Etikettarkiv: sång

17. På julen ska det pluralböjas

En konsekvens av att julen är både konservativ och sentimental är att vi antagligen mer än någon annan gång återvänder till gamla sånger och dikter, och det för med sig att pluralböjda verb nog är vanligare till julen än någonsin annars. Stjärnorna på himmelen de blänka. Barnen och herdarna följa dig gärna. En liten tid vi leva här. Det går nog rentav att påstå att det finns lite julstämning i de där främmande verbformerna.På julen ska det pluralböjasJag kan hålla på hur länge som helst: Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Alla sova i enslig gård. Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva. Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring. Alla sova, släckta äro ljusen. Alla ögon då stråla som bäst.

Det var alltså norm i skriven svenska fram till ungefär mitten av 1900-talet att böja verben olika beroende på om subjektet var en eller flera. Alltså:

Jag kommer från pepparkakeland.
Men:
Vi komma från pepparkakeland.

Detta är onekligen en bra resurs att ta till i julklappsrimmandet. I Språkrådets råd för den som knåpar med julrim varnar de dock för användning av pluralböjda verb till subjekt i singular. Till exempel har de hittat detta julkort:

Julkort med felaktig verbböjningDär ska det ju vara ”tomten lyktan tänder” och ”han även en julhälsning sänder”, eller ”tomtarnatända” och ”desända” – om man vill lyda under gamla tiders verbkonventioner vill säga.

Däremot är det nog rätt ont om folk som kräver konsekvens i pluralböjningen. I sångtexten till julsången Bjällerklang verkar till exempel de flesta välja pluralböjning när det behövs för rimmen, och strunta i det när det passar bättre. Sålunda sjunger vi ”Blacken travar på … där höga furor stå” pluralböjt, men ”snön omkring och yr … vi färden hemåt styr” utan pluralböjning. Och så kan det ju få vara.
Annonser

14 kommentarer

Under Julkalender 2012