Etikettarkiv: Talspråk

03 mars 2012 · 12:14

Kallpratets finesser

– Hej, säger en bekant som jag stöter på vid tacohyllan i matbutiken.

Om någon som man bara är bekant med hälsar på en, är det lämpligt att svara med samma hälsningsfras, fast två gånger.

– Hej, hej, säger jag följdriktigt.

Så här långt går konversationen som en klocka. Nu vore det lämpligt om vi bytte några fler ord med varandra. Men hur ska vi börja? Inte kan vi kasta oss rakt in i en diskussion om huruvida Håkan Juholt bör få en till chans i politiken.

– Hur är det med dig? frågar vännen.

Min vän är rätt bra på sådant här. Frågan hon ställer är skicklig av tre skäl. För det första får vi ett samtalsämne som är lämpligare än Håkan Juholt. För det andra kan jag välja att svara på frågan med information om exempelvis vad jag gjort under dagen (något i stil med ”Det är bra, för jag har just varit på picknick”) och på så sätt bädda för en lite längre konversation om jag känner för det. För det tredje kan min vän använda frågan för att signalera omsorg och önskningar om mitt välmående utan att riva upp ett allt för känslomässigt samtalsämne – vi vet nämligen båda ungefär vilka svarsalternativ som finns tillgängliga.

– Jo tack, säger jag. Det är bara fint.

Det är inte nödvändigt att lägga någon större vikt vid svaret, för det är frågan som är poängen. Denna samtalsmekanism kan kanske verka ytlig. Varför ska en person fråga hur den andra mår, när båda vet att det bara är tillåtet att säga sanningen ifall den är positiv? Ja, om man tolkar frågan som vi brukar tolka frågor, så är detta ett synnerligen ytligt exemplar. Men när min vän frågar hur jag mår handlar det inte om att be om information – hon ger information. Hon säger ”Jag hoppas att du mår bra”.

– Vad bra.

– Hur är det själv?

– Det är bra.

– Jaha. Fint.

Vi valde alltså båda bort möjligheten att låta frågan om måendet leda in på några längre utgjutelser. Ändå är vi inte riktigt redo att avsluta samtalet riktigt än.

– Det är värst vad det regnar, påpekar vännen.

Det är inte ovanligt att tal om vädret beskylls för att vara något typiskt svenskt. Huruvida påståendet stämmer vet jag inte, men om det stämmer är det snarast smickrande för svenskens samtalsskicklighet. Det är visserligen inte ett särskilt intellektuellt krävande samtalsämne, det väcker visserligen sällan några komplicerade och mångbottnade känslor, och det är visserligen inte något man kan sitta och prata om ända tills det ljusnar, men nu står vi faktiskt vid tacohyllan i matbutiken och försöker underhålla en trevlig bekantskapsrelation.

– Ja verkligen. Hugaligen.

Vi börjar vara färdiga med vårt relationsunderhållande för den här gången. Jag tar på mig uppdraget att avrunda samtalet.

– Nehej, säger jag. Det var trevligt att träffas, men nu måste jag rusa vidare.

Jag säger inte att jag vill avsluta samtalet för att det har blivit tråkigt, vilket det i sanningens namn faktiskt har varit hela tiden, på gott och ont. I stället säger jag att jag funnit samtalet behagligt och antyder att jag gärna skulle ha fortsatt samtalet om det inte vore för alla ärenden jag har i matbutiken. Men det passar bra att avrunda, för det vore opraktiskt för oss båda att fortsätta samtalet särskilt mycket längre.

– Ja, det var trevligt, intygar min vän. Vi får höras någon gång.

– Absolut. Hej med dig.

– Hejdå!

Ja, till sitt innehåll var detta sannerligen inte något vidare intressant samtal. Alla samtal behöver dock inte vara intressanta, och det är på detta maner vi bygger upp många av våra relationer. Och bara för att det vi säger inte är särskilt uppriktigt behöver det ju inte vara meningslöst.

9 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

13 juni 2010 · 19:42

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (final)

Sedan september förra året har den här bloggen haft några temainlägg som handlar om att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan. Jag samlade in tio yttranden där vanliga svenskar i svenskspråkig kommunikation plötsligt häver ur sig ett engelskspråkigt yttrande. Ett inlägg neråt kan du se de tio belägg som jag samlat ihop.

Det heter kodväxling
Till att börja med vill jag slå fast vad det här fenomenet är för något: det kallas kodväxling. Det handlar alltså om att växla kod; oftast gäller det hela språk, men det kan också gälla byten mellan olika dialekter och gruppspråk. Detta begrepp kan också användas för att beskriva kodväxlingen hos personer som ledigt kan använda två olika språk för mer fullständig kommunikation. Hemma i Husby kan jag till exempel ofta höra folk prata på svenska, för att sedan växla till arabiska, och sedan kanske tillbaka till svenska. Men mina belägg handlar alltså om svenskar som bara för korta fraser växlar till engelska.

