Många julidéer spelar kommersiella intressen i händerna. Vi betalar för att uppfylla ideal om julklappar, julaktiviteter och julbord. Inte ska man väl tro att dagens julidé är en helig motsats till detta, men det är nog ändå huvudsakligen en reaktion på frosseriet som också har gjort julen till välgörenhetens högtid.
De senaste åren har det dykt upp flera välgörenhetsorganisationer som tar fasta på traditionen att ge julklappar, och samtidigt utnyttjar människors notoriska bekymmer med att hitta på bra saker att ge bort. Genom dem kan man ge bort föremål som getter, skolböcker och brunnar – från julklappsmottagaren till en människa som behöver gåvan bättre. Andra organisationer hjälper till på hemmaplan, som Stockholmsbaserade Gula änglarna som hjälper hemlösa, och porträtterades i ett reportage i SvD en jul för några år sedan.
En legendarisk julvälgörare är vid det här laget Karl-Bertil Jonsson, som i en saga av Tage Danielsson och Per Åhlin bestämmer sig för att dela ut rika människors julklappar till de fattiga. Filmatiseringen av sagan har länge varit en klassiker på julaftonsteven.
Något av en sockerchock kan det bli av västvärldens musikers pompösa välgörenhetsinsatser i juletid, som Band Aids klagolåt om att there won’t be snow in Africa this Christmas, eller Triads uppmaning att tända ett ljus för jordens barn (vad de nu ska ha det till).
Det är klart att det alltid går att problematisera välgörenhet. Åsa Linderborg är en av alla som gett julgodheten en kritisk blick, och en av hennes slutsatser är att små välgörenhetsinsatser från privilegierade till oprivilegierade är en solidaritetsmässig skenmanöver och en klapp på axeln till klassamhället. Hellre en verkligt solidarisk skattepolitik än skatteavdrag för rika människors förmenta givmildhet, menar hon.
Visst, välgörenhet ska aldrig behöva ersätta ett stabilt samhälleligt skyddsnät. Och visst finns det något förmätet med att känna sig som en fantastiskt god människa efter att ha skänkt en tjuga till en hemlös. Men omfördelningspolitik och verklig godhet åsido – lite medmänsklighet kan knappast skada.
Linneas språkblogg 