Category Archives: Utgivet

Hälsokunskap för gravida från Familjeliv

Det är nog ganska få svenskar som fått barn på 2000-talet som aldrig varit inne på Familjeliv.se. På sajtens populära diskussionsforum finns tusentals trådar om vitt skilda ämnen. Ett axplock:

familjelivtrådar

Den som vill hitta tokiga trådar behöver sällan leta länge. Det har blivit något av en lyteskomisk folksport att visa exempel på forumskribenter med konstiga frågor. Komikern Thomas Järvheden har till och med gjort det till en bok, Hjälp vad ska jag göra med räkorna??, som fått sitt namn efter en trådstartare som frågar om tillagningstips på räkor, och gör misstaget att tala om räkor med ansikten i stället för huvuden. Jättejättekul tycker programledarna i TV4:s Nyhetsmorgon.

Hur som helst. Familjeliv är också ett populärt forum för frågor som rör blivande och nyblivna föräldrar, och detta undersöker jag och Linus Salö i ett kapitel i boken Entangled Discourses som nyligen utkom på Routledge. Vårt kapitel bygger på onlinefältarbete i en tråd för personer som ska ha barn en viss månad. Tråden blir mycket aktiv: över 200 personer skriver i den under de nio aktiva månaderna, och den får totalt över 11 000 inlägg. I kapitlet visar vi hur deltagarna använder forumtråden på ett sätt som gör den till en unik kunskapsresurs, inte minst när det gäller frågor om barnets och moderns hälsa.

freestocks-org-71789

Här finns det skäl att dra öronen åt sig. Är det verkligen lämpligt att hämta hälsokunskap från en helt okontrollerad källa som Familjeliv? Tja, den medicinska säkerheten är det kanske inte vi språkvetare som ska uttala oss om. Men vad vi kan se i vår språkliga etnografi är att deltagarna förhåller sig kritiskt till den information som sprids i tråden, framför allt genom att möta kontroversiella påståenden med mothugg. Det kanske viktigaste resultatet är också att det inte alls är så skarpa gränser mellan Familjeliv och mer sanktionerade kanaler som mödravårdscentralen eller 1177.se – tvärtom är det vanligt i tråden att en deltagare tar upp något hon hört från en annan källa, för att diskutera hur hon ska tillämpa det på sin specifika situation. På det sättet blir tråden snarare en förstärkning av information och rekommendationer som gravida kvinnor får från annat håll.

En jämförelse mellan Familjelivdiskussioner och mvc-samtal kan visserligen peka på att den andra parten i ett mvc-samtal normalt är professionellt utbildad för att ge hälsorekommendationer, medan precis vem som helst kan skriva på Familjeliv. Men om man granskar diskussionsforum som kanal för hälsokommunikation är det också viktigt att ta hänsyn till villkoren för denna kommunikation. I den Familjelivstråd vi undersöker skriver många av kvinnorna varje dag, och småpratar om saker som vad de ska göra i jul, hur redan befintliga barn reagerat på beskedet att de ska bli syskon, och vad de senaste mätningarna på mvc visade. Plötsligt kan någon säga ”Ooops, har redan gått upp 15 kg, bäst att börja tänka på vad jag äter” – och så är en diskussion om vikt igång. Deltagaren kan givetvis diskutera frågan på mvc också, men det varken är eller borde vara samma samtalsklimat där, och därför öppnas inte samtalsämnen på samma sätt.

Sammanfattningsvis ser vi i studien hur forumdeltagarna diskuterar kroppsliga, psykiska och sociala erfarenheter kopplade till graviditeten, och samtidigt återberättar hälsoinformation som de fått från annat håll. På så sätt blir tråden en resurs för att ta kontroll över kunskapen om sin egen kropp och det stundande livet som förälder.


Just nu kan du läsa kapitlet gratis online. Tillgängligt till den 8 augusti.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Språk, Utgivet

När farmor kom till jorden, det var i maj, hemma i stugan

ingrid

Min farmor, ca 20 år.

