Etikettarkiv: Begriplighet

09 december 2012 · 5:00

9. Jul ska firas på svenska

 

Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.Jul ska firas på svenskaNätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.

Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11

Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.

Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.

Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.

19 kommentarer

Under Julkalender 2012

Taggat som , , , , , , ,

12 maj 2011 · 10:25

Vårdat, enkelt och begripligt – men hur?

I Sveriges snart tvååriga språklag slås det fast att ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Det är nästan sensationellt att denna ideologiskt färgade riktlinje får vara med bland våra lagar. Men egentligen fungerar den just som en riktlinje, för i praktiken kan man ganska sällan slå fast att något ur det offentliga språket inte lever upp till detta. Vad är egentligen ett vårdat språk? Vem ska tycka att det är enkelt? Hur vet man om det är begripligt eller inte?

En av de absolut vanligaste kanalerna för myndigheters kommunikation med medborgare är internet. Myndigheternas webbplatser fungerar ofta som en utgångspunkt för kommunikationen. Därför är det synnerligen intressant att veta hur myndigheternas webbplatser fungerar. Är de vårdade, enkla och begripliga? Jag är en av alla som försöker svara på det. Men hur vet man? Den här vyn möts man av om man surfar in på Försäkringskassans webbplats i dag.

Vårdat va? Jovars. Det beror väl på vad man ska ha den till.

De flesta som använder Försäkringskassans webbplats har antagligen ett särskilt mål i sikte. De vill kanske anmäla vård av sjukt barn, söka europeiskt sjukförsäkringskort eller kolla när de ska få sin sjukpenning. I princip är det ju för vart och ett av dessa och liknande ärenden som det avgörs om webbplatsen är bra eller inte. Kan man göra det man vill göra? Hittar man sin väg fram till det man vill göra?

Jag skulle vilja ha din hjälp här. För att kunna analysera myndigheternas webbplatser behöver jag veta hur vanliga människor använder dem. Klicka här för att fylla i ett helt anonymt formulär. Det tar kanske fem minuter. Då lovar jag att återkomma i frågan senare. Tack på förhand!

1 kommentar

Under Begriplighet, Myndigheters webbplatser, Språk

Taggat som , , , , , ,

23 april 2011 · 10:18

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , , ,

28 augusti 2010 · 11:07

Mottagaranpassning är att skriva med läsarens glasögon på

Det här inlägget skriver jag för dig. Ja, just dig. Du, som läser detta just nu, du är adressaten för denna text.

”Var inte larvig”, tänker du nu. ”Hur skulle du kunna veta vem jag är? Vad är det här för tramsigt effektsökeri?” Du har förstås rätt. Jag vet inte vem du är. Kanske vet jag inte ens om att du finns till. Kanske känner vi varandra till namnet. Kanske är vi nära bekanta, men inte ens då vet jag nu i skrivande stund vem du är. Och trots detta gör jag anspråk på att skriva just för dig. Är jag larvig? Ja kanske, men jag behöver försöka.

Det handlar om det som brukar kallas mottagaranpassning: det att anpassa en text så att den passar sina mottagare. Det är en svår uppgift, även för de mest drillade skribenter. Först och främst måste man ju ta reda på vilka ens mottagare egentligen är.

En sak vet man förvisso alltid om ens läsare: de läser ens text. Det kan framstå som en trivial sanning, och det är det, men utifrån den kan man faktiskt göra några kvalificerade gissningar om mottagargruppen. Ta dig och den här texten som exempel. Du läser den här texten, och du har kommit ända hit ner – alltså är du någotsånär intresserad. Det är troligt att du är intresserad av språk, eftersom det är temat för de flesta texter som publiceras i den här bloggen. Kanske kan man tänka sig att du även läser andra populärvetenskapliga texter om språk. Detta ökar i så fall chansen att du vet en del om ämnet. Du kanske känner till grundläggande språkvetenskaplig terminologi och är van vid olika språkvetenskapliga tankegångar. Det att texterna publiceras i en blogg kan också skvallra om din ambitionsnivå. Du läser troligen texterna av lust, inte av plikt. Det är inte särskilt troligt att du vill använda inläggen som källor i en vetenskaplig uppsats, men mer troligt att du läser för att bli lagom intellektuellt road. Du förväntar dig nog att det här ska vara en lättsam text.

