Etikettarkiv: Psykolingvistik

Äkta coolt språk

Jag var nog ungefär fyra år första gången jag fick behov att använda ett särskilt ord för att uttrycka min fascination för något. På något sätt tyckte jag att det jag såg var så fantastiskt och så rätt att det inte räckte med ett ordinärt ”Åh!” för att beskriva det. ”Litte” sa jag då. Det var något av en trend på mitt dagis. ”Litte snygg!”, eller helt enkelt bara ”Litte!”.

Några år senare, kanske i åttaårsåldern, kom jag i kontakt med ett nytt modeuttryck: ”A go”. Vi sa det på mitt fritids för att beteckna något provocerande. Ackompanjerat med fnitter kunde det till exempel vara en lämplig respons på ett snuskigt skämt, och med allvarlig röst och höjda ögonbryn kunde det vara en effektiv synonym till ”Glöm det!”. Det var ett ironiskt uttryck; det kom från god och utropades mot saker som inte var goda (eller snarast inte lämpliga).

Det fullkomligen rasar in uttryck i språket som fungerar som kommentarer på lämplighet, särskilt trendbunden lämplighet. Det kanske allra mest välanvända av dessa ord är cool. Det är inte ett helt nytt ord; enligt SO drog det in i svenskan på 1950-talet, just som en variant på metaforen sval, använd exempelvis för att beskriva en lugn och avslappnad person eller en viss typ av musik. I dag behöver dock en cool person inte vara särdeles avslappnad. Snarare fungerar adjektivet som ett allmänt positivt värdeord. Ett par coola skor behöver näppeligen vara sådana som man kan slappna av i.

Den som funderar över synonymer för cool tvingas se sig slagen av en lingvistisk insikt. Visst går det att hitta synonymer (häftig, ball, tuff), men de är både få till antalet och i princip lika vaga och unga som cool är. Häftig användes ju ursprungligen bara för att beskriva snabba och plötsliga händelser, och har enligt SO använts i ”flera decennier”, men uteslutande av unga (vilket tyder på att man bör lägga ordet åt sidan när man passerat ungstrecket, där det nu går). Om ordet ball ges informationen att det funnits i svenskan sedan 1966 och kanske kommer från dialektordet ballra som betyder ‘prata’. Ser vi slutligen på ordet tuff får vi veta att det funnits i svenskan sedan 1923, är inlånat från engelskan (tough ‘hård’, ‘svår’) och kan, med SO:s ord, användas för att beskriva en person ”som (medvetet) gör intryck av att vara orädd och självsäker särsk. om ung person {jfr kaxig}”. Våra spår slutar alltså redan på 1920-talet, inte ens hundra år tillbaka. Vilka ord använde man före det?

Jag ringde min mormor för att luska vidare i detta. Hon är visserligen uppvuxen på 1930- och 1940-talet, men hon kommer från en ort dit trender närmar sig ytterst tveksamt. Som hon minns det så fanns begreppet tuff i hennes medvetande redan på 1930-talet, men hon såg det inte som ett åtråvärt värdeord. Cool och häftig använde hon inte, och ball, berättade hon, fick hon lära sig av Jerry Williams på 1960-talet. Men det är på frågan om vad hon sa i stället som det blev riktigt intressant.

Mormor kunde inte ge mig några tillfredsställande svar på vad hon sa i stället för cool. Ett klädesplagg hon ville köpa kunde hon exempelvis kalla snyggt, modernt eller möjligen läckert. Människor kunde hon i bästa fall kalla för roliga. När hon var lite yngre kunde hon beskriva en syssla som lajbans, men det fick visst något av en töntstämpel när hon kom in i tonåren. Alla dessa ord är dock i bruk än i dag, och de betecknar något annat än det vi söker. Några ord för att beteckna coolhet dök inte upp, oavsett hur djupt vi grävde i mormors ungdomsliv.