En knapp forskningsöversikt
Så till den viktiga frågan: Varför använder folk sig av kodväxling? Vi blir inte de första att ställa oss den frågan. Forskningen har åtminstone sedan 1950-talet försökt beskriva fenomenet. Tidigt ute var den polsk-amerikanska lingvisten Uriel Weinreich, som ställde sig kritisk till kodväxling, och menade att omotiverad kodväxling tillhörde ett fult språk [1]. På 1970-talet och 1980-talet började forskarna ha en mer tolerant syn på kodväxling, och i stället för att bedöma huruvida det var fint eller fult, började de fundera på hur och varför folk kodväxlar. Den största delen av kodväxlingsforskningen handlar om växlingen mellan kommunikativt bärande språk (till skillnad från bloggens slemmiga monster-serie där engelskan bara får någon kort fras på sig). Ett bra exempel är Jakob Cromdals forskning om kodväxlingen på en engelskspråkig skola i Sverige [2]. Många av eleverna på den skolan har engelskspråkiga föräldrar, eller har rentav bott i ett engelsktalande land tidigare. Man kan därför påstå att de har engelska som förstaspråk eller andraspråk, till skillnad från de svenskar som bara får sin engelskkunskap från skolan och populärkultur, och därmed har engelska som främmandespråk.

Så varför kodväxlar folk? Efter mina Google-efterforskningar kan jag kartlägga tre olika forskningsbaserade teorier som förslag till svar på den frågan. Alla tre handlar kanske främst om kodväxling mellan kommunikativt bärande språk.

  1. Folk kodväxlar när det inte finns något omarkerat sätt att uttrycka sig på i den aktuella koden. Det menar Carol Myers-Scotton, som tagit fram det som kallas ”the markedness model of code-switching” [3].
  2. Folk kodväxlar för att antingen öka eller minska avståndet mellan sig själva och den de talar med. Det hävdar Howard Giles, som ligger bakom ”the communication accommodation theory” [4].
  3. Folk kodväxlar för att skapa en kontrast, till exempel i syfte att få mer uppmärksamhet. Det anser Jakob Cromdal, som studerat tvåspråkiga skolbarns kodväxling mellan svenska och engelska [5].

Kan då dessa tre påståenden förklara kodväxlingen i de tio belägg jag samlat in? Ja, åtminstone delvis. Jag ska försöka mig på en analys där jag kombinerar dessa påståenden med några hemmasnickrade idéer.

Kodväxlingen förmildrar yttrandet
Precis som en av bloggens läsare en gång påpekade, så kan engelska fraser användas för att tona ner ett budskap. Det här kan förklara åtminstone två av beläggen: det första (”it doesn’t count, you’re gay”) och det nionde (”nice ass”). Båda dessa yttranden kan uppfattas som ansiktshotande, eftersom de sätter mottagarens prestige på spel, och man kan därför tänka sig att talarna har försökt dämpa ansiktshotet genom att byta språk när de uttalas. Det är tänkbart att detta också kan förklara de två kodväxlingar som utgör repliker på ansiktshotande yttranden. Det gäller belägg 8 (där kodväxlaren fått höra att han luktar äckligt) och 10 (där kodväxlaren fått kritik för sin bristande läsvänlighet). Kanske valde dessa kodväxlare att yttra sig på engelska för att på något sätt dämpa sitt eget ansiktshot, eller för att ta avstånd från de känslor som eventuellt kunde förknippas med ansiktshotet.

Det här med att kodväxlingen förmildrar ett yttrande, kan kanske kopplas till Carol Myers-Scottons idé om att man kodväxlar om yttrandet är markerat, alltså sticker ut på ett eller annat sätt. Men som jag förstår Carol Myers-Scotton så bryr hon sig mest om hur markerad formen för yttrandet är, och därför kanske hennes idé inte passar helt och hållet här. Ett ansiktshot är ju markerat till sin funktion, snarare än till sin form, och därför borde det kanske inte spela någon roll vilket språk man yttrar ansiktshotet på. Någon som kan denna ”markedness model” bättre får gärna fylla på med kunskap här.

Kodväxlingen påverkar avståndet mellan de talande
Man kan kanske också tänka sig att folk kodväxlar för att ta avstånd från den de talar med. Så verkar det till exempel ligga till i belägg 1. Den första mannen kanske försöker fjärma sig från den andra mannen genom att yttra sin avsnoppning på engelska: ”It doesn’t count, you’re gay” – och nu får du inte vara med i samtalet längre. På samma sätt försöker kanske kodväxlaren i belägg 6 understryka sitt avståndstagande genom att kodväxla i sin argumentation: ”Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage.” Även de nyss ansiktshotade kodväxlarna i belägg 8 och 10 har förstås anledning att ta avstånd från sina samtalspartnar.

Den här idén påminner ju om Howard Giles ”communication accomodation theory”, alltså teorin att man kodväxlar för att öka eller minska avståndet mellan sig själv och den man talar med. Det är dock viktigt att påpeka att teorin inte är framtagen för att beskriva slemmiga monster-typen av kodväxling. Som jag förstått det efter min femdagarsbekantskap med teorin är Howard Giles i stället mest intresserad av kodväxling mellan olika uttal, dialekter och gruppspråk. Han menar till exempel att en talare kan härma lyssnarens dialekt för att skapa samhörighet dem emellan. Men kanske kan lösryckta engelska yttranden ses som en del av ett gruppspråk i svenskan, och då borde Howard Giles teori kunna passa.

