Etikettarkiv: Plural

17. På julen ska det pluralböjas

En konsekvens av att julen är både konservativ och sentimental är att vi antagligen mer än någon annan gång återvänder till gamla sånger och dikter, och det för med sig att pluralböjda verb nog är vanligare till julen än någonsin annars. Stjärnorna på himmelen de blänka. Barnen och herdarna följa dig gärna. En liten tid vi leva här. Det går nog rentav att påstå att det finns lite julstämning i de där främmande verbformerna.På julen ska det pluralböjasJag kan hålla på hur länge som helst: Vi komma, vi komma från pepparkakeland. Alla sova i enslig gård. Kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva. Barnen i ring dansa omkring, dansa omkring. Alla sova, släckta äro ljusen. Alla ögon då stråla som bäst.

Det var alltså norm i skriven svenska fram till ungefär mitten av 1900-talet att böja verben olika beroende på om subjektet var en eller flera. Alltså:

Jag kommer från pepparkakeland.
Men:
Vi komma från pepparkakeland.

Detta är onekligen en bra resurs att ta till i julklappsrimmandet. I Språkrådets råd för den som knåpar med julrim varnar de dock för användning av pluralböjda verb till subjekt i singular. Till exempel har de hittat detta julkort:

Julkort med felaktig verbböjningDär ska det ju vara ”tomten lyktan tänder” och ”han även en julhälsning sänder”, eller ”tomtarnatända” och ”desända” – om man vill lyda under gamla tiders verbkonventioner vill säga.

Däremot är det nog rätt ont om folk som kräver konsekvens i pluralböjningen. I sångtexten till julsången Bjällerklang verkar till exempel de flesta välja pluralböjning när det behövs för rimmen, och strunta i det när det passar bättre. Sålunda sjunger vi ”Blacken travar på … där höga furor stå” pluralböjt, men ”snön omkring och yr … vi färden hemåt styr” utan pluralböjning. Och så kan det ju få vara.
Annonser

14 kommentarer

Under Julkalender 2012

Ursprungets lockande lärdomar

Visste du att ordet tråkig kommer från verbet tråka som ursprungligen betydde ‘klämma ihop’ (som trycka), och att det kanske fick sin nuvarande betydelse via norskans troka som betyder ‘stampa på samma ställe’? Eller att ordet loft ursprungligen är samma ord som luft? Eller att ordet lotteri ersatte det gamla ordet lyckepotteri, där man hade lappar i en potta för lycka?

Läran om ords ursprung kallas etymologi, och det är onekligen en intressant vetenskap för den vetgirigt lagda. Den som googlar på frasen ”varför heter det” kan se att många delar denna fascination med mig. Runtomkring på internet i bloggar, nättidningar och forum har folk ställt och besvarat frågor om ords ursprung. Varför heter det boxningsring när man boxas i en fyrkant? Varför heter det prinskorv? Varför heter det julklapp?

En rationell och mindre vetgirigt lagd person skulle kanske kunna fråga sig varför man behöver veta sådant. Och tja, sanningen att säga spelar det sällan någon större roll vad ett ord en gång betydde. Dock hör man ofta folk argumentera med stöd av ordens ursprung. Folk menar att det är anskrämligt att prata om en muffins, eftersom det är pluralformen i ordets ursprungsspråk. Och på motsvarande sätt kan folk påstå att det är direkt vedervärdigt att prata om flera scheman, eftersom den ursprungliga grekiska pluralformen var schemata. Också svenskinternt kan man träffa på folk som argumenterar att det heter i dag och inte idag eftersom i:et ursprungligen var en fristående preposition.

Så visst ändå, etymologin spelar en viss roll. Det går att ignorera etymologin om man känner för det, men många tycks faktiskt vara intresserade. Är du redo att sätta igång? Tack vare ålder och utgångna upphovsrätter finns två av svenska språkets bästa etymologiska ordböcker helt gratis på internet.

Den första är Svensk etymologisk ordbok, skriven av Elof Hellquist på 1920-talet. Den är en så kallad faksimil (visste du förresten att det var det ordet som en gång på juppiernas tid förkortades till fax?) vilket innebär att den inte är helt användarvänlig, men med lite tålamod ska den nog framstå som användbar ändå.

Den andra etymologiska ordboken är en gammal kändis: Svenska akademiens ordbok, SAOB. Detta är ett veritabelt mästerverk, som dessvärre förvisso har tagit lite tid på sig. Efter att akademien bildats år 1786 bestämdes det snart att de skulle ta fram en ordbok. Du vet hur det kan bli med sånt där. Man tänker att man borde sätta igång snart, man tänker att det är en riktigt bra ide, men möjligheter är som bekant ofta klädda i blåställ. Det är lätt hänt att det går hundra år utan att något händer. Så kom det sig att det dröjde ända till 1898 innan det första bandet släpptes på marknaden. Sedan dess har akademien kämpat på, och släppt ett band i snitt kanske vart tredje år. Nu börjar de se slutet på alfabetet; i juli 2009 släpptes bandet som behandlar orden mellan Trivsel och Tyna. De beräknar ha betat av alla bokstäver lagom till 2017. Men för den främre delen av alfabetet är detta en utomordentlig källa, särskilt om man är sugen på att gräva ner sig i kuriosa.

Adjö då, som man säger. Eller snarare a Dieu, mot Gud.

3 kommentarer

Under Språk

Stundenttiden är tiden för gamla verbformer

Nu har tydligen traktorerna med flak fyllda av berusade vitklädda slynglar börjat rulla runt i landet. I Umeå var det alltid någon som bodde ute på landet som hade en traktor hemma som man kunde låna för spektaklet. Jag undrar hur det funkar i storstan.

