Igår pratade vi om några tongivande julsagor från modern tid. Men juletidsskönlitteratur för barn är inte något nytt påfund. Julen för 141 år sedan, närmare bestämt år 1871, utkom Viktor Rydberg med den lilla sedelärande julsagan Lille Viggs äventyr på julafton. Som så många sagor har den ett ganska klart uppfostrande budskap: man ska vara nöjd med vad man får i julklapp.
Den som vill kan nu ta en paus för att bekanta sig eller återbekanta sig med den trevliga berättelsen, i ljud från 1950-talet (spola till 13:40), eller i skrift.
Det här är min version av sagan: Den handlar om en liten typ som heter Vigg, som ligger hemma i en ödslig grå stuga och har tråkigt. Så kommer en tomtenisse och tar med honom på julklappsutdelning i nejden. Medelklassungarna får medelmåttiga presenter, som pennknivar, psalmböcker och fingerborgar, medan överklassbarnen får överdådiga gåvor som glittrade af guld, silfver och ädelstenar. Kungens barn får värsta militärscenen som öfvergick allt Vigg någonsin hade sett. Så man kan ju fatta att Vigg var ganska peppad efter allt detta när det slutligen var dags för honom att få sin julklapp. Och så fick han ett par raggsockor. Vigg ba ”…”.
I berättelsens andra del åker Vigg och tomtenissen till fjällkungen, som bor i ett lodrätt berg. När de går in i berget är det fullt med ormar och paddor som ser ganska äckliga ut. Det visar sig att en av de fetaste giftpaddorna är där på grund av Viggs oförnöjsamhet och afund. Varje gång en människa i trakten tänkte en ond tanke skulle det visst komma dit en padda eller huggorm. Men inte nog med att paddorna och ormarna är där och ser äckliga ut. Det finns också en prinsessa som håller på att dö, och på något oklart sätt hänger hennes livhank på att människorna i nejden ska tänka mer goda tankar, som blir till en guldvikt i den ena vågskålen, och inte onda tankar som blir till äckliga djur som krälar runt i den andra vågskålen. Vigg får sjukt dåligt samvete över att ha yrkat på en mer rättvis fördelning av julgåvorna. Prinsessan överlever.
Ungefär så här såg Viktor Rydberg ut när han begrundade sin sedelärande julsaga:
För föräldrar som inte har råd att ge jätteflashiga presenter till sina barn fyller sagan säkert en god funktion, men man hade verkligen kunnat hoppas på att Viktor Rydberg skulle ta vara på smashläget att lära barn lite om fördelningspolitik och motstånd mot ekonomisk orättvisa. I stället säger han bara åt Vigg att hålla tyst och vara nöjd med vad han har – och det inte ens för hans egen skull, utan för att en prinsessa i något berg dör annars.
Linneas språkblogg 