Etikettarkiv: Uttal

Han som inte kan nämnas vid namn

I Harry Potters värld huserar lord Voldemort, en man som en gång i tiden satte trollkarlsvärlden i en sådan skräck att folk än i dag inte klarar av att uttala hans namn. I stället etableras omskrivningar som ni-vet-vem och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.  Rädslan att uttala den forna härskarens namn blir ett intyg för den makt han fortfarande har, och det är för att eliminera denna skräckfyllda kuvenhet som motståndsrörelsen tar mod till sig och försöker återinföra namnet i ljudrummet igen.

En annan fasansfull diktator finns här i mugglarvärlden, närmare bestämt i Libyen. Han har suttit vid makten betydligt längre än Voldemort – ända sedan 1969. På sistone har han varit i ropet, på grund av det som kanske kommer att kallas den arabiska revolutionen, som har kokat upp i Mellanöstern sedan slutet av 2010. Vad denne diktator har gemensamt med Harry Potters antagonist är också att han inte kan nämnas ordentligt vid namn – åtminstone inte här i väst.

En bloggare för ABC News listar 112 olika sätt att stava den libyska ledarens namn. Här i Sverige finns det också ett beklagansvärt stort antal hyfsat etablerade former. TT har exempelvis valt Gaddafi, medan Svt och SR skriver Kadaffi. Vanligt förekommande, exempelvis i DN och Expressen, är även Khadaffi, och de andra två tidningsjättarna – SvD och Aftonbladet – skriver Gadaffi (tack Språkfredag för sammanställningen). Ännu fler förslag listar Svt Rapport här. Så hur ska man skriva?

I den offentliga svenskan finns det egentligen bara (!) fyra variabler i stavningen på diktatorns namn.

Svårare är det inte. När det gäller valet av stavning bör man dels utgå ifrån hur namnet uttalas på arabiska. Det är så här: lyssna på äkta arabiskt uttal. (Eller klicka här för att lyssna på filen på Wikipedia.) Dessutom bör man titta på hur andra svenska ord med arabiskt ursprung stavas, samt på de former som redan har etablerat sig.

Steg 1
Huruvida man ska ha med den bestämda artikeln al- eller inte är en smaksak. Det finns i många arabiska namn på människor och platser, och det är kanske hälften av alla gånger vi tar med den till svenskan (t.ex. Algeriet, Alexandria,  al-Jazira, men inte al-Irak, as-Sudan, al-Kairo). Generellt verkar det inte särskilt vanligt att ta med al:et i nya namn på städer och människor, så det kan vi stryka.

Steg 2
Det finns ingen anledning att använda stavningar med h. Stavningen gh brukar ofta stå för arabiskans ﻍ, som uttalas som skånska r (fast vi tar nästan aldrig med det uttalet till svenskan; Bagdad stavas till exempel med den bokstaven på arabiska, men uttalas ju på svenska med vanligt g). Stavningen kh, å sin sida, brukar få stå för bokstaven خ, alltså det som exempelvis inleder ayatolla Khomeinis namn, och som uttalas som ett sje-ljud från långt ner i halsen. Kvar finns alltså G, K och Q.

Den arabiska bokstav vi försöker skriva är ﻕ . På standardarabiska uttalas den som ett k med roten av tungan (testa så förstår du). Det är rätt vanligt att vi translittererar den bokstaven till ett q (Qatar, al-Qaida), även om äldre ord som integrerats ordentligt i svenskan oftast stavas med k (koran, kaffe). I libysk arabiska har visst den här bokstaven ett lite speciellt uttal, ungefär som en blandning mellan g och k. Det är förstås där G:et kommer in. Någon på radion sa att man kan hitta rätt libyskt uttal om man försöker uttala k:et så mjukt och försiktigt man kan. Ett sådant uttal tycker jag avspeglas bäst med bokstaven K.

Steg 3
Den andra konsonanten i diktatorns namn är på arabiska inte ett d, utan ett ﺫ, som ofta translittereras som dh. Det uttalas som th i engelskans ”this”. En sådan uttalsmässig detalj tycker jag dock är fullt rimlig att rationalisera bort, och det har de flesta svenskar gjort. Då finns det inte heller någon anledning att stava med h. Däremot är det ingen större uttalsmässig konst för oss svenskar att hänga lite på konsonanten på samma sätt som i det arabiska uttalet. Därför passar det bra med en dubbelteckning: dd.

