Att skriva i en oföregången genre

Engelska blir ett allt starkare vetenskapligt språk i Sverige. Exempelvis skrivs nästan 9 av 10 avhandlingar vid svenska universitet på engelska i dag. Detta har bekymrat den svenska språkvården. Farhågan har varit att svenska forskare ska förlora förmågan att tala och skriva om sin forskning på svenska, och att själva det svenska språket kommer att sakna ord och uttryck som kan användas för att tala och skriva om vetenskap [1].

”Om den svenska vetenskapsvärlden helt går in för engelskan kommer givetvis detta på sikt att få allvarliga konsekvenser för svenskt vetenskapligt språk och svenskt fackspråk. Det kommer att successivt utarmas och bli alltmer otjänligt.” (Gunnarsson 2004, s. 114)

De här spekulationerna låter ganska rimliga, men frågan har egentligen aldrig undersökts i några djupgående empiriska studier – förrän nu. Tidigare i år publicerade Linus Salö och jag en artikel där vi undersöker precis ett sådant fall som språkvården länge oroat sig för. Det handlar om Kim Lind, som vi kallar honom, en svensk datavetare som har skrivit och läst all vetenskap på engelska hittills under sin karriär. Det är ingen unik erfarenhet: i princip har datavetenskap varit en engelskspråkig disciplin i Sverige ända sedan den etablerades här på 1960-talet. När Kim ställdes inför uppgiften att skriva två vetenskapliga texter på svenska – ett rapportkapitel och ett abstract (dvs. en sorts vetenskaplig sammanfattning) – såg vi därmed dessa som oföregångna genrer i dubbel bemärkelse: både språkbrukaren (Kim) och språket (svenska) tycktes sakna föregångare att bygga vidare från inom denna genre.

Men jag ska genast avslöja det viktigaste resultatet: han lyckades.

Kim själv säger i efterhand att han inte upplevde det som särskilt svårt att skriva dessa vetenskapliga texter på svenska. Det är språkvetenskapligt mycket intressant. Varför tyckte han inte det? Varför var den svenska han använde inte utarmad och otjänlig? När han själv fick frågan hur det kom sig att han visste hur han skulle skriva trots att han inte hade några föregångare, påpekade han att det ju ändå skrivs på svenska inom andra vetenskapliga discipliner – ”och det där kan man ju låna en del av”, som han uttrycker det. Han fortsätter:

Och då kan man i mitt fall å ena sidan förlita sig på vetenskapliga artiklar på svenska, å andra sidan förlita sig på icke-vetenskapliga tekniska texter av olika slag inom industrin och näringslivet, liksom praktikernas terminologi, och så kan man försöka foga ihop dom. Då får man något som, föreställer jag mig, ganska mycket liknar det här (pekar på abstractet) eller det här (pekar på rapporten).

Det är lätt hänt att vi lite väl förenklat föreställer oss språkförmågan lite som ett kortregister:

Kortregister

Längst uppe till vänster skulle Kims förmåga att skriva vetenskapliga abstract på engelska ligga. Under det ligger kanske hans erfarenheter av att skriva politiska debattartiklar, sedan hans skolkunskaper i franska, och så kommer hans kompetens i att översätta rysk poesi. I en låda finns hans förmåga att undervisa grundstudenter i datavetenskap, i en annan finns förmågan att läsa komplicerade datavetenskapliga artiklar, och i en tredje hans bekantskap med andra discipliners vetenskapliga produktion. Och när han ska skriva ett vetenskapligt abstract på svenska för första gången skulle han helt enkelt få inreda en helt tom låda.

Men Kims erfarenheter vittnar om en helt annan bild av hur den mänskliga språkförmågan fungerar. Framför allt illustrerar de att det handlar om en sammanhållen förmåga. Den kan ta sig uttryck i olika stillägen, genrer, register, i tal och i skrift, som svenska, engelska, franska, ryska och en rad andra språk som han har varierande tillgång till, men de är samlade i en språklig repertoar. Och gränserna mellan att tala om vetenskap på svenska och att skriva om vetenskap på svenska, eller att skriva ett abstract i datavetenskap på engelska och att göra det på svenska, är långt ifrån så skarpa och som kortregistrets lådor i massivt trä.

Egentligen är konceptet oföregången genre något av en paradox. Själva det faktum att Kim kan ställas inför uppdraget att skriva ett datavetenskapligt abstract på svenska vittnar om att den genren finns, åtminstone som idé. Och denna idégenre kommer givetvis från besläktade föregångare: har det inte funnits på svenska förut så har det kanske funnits på engelska, om inte inom datavetenskap så kanske inom nordiska språk, om inte i formen av skrivna abstract så kanske i tal under forskarmöten [2]. Och det där kan man ju låna en del av.