Trolleri trollera. Nu har jag en ganska detaljerad skiss av mottagargruppen för den här texten. När skissen är färdig ska skribenten försöka sätta sig in i mottagarens situation. Antagligen har skribenten redan en idé om vad den vill berätta i en text, men det är också viktigt att fråga sig vad mottagaren kan vilja veta – och vad den inte vill veta. Skribenten kan också använda sin skiss för att hitta en lämplig svårighetsgrad på innehållet i texten, och fråga sig vad som behöver förklaras och vad mottagaren redan känner till. Egentligen vill jag påstå att mottagaranpassning bara handlar om dessa två frågor: Vad vill mottagaren veta? Och vad vet mottagaren redan? Den skribent som funderar på dessa två frågor kan göra sin text bättre.

Men skrivtips innebär alltid en viss förenkling av verkligheten. Det verkar som att det finns ett recept man ska följa till punkt och pricka, och så blir en gourmetmåltid till text till helt automatiskt. Om skrivtipset lyckas leva som det lär är det smidigt och trevligt att läsa, men det betyder inte att det var smidigt och trevligt att skriva det. Sanningen är att gourmettexter kräver väldigt hårt arbete. Man måste slita sig i håret. Man måste tvivla och grubbla. Man skriver och skriver om, testar, granskar, skriver om igen. I själva verket är det nog så att ju mindre läsaren behöver slita sig i håret för att läsa en text, desto mer har skribenten gjort det för att färdigställa den.

6 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , ,

08 augusti 2010 · 16:54

En ny stjärna på uppsatshimlen

Som bloggens stamgäster kanske vet har jag knåpat med en magisteruppsats de senaste månaderna, och nu är jag färdig med den. Efter en helig studentikos ceremoni erkändes den under titeln Texten som stöd för handling. Den handlar om hur begripliga och användbara myndigheters texter om företagande är. Om du vill kan du ladda hem uppsatsen genom att klicka på bilden här nere.

Bilden är för övrigt ett ordmoln som jag skapade av de tio myndighetstexter jag analyserar i studien. Det blev ett mycket illustrerande moln. Vad jag har undersökt är nämligen texter som förklarar hur företagare ska utföra olika procedurer som rör företaget. Du ser: det är många näringsverksamhet, företag, verksamhet och sådana ord. Det är också många ekonomiska ord, som avdrag, kr, belopp, inventarier, expansionsfond. Men de allra största orden är ju ska och får. Dessa ord blev också något av ett tema för studien. Jag undersökte nämligen bland annat hur texterna uttryckte instruktioner och anvisningar, och ett sätt är ju att använda sådana deontiska modala hjälpverb som ska och får: ”Du ska göra ett schablonavdrag”. Men det finns flera andra sätt att uttrycka instruktioner. Häng med på en sensommarpromenad i textanalysens sumpmarker.

Jag fann två olika variabler för uttrycken för instruktion: dels grammatisk form, dels agent. De grammatiska former man kan använda är deontiska modala hjälpverb (”Du ska göra ett schablonavdrag”), presens aktiv (”Du gör ett schablonavdrag”), presens passiv (”Ett schablonavdrag görs”) och slutligen imperativ (”Gör ett schablonavdrag”). Bland agenterna, alltså de som utför handlingarna, finns tre typer. Det finns konstruktioner med ett du eller ni, konstruktioner med en tredje person som läsaren kan identifiera sig med (till exempel ”Företagare måste göra schablonavdrag”), eller konstruktioner där agenten är bortskriven så att man inte vet vem det är som utför handlingen (såsom ”Ett schablonavdrag görs”).

I uppsatsen diskuterar jag hur begripliga och användbara dessa olika uttryck är. En slutsats som jag drar är att instruktioner måste vara enkla att identifiera som instruktioner. En mening som är svår att identifiera som instruktion är till exempel den här: ”I ruta 40 anges verksamhetens beräknade överskott”. Läsaren skulle kunna tolka detta som en instruktion, men den skulle lika gärna kunna tro att det är en beskrivning av något som händer, och tro att verksamhetens beräknade överskott redan finns angivet i ruta 40. Mest begripliga och användbara är imperativkonstruktioner och konstruktioner med du.

