Nu har svenskan fått ett nytt ord: hen. Det är grundligt diskuterat och på många håll oönskat, men nu finns det. Den livliga debatten, som varit särskilt livlig sedan Jesper Lundqvist släppte sin monsterhundsbok i januari i år, har inspirerat många bekvämradikala språkbrukare att använda ordet i stället för han eller hon i skrift om potentiella individer. Exempel las till exempel. Det har gått att hitta hen i Facebook-statusar, filmundertexter, privata mejl, uppsatser, ja till och med i nyhetstext. Och ju fler exempel som dykt upp, desto ivrigare har motståndarna protesterat. ”Morr!” har de utropat. ”Vad är det där för hittepåord? Hen finns inte! Hen finns inte! HEN FINNS INTE!” Och i takt med att motståndarna protesterat allt ivrigare har den bekvämradikala henanvändningen blivit allt mer radikal, fast fortfarande rätt bekväm, vilket resulterat i den lite lustiga paradoxen att ju mer det skrikits att hen inte finns, desto mer finns det.
Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal. Det finns ju fyra sätt att använda pronomenet:
- För att beteckna potentiella individer.
– Det är upp till köparen om hen vill betala kontant eller på faktura. - För att beteckna obekanta eller hemliga individer som vi inte vet eller inte vill avslöja könet på.
– Rånaren haltade lite när hen sprang ut ur butiken. - För att beteckna bekanta individer som identifierar sig som intergender, alltså som något annat än man eller kvinna.
– Vio Szabo har blivit ett känt namn sedan hen blev vice ordförande i RFSL Ungdom. - För att beteckna bekanta individer som vi vet könet på.
– Gunilla Herlitz klargjorde i ett internmejl att hen inte vill ha några onödiga hen i DN.
De två senare användningarna utmanar våra föreställningar om att mänskligheten kan och ständigt bör delas upp i manliga och kvinnliga individer. En bekant individ ska – SKA SKA SKA – omtalas med referens till kön. Det är en hona eller en hane, punkt slut. Många blir provocerade, till och med skrämda, när denna övertygelse ifrågasätts. Därför är detta ett radikalt sätt att använda pronomenet. Så här kan mottagandet se ut hos en anonym nätmedborgare (hittat av Facebook-sidan Vita kränkta män):
Betydligt mindre radikala är de två första användningarna, där hen inte ersätter hon eller han utan mindre etablerade och ganska otympliga konstruktioner som vederbörande, denne eller hon eller han. Med denna användning utmanar språkbrukaren inte könsföreställningar, utan utnyttjar bara ett smidigt sätt att hänvisa till en person vars kön är hemligt eller okänt. Vi är många som har vågat oss på en sådan användning, medan betydligt färre har tillfälle för användning 3 eller mod för användning 4.
Men!
Motståndskrafterna har varit starka på det urskiljningslösa sätt som Bamse ibland kan vara, som exempelvis den där gången då han spelade fotboll sköt både bollen och den målvaktande Vargen in i målet. Många av motståndarna blir så provocerade av idén att det går att ifrågasätta vår traditionella könsuppdelning att det formligen kryper i dem av äckel så fort de hör något som får dem att tänka på detta. Det kan räcka med ett litet litet generiskt, egentligen mycket harmlöst hen.
Det var så det gick till när den harmlösa bekvämanvändningen av hen förärades med en radikalstämpel. Nu kunde också vi bekväma språkanvändare demonstrera vårt stöd för queerideologin och intergenderpersoners kamp för existensberättigande. Utan att på allvar stå för en total nedrustning av vårt tvåkönssamhälle kan vi, från en bekväm och trygg position, slänga in ett hen i språkliga konstruktioner där svenskan ändå saknar ett användbart alternativ.
Ordentlig fjutt på det hela blev det sedan när DN gick ut med en rekommendation mot onödig hen-användning. Det kan tolkas som ett queerpolitiskt ställningstagande, fick personalen veta i ett internt utskick. Det hade kanske gått att få för sig att det mest var i Vitryssland som queerpolitiska ställningstaganden ansågs problematiska nu för tiden, men. Bekvämradikalerna älskade i alla fall det så kallade hen-förbjudet, och retade DN på Twitter och Facebook. Programmeraren Oivvio Polite lanserade en retsam henifierad kopia av tidningens webbplats: dhen.se (som på grund av upphovsrätten tvingades lägga ner kopieverksamheten efter bara några timmar). Några dagar senare försvarade sig DN med en lång artikel där kända språkprofiler svarar på till synes ganska vinklade frågor om vilka problem som kan uppstå när man använder hen. En minst sagt prekär slutsats som dyker upp både här och på andra håll är att hen egentligen inte borde finnas. Hepp. Horace Engdahl får äran att avsluta resumén med sitt avfärdande ”Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar”.