I dag fyller min farmor hundra år. Om inte hon hade fötts då, och om hon inte själv hade fött min pappa, skulle du inte läsa detta nu. Jag vill ta tillfället i akt att dela några reflektioner om vad som hänt sedan 1917 när det gäller just det där med att föda barn. Här är några saker som jag inte tror att min farmors mor Frida hade tillgång till när farmor föddes:

 

  • Regelbundna möten med en barnmorska
  • Blodprov, urinprov, blodtrycksmätningar, fosterljudsundersökningar, ultraljudsundersökningar och andra kontroller av moderns och barnets hälsa
  • En databas av information i stil med internet
  • Kontrollerade läkemedel för graviditetskrämpor
  • Förlossningsförberedande utbildning
  • Medicinsk bedövning vid förlossningen
  • Ett medicinskt arbetslag med beredskap att hantera svåra komplikationer vid förlossningen

Det var alltså i ett helt annat rum som Frida var gravid, såg sin kropp växa med oöverträffad hastighet, kände barnets rörelser i magen, och så småningom födde barnet och tog hand om det tillsammans med sin make, Adolf. Närmare bestämt var det detta rum det utspelade sig i, arrendatorsbostället vid Munktorps prostgård, där Frida och Adolf bodde med sina då sex barn när farmor kom:

Margareta Johanssons foto.

Totalt blev det nio barn, alla födda i hemmet med en barnmorska till hjälp. Själva förlossningen som början av ett liv hade en radikalt annan betydelse år 1917. I boken Den mörka kontinenten visar Karin Johannisson hur graviditet länge innebar ”en principiell dödsrisk”. Den som på mitten av 1800-talet kände tio kvinnor kände också någon som hade dött i barnsäng, skriver Johannisson. Hon citerar en kvinna som år 1914 såg tillbaka på sina graviditeter:

”Jag var alltid inställd på att dö, och jag tror att denna hemska oro fanns hos de flesta på den tiden.” (s. 115)

Som om det inte var krävande nog att föda barn: ”Jag var alltid inställd på att dö.” Vid tiden för farmors födelse hade förlossningsvården börjat förbättras, men dödligheten bland svenska barnaföderskor var fortfarande 230 på 100 000 under 1900-talets två första decennier (Johannisson 1994, s. 115).

Dödsfall vid förlossning är förstås något som framför allt förhindras med hjälp av teknisk-medicinsk expertis och utrustning. Sedan länge har dock hälsoinformation till föräldrar också varit ett viktigt sätt att hantera folkhälsopolitiska frågor om mödrars och barns hälsa – också sådana som direkt har att göra med mödra- och barnadödlighet. När svensk folkhälsopolitik växte fram på 1750-talet, som ett led i försöken att få en större befolkning, stod informationsspridning om amning och spädbarnsskötsel högt på agendan. Föräldrar förseddes med nödvändig kunskap för att hålla sina barn vid liv. Men också här har mycket hänt sedan min farmor föddes.

Låt oss återbesöka listan i början av detta inlägg. I min avhandling, där jag undersöker kommunikationen av hälsokunskap till nyblivna föräldrar, omnämns alla dessa fenomen i olika kommunikativa sammanhang. Barnmorskor informerar om dem i förlossningsförberedande kurser, och gravida pratar om dem i en diskussionsforumtråd, ofta i sin tur med hänvisning till ett annat kommunikativt sammanhang. Att känna till och förhålla sig till mödravårdscentralens prover eller förlossningsavdelningens rutiner är en central del av 2010-talets graviditetsupplevelse. Det är en annan effekt av hälsokommunikation än att föräldrarna ska bli bättre på att hålla sina barn vid liv. Det är att kunna förbereda sig på vad som ska hända.

I sin roman Att föda ett barn ger Kristina Sandberg en djupt otäck skildring av en förlossningsupplevelse på 1930-talet, en tidig punkt i institutionaliseringen av svenska förlossningar. När Maj, som huvudpersonen heter, vaknar mitt i natten mot slutet av sinhttps://i2.wp.com/www.norstedts.se/website/var/tmp/image-thumbnails/140000/148545/thumb__book/99500_13028880_o_1.png graviditet av att vattnet har gått börjar en lång räcka av fasansfulla upplevelser. Själva grunden för fasan tycks uppknuten vid det faktum att Maj inte vet vad som händer och ska hända. Vem ska hjälpa henne? Ska det kännas så här? När ska hon åka in? Vad händer om hon gör fel – kan hon dö? Kan barnet dö? Väl på sjukhuset möter hon de tidstypiska antiseptiska rutinerna: hon ligger på en oljeduksklädd brits och får insidan av låren skrubbade med rotborste, underlivet tvättat med sprit, könshåret bortrakat. Rutinerna är i sig omskakande (och den som har barnafödande framför sig kan lugna sig med att det är annorlunda i dag) men Majs upplevelse av de omskakande rutinerna formas hela tiden av ovetskapen: måste hon? Varför? Har hon diskvalificerat sig? ”Jag vill inte, viskar hon, det är klart att frun vill, frun ska tänka på hur hon snusar in doften av nybadad baby” (s. 302–303). Värkarna liknar ingenting annat som Maj känt, men barnmorskan ”ser ju att de där sketna värkarna inte är något att hetsa upp sig för – det kommer att bli så mycket värre” (s. 304). Maken får inte vara med. Ingen är med Maj utom den målmedvetna personalen på förlossningsavdelningen. Och Maj översköljs av fysiska, känslomässiga och sociala upplevelser som hon inte kan tyda. Hon frågar ett biträde om magen kommer att spricka isär när barnet kommer ut.