En idé som jag presenterar i uppsatsen är därför att det är enklast att förstå instruktioner som följer vissa grammatiska mönster som är typiska för just instruktioner. Det är till exempel också lätt att förstå imperativ som ”Ange verksamhetens beräknade överskott i ruta 40”, men mindre lätt att förstå avpersonifierade fraser som ”Verksamhetens beräknade överskott ska stå i ruta 40”.

Nå. Detta med uttryck för instruktioner är en av de tre saker jag undersöker i uppsatsen. De övriga två är hur det går att använda texterna och vilka förkunskaper texterna kräver. Den som vill veta mer om detta får ladda hem uppsatsen och läsa vidare. Jag hoppas att det blir en trevlig läsning.

5 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , , ,

08 maj 2010 · 18:57

”Det var de som sa det” – inget bra argument

I en debatt vill man förstås gärna framstå som trovärdig. Det gör man bäst genom att använda vattentäta argument. För detta ändamål finns det en del grammatiska knep.

På lördagsmorgnar går det ett bra program på p1. Konflikt heter det. Dagens program handlade om islamistiska våldsbenägna organisationer, däribland Al-Shabaab. Sedan några månader tillbaka har det hävdats att denna organisation har rekryterat svenskar för att strida i Somalia, och vissa, bland annat Säpo, har också hävdat att några av dessa svenskar har dödats i striderna. Utrikesdepartementet, å sin sida, menar att detta inte är någon säker uppgift. Ett bra underlag för en diskussion alltså.

Konflikts reporter Ira Mallik pratade med UD:s departementsråd Berndt Fredriksson om frågan.
– Det finns inget belägg för detta, sa Berndt Fredriksson.
Ira Mallik ifrågasatte detta:
– Det som kan göra en konfunderad då, är ju alla uppgifter i media om att ett antal svenska medborgare har dött i Somalia under just de här åren [2005–2009].
– Mmm, sa Berndt Fredriksson. Jag har frågat vår konsulära enhet om detta och det är de som har försett mig med det här beskedet.

Vilket bländande exempel på vattentät retorik! Betydelsemässigt säger departementsrådet ”det var de som sa det”. Men rent grammatiskt uttrycker han sig betydligt mer komplext: ”det är de som har försett mig med det här beskedet”. Det han bygger sina argument på är alltså inte något så flyktigt som att någon har sagt något, utan i stället att någon har försett honom med ett besked. Man får lätt en bild av att den konsulära enheten lämnar över ett stort paket som innehåller beskedet.

För att förklara detta kan man använda den språkvetenskapliga termen grammatisk metafor. Det är språkvetaren Michael Halliday som ligger bakom denna term, och man kan definiera den som ‘det att använda en grammatisk form för att ge uttryck för en betydelse som typiskt har en annan grammatisk form’. Betydelsen i departementsrådets uttalande är alltså att den konsulära enheten har berättat något för honom. Berätta är ett verb, och det är ett sådant verb som utgör själva kärnan i betydelsen. Men när departementsrådet i stället väljer att ge uttryck för betydelsen i frasen förse (någon) med ett besked, så är det i stället besked som utgör kärnan. Besked är ett substantiv.

Den grammatiska metaforen i Berndt Fredrikssons uttalande är alltså att prata om en process, något som har hänt, i termer av substantiv i stället för verb. Klassiska substantiv, namn på ting som bok och ring, är ju fasta saker som man kan se och ta på. Substantivet besked får styrka av sina grammatiska syskon. Det är därför man kan föreställa sig att den konsulära enheten överlämnade ett paket med ett besked. Beskedet blir påtagligt och obestridbart. Det är inte längre något som någon har sagt och som går att ifrågasätta; det är en fast form som existerar, oavsett vad Säpo eller Ira Mallik säger.

I debatter kan det alltså vara mer effektivt att bygga sina argument på beständiga substantiv än på flyktiga verb. Begriplighetsmässigt är det kanske inte alltid så lyckat, eftersom den grammatiska metaforen kräver att läsaren omvandlar substantivet till ett verb för att kunna förstå formuleringen. Men att vara obegriplig kan förstås vara en fördel för den som behöver extra näring åt sin argumentation.

