Etikettarkiv: Förståelse

09 december 2012 · 5:00

9. Jul ska firas på svenska

 

Vi har ju varit inne på det här tidigare i kalendern, det här med att jul är en naturlig tradition, något rejält svenskt och inte något påtvingat. Det här med att julen i Sverige ska vara svensk är en idé som slagit hårt mot min gamla hemstad Umeå i år. Där har man nämligen lanserat en julmarknad under namnet Umeå Christmas Market.Jul ska firas på svenskaNätverket Språkförsvaret var tidigt ute och reagerade mot detta i ett pressmeddelande. ”Vad är det för speciellt med Umeå julmarknad, så att den måste ha ett engelskt namn?” undrar de. Arrangörerna svarar att de har samarbetat med utländska studenter, och att det därför föll sig naturligt att ge evenemanget ett engelskt namn. Språkförsvaret tror inte alls på förklaringen, utan menar att det måste bero på att arrangörerna tror att svenska namn inte är fina nog, att engelska ska ha en magisk dragningskraft på de presumtiva besökarna. Det är knappast någon långsökt förklaring, om man väl ställer sig frågan.

Journalisten Kjell Albin Abrahamsson går hårdare fram, när han i en krönika kallar Umeå för ett talibanfäste. Han frågar sig om arrangörerna väntar sig en turistvåg från rika länder med engelska som huvudspråk, eller varför de inte lika gärna kunde välja något av Sveriges nationella minoritetsspråk för att namnge julmarknaden. I ett slags ilsket klimax antyder Abrahamsson att namnvalet gör Umeå till en drängstuga för Jimmie Åkesson. Och dessutom! ångar han på i en andra våg. Ska det ändå vara på engelska kan det väl heta Christmas Fair! Det vore bättre! Eller Yule Fair! Folk är så urbota dumma som tror att de kan engelska när de inte alls kan det!!!11

Den grundläggande frågan om varför julmarknaden har fått ett engelskt namn är onekligen relevant, eftersom den blottlägger idéer hos dem som valde det. Men frågan i sig inrymmer också en grundläggande idé, nämligen att det mest naturliga är att allting som finns i Sverige eller har med Sverige att göra ska formuleras på svenska. Men varför det, egentligen? I en artikel i Västerbottens Folkblad kopplas den svenska användningen av engelska till demokrati, rättssäkerhet och patientsäkerhet. Och tro det eller ej, men artikeln handlar just om julmarknaden.

Nej, begriplighetsargument räcker knappast för att propsa på att företeelser i Sverige ska få svenska namn, särskilt inte när det gäller något så trivialt som en julmarknad. Hur många i Sverige förstår ”Umeå julmarknad” men inte ”Umeå Christmas Market”? Jag är inte säker på att min nittiofemåriga farmor skulle förstå det senare vid en första anblick, men det skulle å andra sidan antagligen falla på plats om hon fick höra om det i ett sammanhang. Argumentet får sig dessutom ytterligare en törn när språkförsvarare som Abrahamsson föreslår att engelskan ska bytas ut mot finska, meänkieli eller samiska. Det är knappast mer gångbara språk bland de breda massorna i Sverige.

Det enda argument som håller i kampen mot Umeå Christmas Market är att det låter löjligt, eftersom det antyder att detta mycket lokala arrangemang skulle vara en global angelägenhet som måste få ett namn på ett globalt språk. Vilka tror de att de är egentligen? Det handlar alltså inte alls så mycket om hot mot svenskan som om ett hot mot den svenska självbilden. Det är ett helt vanligt brott mot jantelagen.

19 kommentarer

Under Julkalender 2012

Taggat som , , , , , , ,

23 april 2011 · 10:18

Två påskpassager i temat passera

1
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.” Så säger herren Gud själv i bibelns Andra mosebok 12:12–13. Inte så trevligt kanske, men det är här vårt påskfirande en gång började.

I dag handlar ju den svenska majoritetspåsken, förutom tillfället att sälja slut på rester av must och skinka som blev över efter julen, och förutom tillfället att äta groteska mängder lösviktsgodis och chokladdragerade marsipanägg, om att hedra minnet av Jesus död och uppståndelse. Men redan innan Jesus var påtänkt (om man nu i strikt bemärkelse kan hävda att han någonsin var påtänkt, med tanke på jungfrufödseln och allt) firades påsk. Då var det en judisk högtid som hedrade minnet av israeliternas uttåg ur Egypten.