Steg 4
Sist och slutligen ska vi välja hur många f vi vill avsluta namnet med. En dubbelteckning skulle inte vara avgörande för uttalet, så därför kan vi stryka den. Stavning med ett f är dessutom ungefär fyra gånger vanligare i Mediearkivet, oberoende av de övriga variablerna.

Summa sumarum: Kaddafi vore det bästa namnet. 

Däremot är det inte det vanligaste, så jag vet inte hur man borde skriva. Kanske räcker det med ni-vet-vem.

Annonser

31 kommentarer

Under Språk

Tre insikter från en svensk engelsktalare

Den här helgen har jag haft besök från USA, och därför har jag behövt prata engelska några dagar. Besöket var trevligt, och pratandet var lärorikt. Jag ska dela med mig av tre språkliga insikter som drabbat mig under helgen.

På engelska kan man uttala påståenden som frågor
Den här amerikanen som besökte mig hade en lite förvirrande tendens att uttrycka påståenden med frågeintonation. Det hände till exempel en dag när jag precis kommit hem från universitetet. Vi hade en sån där konversation som man normalt har när någon precis har kommit hem. Hur är det med dig, tack bra, vad har du gjort i dag, jag har pluggat, är du trött, nej men hungrig, och så:

– We have so much food?

En fråga till alltså. Vad ska jag svara? Jag vet ingenting om hur mycket mat vi har. Fast hon sa ju just att det fanns mycket.

– Uhm. Yes. I mean really? Or uhm. I… Good.

Jag har försökt googla efter en grundligare beskrivning av det här fenomenet, men inte hittat något. Det handlar alltså om att uttrycka ett påstående med högre ton i slutet, som man brukar göra vid frågor: ”Do we have any food?” Men jag undrar om man kan uttrycka alla påståenden på det sättet. Man kanske inte kan säga ”I’m hungry?”. Eller kanske kan man det. ”I love you so much?” Man kanske kan tänka sig att det här fenomenet är särskilt vanligt bland yngre engelsktalare – min gäst var i trettioårsåldern. Kanske är det också särskilt vanligt i vissa områden i USA – den här kvinnan kom från Kalifornien. Det kanske finns någon läsare som vet eller tror något om detta?

Det är uttrycksförmågan som räknas, inte ordkunskapen
Jag har aldrig tidigare försatt mig i en situation där jag behöver prata engelska konsekvent i flera dagar i sträck. De första timmarna vred sig min språkkänsla i plågor. Varje gång jag ville säga något hade jag en glasklar bild av hur jag skulle uttrycka mig, men efterhand som jag lät yttrandet rinna ut ur min mun insåg jag att jag saknade just det ord jag behövde för att formulera min poäng. Jag fastnade. ”I lack the words to express myself in English. It’s so…” Hur säger man omständligt nu igen? Omständligt. Omständligt. Min taltur drar ut på tiden. Kom igen nu. Det är ju inget svårt ord. Vad i. Tre sekunder. Fyra sekunder. Jag kommer inte på det.

Efterhand insåg jag att de mer engelskvana svenskarna i mitt sällskap egentligen inte alls hade mer ordkunskap än vad jag hade. Vad som gjorde deras engelska smidig och effektiv var i stället att de klarade av att planera sina yttranden så att de kunde komma runt vokabulärluckorna. ”I have to talk around the words, instead of saying the exact thing I want to express.”

Det är skillnad mellan s och z
Även om min engelska såklart är lite blågul kunde jag allt som oftast göra mig förstådd. Men några få gånger hade vi kommunikationsproblem. En dag var vi ute och inspekterade Stockholm. Hon pekade på ett stort hus och sa:

– What’s that?

Jag tänkte att det måste vara Skansen så jag svarade:

– I think it’s a /so:/.
– What do you mean? Like a lawyer’s office? A place to sue people?
– No, a /so:/.
– Do you mean a sewer? (kloak)
– Fucking hell. It’s a zzz… oooo.
– Oh, a zoo!

