– Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator!
Uttalandet kommer från Jonas Gardell, från en intervju i tidningen Faktum. Det handlar om Jonas Gardells aktuella berättelsesvit Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om manlig homosexualitet och aids under 1980-talet. Det är en både vacker och högst angelägen historia som förklarar mycket om vår samtid. En av många aspekter som den skildrar är hur fruktansvärt ödesdigert det kan vara med strukturer som tystar tusentals individer för att de anses tillhöra en grupp: bögar, i detta fall. Man kan tro att ödet för de bögar som insjuknade i aids var dubbelt svårt. De tillhörde (eller skrevs åtminstone in i) en grupp som samhället antingen hatade och föraktade eller fullständigt ignorerade. Samtidigt bar de på en skrämmande, plågsam och dödlig sjukdom. Men det här var inte två svåra omständigheter som las till varandra: genom skuldbeläggande och utstötning förstärkte de varandra i en mycket grym spiral. Samtidigt som mängder av homosexuella män dog började det talas om bögpest och om att ”saken gärna kunde ha sin gång” bland bögarna. Socialstyrelsen är den myndighet som arbetar med att ta fram och sprida kunskap om hälsa och vård i Sverige. Samma myndighet hade fram till så sent som 1979 klassificerat homosexualitet som en sjukdom.
Så historien är fantastiskt viktig och komplex, och eftersom Jonas Gardell verkar förstå detta är det märkligt att han i sina uttalanden i intervjun för det första förringar kampen som bland annat flator och queerpersoner har fört, och för det andra gör motstånd mot queerforskningen som teoretisk disciplin.
1. Att det inte har funnits någon lika högljudd och våldsam revolution för andra hbtq-personer än bögar betyder ju inte att de har haft det enklare – tvärt om på vissa sätt. Att de inte har vunnit samma erkännande i samhället syns exempelvis i ordens laddning: bög har blivit i det närmaste neutralt, medan flata ses som vulgärt. (En illustration i all hast: en sökning i Mediearkivet ger 15 000 träffar på ”bög”, och 4 000 på ”flata” – och då har jag inte ens räknat bort användningen ”flata tallrikar” etc.)
2. De forskare som ägnar sig åt queer eller manlig och kvinnlig homosexualitet gör väl inte det för att roa sig med att sätta etiketter på personer. Snarare försöker de bland annat förstå och förändra strukturer som gör att vissa får yttra sig medan andra tystas, och som får högst påtagliga konsekvenser exempelvis en sådan gång som det sprids en dödlig epidemi i den tystade gruppen. Det är en just en sådan gång vi behöver forskare som är specialiserade på diskursanalys. Queerforskarna är inga satans akademiker eller teoretiska översittare. De är för fan på ditt lag, Jonas.
Nåväl. Jag räknar med att det där var ett ganska ogenomtänkt uttalande. Nu går jag vidare till att älska Jonas Gardells berättelser igen. Missa inte dramatiseringen av Torka aldrig tårar utan handskar, som finns på svtplay.se till den 21 november 2012.
Linneas språkblogg 
Ping: Exkluderande och osolidariskt av Gardell | Intersektionell solidaritet
Hej Linnea! Jag har några funderingar kring ditt inlägg. 1) Men är det inte intressant att queerforskare kanske ÄR en kategorisering i sig? Kanske finns det en koppling mellan deras privat- och yrkesliv som är värd att uppmärksamma. 2) Är flata och och bög de ända benämningarna, varför inte också använda lesbisk i din sökning?
3) Min personlig uppfattning är att den kvinnliga homosexualiteten är mer accepterad än den manliga. Det skulle förklara att den inte är lika debatterad, och då också antalet sökträffar.
Hej Nicke! Vilka intressanta funderingar.
1) Jo, det är ju nästan alltid intressant med kategorier. Och egentligen var det kanske lite klumpigt uttryckt, för jag vet inte riktigt vilka jag tänkte på när jag började tala om queerforskare. De jag menar behövs är politiskt och ideologiskt medvetna diskursanalytiker, som intresserar sig för strukturer som begränsar vissa individer. Det kan till exempel vara med avseende på kön eller sexualitet, och då blir det kanske någon slags queerforskning, men det kan också ha att göra med klass, utbildning, geografiskt ursprung och mycket annat. Det sista du skrev på denna punkt förstod jag dock inte. Vad är det för koppling mellan privat- och yrkesliv du tänker på?