Kodväxlingen ger uppmärksamhet
Det är vanligt att språkbrukare använder kontraster för att få uppmärksamhet, och ett plötsligt byte från ett språk till ett annat skapar onekligen en kontrast. Det här kan till exempel förklara belägg 2, där en radiopratare försöker övertyga sina passiva lyssnare om att ringa p1: ”Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring p1.” Kodväxlingen kan antagligen fungera som en rätt vass machete för att hugga sig igenom mediebruset. Liknande förutsättningar gäller för språksituationen där belägg 4 huserar. Där försöker ett företag skaffa nya kunder genom två reklamaffischer, där en av dem är på engelska: ”Bad sound kills good music”. Den plötsliga kodväxlingen utgör en kontrast i reklamdjungeln (åtminstone i det sammanhang där affischerna fanns). Möjligen kan också belägg 5 förklaras av den här idén: ”Resfeber as always, imorgonbitti bär det av.” Det belägget kommer från en Facebookstatus, och skribenten var antagligen väl medveten om att hon skulle slåss om uppmärksamheten på sina vänners nyhetsflöden.

Den här tanken kan kopplas till Jakob Cromdals tes, och det är inte ens kontroversiellt. Jakob Cromdal märkte i sin studie att eleverna ofta bytte språk när de upplevde att folk inte lyssnade på dem. I ett av hans exempel är det en elev som försöker stoppa en annan elev från att komma in i en koja. Först säger eleven ”you don’t get up here” och ”get down” och ”no”. När den andra eleven ändå inte gör som hon vill, skriker hon ”men hallå, gå ner då!”.

Kodväxlingen hämtar näring från engelskspråkig kultur
Jag har ofta en känsla av att den som kodväxlar citerar någon engelskspråkig källa. Detta kan dock bara förklara ett av beläggen, nämligen det sjätte. Precis som en av bloggens läsare så kunnigt påpekade, är ”We will have no mo marriage” ett citat ur Shakespeares Hamlet. Några av de övriga beläggen kan vara citat, men jag har i så fall misslyckats med att hitta deras ursprungskällor. Däremot har jag en vag känsla av att vissa av beläggen är någon sorts imitation av ett citat. Till exempel verkar det så i belägg 8, där Rocky säger ”Do I make you hungry, baby?” Frasen får ungefär 50 träffar på Google, och verkar alltså vara något slags uttryck även om det inte är etablerat. Dock hittar jag bara frasen i personliga texter på till exempel Flickr-sidor och bloggar. Därför framstår det inte som troligt att Rocky verkligen citerar någon.

Flera av beläggen innehåller etablerade engelska uttryckssätt. Det gäller exempelvis belägg 3: ”People keep saying that”. Om man söker i Brittish National Corpus på ”keep saying that” får man 22 träffar, varav 16 där ”that” är ensamstående objekt (och inte en subjunktion som ”people keep saying that Karsten looks like grandpa”). Det finns visserligen ingen träff på just people keep saying that, men jag antar att det också vore ett korrekt uttryck på engelska. De svenska uttrycken ”folk säger ju det” eller ”folk brukar säga det” skulle dock vara minst lika korrekta. Anledningen att Karsten väljer att uttrycka sig på engelska kan alltså inte vara att det inte går att säga det han vill säga på svenska. Samma sak gäller för belägg 5, där Facebookaren väljer att skriva att hon har resfeber ”as always”, trots att den svenska motsvarigheten ”som vanligt” är lika etablerad. Här verkar alltså de engelska fraserna fungera som ett minst lika tillgängligt uttryck som de svenska alternativen. Frågan är då varför språkbrukarna väljer de engelska uttrycken – de förefaller ju betydligt mer markerade och utstickande än de svenska.

Belägg 7 och 10 innehåller uttryckssätt som kan kategoriseras som fasta fraser: ”the bill is on me” (8 träffar i BNC) respektive ”point taken” (29 träffar i BNC). Här verkar det dock vara lättare att förklara kodväxlingarna. För även om det går att ge uttryck för de här betydelserna på svenska, finns det nog fasta fraser för dem. Visst går det att byta ut ”the bill is on me” mot ”jag betalar”, men det kan inte ses som en fast fras. På samma sätt kan man förstås säga ”jag har förstått” eller något liknande, i stället för ”point taken”. Här kan man kanske säga att språkbrukarna i beläggen väljer att utöka sin svenskspråkiga repertoar med några engelska fasta fraser. På sätt och vis växlar de alltså knappt kod.