Det ska sjungas vid studenttiden. Det ska sjungas om studentens lyckliga dag. Eller skas det? Hur går studentsången nu igen?

I Språkrådets språkliga almanacka finns en diskussion om hur texten för studentsången egentligen ser ut. I den andra raden i studentsången finns den gamla verbändelsen -om, som står för första person plural imperativ: ”Låtom oss fröjdas i ungdomens vår”. Så hur är det då med den första raden? Står det sjung om eller sjungom studentens lyckliga dag?

Språkrådet idkar retroaktiv språkvård, och menar att man inte kan sjunga studentens dag. Man kan besjunga den, alltså sjunga för att hylla den, eller så kan man sjunga om den, på det sätt som vi vanligen uppfattar den gamla visan. Ändå är det många som hävdar att sjungom är den korrekta formen. Se till exempel här, här eller här.

Enligt Wikipedia sjöngs studentsången första gången 1852, och den ska tydligen vara skriven av Herman Sätherberg och Prins Gustaf. Redan dessa två ädla herrar hade olika uppfattning om hur den första raden skulle skrivas. Herr Herman, som stod för själva texten, skrev faktiskt ”sjung om”, medan herr prinsen, som stod för sångens noter, hade skrivit ”sjungom”.

Så vem hade då rätt? Tja, kanske båda. Men i en rättskrivningstvist skulle jag kanske hellre hålla på en erkänd lyriker än på en som delar genpool med kungen.

Vad som är särskilt intressant är dock att de flesta som har en åsikt i frågan verkar anta att den konstigaste formen är mest rätt. Det är väl något slags grammatiskt mindervärdeskomplex som spelar in. Allt går som bekant utför med svenskan. Snart kan man inte ens yla lite salongsberusat på ett traktorflak utan att besudla vår ädla svenska historia.

8 kommentarer

Under Språk

Pluralen fortsätter att gäcka

För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.

När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är

  1. -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
  2. -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
  3. -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
  4. -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
  5. -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”

Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att säga ”flera partner” utan att blinka, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.

Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.

Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.

Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte  fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.

16 kommentarer

Under Språk

Den nya pluralformen är en underhund som förtjänar ett erkännande

Här är ljuset. Mitt exjobb blev färdigt till slut, och kommer att publiceras här i sinom tid. Så nu är jag färdig språkkonsult. Men verkligen, jag vill inte skriva om det mer. Det var så utmattande att plita ihop en sketen c-uppsats att jag inte ens har velat se åt ett tangentbord de senaste veckorna. Jag som älskar tangentbord i vanliga fall.

Nu har sommaren kommit, även till Norrland. Hängmattefilosofin hägrar. Jag plockar smultron vid vägens kant och ägnar en tanke åt den pluralreform som rustar upp i det svenska språkets underjord. Bastus.

Språkpoliskåren har länge och ganska enhälligt försökt hålla tillbaka plural-s:en. Man säger 3 saker

  1. Det är ett otyg! De gamla pluraländelserna -ar, -er, -or, -r, -n och -ø duger så fint så. Om vi ska adoptera engelskans pluraländelse kan vi väl lika gärna börja säga ”fora” och ”schemata” (det finns de som gör det, men det är sjukt ute).
  2. S som ändelse har redan en funktion i svenskan och det är som genitiv. Om s ska börja stå för både genitiv och plural finner vi oss snart i en anarki. ”Det är fel på Hotell Lapplands bastus aggregat” – har hotellet en bastu eller flera?
  3. Plural-s stämmer inte överens med svenskans övriga grammatik. Det går inte att bygga bestämd form plural. ”De här bastus är alldeles för kalla.” Bastusna? Bastusen?

Jag håller med på ovanstående punkter, men ändå tycker jag inte att vi ska ignorera plural-s:ens partisaner. Det är nämligen såhär: Det heter basturSAOL säger det. När jag försiktigt har frågat runt bland den del av min umgängeskrets som inte är språkutbildad, har jag fått betydligt fler belägg för bastus och bastusar. S:ens frekvens beror inte på att ”bastu” är ett lånord; det är ett svenskt ord som har förkortats från ”badstuga” och det har funnits i svenskan i ungefär 500 år. Kreti och Pletis ovilja att följa SAOL:s lag beror nog snarare på att bastu inte riktigt passar in i svenskt mönster. Tvåstaviga n-genus-ord som slutar på vokal vet vi inte var vi ska göra av. Samma problem gäller för sambo, mango, avokado. Vetarna säger -r, kännarna säger -s eller -sar.

Språkvetaretablissemanget behöver ta det här på allvar. Visst, det är inte så lyckat med s-plural; det har kåren sagt både träget och högljutt. Däremot finns det inte några direkta problem med pluraländelsen -sar, som i mangosar. Det kanske inte låter rätt för en som blivit drillad i svenska akademiens manifest, men det verkar vara den närmaste lösningen för de svensktalare som kör på känsla. Får vi ignorera det? Nej.

Den nya pluralformen behöver erkännas som en accepterad variant, vid sidan av de klassiska ändelserna. Vissa enskilda språkpoliser hävdar att sar-ändelsen är direkt regelvidrig eftersom den innehåller dubbelt plural. Dessa språkpoliser ska tystas, för s är inte någon pluraländelse. Inte på svenska, inte än.

Edit: Jag fortsätter diskussionen om att välja pluraländelse på nya ord i det här inlägget.

13 kommentarer

Under Språk