Fotnot: Termen grammatisk metafor lanserades ursprungligen år 1994 i Michael Halliday – An Introduction to Functional Grammar. På svenska finns termen också beskriven i Per Holmberg och Anna-Malin Karlsson – Grammatik med betydelse. Definitionen ovan har jag dock formulerat själv.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , , ,

30 april 2010 · 7:52

Om blommor och skills

Igår drev jag och en vän runt och inspekterade Stockholm. Vi drev förbi en blomsteräng mitt i Stadshagen. Jag är ju från Umeå och är därför inte alls van vid att se blomsterängar mitt i stan i april, så jag sa:

– Men titta vilka fina blommor.
– Skilla, sa min vän.
– Va? sa jag.
– Skilla! sa hon.

Här behövde jag uppenbarligen koppla på min analytiska förmåga. Skilla alltså. Vad i friden säger hon så för? Jag känner till ordet skillad, det relativt nya ordet som betyder ‘talangfull’. Det ser ut som ett particip, så man kanske kan bygga ett verb av det. Skilla! Det skulle kunna vara en imperativform med betydelsen ‘bli talangfull!’. Eller nej, det kan det verkligen inte. Varför i allsin dar skulle hon säga det åt mig? Det är inte logiskt på något sätt. Skilla. Skilla. Skilla. Varför säger hon skilla? Ah! kom jag plötsligt på:

– Är det så blomman heter?
– Japp, sa hon.

Så går det till när man tolkar språkliga yttranden. Trots att jag inte hade en aning om vad ordet betydde kunde jag plocka information från sammanhanget och komma fram till en riktig tolkning. Skillat, om jag får säga det själv!

2 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , ,

08 april 2010 · 7:30

Den galna professorn förklarar text

Vissa smarta människor har ett förhållande till sitt intellekt som sankt bernadshundar till sin vikt. En av de mest framgångsrika och skarpa hjärnorna i skandinavisk textanalys, norrmannen Kjell Lars Berge, beskriver med dessa ord vad en text egentligen är:

”Et Bs som tillegges en gitt Fs må utføres som Ts dersom det skal være mulig å nå Ms, forutsatt at det er konstituert N for utføringen av Bs.”

(s. 30)

B står för norskans budskap, alltså ’meddelande’. F står för kommunikativ funktion. T står för text. M står för ett gemensamt mål som individer inom en viss social grupp strävar mot. N står för normer eller konventioner som måste uppfyllas för att något ska få kallas text. Det nedsänkta S:et anger att de olika aspekterna tillhör samma sociala fält, eller sociala grupp.

Berge är inte ironisk. Samtidigt som det där antagligen är en av de krångligaste meningarna en människa kommer läsa i sin livstid så är den också skarp och klar som en välslipad kristallkniv. När jag koncentrerar mig till det yttersta blixtrar en insikt förbi.

Det handlar om vilka typer av språkliga meddelanden som kallas texter inom en social grupp. Berge menar att meddelandet måste formuleras enligt vissa konventioner för att kunna räknas som text och därigenom kunna uppfylla sitt syfte. Dessa konventioner kan se olika ut inom olika sociala grupper, och därför får samma meddelande olika status inom olika sociala grupper. Det språkliga meddelande som räknas som viktigt och betydelsefullt i en grupp kan räknas som rappakalja inom ett annat. Behövs exempel? Du kanske nyligen har läst ett språkligt meddelande som du uppfattade som rappakalja? Just det. För en skolad textanalytiker är Berges citat en precis beskrivning av en vetenskaplig tes. För mig och många andra kan det vid en första anblick se ut som arameiska.

