I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.
En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.
En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?
I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.
Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.
Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria, al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.
Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.
Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.
Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.
Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.
Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet.
Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.
Linneas språkblogg 
Tack så mycket för klargörandet! Jag hittade tre stavningar i samma artikel i DN eller på Ekot, minns inte vilket. Vi fastnade för Khadaffi, därför att det var så namnet brukade stavas förut, men din argumentation är övertygande.
Sjukt bra summering. Jag håller med, men hade inte kunnat gör en så här bra sammanfattning på 100 år. Q gör mig trött i skallen.
Att jag sen kommer att ställa mig bakom en framtida rådetrek. är en annan femma.
Lägg märke till att jag i slutändan smiter ifrån en rekommendation. Man kan ju inte bara skriva som man borde. Hade det varit för 40 år sen hade jag dock rekommenderat ”Kaddafi” med hela handen.
Hej!
Men hur är det med placeringen av dubbelkonsonanten? Alltså ”Kaddafi” / ”Kadaffi”. För en svensk innebär ju placeringen en skillnad i betoning. Den första varianten skulle jag uttala ”Kadda-fí” (med betoning på ”fi”), medan det andra blir ”Ka-dáffi”, alltså med betoningen på ”da”. I media hör man så gott som enbart det senare uttalet, men var lägger man betoningen på arabiska? Säger vi alltså fel? Svaret på den frågan har stor betydelse för hur vi bäst stavar den onämnbares namn. Väntar spänt på din utredning av detta!
Det vore definitivt inte omöjligt att argumentera för stavningen Kadaffi, just med uttalsmässiga argument. Däremot skulle jag personligen nog inte uttala Kaddafi på ett annat sätt än Kadaffi. Vår instinkt att ha betoningen på näst sista stavelsen är nog för stark för det.
Den arabiska betoningen hör man bäst via ljudfilen. I princip betonar vi svenskar, så att säga, rätt.
Om vi nu (trots Kennedy) antar att vi svenskar helst uttalar utländska namn med penultimatbetoning, återstår frågan om det inte är så att det av dig föreslagna dubbel-f:et för oss signalerar att det ska vara långt a. Jag röstar på Kadaffi.
Jag la märke till din smitning. Den gör bara summeringen ännu smartare.
Jag har har världens bästa och smartaste kusin :-)
Lyllos dig!
Man skulle ju kunna tänka sig att det är respektlöst att lägga sig långt ifrån den stavning som närmast motsvarar vad han ljudmässigt heter. Men vi ska ju inte vara respektfulla mot diktatorer, no way. Så jag funderar om vi inte skulle stava alla efterkrigstidens ledare med odemokratiskt mandat Stalin. Kanske kan man då hävda att jag ger Stalin den respekt jag icke förlänar andra. Men det var ändå Stalinsovjet som i mycket räddade oss från Hitlertyskland. Så den äran kan jag ge honom att stå ikon för den nya tidens tyranner.
Gör det du. Jag hakar på om det blir en trend.
En liten detalj bara. Det inledande ”al-” i Alexandria har inget med den bestämda artikeln i arabiskan att göra. Staden grundlades av Alexander den store (grekiska: Αλέξανδρος ο Μέγας eller Μέγας). Det är alltså bara en tillfällighet att de två första bokstäverna i hans namn sammanfaller med den bestämda artikeln i arabiskan. Annars tycker jag i likhet med flera andra kommentatorer här att artikeln var utmärkt.
Ja, nu när du säger det verkar den ursprungsförklaringen onekligen rimlig. Jag tog mitt stöd lite slarvigt från Wikipedia. Den engelskspråkiga artikeln om staden skriver så här:
”al-Iskandariyya(h) (الإسكندرية) (noun) (formal): Refers to the city of ”Alexandria”, used in formal texts and speech. Its Egyptian Arabic equivalent is Eskenderreya or Iskindereyya(h). Iskandariyya(h) and Eskendereyya(h) are different in pronunciation, though they have the same spelling when written in Arabic. In Modern Standard Arabic, Iskandariyya(h) always takes the definite article al-, whereas in Egyptian Arabic, Eskendereyya(h) either never takes al- or is elided into the main word, depending on one’s linguistic opinion, although the effect is the same. The optional h at the end of both of them is called a ta’ marbuta which is not usually pronounced, but is always written.”
Det kanske är så att arabisktalande, oavsett hur det egentligen ligger till, har uppfattat al- som en artikel, och därför behandlar den som en sådan i dag – vilket innebär att det går att kapa bort den och säga bara Exandria.