Här behöver vi väcka ett gammalt språkvetenskapligt antagande. Det kallas ibland Sapir och Whorf-hypotesen, och handlar om förhållandet mellan språk och tanke. Hypotesen menar att vårt språk både begränsar och bestämmer vad vi tänker på. Vi dödliga uppfattar exempelvis inte äggskalsvit som någon särskild färg utan kallar den bara vit, medan en som arbetar med färg skulle påstå att det är befängt att blanda ihop äggskalsvit och elfenbensvit. Vi dödliga och färgarbetaren har alltså olika språk på denna punkt.

Det är med denna hypotes som grund som jag nu vill dra en hisnande slutsats: coolhet fanns inte på 1930-talet. Åtminstone delvis är påståendet rimligt. Coolhet, i all sin upphöjda vaghet, är nog ett värde som kommer av den ungdomskultur vi haft i västvärlden så länge vi haft råd att låta ungdomar ha en särskild kultur i stället för att sätta dem i arbete vid trettonårsåldern. Dessutom är det antagligen också knutet till urbaniseringen som började i slutet av 1800-talet; coolhet är ju ytligt – det finns ingen poäng med att vara cool i Karlsbäck. Kanske är det alltså så att svensktalarna först år 1923 kunde identifiera de olika kulturella värden som sedan tillsammans kunde ligga till grund för skapandet av det nya ordet tuff. Kanske var värdena betydligt flyktigare före det, och kanske brydde sig svenskarna inte över huvud taget om saker som kunde klassificeras som tuffa. Nej, kanske fanns inte coolhet före tuffs födelse år 1923.

Jag hoppas att någon livsvan läsare kan komma med upplysningar på denna punkt. Stämmer det att coolhet är ett helt nytt påfund (oavsett vad det har kallats)? Och kanske ännu mer intressant: finns det något motsvarande värde från början av 1900-talet som vi inte har ord för i dag?

Annonser

9 kommentarer

Under Språk

Förkunskaperna bygger upp förståelsen

Jag läste nyligen ett bokkapitel med det fantasieggande namnet Discourse Comprehension (längst ner i inlägget finns alla uppgifter om det). Det inleds med en strålande illustration av hur förståelse går till. Läsaren ska försöka lista ut svaret på fyra gåtor. Jag stjäl upplägget och översätter fritt:

1. Hur får man in en elefant i ett kylskåp?

Svaret är enkelt: man öppnar dörren, sätter in elefanten, och stänger dörren. Nu kanske du kan besvara nästa fråga:

2. Hur får man in en giraff i ett kylskåp?

Du tror kanske att det bara är att öppna dörren, sätta in giraffen och stänga dörren? Fel! Kylskåpet är ju fullt med elefant. Det korrekta tillvägagångssättet är således att öppna dörren, ta ut elefanten, sedan sätta in giraffen och stänga dörren. Nu kan du säkert lista ut svaret på den tredje gåtan:

3. Djungelns konung har ordnat ett möte i djungeln, och alla djur ska dit. Bara ett enda djur uteblir. Vilket?

Svaret är förstås giraffen; den är ju instängd i kylskåpet. En sista gåta:

4. Hur kommer man över en flod där det bor en massa krokodiler?

Den listiga läsaren har nog börjat förstå konceptet på svaren: de har med de tidigare gåtorna att göra. Och svaret på den här är helt enkelt att man simmar på. Krokodilerna är ju hur som helst på möte.

Så här går det till också när vi läser kluriga texter. I min magisteruppsats, som jag håller på att skriva nu under våren, undersöker jag myndigheternas texter om hur man sköter ett företag. Många av texterna måste läsas på samma sätt som såna här gåtor blir lösta. Det gäller att packa på sig information efterhand som man läser. Informationen i början påverkar nämligen hur man ska tolka den kommande informationen. Först får läsaren lära sig vad schablonavdrag är, sedan får den en instruktion om hur man gör dem – åtminstone i de lyckade fallen.