Innan Israel blev en ockupationsmakt hade deras invånare det ganska knapert ett tag, och därför utvandrade många israeliter till Egypten för att överleva (allt enligt moseböckerna, med hull och hår). När israeliterna började få det godare ställt blev makten nervös att de skulle ta över landet, och därför förslavade makten alla israeliter. Då fick israeliterna det ännu mer knapert, och Gud försöker därför lösa detta. Så här presenterar Gud sin plan när han pratar med Moses och Aron:

Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren. (Andra mosebok 7:3–5)

Personligen ser jag inte egenvärdet i att medvetet göra farao hård och omedgörlig, men Guds vägar är som bekant ougrundliga. Efter detta kom de där nio plågorna, med gräshoppor och grodor och Gud vet vad, och så slutligen den tionde plågan. Det är då vi kommer till påskpoängen: Gud ska gå ut i Egypten och döda allt förstfött han kommer över, och för att slippa denna plåga ska man slakta ett lamm eller en get, tömma det på blod och stryka blodet runt sin dörr. När Gud ser detta ska han passera, eller ”pesach”, som det visst heter på hebreiska. För att göra en lång historia kort: Gud skonade israeliterna, och i och med detta kunde de göra sig fria från slaveriet – hurra! – och härav pesach som sedemera blev till ordet påsk.

2
Denna religiösa ökenvandring blir särskilt intressant i ljuset av en skylt som sitter uppe bakom Stockholms universitet för närvarande. Skylten har nog inte egentligen någon påsklig avsikt, men i brännpunkten mellan traditionsutgärvningar och texters funktionalitet finner den ändå sin plats i här, just denna påskafton:

Det är just passerandet som är det intressanta. Passera, som i ”gå härifrån för annars får du sprängning på dig”, eller passera som i ”gå på bara för det är lugnt just nu”?

För att ha användning av skylten behöver vi tolka förhållandet mellan skyltens två yttranden. De korta signalerna förklaras med hjälp av en påståendesats som berättar vad som händer: skott kommer. Förklaringen till långa signaler är en uppmaning till vad vi ska göra när vi hör dem: passera. Man kan tänka sig att samma information inte gäller för två olika typer av signaler, vilket innebär att det antagligen inte kommer att komma skott när det är lång signal, och att man inte uppmanas att passera när det är kort signal. Mycket längre kommer vi dock inte. För att kunna räkna ut vad vi ska göra när det kommer korta signaler, måste vi veta vad motsatsen till ”passera” är. Ska vi vänta tills sprängningen är över, ta oss härifrån, eller absolut inte passera sprängningsplatsen?

Instruktioner är svåra, det har jag skrivit en hel magisteruppsats om. Två problem blir direkt tydliga i denna kortfattade skylt. För det första bör man skriva instruktioner som instruktioner; om det är tänkt att jag ska bete mig på ett särskilt sätt på grund av att det kommer att komma skott, är det bäst att skriva det. För det andra är det enklare att förstå en instruktion och att genomföra den handling den instruerar till, om man får veta varför man ska göra det. Men begriplighet vore ju en enkel match om det inte vore för tydlighet. Man skulle utan vidare kunna överösa den där skylten med information om hur sprängningen går till och hur den påverkar förbipasserande, men då skulle den bli mindre översiktlig och därför ännu mindre användbar. Konsten är att berätta så mycket som möjligt så tydligt som möjligt på så lite utrymme som möjligt.

Glad påsk!

10 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , , ,

27 oktober 2010 · 20:42

Vet du vad varsebli betyder?

Kan du ordet varsebli? Hela 42 procent av dem som gjort Högskoleprovets orddel på DN:s webbplats gör inte det. Men är detta verkligen rättvisande? Jag är vantrogen, för att använda ett annat ord som fick ett relativt lågt betyg i testet.

För att få rätt på Högskoleprovets orddel behöver man delvis förstå ett ord och veta vad det betyder. Sedan behöver man oundvikligen också placera ordet i sin aktiva språkkunskap. Detta löser Högskoleprovet genom att be oss att välja ut en synonym till ordet. Plötsligt testas något mer än själva ordet. Vilket av dessa alternativ tycker du själv beskriver varsebli bäst?