Är det farligt?
Kodväxling är inte farligt. Det finns ingenting som tyder på att sådana här fraser kan skada ett språk på något sätt. Låt mig ta stöd av en av Sveriges främsta språkpolitiker: Olle Josephson. I boken ”Ju” skriver han att sådan här kodväxling egentligen bör ses som en extra uttrycksresurs i svenskan. Det finns, skriver han, ”något onaturligt i att inte göra bruk av hela det språkliga register man har tillgång till” [6]. Däremot kan det finnas anledning att vara på sin vakt när det gäller svenskars bruk av engelska i högre utsträckning. Så här skriver han:

En språkpolitisk idiot är alltså den som […] finner det vulgärt när folk säger No problems! eller Now we are talking, men samtidigt sätter barnen i engelskspråkig skola och föreslår att arbetsplatsen ska gå över till engelska som koncernspråk. [7]

Som kuriosa kan jag också nämna att slemmiga monster är långt ifrån nya i vårt svenska språksamhälle. Däremot har monstren inte alltid varit engelska. I ”Ju” citerar Olle Josephson en tysk kodväxling från 1800-talet:

Då vi kom i vår port sa mamma: ”Såg du sånt halsband Anna fått av Ernest.” – ”Ja”, sa min far, ”aber der Teufel lacht dazu.” [Men djävulen skrattar åt det.] [8]

Nej, kodväxling är inte farligt, och det är inte heller slemmiga monster. Slemmiga monster finns förvisso, men bara i skrämda människors huvuden. De kan förstås kännas lite obehagliga för den som är ängsligt lagd, men i verkligheten kan de aldrig göra någon skada. Och det kan inte heller kodväxlingar göra. Slutsatsen av detta niomånadersprojekt är således: Inget engelskt slemmigt monster äter upp svenskan. Åtminstone inte från det här hållet.

—————

Referenser
[1] Weinreich, Uriel (1953) Languages in Contact : findings and problems. Refererad i Wikipedias artikel om kodväxling, och i Cromdal (2002). [tillbaka]
[2] Cromdal, Jakob (2000) Code-switching for all practical purposes : bilingual organization of children’s play. [tillbaka]
[3] Myers-Scotton, Carol. (1993) Social Motivations for Codeswitching: Evidence from Africa. Refererad i Wikipedias artikel om modellen. [tillbaka]
[4] Giles, Howard (2008) ”Communication accommodation theory”. Ingår i Engaging theories in interpersonal communication : multiple perspectives. Refererad i Wikipedias artikel om teorin. Läs också en enkel förklaring på Changing Minds. [tillbaka]
[5] Cromdal, Jakob (2002) ”Tvåspråkigt samspel”. Artikel i Språkvård nr 1 2002. [tillbaka]
[6] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79 [tillbaka]
[7] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 69 [tillbaka]
[8] Josephson, Olle (2004). ”Ju” : Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. s. 79. Citerat ur: Bonnier, Tor (1972) Längesen : sammanklippta minnesbilder. Boken innehåller memoarer från slutet av 1800-talet. [tillbaka]

1 kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , , , ,

13 juni 2010 · 19:38

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (materialsamling)

Här är de tio belägg jag samlat ihop för min slemmiga monster-serie. En analys finns i inlägget ovan.

1
KVINNA: Min kompis sa att Lisa har stora bröst. Har hon det?
MAN 1: Jag vet inte, det kanske hon har. Du har ju också ganska stora bröst.
KVINNA: Mina bröst har krympt, de var mycket större förr.
MAN 2: Jag tycker du har fina bröst.
MAN 1: It doesn’t count, you’re gay.

2
TÄPPAS: Where ever you are, som man säger på nysvenska, ring P1.

3
MARIANNE BORG: Gud vad lik Karsten är morfar/farfar. Det är faktiskt lite galet…
JAN MOLIN: Haha, people keep saying that..

4
AFFISCH 1: Du får inte fett ljud där de har rea på brödrostar.
AFFISCH 2: Bad sound kills good music.

5
JAN MOLIN: Resfeber as always, imorgonbitti bär det av

6
MARTINA (tänker): Nej säger jag, nej, jag vill inte. We will have no mo marriage. Jag ska aldrig se honom mer.

7
MOR EL. DYL.: Passa på att handla något nu, för the bill is on me.

8
KVINNA: Rocky, förschvinn! Du luktar vitlök och matos!
ROCKY: Do I make you hungry, baby?

9
FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

10
ARG LÄSARE: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) Gah! Vad sägs om lite styckeindelning så att era blogginlägg går att läsa också?
ARG LÄSARE IGEN: (Kommentar: Språkets ursprung i P1) http://www.lix.se/ Textens läsbarhetsindex är 53, vilket innebär att den klassificeras som svår, normalt värde för officiella texter. Puss!
ÖSTEN DAHL: (Kommentar: Point taken) Bra poäng, det är sånt man inte tänker på när man sitter sent på kvällen och bloggar.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , , , , ,

07 juni 2010 · 21:28

Tre insikter från en svensk engelsktalare

Den här helgen har jag haft besök från USA, och därför har jag behövt prata engelska några dagar. Besöket var trevligt, och pratandet var lärorikt. Jag ska dela med mig av tre språkliga insikter som drabbat mig under helgen.

På engelska kan man uttala påståenden som frågor
Den här amerikanen som besökte mig hade en lite förvirrande tendens att uttrycka påståenden med frågeintonation. Det hände till exempel en dag när jag precis kommit hem från universitetet. Vi hade en sån där konversation som man normalt har när någon precis har kommit hem. Hur är det med dig, tack bra, vad har du gjort i dag, jag har pluggat, är du trött, nej men hungrig, och så:

– We have so much food?

En fråga till alltså. Vad ska jag svara? Jag vet ingenting om hur mycket mat vi har. Fast hon sa ju just att det fanns mycket.

– Uhm. Yes. I mean really? Or uhm. I… Good.

