Etikettarkiv: Arabiska

Han som inte kan nämnas vid namn

I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.  Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.

En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.

En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?

I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.

Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.

Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria,  al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.

Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.

Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.

Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.

Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.

Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet. 

Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.

31 kommentarer

Under Språk

16. Arabiska

Dagens lucka bepryds av arabiska, ett av Sveriges absolut vanligaste modersmål. Med sina drygt 147 000 talare är det faktiskt det tredje största förstaspråket i landet, efter svenska och finska. Kanske är arabiska det allra vanligaste förstaspråket hos svenskar som inte kan tala svenska än, eftersom svenskundervisning ingår i finländska skolor. Den som vill lära sig ett användbart språk borde därför rikta in sig på arabiska. I världen beräknas det finnas ungefär 310 miljoner arabisktalande människor.

Jag sa en gång att det georgiska alfabetet är det vackraste jag vet. Det får jag väl stå fast vid, men jag tycker trots allt väldigt mycket om det arabiska alfabetet också. Meningen med latinska bokstäver blir ”Akela baba nowail al-samin halwat al-roz li-Rudolf”. Om vi jämför detta med hur meningen är skriven på arabiska framgår några viktiga kännetecken för arabisk skrift. För det första skrivs arabiska från höger till vänster. För det andra skriver man inte ut alla vokaler på arabiska. Meningens första ord akela skrivs a-k-l, medan baba skrivs b-a-b-a. Huruvida vokalerna ska skrivas ut eller inte har att göra med stavelsens längd.

En bokstav kan ha upp till fyra olika former: en för när den står i början av ett ord, en för mitten, en för slutet och en form för när den står helt ensam. Vi kan till exempel se bokstaven l. I slutet av meningens första ord finns ett l i sin avslutningsform. Då ser det ju lite ut som ett stort j. Det sista ordet i den första raden visar upp ett l i sin startform, utan kroken, men väl med den karakteristiska pluppen i toppen.

Bokstaven n ser ut som en smajly med ett öga i både grundformen och avslutningsformen. Den kan vi se som sista tecken på första raden. I sin startform förekommer den dock också i meningens tredje ord, nowail. Där är bara början av smajlyns mun kvar, men pricken gör att vi kan känna igen den. Också arabiskans i ser ut som en smajly i sin grundform, fast då är prickarna under munnen. I den här meningen förekommer dock i bara i mitten av ord, exempelvis före n:et i det sista ordet på första raden: al-samin.

Arabiskan har bara tre vokaler: a, i och o. I och o fungerar också som halvvokaler motsvarande mjukt j och engelskans w. Ordet halwat, först på andra raden, innehåller exempelvis tecknet för o, som ser ut lite som ett g. Det återkommer i meningens sista ord li-Rudolf (som skrivs l-r-o-d-l-f), och det finns också i första radens ord nowail.

Bokstäverna kopplas alltså delvis samman med varandra, men varje bokstav har regler för hur den kan kombineras. Bokstaven a – det som ser ut som ett vanligt lodrätt streck – kan exempelvis knytas till bokstäver före, men inte till efterkommande bokstäver. Det blir tydligt om man tittar på baba, meningens andra ord. B kopplas till a, men vid nästa b börjar man på ny kula.

Det var visst till att snöa in sig på alfabet i dag. Då finns det ändå mycket kvar att fascineras över kring det arabiska språket, som hur meningen är uppbyggd ”Åt pappa jul den tjock gröt riset av Rudolf”. Verbet först! Bestämd form på attributen i stället för på huvudorden (baba nowail al-samin ‘pappa jul den tjock’)! Dessutom har ju arabiskan en intressant sociolingvistisk situation som huvudspråk i ett tjugotal länder, religionsbärande språk för islam och kulturbärande språk för araber – allt detta gör att det finns flera skilda varieteter av arabiska, men också en högarabiska eller standardarabiska som förenar alla varieteter men som ingen egentligen talar. För att inte ens börja diskutera arabiskans fenomenala sätt att bygga begreppskluster kring en konsonantstam. Mest känd är nog ktb, som exempelvis bygger kitab ‘bok’, kataba ‘han skrev’ och katiba ‘författarinna’ – och därtill avledningar som maktub ‘det är skrivet’, maktab ‘kontor’ och maktaba ‘bibliotek’. Kombinera detta med faktumet att arabiskan bara skriver ut vissa vokaler så har du en gåta att klura på i väntan på julafton.

Tack Tahani Kareem och Gulnar Malasaid för översättningen!



10 kommentarer

Under Julkalender 2010

Inshallah på svenska

Det arabiska uttrycket Inshallah (egentligen Insha’Allah) har ofta fått stå som ett exotiskt kännetecken för den muslimska kulturen. Bokstavligen betyder det ‘Om Gud vill’, men i överförd betydelse kan det också stå för ‘Om allt går som det ska’ eller liknande fraser. När man flyger i arabisktalande länder kan piloten till exempel ropa ut att planet landar, inshallah, klockan halv fyra. När jag frågar min handlare hemma i Husby om han kommer att ha fått in en särskild vara till i morgon svarar han, samtidigt som han lättar lite på skjortbröstet, inshallah.

Många svenskar känner antagligen till detta uttryck. Vad många svenskar kanske inte känner till är att vi tycks ha haft ett exakt likadant uttryck i svenskan på artonhundratalet. August Strindberg citerar en gång i Röda rummet en skylt där det står som följer:

Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot konossement och certifikat å kontoret Skeppsbron där Ångaren lastar.

(s. 87)

Alltså: Vi har planerat att åka iväg med ångaren den tjugoåttonde, men i slutändan är det ju Gud som bestämmer.

Lämna en kommentar

Under Språk