  • uppfatta med sinnena
  • förhålla sig avvaktande
  • bli förvirrad
  • få en förvarning
  • bilda sig en åsikt

Att varsebli skulle betyda ‘bli förvirrad’ var det nästan ingen som trodde. Inte heller fick alternativen ‘förhålla sig avvaktande’ eller ‘bilda sig en åsikt’ särskilt många röster. Däremot har nästan en tredjedel av alla som gjorde testet felaktigen valt alternativet ‘få en förvarning’, medan provkonstruktören tyckte att ‘uppfatta med sinnena’ var en närmare synonym.

Orddelens syfte är att testa ordkunskap. Det går sannerligen att ifrågasätta huruvida det är ordkunskapen som brister hos personen som översätter varsebli till få en förvarning. Visst fäller testet personer som inte vet vad varsebli betyder, men det fäller också alla dem som inte klarar av att matcha den betydelsen med betydelsen av något av de fem svarsalternativen. Här efterfrågas alltså fler saker än ordförståelse, även om sådan också krävs.

Låt gå att ett plojtest på internet får missvisande resultat, men Högskoleprovet är ju just ett högskoleprov. Resultaten på provet ska antyda hur väl lämpad provtagaren är för högskolestudier. Visst är ordkunskap viktigt för att man ska kunna tillgodogöra sig studier, men sällan har väl jag under mina universitetsstudier – som till och med har språkinriktning – haft behov av en mekanisk förmåga att sätta ihop matchande ordpar. Då är det till och med nyttigare, också för en språkvetare, att klara av att bryta ut atomer ur molekyler.

18 kommentarer

Under Språk

Taggat som ,

17 augusti 2010 · 20:18

Titelmarkering? Fråga din språkkänsla

Sommaren lider mot sitt slut. Det ser vi inte så bra i de sjunkande temperaturgraderna eller i de mörknande kvällshimlarna som i den ökande ambitionsnivån hos den generella medborgaren. Jag själv, generell medborgare som jag är, har därför ruskat liv i min sommardåsiga bloggnerv. Vi börjar höstsäsongen med en fråga som lyftes av en kommentator till den här bloggen: Är det inte dags att vi reder upp vårt sätt att skriva titlar på böcker, filmer och liknande? Kommentatorn som lyfte frågan anmärkte på frasen ”Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976”, som finns i en artikel jag skrev för Språktidningen. Heter romanen ”Maken” eller ”Maken från 1976”, kan man undra, menar kommentatorn. Jo, det kan man ju. Och det skulle man inte behöva om jag hade markerat boktiteln med citationstecken eller kursiv.

Samtidigt är det viktigt att ha en pragmatisk inställning till den här frågan. Risken är att en text ser plottrig ut om man strösslar allt för generöst med olika typer av grafiska markeringar. Skribenten behöver alltså bedöma hur stor risken för missförstånd är. Tror man verkligen att romanen heter ”Maken från 1976”?

I sådana här frågor finns en given auktoritet: Språkrådets Svenska skrivregler. Det är en lagom kategorisk och mycket lätthanterlig regelbok för hur svensk text bör se ut. Så här skriver den boken om markeringen av titlar:

Titlar på tidningar, böcker, filmer, musikverk, utställningar etc. kan i löpande text markeras med citattecken eller kursiv. Det gäller framför allt där gränsen mellan titel och omgivande löptext annars skulle bli otydlig. Om det tydligt framgår vad som är titel är särskild markering onödig. I texter där flera titlar nämns bör alla markeras på samma sätt.

I praktiken behöver vi alltså bedöma från fall till fall hur den här regeln ska tillämpas. En känd titel behöver oftast inte markeras – ett uttalande som ”Jag såg Romeo och Julia på Dramaten” får nog inte läsaren att tro att jag har träffat två personer vid namnen Romeo respektive Julia. Där kan läsaren till och med ta lite hjälp av kontexten: Dramaten för lätt tankarna till teater, och där hör ju Shakespeares kända tragedi hemma. En annan gång kan det vara svårare att avgöra var titeln slutar och omgivande text tar vid. I ett sådant fall, där kanske varken kontext eller omvärldskunskap hjälper till, kan det vara bra att markera titeln: ”Jag såg Två ungherrar i Verona för några år sedan”.

Å andra sidan är behovet av grafisk markering rätt så konstruerat. I tal gör vi ju ingen nämnvärd markering för att hjälpa lyssnaren att förstå var en titel börjar och tar slut. I stället kan man använda olika uttrycksmässiga knep för att leda lyssnaren rätt: ”Jag såg Två ungherrar i Verona, du vet Shakespeares gamla pjäs, för något år sedan”.