Den skrämmande ovetskap som plågar Maj kan verka naiv, men den är också en naturlig konsekvens av total isolering från de olika praktiker i livet där en blivande barnaföderska deltar i någon slags kommunikation om förlossningar. Maj är ung och har inga vänner som fött barn. Hon har inte gått på någon förlossningsförberedande kurs eller läst pedagogiska förklaringar om förlossningens olika skeden. Det finns inga sociala medier och Maj är inte heller med i något annat sammanhang där hon kan komma samman med andra gravida för att dela erfarenheter och farhågor. Hon träffar en barnmorska under graviditeten men de pratar aldrig närmare om förlossningen. Att det finns sådana kunskapspraktiker i dag är ingen slump; mycket av det är resultatet av ett medvetet och rätt framgångsrikt folkhälsopolitiskt arbete.

Ja, tänk vad långt det har kommit på hundra år. Men nu kommer hundra år till. Det samhälle där hälsoinformation kommuniceras och får sin betydelse förändras hela tiden. Om vi vill fortsätta använda information till föräldrar för att förbättra mödra- och barnahälsovården behöver vi veta mycket om de sammanhang som människor lever i när de producerar, sprider och förhåller sig till kunskap. Det var det jag ville bidra till när jag skrev min avhandling.

Min farmor måste ha kämpat sig igenom mycket. På något sätt får man hoppas att samhällsutvecklingen gör tillvaron enklare – åtminstone verkar det rimligt att samhällsplanera utifrån det.

Referenser

Lämna en kommentar

Filed under Språk, Utgivet

Den kunniga föräldern och det friska barnet

Människor skapar sin egen hälsa genom att medvetet välja vad de äter, hur de rör på sig, och vad de har för vanor. På samma sätt skapar föräldrar hälsa i och för sina barn, redan från graviditeten. För att klara av detta behöver föräldrar kunskap, och denna kunskap får de genom olika former av kommunikation.

Så kan man sammanfatta en viktig ideologisk grund för kommunikationen av hälsokunskap för nyblivna föräldrar i Sverige i dag. I min doktorsavhandling The Knowledgeable Parent undersöker jag villkoren för denna kommunikation. Då tittar jag på flera olika sammanhang där nyblivna föräldrar försöker ta reda på saker, blir informerade om saker, hanterar komplicerade problem, frågar om råd, diskuterar möjliga handlingsvägar och mycket annat. Det är den typen av praktiker som är igång när hälsokunskap kommuniceras.

omslag-scan

Avhandlingens omslag. Den inledande kappan finns att läsa här.

Samtidigt – och här kommer ett av de viktigaste resultaten – pågår också en massa andra saker i de stunder där hälsokunskap kommuniceras eller blir meningsfullt.

En kvinna som skriver på Familjeliv om viktuppgången under sin graviditet sysslar delvis med att dela fakta om sin egen kropp och locka till liknande inlägg från andra forumdeltagare, men hon ägnar sig också åt att knyta kontakter med andra gravida, skapa ett sammanhang med likasinnade, och inte minst återta kontrollen över sin egen kropp. En barnmorska som visar en skalpelektrod för en grupp blivande föräldrar under en förlossningsförberedande utbildning ägnar sig åt att förbereda föräldrarna för ett verktyg de kanske kommer att stöta på under sin förlossning, men hon ägnar sig också åt att lugna föräldrarna och ingjuta förtroende för den vård de kommer få under förlossningen. En nybliven mamma som klagar på Instagram över sin krånglande amning öppnar upp för tröst och sympatier, men också för konkreta råd från följarna. Dessa tre exempel representerar vart och ett en av de tre delstudierna som ingår i avhandlingen.