Jag vet att engelskan gör skillnad mellan z och s. Det är bara så fruktansvärt omständligt för min tunga att formulera det där surrande z-ljudet, så jag tänker att mina s får duga som ett bara lite felaktigt alternativ. Oftast fungerar sådana lösningar, men det är inte heller konstigt när det blir missförstånd. Jag för min del kan bara nätt och jämt höra skillnaden mellan s-ljud och z-ljud, men för en med engelska som förstaspråk är det antagligen lika stor skillnad som mellan b och p, eller g och k. Som om man skulle säga ”kuppe” i stället för ”gubbe”.

En gång hamnade jag i en motsvarande situation när jag pratade svenska med en som har engelska som förstaspråk. Hon hade varit och klättrat, och förklarade att:

– Jag glömde min selle.
– Din selle? Vad är det för något?
– Du vet, en sån där sak man har när man klättrar, så att man inte ramlar ner.
– En selle? Det har jag aldrig hört talas om. Men jag brukar inte klättra heller, så det är kanske inte så konstigt.
– Är du säker på att du inte vet vad det är? Man har den runt kroppen när man klättrar.
– Jaså, du menar sele.

Det måste vara skavsamt att ständigt behöva vistas i ett språk som man inte äger. Det är min främsta anledning till att aldrig flytta från Sverige. Självklart blir man betydligt bättre på ett språk när man talar det dagligen i flera år, men jag tror att det här skavande och obekväma delvis skulle sitta kvar, åtminstone i min egen språkkänsla. Den svensk-grekiska författaren Theodor Kallifatides förstår kanske det här bättre än någon annan. I diktsamlingen Tiden är inte oskyldig skriver han såhär:

Varje gång jag säger sten
tänker jag på andra stenar,
och havet
betyder bara delvis hav.

(Ur dikten Mitt språk och jag)

15 kommentarer

Under Språk

Ur askan i vulkanen: ett t bland l:en

Angående den där sura vulkanen nu igen: Eyjafjallajökull heter den. Många språkintresserade har ägnat sig åt att fnissa åt CNN:s reportrar som försöker uttala det. Och visst är det kul med folk som inte klarar av saker som man själv klarar av, som att uttala ett ö.

Själv avstod jag länge från att ge mig på alla de där stavelserna. Jag trodde så att säga att askan skulle blåsa över, men det verkar den ju inte göra. Nu är det således dags att etablera det:  Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull, Eyjafjallajökull.

Men det är inte bara dumma amerikaner som är osäkra på hur vulkanens namn ska uttalas. Jag har också märkt att uttalet varierar i svenska medier: Ekot säger till exempel /ejafjallajökull/ medan exempelvis Rapport säger /ejafjatlajökull/. Var får egentligen Rapport det där t:et ifrån?

Det kan man få svar på från den eminenta Islandsbloggen. Den förklarar:

Vulkanen uttalas – i svensk pseudofonetisk skrift – ungefär eyjafjatlajökutl, där t-ljuden är oerhört snabba och lätta och inte läses ihop som i tjeckisk. Dubbeltecknade l får ett litet t-ljud, med undantag för till exempel smeknamn som Palli för Páll. Betoningen ligger, som alltid i isländskan, på första stavelsen.

Eyjafjallajökull, en sammansättning av orden för ö, berg och glaciär, har för övrigt fått sitt namn från ögruppen Västmannaöarna som ligger nästan rakt söderut.

 Precis som dubbel-l på spanska ska få ett märkligt j-ljud, ska alltså dubbeltecknade l på isländska uttalas på ett särskilt sätt. ”Fjalla” ska uttalas /fjatla/, och därtill ska ”jökull” uttalas /jökutl/. Men det är bara om man vill göra anspråk på att låta genuint isländsk. Det finns ingen anledning att spilla tårar över att man inte klarar av att säga Eyjafjallajökull som en äkta islänning, även om det såklart skulle kunna vara ett bra partytrick.

