En apa kan hitta en särskrivning

Språkriktighetsfrågor är nästan alltid kluriga. Är det bäst att skriva mejl eller e-post? Får man börja en mening med men? Ska man undvika dubbla supinum som kunnat gått? Även om man kan ge rekommendationer på alla dessa frågor, så måste man ändå säga att det beror på. Det beror på situationen, vem som skriver, vem som läser. Egentligen finns det bara en språkriktighetsfråga som det inte råder någon som helst tvetydighet eller diskussion kring: ska det vara ett ord eller två? Ett! Sammansättningar ska alltid vara ett ord! SLUTA SÄRSKRIV!!!

Lugna ner dig nu. Det är sant: det stavas påfyllning och inte på fyllning. Men lugna ner dig.

Regeln för hopskrivning och särskrivning i svenska är ganska enkel att lära sig. Det hörs en skillnad på uttalet av till exempel skumtomte och skum tomte (för att ta ett stereotypiskt exempel). Svenskan är praktisk på det sättet: det finns aldrig någon anledning att fundera över vad som gäller (så länge leden består av enstaka ord, det kan vara klurigt att benämna sådana kort som man ger någon på alla hjärtans dag; min rekommendation här är alla hjärtans dag-kort).

Men världen kryllar av kompletta retarder. Med kompletta retarder menar jag inte ägare av mexikanska restauranger i Göteborg.

När jag gick i gymnasiet upptäckte jag att jag hade en läggning för det här med språk. Fantastiskt! Det finns mycket att tjäna på att kunna uttrycka sig fint. Man känner sig tuff. Lite bättre än alla andra faktiskt. Lite smartare. Jag och min bästis startade Projekt språksanering, det gick ut på att man fick sopa på den andra om hon sa asså, liksom eller ba. Och vi älskade skrivihop.nu. Någon köpte till och med små klisterlappar som man kunde använda som bindestreck i särskrivningar på offentliga platser. ”Varning! Sär skrivning!” stod det på dem. Nu för tiden vägrar jag köpa israelisk frukt. Då för tiden vägrade jag köpa varor med särskrivningar i logotypen. Jag själv var alltså ett exempel på en sådan komplett retard som världen kryllar av. När jag var sexton år. Jag skäms gruvligt.

Särskrivningshatare är viktigpettriga wannabe-elitister: viktigpettriga eftersom de överhuvudtaget orkar bry sig; elitister för att de hatar särskrivande restaurangägare mer än de hatar pedofiler; wannabeer för att det ju inte alls är någon exklusiv elitskara som har lyckats knäcka hopskrivningskoden.

Men man ska inte vara bitter. Grattis Erik, Gustav och Emil för att ni klarar av denna aspekt av vårt komplexa språk. Och till Ali, ägare till den där restaurangen där bilden togs: du kan väl bjuda grabbarna på påfyllning nästa gång? De har nog inte fått så mycket kärlek sina liv.

Lämna en kommentar

Filed under Språk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s