små bokstäver betyder att man viskar

DET HÄR INLÄGGET SKA HANDLA OM TEXTERS STILVÄRDE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VISSA TYCKER TILL EXEMPEL ATT STORA BOKSTÄVER KAN UPPFATTAS SOM GAPIGT!!!!!!!!!!!!! ANDRA MENAR ATT UTROPSTECKEN KAN KÄNNAS LITE VÄL INTENSIVT!!!!!!!!!!! SÄRSKILT NÄR MAN SKRIVER MÅNGA EFTER VARANDRA!!!!!!!!!!!!!! OCH NÄR VARJE MENING AVSLUTAS MED UTROPSTECKEN BLIR DET DÅLIGT FLYT MELLAN MENINGARNA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ELLER HUR????!?!!!!!?!??!?!?!11


När man pratar kan man säga saker med mer än orden man uttalar. Man kan prata högre för att visa att man är upprörd, prata långsamt och signalera att man är lugn, prata överdrivet tydligt för att visa att man är sarkastisk, himla med ögonen när man tycker att något är dumt, rynka på pannan när något är krångligt, grimasera när man är skeptisk. Det här kallas extralingvistiska signaler; det är alltså meddelanden som man ger annat än på språklig väg.

Skrift anklagas ofta för att ha ett litet förråd av extralingvistiska signaler. Det är kanske inte så konstigt. Låt mig ta en liten avkrok för att förklara min teori.

Ironi brukar inte fungera så bra mellan personer som inte känner varandra väl. Alldeles för många gånger har jag testat den ironiska figuren tvärtom-språket på nya bekantskaper, och alldeles för många gånger har de tagit mig på orden så att jag lite besvärat behövt förklara att jag asså ba skojade. De flesta har säkert varit med om sådana situationer. Man känner sig obeskrivligt dum. Det är svårt att ringa in vad de där pinsamma situationerna beror på. En anledning kan vara att alla människor har lite individuella sätt att signalera ironi. De har sin egen historia, sitt eget språk, sitt eget minspel, och det tar ett tag innan man har lärt sig en annan människas diton. På det sättet går det nog också att förklara att människor som känner varandra väl kan prata så fort att konversationen är totalt obegriplig för en utomstående.

I traditionell skrift har vi egentligen samma förutsättningar. Oftast vet vi inte vem eller vilka som ska läsa texten; det är mycket möjligt att läsarna är personer vi inte känner. Vi måste vara försiktiga med underförstådd information. Och de extralingvistiska signaler vi har att tillgå är, som sagt, rätt begränsade. För det gäller ju att använda konventionella signaler, som betyder samma sak för skribenten som för läsarna.

DET FINNS EMELLERTID HOPP FÖR SKRIFTSPRÅKET!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag ska utmärka en samhällsgrupp som är särskilt bra på språk, säger jag personer mellan 12 och 19 år. Utan att underbygga min argumentation vidare tänker jag hävda att de är bäst på att använda och utveckla språket. Så har det alltid varit. Sedan ungefär tio år tillbaka har den här gruppen ett nytt forum för sitt språk. Det är ett skriftspråkligt forum: chatten. Ungdomar skriver i dag i ett sammanhang som aldrig funnits förut. De skriver för att umgås; de umgås i själva skriften. De där piff och puff-samtalen mellan femtonåriga tjejer, som vuxna i alla tider förfärats över, kan nu också äga rum i skriften. Det här är lovande för vårt förråd av extralingvistiska signaler.

Unga personer har nog färre stilistiska betänkligheter när de använder språk, åtminstone verkar det så om man tittar på deras skriftumgänge. Det är bra att klara av att använda smajlisar och asteriskkänslor. Det är bra att ha förmågan att låta AAAAAAAAARRRRRGGGGG!!!!!! i skrift. Det är bra att kunna använda intern skriftjargong som definierar gruppen. Tyvärr uppfattar många det här som fult språk. Jag själv är en av dem. Jag tycker att smajlisar är infantila, att asteriskinringade känslor är övertydliga och att stora bokstäver är outhärdligt gapiga. Samtidigt är jag väldigt insiktsfull: människor har alltid tyckt illa om nya uttrycksformer. Stilvärden ruckar på sig. Om femtio år kommer jag säkert att skriva smajlisar när jag mejlar med mina kompisar. Eller också hittar vi ett annat sätt att berika skriften med extralingvistiska signaler. Skriftumgänget kommer att utveckla skriftens potential, det är jag övertygad om. Låt oss se vad det gör med det mer formella skriftspråket.

*Lutar mig tillbaka*

5 kommentarer

Filed under Språk

5 responses to “små bokstäver betyder att man viskar

  1. Malin Bergendal

    Ja, vi umgås i skrift i realtid, och det är nytt. Men när jag var ung *knarrar med gungstolen och klirrar med stickorna* skrev vi pappersbrev till vänner på annan ort, och signalerade känslor och attityder med färgbyten, snirklar, uppochnervända ord, små infogade teckningar och tusen andra sätt. Inklusive för många utropstecken och versaler, som jag dock tycker är lindrigare i handskrift. Så jag skulle säga att det nya med de extralingvistiska signalerna på webben är att de prövar sig fram i en elektronisk skriftvärld. Jag hoppas att framtida typsnitt kommer att innefatta smajlisar, eller ännu hellre möjligheten att göra sina egna personliga.

    • Linnea

      Det var intressant att höra. Någon borde ägna sig åt att samla in skriftkommunikation mellan tonåringar sedan kanske hundra år tillbaka och jämföra hur de skriver. Själv skrev jag mitt sista personliga brev när jag var sexton (2002), om jag minns rätt, men jag har inte sådär umgåtts i analog skrift sedan jag var kanske åtta. Så jag vet ju egentligen ingenting.

  2. Malin Bergendal

    Tilläggas kan förstås att vi på 1970–1980-talet skrev brev mycket mer sällan än ungdomar i dag chattar, mejlar och sms:ar, så det är ändå ett annat sätt att umgås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s