Detta är utmärkt. DN och näthatare har gjort henmotstånd till något konservativt och ibland maniskt. Det som började som en öppen, nyfiken diskussion har nu blivit en vattendelare. Nyamko Sabuni var tidigt ute med en bekvämradikal hållning till hens fördel. Sedan DN:s inte helt smidigt genomförda språkrådgivning har dessutom Vänsterpartiet petat in hen i en motion och Miljöpartiet använt det flitigt i sitt senaste partiprogram. Det är aldrig på allvar särskilt radikalt, men det allt ivrigare motståndet gör ändå användningen lockande. Så det används. Och alltså finns det.
Linneas språkblogg 
Det fungerar väl med den och denne i flera av exemplen ovan? Eller?
Ja, ibland fungerar med DEN och DENNE, men inte alltid.
Så tänkte jag också först, men sedan slog det mig:
Denne är ju maskulinum, och då inte fullt så neutralt som ‘hen’.
Precis. Men ”den” använder jag själv ibland när jag inte vill jaga upp folk med queerpolitiska ställningstaganden.
Att bli arg därför att man använder HEN är barnslig. Alla ord har skapats någon gång och av någon anledning. Jag själv har inget behov av att avskaffa genus (han och hon) men har börjat använda HEN flitigt när det gäller meningar med obestämt genus, t ex. ”Om någon vill ha en biljett får HEN vända sig till XX”. Då slipper man behöva skriva ”han eller hon”. Jag har dessutom infört en derivat: HENOM. Jag skriver t ex: ”Om någon vill ha en biljett, kan vi skicka en till HENOM med posten”. Annars måste man skriva ”honom eller henne” eller skriva bara ”honom” trots att det inte ör maskulinum utan obestämt.
Snart får man börja bevaka den opersonliga pronomen ”man” och ändelsen ”-man”. Det låter konstigt att höra riksdagens ledamöter begära ordet genom att säga ”Fru talman”. Jag är inte mot behållning av genusformerna, men man ska inte låta maskulinum bli ibland även femininum.
Det jag hört är att det heter ”hen” även i tredje person objektsform. Att henom varit uppe för diskussion (var?), men ratats. Jag har dock ingen källa att hänvisa till, mer än mitt dåliga minne. Själv reagerade jag inledningsvis, men nu tycker jag det är jättesmidigt med hen både som subjektform och objektsform.
Ditt minne har alldeles rätt: Språkrådet har gått ut med rekommendationen att det ska heta hen även i objektsform. Hen gav den till mig, jag gav den tillbaka till hen. Se här: http://www.sprakradet.se/12729
Du skriver”Jag ska förklara vad jag menar med bekvämradikal”, men du gör det sedan aldrig (eller så missade jag det bara). Kan du förklara det ordet? Jag har aldrig hört det förut.
Bekvämradikal är till exempel att påstå något till synes kontroversiellt utan att egentligen utsätta sig själv för de risker som normalt är förknippade med radikala påståenden. Som att använda hen utan att på allvar försöka dekonstruera föreställningar om manligt och kvinnligt.
Vi kanske borde ta itu med det opersonliga pronomen MAN. Varför inte KVINN som alternativ?, eller varför inte ett neutralt pronomen, som i andra språk? En tjänst ska inte bara vara ”bemannad”, Den ska också vara ”bekvinnad”. Och dessa riksdagsmän och riksdagskvinnor som är så engagerade i användningen av HEN och som tagit bort ”talesman” och ersatt det med ”talesperson”, varför är de så löjliga när de ska begära ordet att de börjar med ”Fru talman”. Svenska akademien borde ta itu med frågan och göra en total revidering av ett problem som genomsyrar hela språket, inte bara subjektsformen i tredje person singularis. Sedan kommer det att ta en hel generation innan ändringarna blivit vanliga.
Upplever just detta nyskapade ord som fullständigt onödigt – så skapas inte jämställdhet mellan könen.
ASR
Nej, det finns nog ingen enskild insats som kan skapa något sådant. Men någonstans ska vi ju börja.
Jag förstår inte vad det här har med könspolitik att göra egentligen. Jmf med de latinska språken, spanska – italienska – portugisiska, där man vanligen utelämnar det personliga pronomenet därför att man kan böja verbet i tredje person. Man kan alltså läsa en lång text om någon utan att veta om den omtalade är man eller kvinna. Och ingen kan väl få för sig manligheten skulle vara särskilt eftersatt eller att man inte skulle bry sig om kön i Sydeuropa! – Hen kommer att stanna i språket om tillräckligt många tycker att det är användbart, annars försvinner det alldeles av sig själv.