2) Nej, det är förstås inte de enda. Men jag tycker att vi bör skilja mellan substantiv och adjektiv. Bög och flata är substantiv. Lebb är också ett substantiv, men det verkar användas i extremt liten utsträckning (åtminstone i Mediearkivet). Lesbisk är däremot ett adjektiv. På vissa sätt är det kanske bra, eftersom det beskriver personen i stället för att etikettera den (precis som många argumenterar för att säga ”svart (person)” i stället för ”neger”). Men det blir svårare för individerna att organisera sig som grupp utan etiketten. Svår fråga det här. Men jag tycker nog att det vore lämpligt om det fanns liknande beteckningar för den manliga och den kvinnliga gruppen (eller för den delen samma, som det blivit med engelskans ”gay”).
3) På vissa sätt är det nog så att kvinnlig homosexualitet är mer accepterat än manlig. Det ses inte som lika provocerande äckligt, så hatet och föraktet drabbar bögarna mer än flatorna, men jag skulle ändå säga att orsaken till att det är så är en i grunden misogyn struktur. Så väl kvinnlig som manlig homosexualitet bedöms utifrån en heteromanlig blick. Därför blir flatstereotypen (se där en sammansättning som inte går att göra med ”lesbisk”) en person som är sur, grovlemmad och aggressiv. Provokationen utgörs av att kvinnan inte är sexuellt intresserad av mannen. Bögstereotypen tilldelas i stället stereotypt heterokvinnliga attribut, som en ljus röst, gladlynthet (jämför ”gay”) och intresse för mode och skönhet. Detta tolkas ju inte som något trist och asocialt, som kvinnlig homosexualitet, utan som något nästan obeskrivligt äckligt. Riktigt vad man ska säga om det vet jag inte. Kanske består provokationen i att bögstereotypen använder samma nycklar till attraktion som den heterosexuella kvinnan, och att heteromannen riskerar att attraheras av det om han inte tar tydligt avstånd. Fast det känns som att jag missar något. Vad tror du?
Det Gardell stör sig på är kanske att queerteoretiker och liknande kommer nu, när slaget redan är vunnet. Det är liksom inte särskilt imponerande, och de är tämligen onödiga, överflödiga. Gardell och andra som kämpade på 60-80-talet är de riktiga frihetskämparna. Visst fanns det akademiker i rörelsen redan då, men de höll inte på med flum. För hade de gjort det hade de inte vunnit. Nu när kampen är över går det naturligtvis bra att tramsa hur mycket som helst, det gör varken till eller från.
Önskar queerteoretiker genomföra lite riktig frihetskamp kan de ju börja kämpa för någon grupp som fortfarande har det lika jävligt som bögar hade det för 50 år sedan, får jag föreslå pedofiler?
Vilken forskning är det du menar som är onödig, överflödig, flummig eller tramsig? Det bästa är om du kan ge några exempel så vi vet att vi pratar om samma sak.
Dessvärre finns det fortfarande stora samhällsstrukturer som missgynnar hbtq-personer. Exempelvis är hiv och aids ett stort problem bland män som har sex med män. En som kanske skulle kunna kallas queerforskare är Rodney Jones, som studerat sexuellt risktagande bland homosexuella män, exempelvis för att kunna säga vilken typ av insatser från myndigheter och annat som skulle kunna minska utsattheten för denna grupp. Flummigt? Ja, åtminstone i så måtto att han inte tar dem till labb och undersöker deras dna eller signalsubstanser deras hjärnor. I stället studerar han hur de faktiskt agerar, exempelvis i en situation där en socialarbetare ger dem en broschyr om aids. Jag skulle säga att hans forskning är högst nödvändig, även om homosexuella män i dag inte dör av aids i samma utsträckning som på 1980-talet. (Rodney Jones hemsida: http://personal.cityu.edu.hk/~enrodney/)
Men förslaget att ägna sig åt pedofilers utsatthet är ju också bra. De studieobjekten behöver knappast utesluta varandra. Hur bemöts exempelvis människor som uttrycker oro för att de kan begå övergrepp mot barn? En tänkbar forskningsfråga.
Hej igen Linnea och V!
Svar till Linnea:
Jag funderar på att Gardell blandar ihop sin egen identitetsutveckling med den framväxande forskningsdisciplinen
”Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer”. Det var nog det jag menade med att queerforskare kanske lever med en koppling mellan sitt privatliv och sin akademiska karriär. Gör du samma koppling mellan person och teori när du skriver ”queerforskarna är inga satans akademiker eller teoretiska översittare. De är för fan på ditt lag, Jonas”. För mig låter det som att queer kanske fungerar bäst inom psykologin. Diskursanalytiker talar mer om vad man gör än vem man är. Men här blir jag lite osäker för mina kunskaper om ”queerforskning” är begränsade.
Trevligt att ta del av en språkvetares tankar. Själv gjorde jag inte skillnad mellan substantiven och adjektiven i benämningarna. Det ska jag ta med mig! Gay verkar ju fungera bra varför inte impotera detta ord?