Man kanske kan använda den lite trötta metaforen om den rullande snöbollen för att illustrera detta: all den information man får i texten måste följa med i tolkningen av det kommande. Det börjar med en liten snöboll, och allt eftersom den rullar ner för backen klibbar mer och mer snö fast på den; det börjar med en liten klump förkunskaper, och allt eftersom man läser texten klibbar mer och mer information fast på läsarens kunskapsbank. En text med mycket information kan skapa enorma snöbollar som har svårt att hålla kurs. Snöbollen kan bli helt vind och rulla snett eller stanna av; då har det kommit för mycket information. Det gäller att informationen hinner sätta sig innan man rullar vidare.

Men metaforen visar som sagt ändå bara de riktigt lyckade fallen. Det händer ofta att informationen kommer i oordning, så att något läsaren behöver känna till för att kunna förstå texten kommer i slutet. Tänk dig en snöboll som på detta sätt måste hoppa upp och ner i backen. Helt omöjligt! Dessutom påverkar texten också det man redan läst; den nya snön förändrar alltså kärnan i snöbollen.

Tja, snöbollsmetaforen är nog ändå inte särskilt lämplig. Vår bank av kunskaper är ju inte så simpel att den bara fylls på och fylls på; dels måste förkunskaperna aktiveras av att texten påminner en, dels kommer ny kunskap att förändra gammal kunskap, och dels försvinner kunskap när vi glömmer bort den. Nej, snöbollsmetaforen är för trött. Men vem bryr sig hur som helst om snöbollar nu när det snart är april?

Gåtorna kommer från Handbook of Psycholinguistics från 2006, med redaktörerna Matthew J. Traxler och Morton Ann Gernsbacher. Kapitlet hette som sagt Discourse Comprehension, och är skrivet av Rolf A. Zwaan och David N. Rapp. Gåtorna finns på sidan 725.

1 kommentar

Under Begriplighet, Psykolingvistik, Språk

Ingenting finns inte

För några inlägg sedan tog jag upp diskussionen om förhållandet mellan språk och tanke. Jag nämnde att det finns de som tror att språket bestämmer vad vi kan tänka på, och de som tror att det vi kan tänka på bestämmer vårt språk. Nu ska jag fylla på med reflektioner. Ett minne från min barndom har nämligen seglat upp.

Jag var kanske fyra år, och befann mig på dagis. Min dagisfröken berättade precis för mig att det finns blinda personer.

– Det finns blinda personer, sa fröken. De kan inte se någonting.
– Okej. Vad ser de då? frågade jag nyfiket.
– Ingenting, förtydligade fröken.
– Ja, ja, sa jag tålmodigt. Men vad ser de.
– De ser ingenting.
– Nä, nä, ingenting, bekräftade jag. Men någonting ser de ju.
– Är du dum i huvet din lilla dvärg, sa frökens extralingvistiska signaler, och upprepade med talet: De ser I-N-G-E-N-T-I-N-G!

Visserligen är jag i hög grad partisk, men jag vill ändå påstå att jag var ett synnerligen klokt barn. Jag hade lagt märke till att jag kunde se saker om jag hade ögonen öppna. Jag såg former, djup, färger. Vad jag också lagt märke till var att jag kunde se saker även när jag blundade. Om jag till exempel hade tittat mot något väldigt ljust, och sedan stängde ögonen, kunde det sväva runt små lustiga figurer på baksidan av mina ögonlock. Efter ett tag brukade figurerna försvinna, och om jag då vände mina stängda ögon mot ljuset kunde jag se en lite aprikos färg. Släcktes ljuset såg jag en svart färg.

– Ingenting alltså, svarade jag fröken. Vilken färg har det?
– Men för i helvete ungjävel, sa fröken i en uppgiven suck.

Vad har då detta med språk och tanke att göra? Jo detta: Eftersom jag hade lagt märke till dimensionen färg, kunde jag inte tänka mig frånvaro av färg. Också avsaknad av färg var en färg: det kunde till exempel vara svart som mörkret, aprikost som mina stängda ögon, eller vitt som ett omålat papper. En film som kallades ofärgad var grå. Allt hade färg. Och ingen färg, det gick helt enkelt inte att föreställa sig. Allt detta byggde på att jag hade skapat mig begrepp om konceptet färg och seende. Jag hade nämligen inga problem med att förstå att blinda personer inte kunde se former, utan tänkte mig att det var ungefär som att gå omkring med stängda ögon. Som jag har förstått blindhet, också i vuxen ålder, är det också ungefär så det fungerar.

