Människor skapar sin egen hälsa genom att medvetet välja vad de äter, hur de rör på sig, och vad de har för vanor. På samma sätt skapar föräldrar hälsa i och för sina barn, redan från graviditeten. För att klara av detta behöver föräldrar kunskap, och denna kunskap får de genom olika former av kommunikation.
Så kan man sammanfatta en viktig ideologisk grund för kommunikationen av hälsokunskap för nyblivna föräldrar i Sverige i dag. I min doktorsavhandling The Knowledgeable Parent undersöker jag villkoren för denna kommunikation. Då tittar jag på flera olika sammanhang där nyblivna föräldrar försöker ta reda på saker, blir informerade om saker, hanterar komplicerade problem, frågar om råd, diskuterar möjliga handlingsvägar och mycket annat. Det är den typen av praktiker som är igång när hälsokunskap kommuniceras.
Avhandlingens omslag. Den inledande kappan finns att läsa här.
Samtidigt – och här kommer ett av de viktigaste resultaten – pågår också en massa andra saker i de stunder där hälsokunskap kommuniceras eller blir meningsfullt.
En kvinna som skriver på Familjeliv om viktuppgången under sin graviditet sysslar delvis med att dela fakta om sin egen kropp och locka till liknande inlägg från andra forumdeltagare, men hon ägnar sig också åt att knyta kontakter med andra gravida, skapa ett sammanhang med likasinnade, och inte minst återta kontrollen över sin egen kropp. En barnmorska som visar en skalpelektrod för en grupp blivande föräldrar under en förlossningsförberedande utbildning ägnar sig åt att förbereda föräldrarna för ett verktyg de kanske kommer att stöta på under sin förlossning, men hon ägnar sig också åt att lugna föräldrarna och ingjuta förtroende för den vård de kommer få under förlossningen. En nybliven mamma som klagar på Instagram över sin krånglande amning öppnar upp för tröst och sympatier, men också för konkreta råd från följarna. Dessa tre exempel representerar vart och ett en av de tre delstudierna som ingår i avhandlingen.
Avhandlingen utforskar också statens roll som förmedlare av kunskap till nyblivna föräldrar. Staten sprider hälsokunskap till föräldrar genom institutioner som sjukhus, kliniker, mvc:er och bvc:er, departement och myndigheter (SKL, Försäkringskassan, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, etc.). I viss utsträckning kan man säga att staten och medborgarna har ett gemensamt intresse i att hålla barn friska. Därmed kan båda parter se poänger med nationellt samordnad barnhälsoinformation som ger allmänna rekommendationer om barnskötsel, hygienrutiner, matning och liknande frågor. Men insatserna i detta gemensamma intresse är väldigt olika. När staten producerar information för att göra barn friska och hälsosamma kan det sägas bli ett medborgerligt ansvar för föräldern att agera i enlighet med den informationen och genom vardagliga handlingar göra det egna barnet friskt och hälsosamt. Med denna logik kan sjukdom och andra hälsomässiga tillkortakommanden tyckas bero på att föräldern inte betett sig rätt, alltså inte agerat i enlighet med allmänt tillgänglig kunskap.
För att förstå denna form av kunskapskommunikation är det också nyttigt att titta närmare på de konkreta situationer där nyblivna föräldrar relaterar till kunskap om barnets hälsa. När jag gjorde det blev det tydligt att den form av kunskap som staten producerar och förmedlar genom sina institutioner bara utgör en del av det som föräldrar relaterar till. Det är lätt att se det som problematiskt att folk bygger upp hälsokunskap från källor som saknar all vetenskaplig grund – och visst kan det leda till en del olyckliga situationer – men samtidigt är det helt och hållet ofrånkomligt. Människor har alltid byggt upp kunskap om sin hälsa genom att relatera till andra än de sanktionerade expertkanalerna. I dag är det, tack vare internet, lättare än någonsin att ta del av och delta i sådana alternativa kanaler. Det finns en poäng med det, men det finns också en poäng med statligt sanktionerade expertkanaler. Och här är min poäng: En bättre förståelse för statens partikulära roll i det alltmer komplexa informationsflödet kan bidra till att höja kvaliteten på den kunskapskommunikation som staten deltar i. På så sätt är en avancerad förståelse för språk och kommunikation viktigt för den fortsatta folkhälsopolitiska utvecklingen.
Läs avhandlingens inledande och sammanfattande kappa här. Jag försvarar avhandlingen på en offentlig disputation den 24 mars 2017.
Linneas språkblogg 