Jag har försökt googla efter en grundligare beskrivning av det här fenomenet, men inte hittat något. Det handlar alltså om att uttrycka ett påstående med högre ton i slutet, som man brukar göra vid frågor: ”Do we have any food?” Men jag undrar om man kan uttrycka alla påståenden på det sättet. Man kanske inte kan säga ”I’m hungry?”. Eller kanske kan man det. ”I love you so much?” Man kanske kan tänka sig att det här fenomenet är särskilt vanligt bland yngre engelsktalare – min gäst var i trettioårsåldern. Kanske är det också särskilt vanligt i vissa områden i USA – den här kvinnan kom från Kalifornien. Det kanske finns någon läsare som vet eller tror något om detta?

Det är uttrycksförmågan som räknas, inte ordkunskapen
Jag har aldrig tidigare försatt mig i en situation där jag behöver prata engelska konsekvent i flera dagar i sträck. De första timmarna vred sig min språkkänsla i plågor. Varje gång jag ville säga något hade jag en glasklar bild av hur jag skulle uttrycka mig, men efterhand som jag lät yttrandet rinna ut ur min mun insåg jag att jag saknade just det ord jag behövde för att formulera min poäng. Jag fastnade. ”I lack the words to express myself in English. It’s so…” Hur säger man omständligt nu igen? Omständligt. Omständligt. Min taltur drar ut på tiden. Kom igen nu. Det är ju inget svårt ord. Vad i. Tre sekunder. Fyra sekunder. Jag kommer inte på det.

Efterhand insåg jag att de mer engelskvana svenskarna i mitt sällskap egentligen inte alls hade mer ordkunskap än vad jag hade. Vad som gjorde deras engelska smidig och effektiv var i stället att de klarade av att planera sina yttranden så att de kunde komma runt vokabulärluckorna. ”I have to talk around the words, instead of saying the exact thing I want to express.”

Det är skillnad mellan s och z
Även om min engelska såklart är lite blågul kunde jag allt som oftast göra mig förstådd. Men några få gånger hade vi kommunikationsproblem. En dag var vi ute och inspekterade Stockholm. Hon pekade på ett stort hus och sa:

– What’s that?

Jag tänkte att det måste vara Skansen så jag svarade:

– I think it’s a /so:/.
– What do you mean? Like a lawyer’s office? A place to sue people?
– No, a /so:/.
– Do you mean a sewer? (kloak)
– Fucking hell. It’s a zzz… oooo.
– Oh, a zoo!

Jag vet att engelskan gör skillnad mellan z och s. Det är bara så fruktansvärt omständligt för min tunga att formulera det där surrande z-ljudet, så jag tänker att mina s får duga som ett bara lite felaktigt alternativ. Oftast fungerar sådana lösningar, men det är inte heller konstigt när det blir missförstånd. Jag för min del kan bara nätt och jämt höra skillnaden mellan s-ljud och z-ljud, men för en med engelska som förstaspråk är det antagligen lika stor skillnad som mellan b och p, eller g och k. Som om man skulle säga ”kuppe” i stället för ”gubbe”.

En gång hamnade jag i en motsvarande situation när jag pratade svenska med en som har engelska som förstaspråk. Hon hade varit och klättrat, och förklarade att:

– Jag glömde min selle.
– Din selle? Vad är det för något?
– Du vet, en sån där sak man har när man klättrar, så att man inte ramlar ner.
– En selle? Det har jag aldrig hört talas om. Men jag brukar inte klättra heller, så det är kanske inte så konstigt.
– Är du säker på att du inte vet vad det är? Man har den runt kroppen när man klättrar.
– Jaså, du menar sele.

Det måste vara skavsamt att ständigt behöva vistas i ett språk som man inte äger. Det är min främsta anledning till att aldrig flytta från Sverige. Självklart blir man betydligt bättre på ett språk när man talar det dagligen i flera år, men jag tror att det här skavande och obekväma delvis skulle sitta kvar, åtminstone i min egen språkkänsla. Den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides förstår kanske det här bättre än någon annan. I diktsamlingen Tiden är inte oskyldig skriver han såhär:

Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar,
och havet
betyder bara delvis hav.

(Ur dikten Mitt språk och jag)

15 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , ,

29 maj 2010 · 11:38

Special offer for you! En morsdagspresent utan beteckning

Igår var jag i en skönhetsbutik och fick nöjet att tjuvlyssna på en rolig konversation. En liten kille på kanske 10 år sökte upp en expedit och förklarade att han skulle köpa en present till sin mamma. Expediten föreslog en särskild produkt i ljusblå tub.

KILLE: Vad är det för nånting?
EXPEDIT: Det är en body cream.
K: Body cream? Det betyder ju… det betyder ju kropps… kräm. Kroppskräm?
E: Precis, en lotion.
K: Så man kan säga att det är som en salva man använder för att bli såhär halkig?
E: Det är en body cream.

Det verkar helt enkelt inte gå att beteckna något så exklusivt med ett svenskt ord. Varför? Killens översättning på body cream är ju tämligen precis: body betyder kropp, och cream är engelskans variant på det gamla franska ordet cresme, vilket svenskan lånade in just som ordet kräm. Men expediten vill inte ta ordet kroppskräm i sin mun, utan preciserar det engelska lånordet med ett annat engelskt lånord: en lotion. En salva alltså? Nej inte en salva, det är en body cream. De svenska orden betyder ungefär samma sak, men de är inte lika precisa.