En annan fråga är förstås vilken av markeringarna man ska välja, när man väl vill ha en: citationstecken eller kursivering. Inom den akademiska världen har det funnits en konvention att titlar på böcker står med kursiv, och titlar på artiklar och kapitel står inom citationstecken. Den regeln kan man följa i andra textslag om man vill, men det är inte nödvändigt. I korthet kan man säga att kursiv är lite svårare att läsa, men å andra sidan lättare att lägga märke till i en text (på gott och ont). Citationstecken å sin sida stör inte läsbarheten, men kan däremot störa rytmen i läsningen – man läser gärna in en paus före citationstecknet.

Så det blir ett krokigt besked i frågan om grafisk markering av titlar. För det första behöver man inte alltid använda någon markering, eftersom man riskerar att bli övertydlig. För det andra finns det egentligen inga tydliga konventioner som styr huruvida man ska använda citationstecken eller kursiv som markering. Det verkar som att frågan om markering av titlar helt enkelt blir ett fall för valfriheten.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , ,

22 juli 2010 · 15:22

Vykort från en språkvetares semester

Hej igen. Som jag en smula förnöjt nämnde i det förra inlägget har jag utövat de senaste veckornas sommarlättja i malajiska hängmattor. Närmare bestämt har jag drivit omkring på västkusten av den malajiska delstaten Sabah på ön Borneo. En sådan resa är förstås trevlig för vem som helst, men som språkintresserad kan man dessutom vara säker på att få flera portioner lingvistisk kuriosa serverade. Här kommer några referat av sådana lingvistiska kuriositeter.

Tre olika språk
Det officiella språket i Malaysia är malajiska, eller Bahasa Malaysia, eller Bahasa Malay, eller bara Bahasa. Det är ett kärt barn. Därtill finns det minst två andra stora språk i Malaysia: kinesiska och engelska. Att kinesiska är stort beror antagligen helt enkelt på att det bor många kineser i Malaysia, och engelskans storhet beror nog på en kombination av det vanliga anglosaxiska statusinflytandet och det faktum att Malaysia var en brittisk koloni fram till 1957. Normalt skrivs malajiskan med latinskt alfabet, men det finns också ett alternativt alfabet, kallat Jawi, som är en avledning av det arabiska alfabetet. Allt det här innebar att många affärer och sådant hade tre olika namn: ett namn på en hipp kombination av malajiska och engelska, sedan det namnet skrivet på Jawi, och så ett namn på kinesiska. Alla ska ju få vara med.

… men engelska är ett haltande språk i Malaysia
Engelska var alltså definitivt ett språk i malajernas medvetanden, men det var långt ifrån alla som kände för att prata engelska. Det ledde till två saker: för det första försökte jag lära mig att prata lite malajiska, och för det andra fick jag nöjet att delta i några konversationer som skulle passa hos Stefan och Krister. En gång var jag till exempel i en butik på en rätt avlägsen ö och försökte hitta picknickmat. ”Helo” sa en kanske tioårig flicka glatt när jag kom in i butiken. Det betyder hej. ”Helo”, svarade jag således artigt. ”Apa kabar?” frågade hon, vilket betyder hur mår du. ”Kabar baik” svarade jag, så nöjd över min lingvistiska excellens att det pöste ut ur öronen på mig. Flickan blev ivrig: ”Haba hebu hibu bala?” Pösandet ur mina öron avtog. Jag log olyckligt mot flickan samtidigt som jag spelade upp ekot av hennes yttrande i minnet i jakt på någon av de hundrasex glosor jag dittills hade lärt mig från Lonely Planets turistlexikon. Ingen träff. Jag behövde testa engelska. ”Do you… have… peanuts?” artikulerade jag i ultrarapid. Men min tydlighet räckte inte, så flickan log lika olyckligt mot mig. ”Penis?” upprepade hon trevande. Jag log uppmuntrande, men skakade på huvudet. Sedan bestämde jag att jordnötterna fick vara. ”Terima kasih” sa jag dumt innan jag gick, eftersom denna fras – tack – föreföll mest lämplig bland dem min vokabulär erbjöd. De övriga var bil, rum, bara och räkneorden från ett till nittionio.