Samma sak gäller för några andra dimensioner, även om vi inte alltid har ord hela dimensionen. Höjd är en sådan sak. Avsaknad av höjd är ju också en höjd: platt. Eftersom vissa saker har höjd, har vi skapat ett begrepp för saker som inte har höjd. Eller ljud, för den delen. De flesta kan utan problem föreställa sig metaforen öronbedövande tystnad. Vanan att höra gör nämligen att också inget ljud får en plats i ljuddimensionen: inget ljud är tystnad.

Så fort vi skapat en sådan här dimension så finns den alltså, även när den inte är uppfylld. Ingenting blir också en existens. Och eftersom ingenting:et existerar, så finns inte ingenting. Häpp!

2 kommentarer

Under Språk

”Vi måste prata” – språket löser problem

Min psykolingvistiska upptäcktsfärd har nu kommit in på ämnet om språkets inverkan på kreativiteten. När jag sitter och skriver fastnar jag ibland i sökandet efter ett ord. Ni vet, på tungan, på fingertopparna. Jag sitter och funderar på hur det förbannade ordet lyder och det intressanta är att samma sekund som jag ger upp och verbaliserar min frustration muntligen i till exempel en fråga, så kommer jag på vilket ord jag söker. Nu skulle man kunna tolka det här som att jag ställde frågan för tidigt, att jag skulle ha hållit ut en tiondels sekund till innan jag störde min omgivning. Men är det inte märkvärdigt att jag alltid lyckas fundera precis så länge som jag borde minus precis en tiondels sekund? Ibland har jag ju funderat i en sekund, ibland i fem, ibland i nio, och varje gång skulle ordet just hoppa ner från tungan innan jag gav upp min kamp. Så otur kan man bara inte ha. Det måste finnas en annan förklaring.

Fenomenet skulle kunna bero på att man tänker bättre när man använder språk. Genom att formulera orden runt det som man inte kommer på så verkar ens inre lexikon liksom falla på plats. Det här har också visats i studier där folk har försökt lösa andra problem, som inte nödvändigtvis har med språk att göra (*).

I ett sådant experiment har man bett två olika grupper att lösa ett problem. Den ena gruppen ombads att presentera en enda lösning, medan den andra gruppen ombads att presentera så många lösningar de kunde komma på. Resultaten visade att den andra gruppen kom på många lösningar som var bättre än den första gruppens, även om de förstås också presenterade några lösningar som var urkassa. Detta tolkar jag som att man har större chans att lösa problem om man får säga allt man kommer på, och man slipper få sina yttranden värderade direkt.

Vidare finns det också  experiment där personer individuellt har försökt lösa problem, och där vissa har ombetts tala högt för sig själva om hur de resonerar. Genom detta har man velat undersöka vilken roll språket spelar för problemlösandet, och det har visat sig att metoden inte riktigt fungerar för att samla in alla delar i försökspersonernas tankeprocess. Om däremot problemen har varit av språklig karaktär, istället för till exempel geometrisk, har försökspersonerna dragit nytta av sin verbala förmåga.

Ett tredje experiment var ett ganska klassiskt intelligenstest, där försökspersonerna skulle avgöra om en viss geometrisk figur var en del av någon av ett antal andra geometriska figurer. Det här testet visade, fascinerande nog, att försökspersonerna klarade att lösa uppgifterna icke-verbalt så länge de var enkla, men när uppgifterna blev svårare tog de språket till hjälp.

Det finns säkerligen otaliga experiment som undersöker språkets roll i problemlösning. Det verkar som att det mesta pekar mot att vi kommer fram till bäst lösningar när vi får diskutera problemen, allra helst med någon annan, men i värsta fall med oss själva. Antagligen spelar våra egna språkliga uttryck stor roll för vår förståelse.