Precis Linnéa, så tror jag att det är. Jag har en historisk atlas där man på en karta över Alexander den stores rike lagt in alla de städer som grundades av honom (eller i samband med hans erövringståg), och bär hans namn. Det är, om jag inte minns fel, kring ett dussin städer, utbredda från Egypten i väster till nuvarande Pakistan i öster. De flesta av de här städerna är nu utplånade eller bär andra namn, men ”vårt” Alexandria återstår. Jag har alltid trott att den nuvarande egyptiska formen beror på att man av misstag uppfattat det inledande ”Al-” som bestämd artikel, eftersom ju denna artikel är så vanlig i andra arabiska ortnamn. Är rätt övertygad om att det måste ha gått till så. För att få full klarhet vore det intressant att veta om ”Iskandariyya(h)” i sig har någon betydelse, alltså om man även anpassat den delen av namnet så att det fått en innebörd på arabiska.
Liknande omvandlingar, alltså att obekanta namn förändras så att de blir betydelsebärande för senare användare, är vanliga. Har man ögonen öppna kan man lätt hitta dem . Jag kan ta fyra exempel från Ume-trakten:
1. Strax utanför Sävar, på väg mot Ivarsboda, finns en gårdsgrupp som heter ”Kälen” (uttalas ”Tjal’n”). En käl är (som bekant?) en ej alltför markerad, ofta rätt bördig sluttning, i regel bevuxen med gran. Vägverket har dock länge skyltat platsen som ”Tjälen”, uppebarligen för att man trott att namnet har med ”tjäle” att göra, något som i sin tur gjort att utsocknes aldrig kunnat uttala det rätt. För inte så länge sedan ändrade man dock, till allas förvåning, stavningen till den riktiga.
2. Halvvägs mellan Vännäs och Bjurholm, vid Hörneån, ligger byn Bracksele, ett namn som av många tolkas, och ännu skyltas, som ”Braxsele”. Byns namn kommer av ”brack”, som betyder ”bryta”, och ”sel” som betyder ”forsfri älvsträcka”, och syftar på att Hörneån här inte bildar ett helt rent sel, utan strömmar, ”bryter”, på några ställen. Äldre ortsbor känner till det här, men nyinflyttade är övertygade om att namnet har med den hypotetiska fisken ”brax” (som ju heter ”braxen”) att göra.
3. Sedan har vi Mickelsträsk, Umeå sockens nordligaste by, där nu ortsborna satt upp en tjusig välkommen-skylt med en räv… Jag frågade några innevånare om saken, och de bedyrade att byns namn syftade på att där fanns så mycket räv. Så är det nu inte alls, i själva verket betyder ju ”mickel” här ”stor” (egentligen ”mycket”), och syftar, precis som i det ångermanländska ”Myckelgensjö”, på att det är den största sjön i det vattensystemet.
4. Slutligen då, ”Liljansberget” inne i själva Umeå, ett namn som jag just samlar data om till en artikel, eftersom jag tycker att man borde rätta till det. Jag noterade att Umeålektorn Carl Petter Laestadius (död 1920, för övrigt broson till Lars Levi), på sina herbariekollekter alltid skrev bergets namn som ”Gilliamsberget”, så jag började söka efter ledtrådar till varför han skrev så. En snabbkoll visade till min förvåning att det också stod Gillamsberget på äldre kartor. Det visade sig att namnet kommer efter en överste Gilliam som hade sitt boställe i närheten. Uppenbarligen har nån klantskalle, kanske en lantmätare, förundrats över det besynnerliga namnet, dragit en paralell till Liljansberget välkänt från Stockholm, och fått den ljusa idén att man lokalt missuppfattat hur namnet skulle stavas. Någon gång i 1900-talet ändras därför stavelsen på kartorna till ”Liljansberget”. Men det slutar inte där: på senare år uppträder, på både vägskyltar och i broschyrer, nu varianterna ”Lilljansberget” (med 2 ”l”), och t o m ”Lill-Jansberget”, stavningar som indikerar att någon, eller några, nu åter försöker finna en förklaring till namnet. De nya varianterna pekar antingen mot att man tror att namnet innehåller en hypotetisk person, ”Lill-Jan”, eller att där någonstans finns ett motvarande ”Stor-Jansberg”. Det enda rätta här tycker jag är att man återinför den ursprungliga stavningen så att syftningen på den historiska personen Gilliam (vars namn för övrigt är en försvenskning av ”Guilleaume”), återupprättas.
Oj, det blev långt det där. Meningen var bara att visa hur lätt, och fort, det kan gå när den ursprungliga betydelsen av ett ortnamn faller i glömska, och att det då är naturligt att leta efter en ny, rimlig, betydelse eller konstruera om namnet så att det överensstämmer med namnformer man är van vid. Jag röstar alltså FÖR att ”Al-” i ”Alexandria” ingalunda avser den arabiska bestämda artikeln.
Tack för den etymologiska vandringen bland ortsnamnen i Umetrakten. Det finns mycket att lära sig!
Jag hittar för övrigt ingenting som tyder på att ”iskandariyya” skulle betyda något. Kanske finns det en näraliggande avledning, men jag kan arabiska alldeles för dåligt för att kunna hitta någon sådan.
Lycka till med den där artikeln! Det skulle vara kul att läsa den när den är färdig.
