vi antagligen mer än någon annan gång återvänder till gamla sånger och dikter, och det för med sig att pluralböjda verb nog är vanligare till julen än någonsin annars. Stjärnorna på himmelen de blänka. Barnen och herdarna följa dig gärna. En liten tid vi leva här. Det går nog rentav att påstå att det finns lite julstämning i de där främmande verbformerna.På julen ska det pluralböjasJag kan hålla på hur länge som helst: Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Alla sova i enslig gård. Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva. Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring. Alla sova, släckta äro ljusen. Alla ögon då stråla som bäst.

Det var alltså norm i skriven svenska fram till ungefär mitten av 1900-talet att böja verben olika beroende på om subjektet var en eller flera. Alltså:

Jag kommer från pepparkakeland.
Men:
Vi komma från pepparkakeland.

Detta är onekligen en bra resurs att ta till i julklappsrimmandet. I Språkrådets råd för den som knåpar med julrim varnar de dock för användning av pluralböjda verb till subjekt i singular. Till exempel har de hittat detta julkort:

Julkort med felaktig verbböjningDär ska det ju vara ”tomten lyktan tänder” och ”han även en julhälsning sänder”, eller ”tomtarnatända” och ”desända” – om man vill lyda under gamla tiders verbkonventioner vill säga.

Däremot är det nog rätt ont om folk som kräver konsekvens i pluralböjningen. I sångtexten till julsången Bjällerklang verkar till exempel de flesta välja pluralböjning när det behövs för rimmen, och strunta i det när det passar bättre. Sålunda sjunger vi ”Blacken travar på … där höga furor stå” pluralböjt, men ”snön omkring och yr … vi färden hemåt styr” utan pluralböjning. Och så kan det ju få vara.

13 kommentarer

Filed under Julkalender 2012

13 responses to “17. På julen ska det pluralböjas

  1. Wulfahariaz

    Även i imperativ pluralböjs det i julsångerna:
    Bereden väg för herran!
    Berg sjunken, djup stån upp!

  2. Man vill ju inte vara språkpolis, men det är så svårt att låta bli: Textraden i Lucia-sången lyder faktiskt ”…som sol’n förlät” inte ”förgät”. Preteritum av ”förgäta” är för övrigt ”förgat”.

  3. Verkar som en del tror att det skall vara ”förgät” i sångtexten. Hörde någon i P1:s ”Språket” som trodde det också. Man undrar vad det är för konstig böjning av ”förgäta” folk tänker sig i texten: ”…som sol’n förgät!” – imperativ eller vad? Kanske börjar den gamla alternativa innebörden av ”förlåta” bli okänd för gemene man, trots att den är levande i grannspråken.

    • Så är det säkert. Varför ska solen förlåta jorden? Och förgäta är säkert ett ord som folk förstår (pga. forget), men som man inte direkt har någon känsla för böjningen av. Man tänker helt enkelt att solen har glömt jorden, och bryr sig kanske inte så mycket om verbform.

  4. Precis. Folk är nog vana vid att gamla sångtexter ofta har verbformer som de inte riktigt begriper (konjunktiv, plural, imperativ och ovanliga starka eller svaga), så ordet hur ordet ”förgäta” böjs reagerar man inte på.

  5. Kul detta med gamla verbformer. Särskilt för en som jag, som började skolan 1949. Jag tror inte det fanns några pluralformer på verben i våra läseböcker, och jag vet säkert att vi aldrig använde dem i talspråk, men man kunde dem och stördes inte det minsta av att läsa dem längre fram, när man började läsa ”riktiga” böcker (så som man däremot blev irriterad om man råkade på någon text med gammal stafvning). Vet du möjligen något om datumen när pluralformerna övergavs? ”Ungefär mitten av 1900-talet”, ja, det stämmer ju med mina minnen. Men hur gick det till? Vilka steg togs och i vilken ordning? Fanns det något dekret om när de inte längre skulle läras ut i skolorna? När började tidningarna skriva enbart singularformer? osv. Och hur gick det egentligen till när de försvann ur talspråket?

  6. År 1945 figurerar ibland som det magiska året. Då slutade TT (Tidningarnas telegrambyrå) att pluralböja sina verb, och många tidningar följde efter. Vid det laget var det också ganska ovanligt att skolorna krävde att eleverna skulle pluralböja, bara de var konsekventa med sitt val. Selma Lagerlöf brukar nämnas som en pionjär för att hon i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906) inte pluralböjer i repliker. Svenska Akademien var ganska sent ute med att hänga på den här förändringen. Saol 9, som kom 1950, accepterar inte slopad pluralböjning i formell skrift, utan det blev först Saol 10, från 1973, som gjorde det.

    Viktigast för förändringen var förstås att ingen använde denna distinktion i talet, och hade inte gjort så på flera hundra år. Riktigt när det försvann ur talet vet jag inte på rak arm, och varför den gjorde det är alltid svårt att avgöra. Man brukar säga att vi har en tendens att rationalisera bort sådana här grammatiska detaljer när språket utvecklas. Till exempel hade ju svenskan en gång ett kasussystem, men det är nästan helt borta vid det här laget.

    Lästips
    Saol-redaktören Sven-Göran Malmgren: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/24006/1/gupea_2077_24006_1.pdf
    Språkforskaren Marika Tandefelt: http://www.sprakinstitutet.fi/index.phtml?l=sv&s=4313
    Språkforskaren Anna-Malin Karlsson: http://www.svd.se/kultur/sprakspalt/sprakforandring-gar-allt-snabbare_7604374.svd

    • Fredrik

      Marika Tandefelt skriver ovan att det offentliga Sverige och då särskilt juridiskt språk tog lång tid på sig: ”Helt och hållet var singularis genomförd 1979; då moderniserade man språket i gällande lagar i samband med att man gjorde en saklig ändring.” Här kan man ju tillägga att Svenska kyrkan inte skildes från staten förrän vid sekelskiftet, när Gamla Testamentet just nyöversatts (nyöversättningen av Nya Testamentet kom ett par decennier tidigare). Med andra ord var alltså 1917 års Bibel en officiell skrift under hela 1900-talet.

  7. Fredrik

    Eyvind Johnson använde pluralformer i romanen ”Avsked till Hamlet” (1930), men inte i novellsamlingen ”Natten är här” (1932). Samma år övergick även Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson till singularformer. Bland de sista episka verken med pluralformer torde Frans G. Bengtssons ”Röde Orm. Hemma och i österled” (1945) vara. Romanen ”Vägen till Klockrike” (1948) är visserligen senare, men Harry Martinson är inte helt konsekvent.

  8. Tack till både Linnea och Fredrik. Intressant. Ska kolla länkarna också, men det blir nog efter jul – nu är det mycket annat på gång.

  9. Fredrik

    Ännu 2012 förekommo ibland pluralformer i Grönköpings Veckoblad.

    http://www.gronkoping.nu/index.php?action=las_text&id=1336565560

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s