Ständigt denna engelskans exakthet. Ständigt uppfattningen att även om översättningen i princip motsvarar det engelska ordet så är det inte samma sak. Och expediten har rätt. Den där ljusblå tuben innehåller inte salva. Helosan som man köper på apoteket är en salva. Fenuril är en kroppskräm. Men Lancôme och Dior har inga salvor eller kroppskrämer. När man köper deras produkter får man nämligen inte bara själva funktionen, utan också en förnimbar känsla av lyx och flärd. Det är därför 150 milliliter kräm från Dior kan kosta 1 495 kronor.

Ord består ju av två saker: innehåll och form. Man tror ibland att relationen mellan de här två är helt knivskarp. Men det är den ju inte; man tycker att det ligger någonting i den ena termen som det inte gör i den andra. Min mormor har stickat handledsvärmare åt mig. Men jag köpte gaiters från Houdini. Formen är uppenbart olika, men innehållet är i princip samma: både handledsvärmare och gaiters står för ett tygstycke som man har runt handleden. Man kan tycka att det borde kvitta vilken form man väljer för att beteckna det innehållet. Men formen är inte bara ett sätt att beteckna innehållet, utan också ett sätt att visa hur vi ska se på innehållet.

Kroppskräm är funktionen som finns i den ljusblå tuben. Om expediten hade kallat produkten för en kroppskräm hade den inte varit så mycket mer än just en kroppskräm. När den i stället får en beteckning som går ett steg ifrån den typiska formen för innehållet förstår man att det ligger någonting mer än själva funktionen i tuben. Det är inte vilken kroppskräm som helst. Det är en body cream.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

08 maj 2010 · 18:57

”Det var de som sa det” – inget bra argument

I en debatt vill man förstås gärna framstå som trovärdig. Det gör man bäst genom att använda vattentäta argument. För detta ändamål finns det en del grammatiska knep.

På lördagsmorgnar går det ett bra program på p1. Konflikt heter det. Dagens program handlade om islamistiska våldsbenägna organisationer, däribland Al-Shabaab. Sedan några månader tillbaka har det hävdats att denna organisation har rekryterat svenskar för att strida i Somalia, och vissa, bland annat Säpo, har också hävdat att några av dessa svenskar har dödats i striderna. Utrikesdepartementet, å sin sida, menar att detta inte är någon säker uppgift. Ett bra underlag för en diskussion alltså.

Konflikts reporter Ira Mallik pratade med UD:s departementsråd Berndt Fredriksson om frågan.
– Det finns inget belägg för detta, sa Berndt Fredriksson.
Ira Mallik ifrågasatte detta:
– Det som kan göra en konfunderad då, är ju alla uppgifter i media om att ett antal svenska medborgare har dött i Somalia under just de här åren [2005–2009].
– Mmm, sa Berndt Fredriksson. Jag har frågat vår konsulära enhet om detta och det är de som har försett mig med det här beskedet.

Vilket bländande exempel på vattentät retorik! Betydelsemässigt säger departementsrådet ”det var de som sa det”. Men rent grammatiskt uttrycker han sig betydligt mer komplext: ”det är de som har försett mig med det här beskedet”. Det han bygger sina argument på är alltså inte något så flyktigt som att någon har sagt något, utan i stället att någon har försett honom med ett besked. Man får lätt en bild av att den konsulära enheten lämnar över ett stort paket som innehåller beskedet.

För att förklara detta kan man använda den språkvetenskapliga termen grammatisk metafor. Det är språkvetaren Michael Halliday som ligger bakom denna term, och man kan definiera den som ‘det att använda en grammatisk form för att ge uttryck för en betydelse som typiskt har en annan grammatisk form’. Betydelsen i departementsrådets uttalande är alltså att den konsulära enheten har berättat något för honom. Berätta är ett verb, och det är ett sådant verb som utgör själva kärnan i betydelsen. Men när departementsrådet i stället väljer att ge uttryck för betydelsen i frasen förse (någon) med ett besked, så är det i stället besked som utgör kärnan. Besked är ett substantiv.

Den grammatiska metaforen i Berndt Fredrikssons uttalande är alltså att prata om en process, något som har hänt, i termer av substantiv i stället för verb. Klassiska substantiv, namn på ting som bok och ring, är ju fasta saker som man kan se och ta på. Substantivet besked får styrka av sina grammatiska syskon. Det är därför man kan föreställa sig att den konsulära enheten överlämnade ett paket med ett besked. Beskedet blir påtagligt och obestridbart. Det är inte längre något som någon har sagt och som går att ifrågasätta; det är en fast form som existerar, oavsett vad Säpo eller Ira Mallik säger.

I debatter kan det alltså vara mer effektivt att bygga sina argument på beständiga substantiv än på flyktiga verb. Begriplighetsmässigt är det kanske inte alltid så lyckat, eftersom den grammatiska metaforen kräver att läsaren omvandlar substantivet till ett verb för att kunna förstå formuleringen. Men att vara obegriplig kan förstås vara en fördel för den som behöver extra näring åt sin argumentation.