Om stereotyper: intressant del med att homosexuella som spelar på samma strängar som kvinnor för att attrahera män. Det finns nog en del till i det hela. Och det är de homosexuella männens närmande, eller snarare hur det tror detta kan gå till. När man inte är säker på sin egen sexualitet känns det obekvämt om någon visar intresse för den. Tack, men nej tack kommer inte så naturligt.
Tack för ditt svar!
Svar till V:
Jag är inte så säker på att slaget ÄR vunnet. För all del kan vi se en akademisk värld där forskningsperspektiven kring normer, genus och queer mm finns starkt representerade. Också studenter tar del av tankestoffet då en modern utbildning handlar om att ifrågasätta och ”problematisera” alla normer i samhället. Men gå ut till en vanlig högstadieskola någonstans i Sverige så kommer du få höra en helt annan diskurs. Den där bög är ett skällsord och många homosexuella kan vittna om kränkningar. Min upplevelse är att många unga män, mitt i sin identitetsutveckling, distanserar sig från homosexualitet. Troligen på grund av de normer och värderingar som Linnea sätter ord på i sitt svar: ”Kanske består provokationen i att bögstereotypen använder samma nycklar till attraktion som den heterosexuella kvinnan” och ”detta tolkas ju inte som något trist och asocialt, som kvinnlig homosexualitet, utan som något nästan obeskrivligt äckligt”.
Vad menade du med det där om pedofilerna? likställer du bögar med pedofiler, eller skojar du?
Jag tror att vi har ungefär samma hållning. Dessvärre får jag nog erkänna att jag gick lite för djupt in i detta träsk innan jag hade funderat igenom vad man egentligen menar med queerforskning. Jag har väl tänkt mig att det skulle vara diskursanalys med särskilt intresse för könsidentitet och sexualitet, men egentligen vet jag inte vad folk brukar mena. Min vetenskapliga hållning är att man alltid bör titta på vad folk gör, snarare än vad de är. Och det är ju fullt förståeligt om Jonas Gardell blir provocerad av tanken på forskning som utgår från ”vad” han skulle vara. Dock vet jag inte riktigt om det finns någon sådan i verkligheten.
Gay är ett trevligt ord i engelskan. Det kanske skulle kunna ta sig in i svenskan, men just nu verkar det mest fungera i vissa positioner. Man kan ju säga ”hon är gay” (eller för den delen lite fördomsfullt att ”den där jackan är gay”). Däremot kan man ju inte säga ”det finns fem gayer på min arbetsplats” eller något liknande. Men vem vet, det kanske förändras!
Ja, kanske är det heteromannens rädsla för att känna sexuell attraktion mot en man som är grunden för att kunna hotas av uttryck för manlig sexualitet. Men det går ju runt i en cirkel, för om man frågar sig varför heteromannen är rädd för detta går det inte att säga mer än att manlig homosexualitet inte är socialt accepterat. Det måste finnas någon som funderat mer på detta.
För övrigt är det värt att notera att det inte verkar finnas samma strukturer hos heterokvinnor, att de skulle hotas av uttryck för kvinnlig homosexualitet. Åtminstone har inte jag stött på det.
En liten tanke om forskningsfält. Diskursanalys och queerteori utesluter inte varandra utan ofta verkar den sk queerforskningen arbeta inom det diskursanalytiska fältet. Hursomhelst verkar det vara väldigt få som skulle fokusera på att vara bög/flata, utan hur det görs. Allt det där om performativitet som i det här sammanhanget mycket verkar komma från Butler, och som jag tror är alldeles sant (fast det ligger ju i tiden, också).
Vad gäller flatornas bristande synlighet gentemot bögarna kan jag inte heller låta bli att dra den historiska kopplingen mellan kvinnor och män. Den stora aktören inom historien är mannen, medan kvinnan rent generellt är ointressant och osynlig. Kanske är det samma typ av osynliggörande som nu sker av flatorna i bögarnas skugga. Oavsett orsak (manliga homosexualiteten mer hotande, som inte alls känns orimligt) känns det som att flatorna i sin osynlighet kanske inte alltid har det helt lätt.
Ja, performativitet är ofta ett spännande perspektiv när det handlar om olika typer av grupper. Det här med att flator tycks vara sämre representerade än bögar kan kanske bero på att det inte finns lika tydliga koncept för hur man gör identiteten flata.
Visst, i mycket historieskrivning framstår kvinnor som osynliga, kanske för att vi helst lyssnar på männens historier. Historier som handlar om kvinnor har i bästa fall setts som relevanta i egenskap av att vara kvinnohistorier. Men det finns alltid en risk att köra in i väggen om vi ställer män mot kvinnor, flator mot bögar, en grupps olycka mot en annans. Hur svårt flatorna än har haft det är så klart Jonas Gardells historia relevant. Men visst vore det välkomnat med ett epos över en flatas öde också.