Två hejdå
Vad som hade passat bäst som avslut på ovanstående konversation är onekligen ”hejdå”. Här har malajiskan – skulle jag senare få lära mig – ett särskilt intressant drag. De säger nämligen ett hejdå till den som går, och ett annat hejdå till den som stannar kvar. Säg att du har haft en gäst hemma till exempel, och att gästen ska gå nu. ”Selamat jalan” skulle du då säga till gästen. Det betyder ungefär trevlig väg. Du skulle också kunna säga ”Jalan jalan” vilket ordagrant betyder väg väg. Gästen å sin sida skulle hellre säga ”Selamat tinggal”, vilket betyder ungefär trevligt stannande. Ibland var det svårt att bestämma vilket av hejdå:na som passade bäst. I slutet av ett telefonsamtal till exempel – ska man gå eller stanna då? Det hann jag aldrig förstå.

Ja, det var några ax ur skörden. Jag skulle också kunna berätta om hur malajiskan kan upprepa vissa ord i olika grammatiska syften, men mönstret spretar för mycket för att jag ska förstå det – ”ayam-ayam” tycks exempelvis betyda kycklingar, medan ”bagus-bagus” lär betyda mycket bra. Förstod jag det bättre skulle jag också kunna förbluffa med hur malajiskans ord för stycken egentligen betyder frukt: ”dua buah kereta” – två frukt bilar. Vill man däremot prata om två stycken frukter ska man tydligen säga ”dua biji buah” – vilket betyder två gryn frukter. Men nej, det överskrider egentligen mitt turistlingvistförstånd.

Nu återstår således att ta farväl. Och hur blir det nu: Passar det bäst att önska trevlig färd eller trevligt stannande? Är det skribenten som lämnar läsaren eller läsaren som lämnar skribenten? Det är tur att man har sitt modersmål: Hejdå.

1 kommentar

Under Språk

Taggat som , , , ,

29 maj 2010 · 11:38

Special offer for you! En morsdagspresent utan beteckning

Igår var jag i en skönhetsbutik och fick nöjet att tjuvlyssna på en rolig konversation. En liten kille på kanske 10 år sökte upp en expedit och förklarade att han skulle köpa en present till sin mamma. Expediten föreslog en särskild produkt i ljusblå tub.

KILLE: Vad är det för nånting?
EXPEDIT: Det är en body cream.
K: Body cream? Det betyder ju… det betyder ju kropps… kräm. Kroppskräm?
E: Precis, en lotion.
K: Så man kan säga att det är som en salva man använder för att bli såhär halkig?
E: Det är en body cream.

Det verkar helt enkelt inte gå att beteckna något så exklusivt med ett svenskt ord. Varför? Killens översättning på body cream är ju tämligen precis: body betyder kropp, och cream är engelskans variant på det gamla franska ordet cresme, vilket svenskan lånade in just som ordet kräm. Men expediten vill inte ta ordet kroppskräm i sin mun, utan preciserar det engelska lånordet med ett annat engelskt lånord: en lotion. En salva alltså? Nej inte en salva, det är en body cream. De svenska orden betyder ungefär samma sak, men de är inte lika precisa.

Ständigt denna engelskans exakthet. Ständigt uppfattningen att även om översättningen i princip motsvarar det engelska ordet så är det inte samma sak. Och expediten har rätt. Den där ljusblå tuben innehåller inte salva. Helosan som man köper på apoteket är en salva. Fenuril är en kroppskräm. Men Lancôme och Dior har inga salvor eller kroppskrämer. När man köper deras produkter får man nämligen inte bara själva funktionen, utan också en förnimbar känsla av lyx och flärd. Det är därför 150 milliliter kräm från Dior kan kosta 1 495 kronor.

Ord består ju av två saker: innehåll och form. Man tror ibland att relationen mellan de här två är helt knivskarp. Men det är den ju inte; man tycker att det ligger någonting i den ena termen som det inte gör i den andra. Min mormor har stickat handledsvärmare åt mig. Men jag köpte gaiters från Houdini. Formen är uppenbart olika, men innehållet är i princip samma: både handledsvärmare och gaiters står för ett tygstycke som man har runt handleden. Man kan tycka att det borde kvitta vilken form man väljer för att beteckna det innehållet. Men formen är inte bara ett sätt att beteckna innehållet, utan också ett sätt att visa hur vi ska se på innehållet.