Fotnot: Termen grammatisk metafor lanserades ursprungligen år 1994 i Michael Halliday – An Introduction to Functional Grammar. På svenska finns termen också beskriven i Per Holmberg och Anna-Malin Karlsson – Grammatik med betydelse. Definitionen ovan har jag dock formulerat själv.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , , ,

30 april 2010 · 7:52

Om blommor och skills

Igår drev jag och en vän runt och inspekterade Stockholm. Vi drev förbi en blomsteräng mitt i Stadshagen. Jag är ju från Umeå och är därför inte alls van vid att se blomsterängar mitt i stan i april, så jag sa:

– Men titta vilka fina blommor.
– Skilla, sa min vän.
– Va? sa jag.
– Skilla! sa hon.

Här behövde jag uppenbarligen koppla på min analytiska förmåga. Skilla alltså. Vad i friden säger hon så för? Jag känner till ordet skillad, det relativt nya ordet som betyder ‘talangfull’. Det ser ut som ett particip, så man kanske kan bygga ett verb av det. Skilla! Det skulle kunna vara en imperativform med betydelsen ‘bli talangfull!’. Eller nej, det kan det verkligen inte. Varför i allsin dar skulle hon säga det åt mig? Det är inte logiskt på något sätt. Skilla. Skilla. Skilla. Varför säger hon skilla? Ah! kom jag plötsligt på:

– Är det så blomman heter?
– Japp, sa hon.

Så går det till när man tolkar språkliga yttranden. Trots att jag inte hade en aning om vad ordet betydde kunde jag plocka information från sammanhanget och komma fram till en riktig tolkning. Skillat, om jag får säga det själv!

2 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , ,

22 april 2010 · 17:05

Ur askan i vulkanen: ett t bland l:en

Angående den där sura vulkanen nu igen: Eyjafjallajökull heter den. Många språkintresserade har ägnat sig åt att fnissa åt CNN:s reportrar som försöker uttala det. Och visst är det kul med folk som inte klarar av saker som man själv klarar av, som att uttala ett ö.

Själv avstod jag länge från att ge mig på alla de där stavelserna. Jag trodde så att säga att askan skulle blåsa över, men det verkar den ju inte göra. Nu är det således dags att etablera det:  Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull.

Men det är inte bara dumma amerikaner som är osäkra på hur vulkanens namn ska uttalas. Jag har också märkt att uttalet varierar i svenska medier: Ekot säger till exempel /ejafjallajökull/ medan exempelvis Rapport säger /ejafjatlajökull/. Var får egentligen Rapport det där t:et ifrån?

Det kan man få svar på från den eminenta Islandsbloggen. Den förklarar:

Vulkanen uttalas – i svensk pseudofonetisk skrift – ungefär eyjafjatlajökutl, där t-ljuden är oerhört snabba och lätta och inte läses ihop som i tjeckisk. Dubbeltecknade l får ett litet t-ljud, med undantag för till exempel smeknamn som Palli för Páll. Betoningen ligger, som alltid i isländskan, på första stavelsen.

Eyjafjallajökull, en sammansättning av orden för ö, berg och glaciär, har för övrigt fått sitt namn från ögruppen Västmannaöarna som ligger nästan rakt söderut.

 Precis som dubbel-l på spanska ska få ett märkligt j-ljud, ska alltså dubbeltecknade l på isländska uttalas på ett särskilt sätt. ”Fjalla” ska uttalas /fjatla/, och därtill ska ”jökull” uttalas /jökutl/. Men det är bara om man vill göra anspråk på att låta genuint isländsk. Det finns ingen anledning att spilla tårar över att man inte klarar av att säga Eyjafjallajökull som en äkta islänning, även om det såklart skulle kunna vara ett bra partytrick.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , ,

13 april 2010 · 13:20

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (belägg 9)

Det jag ska berätta nu är en sann historia. Jag berättar det dels för att få ett belägg för att ett engelskt slemmigt monster håller på att äta upp svenskan, dels för att ta vara på ett tillfälle att bada mig i stjärnglans, om än slemmig sådan.

Jag befann mig på en för trivselns skull icke namngiven plats, vandrade förstrött förbi en för trivselns skull icke namngiven man som jag hälsade på, och tänkte på materialinsamlingsmetoder. När jag gått förbi kastade sig ett slemmigt monster över mig.

FÖR TRIVSELNS SKULL ICKE NAMNGIVEN MAN: Nice ass.

Och så pratade han vidare, på svenska, med en kollega.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Taggat som , , , ,

07 april 2010 · 12:13

Så talade Munktorparen

När staten den sistlidna helgen utlyste nationell ledighet för sörjande över Kristi död och uppståndelse åkte jag till Västmanland. Där, i en förort till det lilla samhället Munktorp bor min farmor i ett hus jag uppfattade som ett slott när jag var liten. I Munktorp förändras saker då och då. Förr i tiden brukade farmor till exempel ha polkagrisar i en blå skål i salen, men när jag för några år sedan förväntansfullt smög in i salen för att ta en polkagris upptäckte jag att de nu fanns i en målad skål i frostat glas. Så har det varit sedan dess.