Fotnoter

[1] För spekulationer om vetenskapssvenskan och forskares förmåga att använda den, se t.ex. följande verk:

  • Margareta Westman (1996) Har svenska språket en framtid? I: L. Moberg, M. Westman (red.), Svenskan i tusen år: Glimtar ur svenska språkets utveckling. S. 182–194.
  • Ulf Teleman (2003) Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. T.ex. s. 229.
  • Britt-Louise Gunnarsson (2004) Svenska, English eller Deutch. Om språksituationen vid svenska universitet och högskolor. I: Svenska språknämnden, Engelskan i Sverige. Språkval i utbildning, arbete och kulturliv. S. 113–133.

Tillbaka upp.

[2] (uppdaterat) Linus Salö visar själv i en senare artikel att idén om att svenska inte används som vetenskapligt språk ignorerar mängder av muntliga och skriftliga praktiker inom vetenskapen. Artikeln heter The linguistic sense of placement: Habitus and the entextualization of translingual practices in Swedish academia, och är publicerad i Journal of Sociolinguistics, 2015, vol. 19, nr 4. Här kan du läsa den fritt.

 

Artikeln som inlägget handlar om heter Performance of unprecedented genres. Interdiscursivity in the writing practices of a Swedish researcher. Den publicerades i tidskriften Language & Communication 2014, volym 37, s. 12–28. Här kan du läsa en gratisversion.

7 kommentarer

Filed under Språk, Utgivet

7 responses to “Att skriva i en oföregången genre

  1. Kul att höra ifrån dig igen. Linnea! Det var ett tag sen. Temat du nu tar upp är verkligen viktigt. Intressant resultat du presenterar också, och säkert riktigt. Givet premisserna för undersökningen. Men du menar väl inte att engelskans dominans inte skulle vara något problem?

    Inom mitt ämne, socialantropologi, dominerar också engelskan totalt och det har jag diskuterat mycket med kollegor genom åren. Vi undervisar på svenska (oftast, inte alltid), vi talar svenska på seminarierna (om inga utländska studenter eller forskare är närvarande), osv. Men vi läser och skriver nästan enbart på engelska. Tror du inte att det kan leda till s k domänförlust? Åtminstone på sikt. I samtal på seminarier och i kafferum är det mycket, mycket vanligt att vi blandar in de engelska begreppsorden, inte de svenska. De engelska ligger närmare till hands i hjärnan. Ibland finns det inte ens något svenskt motsvarande begrepp.

    Om vi tvingades till en uppgift som den Kim Lind fick, skulle vi nog klara av den. Därmed dock inte sagt att det skulle falla sig naturligt.

    Ändå tror jag att den stora faran är en annan. Jag har handlett en hel del. Studenter och doktorander som skriver på engelska är handikappade, helt klart. De kan sämre eller bättre engelska, men i vilket fall som helst tänker de inte sina bästa tankar om de inte skriver på sitt första-språk. Tycker jag mig ha märkt.

    Jag har själv publicerat mig på både engelska och spanska förutom svenska, och visst, det går. Handikappet är bara relativt. Men man får leta efter sina tankar på ett annat sätt. Och man kan aldrig vara helt säker på att inte göra fel eller i varje fall stilmissar.

    • Hej Britt-Marie! Ja, det var kul även för mig att återse bloggen. Tack för din intressanta kommentar. Jo, jag tror att det kan finnas problem, men, för att citera Lars von Trier, man får ta det onda med det goda. Det är ju fint att kunna delta i ett internationellt samtal om det som intresserar en, i stället för att behöva begränsa sig till de få svensktalande som har samma intresse.

      Vi argumenterar för att risken att svenska forskare helt ska förlora förmågan att tala om sin forskning på svenska är klart överdriven. Det finns ganska övertygande tecken på att språkförmågan är mer sammanhållen än så. Att man lånar några engelska begrepp när man talar om forskningen är ingenting konstigt, och ingenting som gör talet icke svenskspråkigt. Så har det i princip alltid sett ut (inom matematiken finns många arabiska lånord, därför att mycket matematik kommer från arabisktalande områden, och samma sak med t.ex. franska och borgerliga möbler).

      Däremot är det givetvis så att komplicerade tankar kräver avancerad prosa, och sådan avancerad prosa växer fram över tid i det man i min och Linus tradition kallar register. Skriver man inte på svenska inom en viss grupp växer det alltså inte fram något register. Men för det första: spänstiga svenskspråkiga register finns i de discipliner där man skriver på svenska; idéhistoria är ett lysande exempel. Och för det andra: register växer fram därför att språkbrukare har nytta av dem. Dagens svenska socialantropologer tycks inte ha nytta av ett skriftligt svenskspråkigt register just nu, och då tycker jag inte att det är ett problem att det inte finns något. Problemet skulle möjligen uppstå när tiderna förändras och socialantropologer vill skriva på svenska igen. Men samtidigt har jag svårt att de hur ett sådant problem skulle fälla ut sig. Jag tror att man ganska snart skulle hitta ett stilspår att köra i.

