När farmor kom till jorden, det var i maj, hemma i stugan

I dag fyller min farmor hundra år. Om inte hon hade fötts då, och om hon inte själv hade fött min pappa, skulle du inte läsa detta nu. Jag vill ta tillfället i akt att dela några reflektioner om vad som hänt sedan 1917 när det gäller just det där med att föda barn. Här är några saker som jag inte tror att min farmors mor Frida hade tillgång till när farmor föddes:

 

• Regelbundna möten med en barnmorska
• Blodprov, urinprov, blodtrycksmätningar, fosterljudsundersökningar, ultraljudsundersökningar och andra kontroller av moderns och barnets hälsa
• En databas av information i stil med internet
• Kontrollerade läkemedel för graviditetskrämpor
• Förlossningsförberedande utbildning
• Medicinsk bedövning vid förlossningen
• Ett medicinskt arbetslag med beredskap att hantera svåra komplikationer vid förlossningen

Det var alltså i ett helt annat rum som Frida var gravid, såg sin kropp växa med oöverträffad hastighet, kände barnets rörelser i magen, och så småningom födde barnet och tog hand om det tillsammans med sin make, Adolf. Närmare bestämt var det detta rum det utspelade sig i, arrendatorsbostället vid Munktorps prostgård, där Frida och Adolf bodde med sina då sex barn när farmor kom:

Totalt blev det nio barn, alla födda i hemmet med en barnmorska till hjälp. Själva förlossningen som början av ett liv hade en radikalt annan betydelse år 1917. I boken Den mörka kontinenten visar Karin Johannisson hur graviditet länge innebar ”en principiell dödsrisk”. Den som på mitten av 1800-talet kände tio kvinnor kände också någon som hade dött i barnsäng, skriver Johannisson. Hon citerar en kvinna som år 1914 såg tillbaka på sina graviditeter:

”Jag var alltid inställd på att dö, och jag tror att denna hemska oro fanns hos de flesta på den tiden.” (s. 115)

Som om det inte var krävande nog att föda barn: ”Jag var alltid inställd på att dö.” Vid tiden för farmors födelse hade förlossningsvården börjat förbättras, men dödligheten bland svenska barnaföderskor var fortfarande 230 på 100 000 under 1900-talets två första decennier (Johannisson 1994, s. 115).

Dödsfall vid förlossning är förstås något som framför allt förhindras med hjälp av teknisk-medicinsk expertis och utrustning. Sedan länge har dock hälsoinformation till föräldrar också varit ett viktigt sätt att hantera folkhälsopolitiska frågor om mödrars och barns hälsa – också sådana som direkt har att göra med mödra- och barnadödlighet. När svensk folkhälsopolitik växte fram på 1750-talet, som ett led i försöken att få en större befolkning, stod informationsspridning om amning och spädbarnsskötsel högt på agendan. Föräldrar förseddes med nödvändig kunskap för att hålla sina barn vid liv. Men också här har mycket hänt sedan min farmor föddes.

Låt oss återbesöka listan i början av detta inlägg. I min avhandling, där jag undersöker kommunikationen av hälsokunskap till nyblivna föräldrar, omnämns alla dessa fenomen i olika kommunikativa sammanhang. Barnmorskor informerar om dem i förlossningsförberedande kurser, och gravida pratar om dem i en diskussionsforumtråd, ofta i sin tur med hänvisning till ett annat kommunikativt sammanhang. Att känna till och förhålla sig till mödravårdscentralens prover eller förlossningsavdelningens rutiner är en central del av 2010-talets graviditetsupplevelse. Det är en annan effekt av hälsokommunikation än att föräldrarna ska bli bättre på att hålla sina barn vid liv. Det är att kunna förbereda sig på vad som ska hända.

I sin roman Att föda ett barn ger Kristina Sandberg en djupt otäck skildring av en förlossningsupplevelse på 1930-talet, en tidig punkt i institutionaliseringen av svenska förlossningar. När Maj, som huvudpersonen heter, vaknar mitt i natten mot slutet av sin graviditet av att vattnet har gått börjar en lång räcka av fasansfulla upplevelser. Själva grunden för fasan tycks uppknuten vid det faktum att Maj inte vet vad som händer och ska hända. Vem ska hjälpa henne? Ska det kännas så här? När ska hon åka in? Vad händer om hon gör fel – kan hon dö? Kan barnet dö? Väl på sjukhuset möter hon de tidstypiska antiseptiska rutinerna: hon ligger på en oljeduksklädd brits och får insidan av låren skrubbade med rotborste, underlivet tvättat med sprit, könshåret bortrakat. Rutinerna är i sig omskakande (och den som har barnafödande framför sig kan lugna sig med att det är annorlunda i dag) men Majs upplevelse av de omskakande rutinerna formas hela tiden av ovetskapen: måste hon? Varför? Har hon diskvalificerat sig? ”Jag vill inte, viskar hon, det är klart att frun vill, frun ska tänka på hur hon snusar in doften av nybadad baby” (s. 302–303). Värkarna liknar ingenting annat som Maj känt, men barnmorskan ”ser ju att de där sketna värkarna inte är något att hetsa upp sig för – det kommer att bli så mycket värre” (s. 304). Maken får inte vara med. Ingen är med Maj utom den målmedvetna personalen på förlossningsavdelningen. Och Maj översköljs av fysiska, känslomässiga och sociala upplevelser som hon inte kan tyda. Hon frågar ett biträde om magen kommer att spricka isär när barnet kommer ut.

Den skrämmande ovetskap som plågar Maj kan verka naiv, men den är också en naturlig konsekvens av total isolering från de olika praktiker i livet där en blivande barnaföderska deltar i någon slags kommunikation om förlossningar. Maj är ung och har inga vänner som fött barn. Hon har inte gått på någon förlossningsförberedande kurs eller läst pedagogiska förklaringar om förlossningens olika skeden. Det finns inga sociala medier och Maj är inte heller med i något annat sammanhang där hon kan komma samman med andra gravida för att dela erfarenheter och farhågor. Hon träffar en barnmorska under graviditeten men de pratar aldrig närmare om förlossningen. Att det finns sådana kunskapspraktiker i dag är ingen slump; mycket av det är resultatet av ett medvetet och rätt framgångsrikt folkhälsopolitiskt arbete.

Ja, tänk vad långt det har kommit på hundra år. Men nu kommer hundra år till. Det samhälle där hälsoinformation kommuniceras och får sin betydelse förändras hela tiden. Om vi vill fortsätta använda information till föräldrar för att förbättra mödra- och barnahälsovården behöver vi veta mycket om de sammanhang som människor lever i när de producerar, sprider och förhåller sig till kunskap. Det var det jag ville bidra till när jag skrev min avhandling.

Min farmor måste ha kämpat sig igenom mycket. På något sätt får man hoppas att samhällsutvecklingen gör tillvaron enklare – åtminstone verkar det rimligt att samhällsplanera utifrån det.

Referenser

• Hanell, Linnea. 2017. The knowledgeable parent. Avhandling i nordiska språk, Stockholms universitet.
• Johannisson, Karin. 1994. Den mörka kontinenten. Stockholm: Norstedts.
• Sandberg, Kristina. 2010. Att föda ett barn. Stockholm: Norstedts.