Större delen av min paternala släkt kommer från Munktorpsområdet. Där har de brukat jord, luktat på blommorna och levt länge. En gång på sjuttiotalet skrev min farmors farbror Petrus Jansson en text till Gillesnytt, medlemstidningen för Munktorps hembygdsförening. I det senaste numret av Gillesnytt nypublicerades texten, och jag har läst den. Med tillstånd från hembygdsföreningen ska jag nu också dela med mig till er. Texten heter Ett dagboksblad på munktorpsmål, och publicerades första gången 1976. Den kan ses som en försiktig imitation av munktorpsmålet, och därtill som en skojig skröna. Håll till godo!

Ett dagboksblad på munktorpsmål
Av Petrus Jansson
Ja hade sôvi dålit på natta så ja va närapå tung i huve när ja kôm ôp så ja tänkte närapå te gå sta å lägga mej igen, men skit i den sôm ger sej, tänkte ja å stog där å gapa ett långt tag å fundra va ja skulle ta mej te mä i da, å dä ä assinte mycke sôm ja duger te ôm sanninga ska fram, å ja ä så ovuli mä dä ja gör, men nå borde ja fäll hitta på, åstrekla iväg te boa å titta men där såg dä så dant ut så ja geck dän igen å glodde in i den andra boa men där va dä lika joxut å i skithuse, ja dä ska ja fäll inte tala ôm. Sen geck ja tebaks te trappa igen för ja hade assinte kômmi mej för te gjort nånting ve boana.
>
Nere ve stakete stog grannasmora Fia å vinka åt mej, du kan fäll gå hit ett tag sa ho, ja tycker ho ä så tröku te prata mä men ho ä stor i tuten så dä ä livat mä när ho drar på, ho ljuger mycke å tror ja trorna men inte kan ho slö i mej va söm helst.
>
Ho sa att ho fått så mycket potatis i år så ho har allri sitt på maken, för ho börja plocka av röttra i messömras å dä vart nya potatisar igen på röttra å ho plocka nya var fjortonde dag, sa ho, ja vart rå rålös så jag släppte mej te slut, usch va dä luktar av dej sa ho å ja va så snopen så ja geck hem te mej. Men ja tyckte ja skulle fäll nå göra i da mä, så ja geck hem å börja pôta i mitt land å si te gräva duger ja te, ja tar stora tag mä span så där blir stora kocklur å fort av bara håken ska dä gå så när den ena kockla ä i luften så ä den andra på väg dit mä, å så kulle ja gräva ve krusbärsbuskarna, döm har fått så mycket dynga i höst så ja tror inte att bära duger te å äta nästa sömmar. Men ja vart snart trött på te gräva så ja geck in a la mej på sôffa å läste romaner, men dôm sôm skriver nu för tin ä så oanständiga te skriva så dôm passar bara åt ungt fôlk, å ja ä en hederlig man, hm, men kunde inte låta bli å läsa dôm i alla fall. Sen geck ja ut ett tag å sätte mej på trappa å titta, å då kôm en grannbonde körandes å vika åt mej å ja geck t’en på vägen ve nyponhäcken å han bara prata ôm sina hästar, kor, svin å höns å sånt där intresserar inta mej längre så ja skicka snart iväg’en igen.
>
På ättermiddan feck ja främmande av en annan gammal gubbe sôm hör lika dålit sôm ja, å inte hjälper oss lurarna heller, men vi skrek å prata så take kunde lyfta sej, å te slut kôm grannas Fia in te ôss å fundra va dä va för fel, ho trodde att vi slogs, å hörde oss ända in i si stuga, vi var så snopna så gubben geck hem mä’dä’samma å sa inte ajö ens.
>
Så vart dä kväll te slut för mej å ja slog på TV, men där visar dôm så hiskliga saker så ätteråt kan ja knappast sôva om nättra. Gunatt!
Gunatt, Petrus. Kanske är Munktorpshumorn av ett alldeles särskilt slag, isolerad i det lilla lantbrukssamhället och opåträffad i den civiliserade världen. Det gäller i alla fall för dialekten.
>
Munktorp ligger inom det dialektområde som ibland kallas gnällbältet. Den som vill få en uppfattning om gnällbältesuttalet kan utgå från Tobbe i teveserien I en annan del av Köping. Munktorpsmålet kännetecknas bland annat av tjocka L, tonsvängningar i vissa långa vokaler (vilket jag tror att Petrus försöker imitera i de diakritiska tecknen ovanför o:na, ”sôvi”), flitigt bruk av verbpartiklar som ”ve” och ”te” (min farmor säger till exempel att någon ”inte tål vé” jordgubbar när hen är allergisk) och användning av det gamla adverbet ”dän” (”ja ha tagi dän dom gamla sängkläderna”). Men det ska förstås understrykas att jag har en bit kvar till min professur i dialektologi, och även att jag bara känner tre personer, alla kvinnor över 85, som pratar rent munktorpsmål.
>
Munktorp har fött fram ett par kändisar, som fotbollsspelaren Fredrik Stenman och politikern Sven-Erik Österberg. Båda tycks dock för det mesta fjärma sig från sin hemortsdialekt, men i den här intervjun kan man åtminstone få ett hum av Österbergs munktorpsmål. Riktigt hur det lät när Petrus var i farten vet nog bara farmor.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,