1 kommentar

Under Språk

Ett nytt verb är etablerat

Frasen o.s.a, som du till exempel kan hitta på ditt inbjudningskort till kronprinsessbröllopet i sommar, har länge varit på väg att etableras som ett eget verb. Förkortningen står för ”om svar anhålles”, en fras som man av naturliga skäl rätt sällan hör uttalad. Däremot är det praktiskt att ha en kort formel för betydelsen ”säg till senast det här datumet om du har tänkt komma eller inte”. För en sån där harang passar ju inte på styvt papper med guldkanter, stämplat med sigill.

Traditionellt har vi alltså löst det här genom att skriva ”O.s.a. Senast den 30 april” (även om det inte ska vara stort s på senast, men kungen har som bekant lite trassel med skrivandet). Det är tänkt att utläsas ”om svar anhålles senast den…”, men det struntar vi i. Svenska verb i imperativ slutar på a, och så gör även o.s.a. Dessutom förekommer förkortningen på en plats i en mening där vi också skulle kunna ha ett imperativverb. Därför går det utmärkt att förvandla förkortningen till ett eget verb: att osa (betydelse ‘ge svar på inbjudan’ eller ‘tacka ja till inbjudan’). Osar, osade, osat.

H.M. konungens riksmarsalk på nådigt uppdrag verkar tyvärr ha glömt bort att skicka min inbjudan till prinsessbröllopet. Däremot fick jag en inbjudan till en festkväll hos Umeå-klädbutiken Kii. I sin inbjudan skrev de ”Kom förbi butiken och osa för platserna är begränsade!”. Här betyder osa alltså endast ‘tacka ja’ eller ‘anmäla sig’. Så jag, som tyvärr har lite väl lång resväg till festkvällen, behöver inte osa mitt nej. Men det beror bara på sammanhanget, på att det var en öppen erbjudan. Till vigselakten mellan H.K.H:n och Herrn bör man nog osa i alla lägen.

2 kommentarer

Under Språk

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Under Språk

Så talade Munktorparen

När staten den sistlidna helgen utlyste nationell ledighet för sörjande över Kristi död och uppståndelse åkte jag till Västmanland. Där, i en förort till det lilla samhället Munktorp bor min farmor i ett hus jag uppfattade som ett slott när jag var liten. I Munktorp förändras saker då och då. Förr i tiden brukade farmor till exempel ha polkagrisar i en blå skål i salen, men när jag för några år sedan förväntansfullt smög in i salen för att ta en polkagris upptäckte jag att de nu fanns i en målad skål i frostat glas. Så har det varit sedan dess.

Större delen av min paternala släkt kommer från Munktorpsområdet. Där har de brukat jord, luktat på blommorna och levt länge. En gång på sjuttiotalet skrev min farmors farbror Petrus Jansson en text till Gillesnytt, medlemstidningen för Munktorps hembygdsförening. I det senaste numret av Gillesnytt nypublicerades texten, och jag har läst den. Med tillstånd från hembygdsföreningen ska jag nu också dela med mig till er. Texten heter Ett dagboksblad på munktorpsmål, och publicerades första gången 1976. Den kan ses som en försiktig imitation av munktorpsmålet, och därtill som en skojig skröna. Håll till godo!

