23. Tomten är alltid god och glad

Det börjar dra ihop sig; i morgon kommer tomten. Gör han ju inte alls det! gormar en del realister. Tomten finns inte!

Detta ämne har faktiskt hunnit debatteras i kommentarsfältet på en av årets julkalenderluckor. Visst kan man se det som att tomten inte finns, för i stället för att uppträda i egen hög person är han ju en figur som gestaltas av andra personer. Som barn fick vi intygat för oss att gestaltningen är själva figuren, och kanske är det triumfen över genomskådandet av den livslögnen som får oss att dra den förhastade slutsatsen att tomten helt enkelt inte finns. För det är ju klart att han gör det. Vi kan prata om tomten, är överens om hur han ser ut och hur han beter sig. Vi vet ungefär hur hans röst låter och att han tycker om risgrynsgröt.

Att det inte finns någon enskild köttslig referent för denna idé är visserligen sant, men som koncept finns han ändå. På det sättet påminner konceptet tomten om konceptet julen som helhet (men debatten är ju inte lika ivrig om huruvida julen verkligen finns, trots att den uppenbarligen är påhittad).

Så tomten finns, och utgörs av våra idéer om vem han är. Under resten av dagens lucka ska vi titta närmare på hur dessa idéer ser ut. Essensen är att han är god och glad.

Tomten är alltid god och glad

Tomten skrockar avslappnat och har alltid tid att lyssna på ett barns önskemål om julklappar. Han är aldrig sur eller uttråkad, och i legenden om Rudolf med röda mulen tvekar han inte att ställa sig på den svages sida (eller ja, åtminstone låter han den svage utföra en tjänst åt honom). I sin frånvaro kan tomten också vara dömande – han håller koll på vilka barn som varit snälla och ätit sina grönsaker, och vilka som ställt till bekymmer för sina föräldrar. Dömandet fungerar så som ett latent hot mot bångstyriga barn att bli utan julklappar.

Också till sina yttre egenskaper är tomten en väletablerad figur. Han är självklart en man och är i den övre medelåldern: dessa två egenskaper symboliseras i ett och samma karakteristikum, nämligen det vita skägget. Tomten har också en distinkt kulmage, vilket blir en symbol för välstånd och pondus.

20121222-234559.jpg

Med sin gladlynthet och givmildhet är tomten givetvis en viktig symbol för julen. Man kanske kan tänka sig denna figur som ett förkroppsligande av hur julen ska vara. Inte minst är det ju tomten som iscensätter kommersialismens viktigaste inslag i julfirandet: julklappsgivandet.

Intressant är också hur mycket tomten påminner om andra personer med makt i västvärlden. Också de är i regel lite äldre män med välfärdsmage, moralisk idolstatus och tillräckligt med ekonomiska resurser för att kunna vara så generösa att de ses som goda.

Santa Claus is coming to town i morgon. You better watch out.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Julkalender 2012, Språk

2 responses to “23. Tomten är alltid god och glad

  1. Britt-Marie

    Den tomteidé du beskriver här. Linnea, är ju den amerikanska! Som i och för sig verkar ha erövrat hela jorden. Men vi kan OCKSÅ försöka komma ihåg den gamla svenska tomten, tycker jag. Inte bara gårdstomten som vakar över folk och fä utan faktiskt julaftonstomten som kommer med klappar. När jag var liten hade han oftast skägg, han också, och kanske röd luva, eller i varje fall en luva. Men han var inte rödklädd, hohoade inte och hade inte nödvändigtvis kulmage. Han var klädd i brunt eller grått, gärna luggslitet. Han kom inte i en släde dragen av renar utan han bodde i djupaste skogen och kom lufsande i snön, till fots alltså, med en säck över ryggen. Någonstans därinne i skogen hade han en verkstad eller något liknande och fick hjälp av en mängd tomtenissar; den yngre generationen fick alltså vara med i fantasibilden. När han kom in genom dörren frågade han ”Finns det några snälla barn här?” och eftersom det fanns det (sade mamma, till vår lätta förvåning och stora förtjusning och lättnad), lämnade han säcken med en suck, han var så trött, men han måste vidare till andra barn. Ut i snön igen till fots. Men innan han gick ut genom dörren måste han få något att äta eller dricka, oftast en klunk glögg. Så gick det till i mitt barndomshem, men när vi barn jämförde våra erfarenheter och bilder så stämde det ganska väl med grannbarnens, så det måste vara någorlunda generaliserbart. Den amerikanska Santa Claus med röda kläder, kulmage, renar och hohoande mötte jag först som sjuttonåring, 1959, i USA. Min poäng är inte att allt måste vara som förr, däremot att allt inte måste vara amerikanskt heller, och att det vore synd om den gamla svenska tomtefantasin helt försvann ur minnet.

    • Det är sant, det finns mycket amerikanskt i den moderna tomteidén. Desto mer intressant egentligen att den gammelsvenska tomteversionen skiljer sig så mycket från den här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s