Ibland får jag kärvänliga mejl med en fristående J:n i sig. J:na förekommer främst i slutet av meningar, särskilt skämtsamma sådana. Wtf, brukar jag tänka. Är det där någon slags smajly? Var sitter ögonen? Vilken konstig mun den har.
Men nu vet jag (kanske några år senare än vad som får falla in under trendkänslighetsbegreppet). Den här bloggen förklarar för mig att Microsoft kodar smajlyr i typsnittet Wingdings. När man arbetar med ett Microsoftprogram som Outlook och klistrar in en smajly i ett mejl, så kodas det om till den smajly som finns i Wingdings alfabet. Gissa vilken bokstav smajlyn motsvarar? Just detJ. När mejlet når en mejlklient som har en annan kodning visas inte smajlyn, utan bara ett J.
Den som vill vara riktigt hipp ska således börja använda ett vanligt J i slutet på glada meningar. I samma anda är det tydligen också hippt att medvetet låta en etta slinka in i rader med utropstecken: !!!!!!!!111, eller ännu hellre rentav skriva !!!!!!ettett. Likaledes hippt är det att avsluta en mening med ett opassande s, som i ”jag är glads”. Jag tippar att detta kommer från att ICQ-meddelanden sändes med kommandot alt+s, och att man ibland råkade trycka i fel ordning.
Slangspråk relaterat till datoranvändande har kommit att kallas leet-språk, och om detta fenomen har Wikipedia en riktigt spännande artikel. Här har du således din räddning om du börjar känna dig gammal och grå. Vem som helst kan ju bli hipp när det finns en hel manual för det.
Linneas språkblogg 
Tack Linnea, TACK! Jag har fått insmugna J:n i en del mejl den senaste tiden, och jag har bara avfärdat det som nåt slags cyberskräp som råkat hamna där på vägen till min brevlåda. Och blivit lite irriterad över det. Men nu vet jag!
Det känns dock lite pinsamt att inse att folk har försökt le mot mig och att jag bara har ignorerat det. Jag känner mig oartig.
Ja, det är som en artighetsgest från en helt annan kultur. Det sägs ju till exempel att det i vissa kulturer är artigt att rapa efter maten. J.
Men vad betyder 1 bland !!!?
Det betyder helt enkelt att man råkade (?) släppa shift-tangenten för tidigt.
Låter lika hippt som högsta chefen på Microsoft i Dublin 1991-1992 som inte hade tid (eller ork, vett?) att byta skiftläge utan alltid skrev till oss undersåtar MED VERSALER. (Det var dock innan detta oskick fått betydelsen SKRIKER.)
Inte så hippt eller?
Finns det förresten en tid innan versaler betydde skrik? Jag tänkte mig att det hade funnits sedan små bokstäver började användas, men det kanske är den ökade skriftkommunikationen som gjort det.
Det där hade du allt fått om bakfoten:
Det är fullkomligt enkelt och logiskt, men för att fatta det måste man först greppa att sambandet går åt andra hållet: Datornissar kastade in siffror i stället för bokstäver för att få sin text att se lite mystisk och kodad ut, fast det i själva verket bara var fråga om att peta in nuffror som ser ungefär likadana ut som de bokstäver de ersätter. 0 (noll) för O (stort o), 1 för l (lilla l) eller I (stora i), osv. Det närmaste man kommer e är bakvänt E = 3; det närmaste man kommer t är 7 (som T minus strecket åt höger upptill); det närmaste man kommer a är 4 (som, om den är stängd upptill [om den är det beror på vilket typsnitt man använder], med lite god vilja kan påstås vara rätt lik stora A); c blir förstås vänsterparentes (.
Om man då vill påstå sig vara ”elite” skriver man det som — nej vänta förresten, det vill man ju inte, inte bara så där rakt av i alla fall — först måse man applicera lite kreativ felstavning: Första e-et är obetonat, så det faller bort. Sista likaså. Och det långa betonade i-et i mitten brukar förstås stavas ”ee” på Inglish. Kvar blir alltså ”leet” — och är man en ”leet H4xx0r” så skriver man det alltså ”1337”.
Klart som korvspad alltså: 1337 från elite, inte tvärtom.
HTH!
Korvspad är faktiskt fortfarande inte det första jag associerar till i frågan om leet, elite och 1337. Men visst, en förklaring finns. Thx, Conrad!
1)37 v4r 5å L173 5å!