Avhandlingen utforskar också statens roll som förmedlare av kunskap till nyblivna föräldrar. Staten sprider hälsokunskap till föräldrar genom institutioner som sjukhus, kliniker, mvc:er och bvc:er, departement och myndigheter (SKL, Försäkringskassan, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, etc.). I viss utsträckning kan man säga att staten och medborgarna har ett gemensamt intresse i att hålla barn friska. Därmed kan båda parter se poänger med nationellt samordnad barnhälsoinformation som ger allmänna rekommendationer om barnskötsel, hygienrutiner, matning och liknande frågor. Men insatserna i detta gemensamma intresse är väldigt olika. När staten producerar information för att göra barn friska och hälsosamma kan det sägas bli ett medborgerligt ansvar för föräldern att agera i enlighet med den informationen och genom vardagliga handlingar göra det egna barnet friskt och hälsosamt. Med denna logik kan sjukdom och andra hälsomässiga tillkortakommanden tyckas bero på att föräldern inte betett sig rätt, alltså inte agerat i enlighet med allmänt tillgänglig kunskap.

För att förstå denna form av kunskapskommunikation är det också nyttigt att titta närmare på de konkreta situationer där nyblivna föräldrar relaterar till kunskap om barnets hälsa. När jag gjorde det blev det tydligt att den form av kunskap som staten producerar och förmedlar genom sina institutioner bara utgör en del av det som föräldrar relaterar till. Det är lätt att se det som problematiskt att folk bygger upp hälsokunskap från källor som saknar all vetenskaplig grund – och visst kan det leda till en del olyckliga situationer – men samtidigt är det helt och hållet ofrånkomligt. Människor har alltid byggt upp kunskap om sin hälsa genom att relatera till andra än de sanktionerade expertkanalerna. I dag är det, tack vare internet, lättare än någonsin att ta del av och delta i sådana alternativa kanaler. Det finns en poäng med det, men det finns också en poäng med statligt sanktionerade expertkanaler. Och här är min poäng: En bättre förståelse för statens partikulära roll i det alltmer komplexa informationsflödet kan bidra till att höja kvaliteten på den kunskapskommunikation som staten deltar i. På så sätt är en avancerad förståelse för språk och kommunikation viktigt för den fortsatta folkhälsopolitiska utvecklingen.

Läs avhandlingens inledande och sammanfattande kappa här. Jag försvarar avhandlingen på en offentlig disputation den 24 mars 2017.

Save

Save

Save

4 kommentarer

Filed under Den kunniga föräldern (avhandling), Språk, Utgivet

Att skriva i en oföregången genre

Engelska blir ett allt starkare vetenskapligt språk i Sverige. Exempelvis skrivs nästan 9 av 10 avhandlingar vid svenska universitet på engelska i dag. Detta har bekymrat den svenska språkvården. Farhågan har varit att svenska forskare ska förlora förmågan att tala och skriva om sin forskning på svenska, och att själva det svenska språket kommer att sakna ord och uttryck som kan användas för att tala och skriva om vetenskap [1].

”Om den svenska vetenskapsvärlden helt går in för engelskan kommer givetvis detta på sikt att få allvarliga konsekvenser för svenskt vetenskapligt språk och svenskt fackspråk. Det kommer att successivt utarmas och bli alltmer otjänligt.” (Gunnarsson 2004, s. 114)

De här spekulationerna låter ganska rimliga, men frågan har egentligen aldrig undersökts i några djupgående empiriska studier – förrän nu. Tidigare i år publicerade Linus Salö och jag en artikel där vi undersöker precis ett sådant fall som språkvården länge oroat sig för. Det handlar om Kim Lind, som vi kallar honom, en svensk datavetare som har skrivit och läst all vetenskap på engelska hittills under sin karriär. Det är ingen unik erfarenhet: i princip har datavetenskap varit en engelskspråkig disciplin i Sverige ända sedan den etablerades här på 1960-talet. När Kim ställdes inför uppgiften att skriva två vetenskapliga texter på svenska – ett rapportkapitel och ett abstract (dvs. en sorts vetenskaplig sammanfattning) – såg vi därmed dessa som oföregångna genrer i dubbel bemärkelse: både språkbrukaren (Kim) och språket (svenska) tycktes sakna föregångare att bygga vidare från inom denna genre.