Kroppskräm är funktionen som finns i den ljusblå tuben. Om expediten hade kallat produkten för en kroppskräm hade den inte varit så mycket mer än just en kroppskräm. När den i stället får en beteckning som går ett steg ifrån den typiska formen för innehållet förstår man att det ligger någonting mer än själva funktionen i tuben. Det är inte vilken kroppskräm som helst. Det är en body cream.

7 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

05 maj 2010 · 13:31

Skillnaden mellan helg och weekend

”Upplev en orange weekend.” Det uppmanar oss en reklamannons just nu. Huruvida en weekend kan vara orange eller inte ska jag lämna därhän i denna diskussion. Men varför är det orangea som ska upplevas just en weekend?

Weekend är en engelsk sammansättning, byggd av orden week ‘vecka’ och end ‘slut’. Ett veckoslut alltså, eller helg, som vi vanligen säger i Sverige. Men på 1980-talet smög sig weekend in som ett lånord i svenskan.

För att studera lånordets intåg kan man använda Språkbankens konkordanser. De samlar korpusar på bland annat tidningstext från mitten av 1960-talet till mitten av 2000-talets första decennium. En sökning på weekend i korpusen Press 76 ger 0 träffar. Nästa korpus i tidsordningen är DN 1987, och där börjar man få ett par träffar. Däremot används ordet lite underligt ibland, som i det här citatet:

1987: Redan på måndagen förberedde Godsell återupptagandet av samtalen mellan gruvkammaren och NUM sedan antalet döda under konflikten stigit till sex efter en blodig weekend.

Vad tänker du på när du hör ”en blodig weekend”? Just det. Men artikeln handlar inte om en semesterresa där allt gått åt pipan, utan om en urspårad gruvarbetarstrejk i Johannesburg. Det var strejkare som hade en blodig weekend. Ordet betyder här helt enkelt slutet av en vecka; en helg – ingenting mer. Nästa korpus i tidsordningen är Press 95. Tittar vi på träffarna där kan vi se att weekend har börjat snäva in sin betydelse. Det närmar sig användningen som det har i den nutida reklamannons som inledde detta inlägg:

1995: Ja, mycket av livet här handlar just om hur man visar upp sig och som turist måste man roas av detta spel för att en weekend i Monaco skall bli den upplevelse man hoppas på.

Vad är en weekend i Monaco? Jo, det är en helg tillbringad i Monaco, av en person som inte normalt bor i Monaco. Men nu är ordet weekend inte längre utbytbart mot ordet helg. För en weekend innefattar också en storstadsresa, en tid för förlustelser, en ”upplevelse man hoppas på”.

En weekend är därför inte längre bara slutet av en vecka. Den här veckan kommer till exempel för mig inte att avslutas med någon weekend, för jag ska sitta hemma och skriva på min uppsats. Man kan inte ha en weekend i en vattenskadad lägenhet i en nergången förort.

Svenskan har alltså skaffat sig två olika ord för slutet på veckor. Det är praktiskt. Det är därför en annons om en orange weekend kan tala till oss. En weekend: man ska alltså resa, man ska resa till en storstad. En orange weekend: Holland är oranget, man ska resa till en Holländsk storstad. Man ska resa till Amsterdam!

2010: Upplev en orange weekend!

Som en fotnot kan man för övrigt konstatera att orange inte är ett särskilt enkelt ord att stava. Språkrådet rekommenderar att man omformulera sig eller lägga till ett efterled när man vill böja ordet. Orangefärgat, brandgula, ett land i orange. Lite trist, men kanske enklare.

4 kommentarer

Under Språk

Taggat som , , , ,

30 april 2010 · 7:52

Om blommor och skills

Igår drev jag och en vän runt och inspekterade Stockholm. Vi drev förbi en blomsteräng mitt i Stadshagen. Jag är ju från Umeå och är därför inte alls van vid att se blomsterängar mitt i stan i april, så jag sa:

– Men titta vilka fina blommor.
– Skilla, sa min vän.
– Va? sa jag.
– Skilla! sa hon.

Här behövde jag uppenbarligen koppla på min analytiska förmåga. Skilla alltså. Vad i friden säger hon så för? Jag känner till ordet skillad, det relativt nya ordet som betyder ‘talangfull’. Det ser ut som ett particip, så man kanske kan bygga ett verb av det. Skilla! Det skulle kunna vara en imperativform med betydelsen ‘bli talangfull!’. Eller nej, det kan det verkligen inte. Varför i allsin dar skulle hon säga det åt mig? Det är inte logiskt på något sätt. Skilla. Skilla. Skilla. Varför säger hon skilla? Ah! kom jag plötsligt på:

– Är det så blomman heter?
– Japp, sa hon.