Ett dagboksblad på munktorpsmål
Av Petrus Jansson
Ja hade sôvi dålit på natta så ja va närapå tung i huve när ja kôm ôp så ja tänkte närapå te gå sta å lägga mej igen, men skit i den sôm ger sej, tänkte ja å stog där å gapa ett långt tag å fundra va ja skulle ta mej te mä i da, å dä ä assinte mycke sôm ja duger te ôm sanninga ska fram, å ja ä så ovuli mä dä ja gör, men nå borde ja fäll hitta på, åstrekla iväg te boa å titta men där såg dä så dant ut så ja geck dän igen å glodde in i den andra boa men där va dä lika joxut å i skithuse, ja dä ska ja fäll inte tala ôm. Sen geck ja tebaks te trappa igen för ja hade assinte kômmi mej för te gjort nånting ve boana.
>
Nere ve stakete stog grannasmora Fia å vinka åt mej, du kan fäll gå hit ett tag sa ho, ja tycker ho ä så tröku te prata mä men ho ä stor i tuten så dä ä livat mä när ho drar på, ho ljuger mycke å tror ja trorna men inte kan ho slö i mej va söm helst.
>
Ho sa att ho fått så mycket potatis i år så ho har allri sitt på maken, för ho börja plocka av röttra i messömras å dä vart nya potatisar igen på röttra å ho plocka nya var fjortonde dag, sa ho, ja vart rå rålös så jag släppte mej te slut, usch va dä luktar av dej sa ho å ja va så snopen så ja geck hem te mej. Men ja tyckte ja skulle fäll nå göra i da mä, så ja geck hem å börja pôta i mitt land å si te gräva duger ja te, ja tar stora tag mä span så där blir stora kocklur å fort av bara håken ska dä gå så när den ena kockla ä i luften så ä den andra på väg dit mä, å så kulle ja gräva ve krusbärsbuskarna, döm har fått så mycket dynga i höst så ja tror inte att bära duger te å äta nästa sömmar. Men ja vart snart trött på te gräva så ja geck in a la mej på sôffa å läste romaner, men dôm sôm skriver nu för tin ä så oanständiga te skriva så dôm passar bara åt ungt fôlk, å ja ä en hederlig man, hm, men kunde inte låta bli å läsa dôm i alla fall. Sen geck ja ut ett tag å sätte mej på trappa å titta, å då kôm en grannbonde körandes å vika åt mej å ja geck t’en på vägen ve nyponhäcken å han bara prata ôm sina hästar, kor, svin å höns å sånt där intresserar inta mej längre så ja skicka snart iväg’en igen.
>
På ättermiddan feck ja främmande av en annan gammal gubbe sôm hör lika dålit sôm ja, å inte hjälper oss lurarna heller, men vi skrek å prata så take kunde lyfta sej, å te slut kôm grannas Fia in te ôss å fundra va dä va för fel, ho trodde att vi slogs, å hörde oss ända in i si stuga, vi var så snopna så gubben geck hem mä’dä’samma å sa inte ajö ens.
>
Så vart dä kväll te slut för mej å ja slog på TV, men där visar dôm så hiskliga saker så ätteråt kan ja knappast sôva om nättra. Gunatt!
Gunatt, Petrus. Kanske är Munktorpshumorn av ett alldeles särskilt slag, isolerad i det lilla lantbrukssamhället och opåträffad i den civiliserade världen. Det gäller i alla fall för dialekten.
>
Munktorp ligger inom det dialektområde som ibland kallas gnällbältet. Den som vill få en uppfattning om gnällbältesuttalet kan utgå från Tobbe i teveserien I en annan del av Köping. Munktorpsmålet kännetecknas bland annat av tjocka L, tonsvängningar i vissa långa vokaler (vilket jag tror att Petrus försöker imitera i de diakritiska tecknen ovanför o:na, ”sôvi”), flitigt bruk av verbpartiklar som ”ve” och ”te” (min farmor säger till exempel att någon ”inte tål vé” jordgubbar när hen är allergisk) och användning av det gamla adverbet ”dän” (”ja ha tagi dän dom gamla sängkläderna”). Men det ska förstås understrykas att jag har en bit kvar till min professur i dialektologi, och även att jag bara känner tre personer, alla kvinnor över 85, som pratar rent munktorpsmål.
>
Munktorp har fött fram ett par kändisar, som fotbollsspelaren Fredrik Stenman och politikern Sven-Erik Österberg. Båda tycks dock för det mesta fjärma sig från sin hemortsdialekt, men i den här intervjun kan man åtminstone få ett hum av Österbergs munktorpsmål. Riktigt hur det lät när Petrus var i farten vet nog bara farmor.

4 kommentarer

Under Språk

Får det lov att vara en vårfru?

I går var det våffeldagen. Men våffeldagen är egentligen en felsägning. Ursprungligen kallades den här dagen, 25:e mars, för vårfrudagen. Säg det snabbt fem gånger: vårfrudagen, våfrudagen, våfudagen, våfedagen, våffeldagen! Åh! Ska vi äta våfflor?

Det heter vårfrudagen för att vår fru, Jesus morsa Maria, blev gravid den dagen. Det är alltså bara en graviditet kvar till julafton.

2 kommentarer

Under Språk