Men jag ska genast avslöja det viktigaste resultatet: han lyckades.

Kim själv säger i efterhand att han inte upplevde det som särskilt svårt att skriva dessa vetenskapliga texter på svenska. Det är språkvetenskapligt mycket intressant. Varför tyckte han inte det? Varför var den svenska han använde inte utarmad och otjänlig? När han själv fick frågan hur det kom sig att han visste hur han skulle skriva trots att han inte hade några föregångare, påpekade han att det ju ändå skrivs på svenska inom andra vetenskapliga discipliner – ”och det där kan man ju låna en del av”, som han uttrycker det. Han fortsätter:

Och då kan man i mitt fall å ena sidan förlita sig på vetenskapliga artiklar på svenska, å andra sidan förlita sig på icke-vetenskapliga tekniska texter av olika slag inom industrin och näringslivet, liksom praktikernas terminologi, och så kan man försöka foga ihop dom. Då får man något som, föreställer jag mig, ganska mycket liknar det här (pekar på abstractet) eller det här (pekar på rapporten).

Det är lätt hänt att vi lite väl förenklat föreställer oss språkförmågan lite som ett kortregister:

Kortregister

Längst uppe till vänster skulle Kims förmåga att skriva vetenskapliga abstract på engelska ligga. Under det ligger kanske hans erfarenheter av att skriva politiska debattartiklar, sedan hans skolkunskaper i franska, och så kommer hans kompetens i att översätta rysk poesi. I en låda finns hans förmåga att undervisa grundstudenter i datavetenskap, i en annan finns förmågan att läsa komplicerade datavetenskapliga artiklar, och i en tredje hans bekantskap med andra discipliners vetenskapliga produktion. Och när han ska skriva ett vetenskapligt abstract på svenska för första gången skulle han helt enkelt få inreda en helt tom låda.

Men Kims erfarenheter vittnar om en helt annan bild av hur den mänskliga språkförmågan fungerar. Framför allt illustrerar de att det handlar om en sammanhållen förmåga. Den kan ta sig uttryck i olika stillägen, genrer, register, i tal och i skrift, som svenska, engelska, franska, ryska och en rad andra språk som han har varierande tillgång till, men de är samlade i en språklig repertoar. Och gränserna mellan att tala om vetenskap på svenska och att skriva om vetenskap på svenska, eller att skriva ett abstract i datavetenskap på engelska och att göra det på svenska, är långt ifrån så skarpa och som kortregistrets lådor i massivt trä.

Egentligen är konceptet oföregången genre något av en paradox. Själva det faktum att Kim kan ställas inför uppdraget att skriva ett datavetenskapligt abstract på svenska vittnar om att den genren finns, åtminstone som idé. Och denna idégenre kommer givetvis från besläktade föregångare: har det inte funnits på svenska förut så har det kanske funnits på engelska, om inte inom datavetenskap så kanske inom nordiska språk, om inte i formen av skrivna abstract så kanske i tal under forskarmöten [2]. Och det där kan man ju låna en del av.

Fotnoter

[1] För spekulationer om vetenskapssvenskan och forskares förmåga att använda den, se t.ex. följande verk:

  • Margareta Westman (1996) Har svenska språket en framtid? I: L. Moberg, M. Westman (red.), Svenskan i tusen år: Glimtar ur svenska språkets utveckling. S. 182–194.
  • Ulf Teleman (2003) Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. T.ex. s. 229.
  • Britt-Louise Gunnarsson (2004) Svenska, English eller Deutch. Om språksituationen vid svenska universitet och högskolor. I: Svenska språknämnden, Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. S. 113–133.

Tillbaka upp.

[2] (uppdaterat) Linus Salö visar själv i en senare artikel att idén om att svenska inte används som vetenskapligt språk ignorerar mängder av muntliga och skriftliga praktiker inom vetenskapen. Artikeln heter The linguistic sense of placement: Habitus and the entextualization of translingual practices in Swedish academia, och är publicerad i Journal of Sociolinguistics, 2015, vol. 19, nr 4. Här kan du läsa den fritt.

 

Artikeln som inlägget handlar om heter Performance of unprecedented genres. Interdiscursivity in the writing practices of a Swedish researcher. Den publicerades i tidskriften Language & Communication 2014, volym 37, s. 12–28. Här kan du läsa en gratisversion.

7 kommentarer

Filed under Språk, Utgivet