(*) Alla dessa experiment har jag läst om i Tal & tanke, ISBN: 91-38-60042-0, kapitlet ”Monolog, dialog och tänkande” av Erland Hjelmquist.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Det är trots allt språket som räknas, inte dess uttrycksformer

Huvudnot: Har ni tänkt på att det verkar ha funnits en tid innan skriften uppfunnits? Tänk om människan  uppfinner ett tredje sätt att uttrycka språk, vid sidan av tal och skrift.

De senaste två inläggen har jag ägnat åt skillnaden mellan tal och skrift. Jag har skrivit allt jag kunnat komma på, med kanske lite för lite urskiljning för att få något nobellpris. Mer om detta fenomen kommer i ett senare inlägg. Till viss del, även om en eftertänksam person kanske skulle hävda att det är stört omöjligt att göra något annat, kan man kanske påstå att jag borde ha tänkt innan jag bloggade. Istället kommer här en tredje kommentar om paret tal och skrift.

Många är de språkbeskrivare som understryker att talet är den primära språkformen. Tal uppkom samtidigt som språkförmågan, och man skulle nästan kunna påstå att de är samma sak. Det här skulle medföra att skriften är talets lillsyskon, vilket samma språkbeskrivare också brukar hävda. Man ser det, påstår de, i att även skriftspråket menar att det ”säger” saker, ”talar om”, ”yttrar” och så vidare. I en snäv definition måste man förstås ge dem rätt. Men i en pragmatisk: vad är det i ”säger” som måste vara kopplat till talorganen, när man också kan använda det för skriftliga utsagor? De menar antagligen att man använde det ordet för tal ursprungligen, och att det nu har smittat av sig på skriften. Jag vet inte om man kan vara säker på det. Kanske har vi alltid påstått att vi säger saker i skrift.

Vad som är säkrare är dock att man sällan påstår att man ”skriver” saker i tal. Man använder inte heller skrivmetaforer som ”se ovan”. Det är rätt. Men. Personer med coolhetskomplex brukar ju gilla att komma överens om vad som är råtöntigt. De brukar till exempel avsky särskrivningar, strumpor i sandaler och – ! – personer som talar i skriftmetaforer. Att göra citationstecken i luften för att understryka att man använder ett ord ironiskt eller på annat sätt med speciell betydelse, det är typ det absolut nördigaste som finns. Inte heller blir Percy Nilegård krönt skolans coolaste katt när han använder sin klassiska frågeinledare ”fråga kolon”. Lite mindre stigmatiserade är uttryckssätten då vi alluderar till övriga skiljetecken, som när vi i vardagstal lägger till ordet ”frågetecken” när vi märker att det inte framgick att det vi sa var en fråga, eller när vi försöker avsluta en diskussion genom att säga ”nu sätter vi punkt för det här”. På samma sätt har all IT-kommunikation gjort att vi gärna talar i förkortningar, på ett sätt som jag (med tidigare brasklapp) inte tror att man gjorde förr: vi säger ”lol” till och med på svenska, utan att ens tänka på utläsningen av förkortningen. Det är extra tydligt med förkortningen ”ftw”, som används i yttranden som ”språkpsykologi ftw!” och betyder ”är lika med bäst ingen protest”, men enligt mina personliga undersökningar är det inte så många som har en uppfattning av vad bokstäverna står för. En del säger att det står för ”for the win”.

Det är kanske värt att understryka att vi inte hittar särskilt många svenskspråkiga förkortningar av detta slag, varken i talspråket eller i skriftspråket. Möjligen kan man tänka sig att använda ”[tex]” eller ”[e-te-se]” på ett lagom ironiskt sätt i talspråket, men de kommer aldrig att vinna sådan mark som ”omg” eller ”wtf” redan har. De kommer dessutom från olika ordklasser: de typiska chattförkortningarna som vi lånat från engelskan (omg, wtf, lol, rofl, lmao, ffs) används som interjektioner, medan ”t.ex”, ”etc” och de andra snarare har grammatiska funktioner och inte uttrycker någon särskild information.

Så vad är det jag egentligen vill säga? Jo, detta.

