Förkunskaperna bygger upp förståelsen

Jag läste nyligen ett bokkapitel med det fantasieggande namnet Discourse Comprehension (längst ner i inlägget finns alla uppgifter om det). Det inleds med en strålande illustration av hur förståelse går till. Läsaren ska försöka lista ut svaret på fyra gåtor. Jag stjäl upplägget och översätter fritt:

1. Hur får man in en elefant i ett kylskåp?

Svaret är enkelt: man öppnar dörren, sätter in elefanten, och stänger dörren. Nu kanske du kan besvara nästa fråga:

2. Hur får man in en giraff i ett kylskåp?

Du tror kanske att det bara är att öppna dörren, sätta in giraffen och stänga dörren? Fel! Kylskåpet är ju fullt med elefant. Det korrekta tillvägagångssättet är således att öppna dörren, ta ut elefanten, sedan sätta in giraffen och stänga dörren. Nu kan du säkert lista ut svaret på den tredje gåtan:

3. Djungelns konung har ordnat ett möte i djungeln, och alla djur ska dit. Bara ett enda djur uteblir. Vilket?

Svaret är förstås giraffen; den är ju instängd i kylskåpet. En sista gåta:

4. Hur kommer man över en flod där det bor en massa krokodiler?

Den listiga läsaren har nog börjat förstå konceptet på svaren: de har med de tidigare gåtorna att göra. Och svaret på den här är helt enkelt att man simmar på. Krokodilerna är ju hur som helst på möte.

Så här går det till också när vi läser kluriga texter. I min magisteruppsats, som jag håller på att skriva nu under våren, undersöker jag myndigheternas texter om hur man sköter ett företag. Många av texterna måste läsas på samma sätt som såna här gåtor blir lösta. Det gäller att packa på sig information efterhand som man läser. Informationen i början påverkar nämligen hur man ska tolka den kommande informationen. Först får läsaren lära sig vad schablonavdrag är, sedan får den en instruktion om hur man gör dem – åtminstone i de lyckade fallen.

Man kanske kan använda den lite trötta metaforen om den rullande snöbollen för att illustrera detta: all den information man får i texten måste följa med i tolkningen av det kommande. Det börjar med en liten snöboll, och allt eftersom den rullar ner för backen klibbar mer och mer snö fast på den; det börjar med en liten klump förkunskaper, och allt eftersom man läser texten klibbar mer och mer information fast på läsarens kunskapsbank. En text med mycket information kan skapa enorma snöbollar som har svårt att hålla kurs. Snöbollen kan bli helt vind och rulla snett eller stanna av; då har det kommit för mycket information. Det gäller att informationen hinner sätta sig innan man rullar vidare.

Men metaforen visar som sagt ändå bara de riktigt lyckade fallen. Det händer ofta att informationen kommer i oordning, så att något läsaren behöver känna till för att kunna förstå texten kommer i slutet. Tänk dig en snöboll som på detta sätt måste hoppa upp och ner i backen. Helt omöjligt! Dessutom påverkar texten också det man redan läst; den nya snön förändrar alltså kärnan i snöbollen.

Tja, snöbollsmetaforen är nog ändå inte särskilt lämplig. Vår bank av kunskaper är ju inte så simpel att den bara fylls på och fylls på; dels måste förkunskaperna aktiveras av att texten påminner en, dels kommer ny kunskap att förändra gammal kunskap, och dels försvinner kunskap när vi glömmer bort den. Nej, snöbollsmetaforen är för trött. Men vem bryr sig hur som helst om snöbollar nu när det snart är april?

Gåtorna kommer från Handbook of Psycholinguistics från 2006, med redaktörerna Matthew J. Traxler och Morton Ann Gernsbacher. Kapitlet hette som sagt Discourse Comprehension, och är skrivet av Rolf A. Zwaan och David N. Rapp. Gåtorna finns på sidan 725.