Det där är ju en jättebra fråga. Hur kan hen bli politiskt i svenskan men inte i finskan, till exempel? Frågar man sig det blir det genast tydligt att det särskilt är när hen är ifrågasatt som det har politisk sprängkraft. Det är intressant.
Och sen tror jag som sagt inte att det finns någon enskild insats som kan ge oss ett jämställt samhälle, men att de sneda strukturerna bygger på en massa små sätt som vi delar upp män och kvinnor på, och att det därför är effektivt att förena män och kvinnor i olika sammanhang för att motarbeta strukturerna. Hen är så klart inget frikort till himlen, men det för med sig viktiga konsekvenser.
Varje språk har sina egna problem när det gäller genus, eftersom det maskulina har fått vara det ledande könet i århundraden. T.o.m. i Bibeln fick Eva födas ur Adams revben. Annars hade kvinnan varit mänsklighetens utgångspunkt, eftersom det är kvinnor, inte män som föder barn. I flera mytologier har man låtit alltid en manlig gestalt vara den främste. Svenska språket slipper många problem som andra språk har. Spanskan t ex har inget problem med tredje person i pronomen (som den vi diskuterar i svenskan), men alla namn och adjektiv i pluralis har maskulinum och femininum. Det räcker med en enda man i gruppen för att ordet ska bli i maskulinums form. Alternativet har blivit att ta båda, på samma sätt som man på svenska har sagt ”han eller hon”. Det har skapat enorma problem i den offentliga diskursen.
Vi har guskelov sluppit i svenskan en genusskillnad i JAG, DU, VI, NI, DE. I andra språk kan finnas sådana skillnader. Arabiskan har rekord på verbformer och subjektpronomina och verbböjning (13 i stället för 6). Där har man t ex två verbformer för DU. Det finns ibland t o m dualis kvar (typ NI –två). Införandet av HEN och dylika reformer löser inte problemet, om man vill rensa språket från könsdiskriminerande böjning. Det finns dessutom en ambivalens i denna diskussion. Några vill använda HEN som en ambivalent genusform bara när det inte är klart om det handlar om det ena eller det andra. Andra vill ersätta helt och hållet HAN och HON med HEN, bl a med åberopande av homofilin.
Att koncentrera hela problemet på detta pronomen är ingen lösning på grundproblemet. Jag noterar att ingen reagerar mot mitt påpekande om problemet med MAN som pronomen och inte heller mot något så underligt som ”fru talman”, när man redan har ändrat ”talesman” till ”talesperson”. Med andra ord: man silar mygg och man sväljer kameler. Man bråkar om ett ord och man låter hundratals värre uttryck vara kvar. Den opersonliga pronomen ”man” och ändelsen ”–man” vore, som sagt, än mer angeläget att se över
Vill man lösa problemet på riktigt, då borde man se till att Svenska Akademin gör en grundlig reform av alla böjningar och får igång en förändringsprocess i språkvanor, med början i grundskolan. Det har förekommit många förändringar i svenska språket om man letar fram skrifter från 100 år tillbaka. Det kan ta en generation att få det att bli en allmänt brukad norm, men det skulle få fotfäste på ett effektivare sätt.
Jag kopierar min kommentar från en annan blogg.
inga johanson
Söndag 16 sept 15:37
Jag förstår inte varför man inte kan låna ordet ”hän” från finskan och stava det med ”ä”. Jag tycker det är fegt att stava det ”hen” och sedan ha en tramsig diskussion om vi kan använda det eller inte.
På esperanto har man på senare tid konstruerat ordet ŝli, som är en mix av ŝi = hon – li = han
En sådan mix kunde på engelska bli she, men där funkar det ju inte då man redan har she = hon.
På tyska går det ju heller inte.
Jag förstår inte. Varför tycker du det är fegt att stava det ”hen”?
Jag menar att om man stavar ordet ‘hän’ med ä, så visar man att man lånat ordet från finskan. Tyvärr kan man blanda ihop ‘hen’ med e – som om det vore ett engelskt ord och därmed feminint.
Men vid närmare eftertanke stavas Helsingfors och Helsingborg med e.