  • Det är sant att talet kom före skriften, och att talet är en mer grundläggande språkform än skriften.
  • Vi använder ibland ord för tal för att beteckna sådant som är skrivet (att säga, att tala om).
  • Jag tror att ju mer skrift vi använder i vårt lediga liv, desto mer kommer vårt lediga tal att påverkas av skrift (framför allt med interjektionsförkortningar).
  • Det är framför allt i ledigt språk som man använder ord för tal i skrift och ord för skrift i tal.

Slutligen vill jag leverera en särdeles ogrundad språkprognos: Teleman skriver ju, som jag tidigare refererat, om skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk. Detta rörde tydligen upp någon slags känsla i mig, och jag menade att den nya tidens lediga skriftbruk är ett bevis på att det är mycket mindre skillnad mellan talspråk och skriftspråk än vad många framställningar medger. Jag menade att det är sammanhangen där språken används som bestämmer tonen och korrektheten, inte själva skriften eller talet. Det är också vad som fortfarande är andemeningen med denna bloggtrilogi. Min prognos är inte att vårt informella skriftbruk  kommer att påverka vårt skriftspråk. Vi kommer inte, som paranoida trendofober ibland verkar tro, börja skriva smajlisar i doktorsavhandlingar. Vi kommer fortfarande klara av att skriva professionellt och stilsäkert (även om stilmallen förstås kommer rucka på sig, som den alltid gör), och vårt informella skriftbruk kommer bara vara ett tillskott i vår personliga språkrepertoar. Men vårt informella skriftbruk kommer att få följder, och här kommer den särdeles ogrundade prognosen: distinktionen mellan talspråk och skriftspråk kommer att bli mindre och mindre viktig. Till slut kanske vi inte ser någon större skillnad än att man skriver med händerna och talar med tungan.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Inte ska man då tala som man skriver

För sisådär 45 minuter sedan skrev jag ett inlägg om ett exempel på en överdrivet dikotomisk beskrivning av skillnaderna mellan tal och skrift. Jag känner att jag inte riktigt fick till det.

Visst finns det en del dikotomiska skillnader mellan tal och skrift. En sådan är ju att man inte kan skriva utan ett verktyg, vilket innebär att skriften alltid kommer att vara skild från våra mest primära instinkter. Det att vi alltid använder verktyg (oftast papper eller någon slags datorskärm) gör också att skrift har betydligt bättre förutsättningar att sparas för omvärlden. Jag har visserligen haft väldigt förtroliga msn-konversationer, men det finns ändå möjlighet för en utomstående att tjuvläsa den fortfarande. Den skriften är kvar som historik i min dator. Det mesta av vårt tal, å andra sidan, producerar vi utan hjälp av verktyg, vilket gör talet mer flyktigt. När man ringer någon, eller blir filmad, eller talar i radio, har tekniska verktyg kopplats på, och då kan talet bli sparat. Men när vi viskar något i ett öra försvinner det yttrandets materiella form så fort som det är sagt.

Denna möjlighet att prata utan att använda verktyg kommer alltid att finnas kvar, och oavsett hur integrerad vår mobiltelefon och laptop blir i vårt vardagsliv så kommer de alltid att vara skilda från vår kropp. Åtminstone så långt in i framtiden som min fantasi räcker. Man borde inte diskutera prototypiskt tal och prototypisk skrift, men den distinktionen finns, att tal alltid kommer att ha möjligheten att vara flyktigt, en möjlighet som knappast någonsin kommer att finnas för den kommunicerande skriften.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk

Man skriver ju som man snackar ibland

På Johann Gutenbergs tid var det stor skillnad mellan tal och skrift. Ganska få hade till exempel tillgång till skriften, medan i princip alla hade tillgång till talet. Dessutom fanns skriften bara i vissa sammanhang, till exempel inom kyrkan och bland de högutbildade. Msn fanns dock inte. Även talet har andra sammanhang idag – på mister G:s tid fanns ingen sportkommentatorsradio, ingen Heta xxx-linjen, inga språkkonsulter.