Hej igen, jag komma att tänka på en sak. Du föreslår att man kunde kapa bort ”Al”och bara säga ”Exandria”, men man har ju vänt på x-et, så att det nu är ”Eskandria”. Varför gör man så? Är kombinationen”ks” onaturlig i arabiskan?
Det vet jag inte, men det är väl en rimlig tolkning.
Lästips: http://www.sprakradet.se/9907
En läsare påpekade att ljudklippet inte alls innehåller uttalet på libysk arabiska, som det stod förut. Jag har ändrat i inlägget för att inte sprida villfarelser.
Det är inte självklart hur namnet uttalas på arabiska. Det finns ett uttal på libyskt folkspråk och ett något annorlunda uttal på klassisk arabiska. Det ena är inte mer rätt än det andra, men det uttal man utgår ifrån påverkar stavningen när man transkriberar.
Hade letat på internet om info om vad sjutton karl heter egentligen. Så ditt inlägg var intressant och jag har suttit och ljudat till läsningen. //Magdalena
Vad bra!
Intressant och välskrivet. Kadaffi kallades förresten en chef som jag hade på 1980-talet.
Så märkligt. Det gjorde ett barn jag kände också. Namnet måste ha haft en lite mindre fasansfull klang en gång i tiden.
Och nu har han kastat ut toalettdörren genom bastufönstret (en spatiotemporalt mycket begränsad eufemism). I dagens DN spekuleras det i Libyens framtid. Som brukligt skrivs det om hur problematiskt det är med ”stammar”. Jag kommer inte ifrån tanken att samma problematik skulle beskrivas med annan terminologi i Europa. ”Libyens stammar är egentligen nätverk och federationer av klaner och familjer”. Exakt vad som skiljer en sådan från exempelvis finlandssvenskar är en öppen fråga. Och vad menas med ”egentligen”? Vad är det vi annars brukar gå omkring och tro, men som DN nu reder ut. Nå, det
som är av intresse för oss är vad som skrivs om en av stammarna, ”Qadhafa”. Jag citerar: ”Den döde diktatorns egen grupp, (Khaddafi hette egentligen Qadhafi) hör [sic] de medelstora […]. Qahdafas [sic] […] är ursprungligen berber, som arabiserats tämligen sent.” Man kan undra vad som föranleder användandet av plural-s i ”Qahdafas”. Är flyttandet av också en numerusmarkör, månne? Man kan också undra om man slutar vara berber när man går över till att tala arabiska, om det är det som avses. I så fall är de flesta irländare numer engelsmän. Men den stora frågan är vad det betyder att Khaddafi ”egentligen” hette Qahafi?
Namnets andra konsonantljud stavas med en bokstav i arabiskan, och inte d+h, så den där glidningen mellan dh och hd verkar märklig. Ännu märkligare är påståendet ”Khaddafi hette egentligen Qadhafi”. Så som namnet är stavat på arabiska är den mest korrekta translittereringen Qadhdhafi. Kh är som sagt ett missförstånd, och dd en förenkling. Khaddafi och Qadhafi är alltså två versioner av latinsk translitterering av precis samma namn. Däremot verkar stammen ha fått byta från a till i där i slutet, och det är en annan fråga.
Det finns någon som rett ut det där med s-ändelse på efternamn. Man säger ju att man ”äter middag hos Månssons” och att ”Lundgrens har köpt ny traktor”. Minns inte förklaringen, och kan inte hitta något på nätet nu. Men jag tror inte att det är en pluraländelse i alla fall. Fråga Staffan H!
”Är flyttandet av h också en numerusmarkör, månne?”, skulle det stå i mitt inlägg, men detta h har du ju kommenterat nu.
En som rett ut s-ändelser på namn är Lars-Olof Delsing och en kollega till honom. Minns inte hur resonemanget gick, men själv undrar jag om inte det faktum att ”till” tidigare har styrt genitiv kan spela in. Till sjöss, till fots, till kungs, till Lundgrens glider snyggt över i ”vi har varit hos Lundgrens” och ”Lundgrens tänkte grilla på lördag”, men det finns säkert komlementerande förklaringar.
Precis, det var något i den stilen jag mindes. Jag tror att det är samma s här.
Hej!
Kanske lite sent att kommentera, men vad gäller Stefans kommentar om Lilljansberget så fanns det en i staden vida beryktad och svårligen psykotisk missbrukare kallad lill-Janne som hade sin boning i det dåvarande skogsområdet under i alla fall sjuttiotalet. Jag minns från barndomen hur vi brukade cykla upp dit och jäklas med honom…
I min enfald har jag alltid trott att (bostads)området blev uppkallat till hans ringa ära och en snabbgallup bland bekanta som levt i staden de senaste 40-80 åren visade att jag inte var ensam om den eventuella villfarelsen. Någon kommentar till det?
Jag är dessvärre för ung, men jag tror att det finns några läsare som var bekanta med Umeå redan på sjuttiotalet. Vi får hoppas att någon av dem hittar hit!