      Precis som du tror jag att vår färdighet i engelska är ett större problem. Det är något universiteten behöver vara vaksamma på. Det handlar i och för sig inte så mycket om att det inte är ett förstaspråk, tror jag, men om att vi ofta inte helt och fullt äger engelskan. Jag skulle egentligen vilja beskriva problemet på samma sätt som i förra stycket: komplicerade tankar kräver avancerad prosa. Vi behöver ett avancerat språk för att kunna bolla runt med en komplicerad tanke. Att vi gör en del fel här och där fixar en duktig språkgranskare, det är inget problem, men vi måste ta plats i språket, erövra det, för att kunna producera riktigt bra vetenskapliga alster. Jag tror att det här är fullt möjligt bara man har respekt för problemet (så man ser till att erövra sin engelska) och en viss respektlöshet mot risken att skriva fel (så man har självförtroendet att utveckla sig).

      Något som också bör sägas på temat är att den här tvåspråkiga situationen inom svensk vetenskap också för med sig nya resurser för tanken. Nu har vi två språk (eller ännu fler, som för din del) för att tala om våra forskningsfrågor. I själva förflyttningen från ett språk till ett annat tvingas vi ofta stanna upp och fundera på vad vi egentligen menar. Linus kommande artikel innehåller ett väldigt spännande sådant exempel, där en datavetare pratar om en ”post type, vad det nu heter, en befattnings… eh ja om det nu är så man ska tolka det”. Översättningen synliggör alltså att det som verkade klart och givet kanske inte alls är det. Det att vi har ett annat språk än engelska i vardagen är alltså inte bara ett handikapp, utan också ett privilegium. Det kanske vi kunde dra ännu mer nytta av.

      Så, ja, det finns nog problem, men dels behöver vi tänka mer på vad som egentligen skulle vara ett problem, dels behöver vi mindre gissningar och mer empirisk insikt i hur språkliga praktiker inom vetenskapen faktiskt ser ut.

  2. Linnea

    Väldigt intressant blogg som jag bara råkade på! Vad roligt att läsa och det väcker tankar och funderingar! Det är ett intressant tema du tar upp här, vi har pratat om det mycket hemma (min sambo är doktorand i religionshistoria och skriver på engelska, jag korrläser – själv är jag sociolog med socialantropologisk inriktning även om jag inte jobbar som det längre). Personligen känner jag att jag är mer fri när jag skriver på svenska, ramverket sitter djupt rotat vilket gör det enklare att ta sig språkliga friheter och nyansera språket. Det blir mer personligt och nyanserat.

    • Det verkar som om vi är helt överens i grunden, Linnea.

      Men nog tror jag det vore bra om det funnes ett register på svenska inom alla kunskapsområden som är av vikt för landets befolkning. Och dit räknar jag socialantropologin (som jag tycker borde läras ut i skolorna så skulle ett antal fördomar naggas i kanten).

      Man kan låna in termer från engelskan, visst, och mindre språkfel kan rättas till i efterhand, visst. Men kunskap som aldrig stöts och blöts på ett visst språk blir ofrånkomligen mer påverkad av de språk som används – och språk och kultur hänger ihop.

      De som har svenska som förstaspråk bör delta i så kallade internationella debatter, absolut, och det sker i dagsläget lämpligen på engelska. Så det är bra att vi tränar vår engelska. Men vi behöver också begrunda alla viktiga frågor på det språk vi lär oss först i livet, för först då tror jag vi kommer dem riktigt nära. Som den andra Linnea skriver, det blir mer personligt och nyanserat och man känner sig friare. Man gräver djupare i sitt eget medvetande, skulle jag tro.

      • Jag håller absolut med dig Linnea, det är mycket lättare att skriva på ett språk man känner sig väl bekant med (sen kan det förstås variera vad det är för språk; det är ju inte nödvändigtvis det så kallade förstaspråket, alltså det språk man lärde sig först). Men valet att skriva en vetenskaplig text på svenska eller engelska är ju egentligen rätt sällan ett språkval – vilket språk ska jag använda för att bolla runt de här tankarna? – utan snarare ett publikval – vilka läsare vill jag ska kunna ta del av det jag har skrivit? Detta vet förstås alla, men ändå är det som om det väldigt ofta glöms bort i debatten.

        Ja, Britt-Marie, jag tycker också att svenskan bör innehålla register för alla relevanta kunskapsområden, men kan man inte skilja på socialantropologi för forskare och socialantropologi för den breda befolkningen? Personligen tycker jag det: oavsett om jag skriver på svenska eller på engelska när jag skriver vetenskap (till skillnad från populärvetenskap) så skriver jag inte för den breda befolkningen. Det gör jag andra gånger, här i bloggen till exempel – och då använder jag mig också av ett delvis annat register.

        Slutligen vill jag upprepa mig: att vi använder engelska som publiceringsspråk bör inte innebära att vi helt överger svenskan. Tvärt om är det en resurs för tänkandet att använda både svenska och engelska när man stöter och blöter sin fråga. Det behöver inte vara en fråga om antingen eller.

  3. Pingback: Axessbloggen: ”Svänger vi oss för mycket med svengelskan?” | Katarina O'Nils

  4. Momme

    Hejsan!

    Lingvistiken i dina skriverier är välarbetade, praktfulla och således underhållande. Jag ser glatt fram emot fler nyanserade skriverier av dig med allehanda områden & teman!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s