Det finns många sorters tal, och många sorters skrift
Idag kvartstår egentligen bara en huvudsaklig skillnad mellan tal och skrift: talet talas med talorganen och intas medelst lyssning, medan skrift är skriven och tolkas via läsning. Långt ifrån alla i världen har visserligen fått lära sig att läsa, men för oss lyckligt lottade människor som fötts in i ett någorlunda rikt samhälle är skrift oftast en så naturlig och vanlig del i våra liv att vi knappast tänker på hur ofta vi läser. Dessutom kommer vi i kontakt med tal i former som inte liknar det prototypiska samtalet – vi lyssnar på nyhetsuppläsningar, hissars våningsangivelser, spoken word-framträdanden, telefonförsäljare, ja. Vissa av dessa former av tal har visserligen funnits länge eller alltid, andra är mer tidstypiska. Men jag tänkte ändå att dessa aspekter kunde fungera som ursäkt för alla uppstolpningar som är så vanliga i språkvetenskaplig litteratur och som berättar exakt hur tal och skrift skiljer sig åt.

Teleman presenterar prototyper
I Tal och tanke, min kursbok i min läskurs i språkpsykologi, ägnar Ulf Teleman ett kapitel åt talskriftsdistinktionen. Ulf Teleman är fortfarande en av Sveriges prominentaste språkvårdare; just därför blir hans klavertramp så intressant. Hans uppdelning är förvisso både insiktsfull och korrekt: Ett samtal mellan två vänner karaktäriseras av spontana utrop, många verb, jag-centrering, ofullständiga satser, extralingvistiska signaler som himlingar, grimaser och axelryckningar och så vidare. Ett kapitel ur en bok, däremot, kännetecknas snarare av utförliga beskrivningar, informationstäthet, många substantiv och korrekt syntax. Vad han glömde, och som vi i dagens samhälle har lättare att påminna oss om, är att det inte är talet utan samtalet som är avgörande för de karakteristikum som han räknar upp; att det är monologiskt språk och inte skriften i sig som ger bokens kapitel sin kännetecknande form.

Nu finns ännu mer skrift som liknar tal
Idag finns dialogisk skrift i väldigt hög utsträckning i vår vardag: msn och andra chatt-konversationer innehåller ett nästan lika omedelbart språkbruk som talade samtal. Sms liknar också i många fall en dialog, där deltagarna kan ha korta och informationsfattiga turer som ”ok”, ”hehe” och ”jaja”. Samma drag finns till och med i mejlkorrespondens, och då börjar det bli riktigt intressant. För vad skiljer egentligen ett mejl från ett brev? Vi ser ju alla likheterna: i normalfallet är det en skriven text som riktar sig till en person, och man har tid att planera och sedan läsa igenom texten innan man skickar den. Ändå verkar det som att mejl karaktäriseras av betydligt större ledighet än brev. Stämmer det? Min teori är detta: Man kan skriva mejl lika formellt som man skriver brev, särskilt när man skriver till en obekant eller halvbekant person. Men eftersom det tar så pass lite ansträngning att skicka iväg ett mejl så skickar vi också sådana som inte innehåller särskilt relevant eller intressant information, särskilt till personer vi känner ganska väl. Det ids man kanske inte när man måste betala porto och sedan dessutom promenera till en postlåda.  Men jag är för ung för att vara säker på hur livet var före 1999.

Tal och skrift är för mångfacetterade för att kallas genrer
”Talets grundform är samtalet” säger Teleman. ”Är det verkligen?” säger jag. Hur ska man då förhålla sig till skrivna samtal, eller talade texter? Visst: många gånger vi dialogiserar använder vi våra talorgan; många gånger vi använder våra talorgan är det för ett samtal. På samma sätt är många texter obundna i tid och rum, enkelriktade och skriftspråkskonventionella. Men det finns alldeles för många undantag för att regeln ska kunna bekräftas. Det är, och måste vara, skillnad på monologiskt och dialogiskt språk, men för att klara av att stolpa upp skillnader mellan tal och skrift måste man generalisera mycket mer än lovligt.

Lämna en kommentar

Under Psykolingvistik, Språk