2 kommentarer

Under Begriplighet, Citatet, Språk

Taggat som , , , ,

25 mars 2010 · 14:36

Förkunskaperna bygger upp förståelsen

Jag läste nyligen ett bokkapitel med det fantasieggande namnet Discourse Comprehension (längst ner i inlägget finns alla uppgifter om det). Det inleds med en strålande illustration av hur förståelse går till. Läsaren ska försöka lista ut svaret på fyra gåtor. Jag stjäl upplägget och översätter fritt:

1. Hur får man in en elefant i ett kylskåp?

Svaret är enkelt: man öppnar dörren, sätter in elefanten, och stänger dörren. Nu kanske du kan besvara nästa fråga:

2. Hur får man in en giraff i ett kylskåp?

Du tror kanske att det bara är att öppna dörren, sätta in giraffen och stänga dörren? Fel! Kylskåpet är ju fullt med elefant. Det korrekta tillvägagångssättet är således att öppna dörren, ta ut elefanten, sedan sätta in giraffen och stänga dörren. Nu kan du säkert lista ut svaret på den tredje gåtan:

3. Djungelns konung har ordnat ett möte i djungeln, och alla djur ska dit. Bara ett enda djur uteblir. Vilket?

Svaret är förstås giraffen; den är ju instängd i kylskåpet. En sista gåta:

4. Hur kommer man över en flod där det bor en massa krokodiler?

Den listiga läsaren har nog börjat förstå konceptet på svaren: de har med de tidigare gåtorna att göra. Och svaret på den här är helt enkelt att man simmar på. Krokodilerna är ju hur som helst på möte.

Så här går det till också när vi läser kluriga texter. I min magisteruppsats, som jag håller på att skriva nu under våren, undersöker jag myndigheternas texter om hur man sköter ett företag. Många av texterna måste läsas på samma sätt som såna här gåtor blir lösta. Det gäller att packa på sig information efterhand som man läser. Informationen i början påverkar nämligen hur man ska tolka den kommande informationen. Först får läsaren lära sig vad schablonavdrag är, sedan får den en instruktion om hur man gör dem – åtminstone i de lyckade fallen.

Man kanske kan använda den lite trötta metaforen om den rullande snöbollen för att illustrera detta: all den information man får i texten måste följa med i tolkningen av det kommande. Det börjar med en liten snöboll, och allt eftersom den rullar ner för backen klibbar mer och mer snö fast på den; det börjar med en liten klump förkunskaper, och allt eftersom man läser texten klibbar mer och mer information fast på läsarens kunskapsbank. En text med mycket information kan skapa enorma snöbollar som har svårt att hålla kurs. Snöbollen kan bli helt vind och rulla snett eller stanna av; då har det kommit för mycket information. Det gäller att informationen hinner sätta sig innan man rullar vidare.

Men metaforen visar som sagt ändå bara de riktigt lyckade fallen. Det händer ofta att informationen kommer i oordning, så att något läsaren behöver känna till för att kunna förstå texten kommer i slutet. Tänk dig en snöboll som på detta sätt måste hoppa upp och ner i backen. Helt omöjligt! Dessutom påverkar texten också det man redan läst; den nya snön förändrar alltså kärnan i snöbollen.

Tja, snöbollsmetaforen är nog ändå inte särskilt lämplig. Vår bank av kunskaper är ju inte så simpel att den bara fylls på och fylls på; dels måste förkunskaperna aktiveras av att texten påminner en, dels kommer ny kunskap att förändra gammal kunskap, och dels försvinner kunskap när vi glömmer bort den. Nej, snöbollsmetaforen är för trött. Men vem bryr sig hur som helst om snöbollar nu när det snart är april?

Gåtorna kommer från Handbook of Psycholinguistics från 2006, med redaktörerna Matthew J. Traxler och Morton Ann Gernsbacher. Kapitlet hette som sagt Discourse Comprehension, och är skrivet av Rolf A. Zwaan och David N. Rapp. Gåtorna finns på sidan 725.

1 kommentar

Under Begriplighet, Psykolingvistik, Språk

Taggat som , ,

19 mars 2010 · 7:08

Mästarna talar

Det händer ofta att jag läser texter av kloka människor, och stöter på ett citat som jag blir stormförtjust i. Jag vet aldrig vad jag ska göra av min förtjusning, så oftast låter jag den lite moloket rinna av. Nu ska jag emellertid baka andra bullar: jag startar en citatserie här i bloggen. Min plan är att främst ta med insiktsfullheter om språk, och särskilt om begriplighet.

Det börjar med språkvetaren Gunnel Källgren, som skrev såhär i sin avhandling Innehåll i text från 1979:

Det som gör en text svår är ju nämligen inte främst det som står i den, utan det som inte står.

(s. 112)

Amen!

1 kommentar

Under Citatet, Språk

Taggat som ,