Så går det till när man tolkar språkliga yttranden. Trots att jag inte hade en aning om vad ordet betydde kunde jag plocka information från sammanhanget och komma fram till en riktig tolkning. Skillat, om jag får säga det själv!

2 kommentarer

Under Begriplighet, Språk

Taggat som , , , ,

08 april 2010 · 7:30

Den galna professorn förklarar text

Vissa smarta människor har ett förhållande till sitt intellekt som sankt bernadshundar till sin vikt. En av de mest framgångsrika och skarpa hjärnorna i skandinavisk textanalys, norrmannen Kjell Lars Berge, beskriver med dessa ord vad en text egentligen är:

”Et Bs som tillegges en gitt Fs må utføres som Ts dersom det skal være mulig å nå Ms, forutsatt at det er konstituert N for utføringen av Bs.”

(s. 30)

B står för norskans budskap, alltså ’meddelande’. F står för kommunikativ funktion. T står för text. M står för ett gemensamt mål som individer inom en viss social grupp strävar mot. N står för normer eller konventioner som måste uppfyllas för att något ska få kallas text. Det nedsänkta S:et anger att de olika aspekterna tillhör samma sociala fält, eller sociala grupp.

Berge är inte ironisk. Samtidigt som det där antagligen är en av de krångligaste meningarna en människa kommer läsa i sin livstid så är den också skarp och klar som en välslipad kristallkniv. När jag koncentrerar mig till det yttersta blixtrar en insikt förbi.

Det handlar om vilka typer av språkliga meddelanden som kallas texter inom en social grupp. Berge menar att meddelandet måste formuleras enligt vissa konventioner för att kunna räknas som text och därigenom kunna uppfylla sitt syfte. Dessa konventioner kan se olika ut inom olika sociala grupper, och därför får samma meddelande olika status inom olika sociala grupper. Det språkliga meddelande som räknas som viktigt och betydelsefullt i en grupp kan räknas som rappakalja inom ett annat. Behövs exempel? Du kanske nyligen har läst ett språkligt meddelande som du uppfattade som rappakalja? Just det. För en skolad textanalytiker är Berges citat en precis beskrivning av en vetenskaplig tes. För mig och många andra kan det vid en första anblick se ut som arameiska.

2 kommentarer

Under Begriplighet, Citatet, Språk

Taggat som , , , ,

29 mars 2010 · 8:06

Valentin Voloshinovs förståelse av förståelse

Kloka människor har funnits före mig själv. Jag ger dem nytt liv här i bloggen. Se här vad den gamla sovjeten Valentin Voloshinov skriver i boken Marxism and the Philosophy of Language, från 1929 (översatt till engelska 1973):

To understand another person’s utterance means to orient oneself with respect to it.

s. 102

Citatet är tyvärr på engelska, och det är svårt att förstå krångliga saker på ett annat språk än sitt bästa. Jag tänker mig dock att de flesta av mina läsare föredrar engelska framför ryska.

Voloshinov menar att förståelse är mycket mer än att bara känna igen bokstäverna, orden och konstruktionerna i ett yttrande. Efter en sådan ganska banal avkodning måste man nämligen förstå vad yttrandet innebär. Att ”orient oneself with respect to” yttrandet betyder att man ska ge det en plats i sin kunskapsbank, förstå hur det hör ihop med övrig kunskap. Man behöver förstå vad yttrandet innebär för allt övrigt man känner till.

Voloshinov är en av grundarna till dialogismen, och intresserar sig därmed för språk i interaktion mellan människor, i stället för att bara se språk som ett grammatiskt system eller liknande. En annan förgrundsgestalt till den här språksynen är Mikhail Bakhtin. Vissa påstår att det inte ens var Voloshinov som skrev Voloshinovs texter, utan just Bakhtin.

Förståelse är inte enkelt, varken att utföra, förklara eller förstå. Det verkar som att Voloshinov hade förstått förståelse, och förhoppningsvis kan han förklara så att också vi förstår – hans förståelse av förståelse.

8 kommentarer

Under Citatet, Språk

Taggat som