Diskussionen börjar spåra ut ordentligt. Jag tror inte att man kan lösa problemet genom att skriva Ä i ställer för E och tro att alla associerar detta till finska. De som anser att språket är semantiskt manligt dominerat struntar i om denna lösning liknar finskan eller ej. Etymologiska aspekter är ganska ovidkommande. Man kan inte lösa språkets mansdominerade grammatik genom att ersätta ”han/hon” med ”hen” eller ”hän” och tro att det ska ”gå hen” med en gång, och inte bara hos ett ”gäng”. Det enda sättet att komma ”därhän” är att börja en konsekvent språkpolitik som inte bara sillar mygg och sväljer kameler. De som är antifeminister kan gå med på en sådan liten sak och avleda uppmärksamheten från riktiga problem i språkvanor. Det är som att låta barnet få något att suga i, så att ”det” (neutrum!: varken han eller hon) slutar skrika. Avledande manövrer hjälper oss bara att titta åt annat håll och låta den grundläggande frågan komma undan. Låt frågan om tredje person pronomen
Tack för vettiga synpunker, som alltid, Linnea. Ja, visst är det märkligt att detta lilla hen-ord rört upp så starka känslor och så många missförstånd. Man tycker att en vanligen förståndig språkvetare som LG Andersson borde inse det du, Linnea, skriver, att det finns (minst) fyra olika situationer där hen skulle kunna användas. De flesta av rösterna i DN-artikeln du länkar till verkar ha hakat upp sig helt på nummer 3 och 4. Själv tycker jag 1 och 2 är viktigast. Det handlar inte bara om ”begriplighet” när man skriver, som tidningstyckarna säger i kör, utan också om smidighet. Alltså att slippa långa tunga omskrivningar som ”vederbörande” eller ”han eller hon”. Men det verkar debattörerna glömma bort totalt.
Kanske för att detta med genus och särskilt queer får folk att gå i taket, inte bara när det gäller språkfrågor. Somliga på det mansgrisiga sätt som du ger exempel på (och som alltid dyker upp i genusrelaterade diskussioner, inklusive i forskningssammanhang, tyvärr, tyvärr), andra på det eleganta men arroganta och, just det, fåniga, sätt som Horace Engdahl tar till.
Om vi inte kan använda hen i situationerna 1 och 2 – ska vi då ta bort alla könsneutrala ord som redan finns i svenskan? Barn (i stället för flickor och pojkar, eller flicka eller pojke), föräldrar (i stället för mammor och pappor), förälder (i stället för moder eller fader), osv. För att inte tala om att svenskan rört sig bort från genusmarkeringar i allmänhet på andra viktiga områden. Vem säger lärarinna nu för tiden? Eller skådespelerska? Författarinna? Poetissa? Män kan vara sjuksköterskor. Osv.osv.
Inga könsneutrala ORD tar könstillhörigheten ifrån MÄNNISKOR (om de inte vill, förstås). Däremot bleker de bort lite av de skarpa gränsdragningar som vår kultur (inte naturen) har skapat. Genusforskare och feminister i andra länder har diskuterat mycket om hur de små detaljerna i språket vänjer oss vid könsdiskriminering. Som inte försvinner om vi ändrar på språket, men reproduktionen av fördomar blir lite mindre automatisk.
Han, hon och hen är tre små trevliga användbara snygga ord som passar lika bra in i svenska språket som pojke, flicka och barn. Tycker jag.
Väl talat. Jag blev också lite förbryllad av L-G Anderssons insats i DN-artikeln. Han brukar ju inte stå för motstånd mot nymodigheter. Min misstanke är, som jag antyder i inlägget, att DN helt enkelt ställde frågan ”Vilka problem kan du se med hen?” och att det är ett lite aningslöst svar som står som hans uttalanden.
Det är en bra poäng du för fram, att könsneutrala ord som barn, förälder och hen gärna kan stå vid sidan av könsbestämmande motsvarigheter som flicka/pojke, pappa/mamma och hon/han. Och att det inte vänder upp och ner på just någonting om vi använder ett könsneutralt ord, men att detaljer trots allt bygger upp helheten.
För mig var det en nyhet att Språkrådet rekommenderar hen som objektform. Men OK, gärna för mig.
Om jag vore rojalist skulle jag däremot förespråka objektsformen henom. Det skulle nämligen lösa det delikata problemet vad vi ska sjunga för text till kungssången den dag Victoria blir drottning. Såhär blir det:
… Var henom trogen och hens ätt,
gör kronan på hens hjässa lätt
och all din tro till henom sätt,
du folk av frejdad stam.
Ja, se där. Monarkin funkar ju inte om vi inte inför hen och henom. Dags för en till motion då, där vi yrkar för att minst en av följande åtgärder behöver vidtas: hen och henom tvångsinförs i svenska språket, monarkin avskaffas. ”Ett hen- och henomlöst samhälle är inte förenligt med monarki” kan vara vårt slagord.
Hehe!
Ska man vara riktigt seriös :) då ska man säga att vi inte kan acceptera en hen-synlös monarki
Ping: …så hen gick och hämtade en annan elefant - Esska