Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation

Det påstås ofta lite slängigt att språk är makt. Vad man menar med det vet jag inte riktigt, men det går åtminstone att konstatera att det finns en relation mellan språk och makt, och att den går åt båda hållen. För det första kan man notera att den som behärskar språkkoden i ett visst sammanhang får ett maktövertag, och för det andra är det oftast så att den som har ett maktövertag i ett sammanhang får makten att bestämma vad som är rätt språkkod. Detta gäller både mellan olika stilar inom ett språk, och mellan olika språk.

Så länge fördelningen av makt är ojämn mellan människor, kommer det att vara så. Språk har ju i sig varken makt, status eller prestige. Det vi tycker om språk handlar därför oftast om vad vi tycker om personerna som talar språket, kulturen som språket talas i eller den politik språket används för att föra fram. Och också där går relationen åt båda hållen, för när ett språk har börjat förknippas med ett visst värde – säg modernitet exempelvis – kan det speglas tillbaka till dem som använder språket.

Med detta som bakgrund kan man fråga sig vad det gör med svenskan att vi i Sverige ofta använder ett annat språk för prestigeuppdrag som att benämna tjusiga projekt och byggnader, formulera forskarens vetenskapliga artiklar, och uttrycka känslor i popsånger. År 2005 startades nätverket Språkförsvaret i övertygelsen om att trenden är så våldsam att den kan skada svenskan. Svenskan måste försvaras. Som ett mångröstat manifest för denna hållning släppte nätverket år 2011 antologin Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.

I skrivande stund för Språkförsvaret en diskussion om initiativet Open Streets Stockholm, som handlar om att hålla en gata i centrala Stockholm bilfri under sommaren. Varför används engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt? frågar de i ett blogginlägg. Också Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius ger sig in i debatten med hållningen att det möjligen inte finns någon principiell orsak att bli upprörd över engelska namn i Sverige, men att svenska trots allt bör vara att föredra för den som vill bli förstådd. Varför används då engelska?

Svaret är nog att det handlar om relationen mellan språk och makt, i all sin komplexitet. Idéprogramgruppen bakom Open Streets motiverar namnet med att det är ett internationellt vedertaget begrepp, något som Språkförsvaret ifrågasätter. Flera andra namn florerar för liknande initiativ, så fanns det inte i själva verket något annat motiv bakom namnvalet? Jo, det är nog inte en alltför drastisk gissning att den som ville kalla initiativet för Open Streets åtminstone också försökte inkassera prestige från en kultur med hög status.

Men låt oss nu vända på steken. Samma benämning fick Språkförsvaret att rynka på näsan – där hade benämningen snarare ett uttalat negativt värde. Varför då? Varför inte använda engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt?

Det finns en stark idé om att svenskan är ett hotat språk. Hotidén kan ta sig olika uttryck; ofta bygger den på uppfattningar om att obildade människor våldför sig på språksystemet och fördärvar det med sådant som särskrivningar och normbrytande stavning (se mitt tidigare inlägg om den saken). Andra gånger handlar hotbilden just om engelskans övergrepp på svenskan: sådant som att engelska slemmiga kodväxlingsmonster håller på att äta upp svenskan, eller att nya fenomen i Sverige får engelska benämningar.

Det ligger i hots natur att det är svårt att veta hur allvarliga de är innan hotet har införlivats, men det vore inte helt kontroversiellt att påstå att Open Streets Stockholm inte kommer att påverka svenskan som språksystem det allra minsta. Att fenomen som behöver ha hög prestige benämns med hjälp av högstatusspråk är ingenting nytt – det har kanske alltid funnits. Däremot låter det ofta väldigt löjligt – och det är nog vad det egentligen handlar om.

Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Jag fick pinnen av Språkförsvaret. Vem vill ha den nu?

About these ads

16 kommentarer

Filed under Språk

16 responses to “Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation

  1. Erik

    Tack för en bra artikel. Krydar själv mitt talspråk med en hel del engelska fraser, främst från populärkulter, men jag tror inte sådant bruk är något som urholkar svenskan. Däremot kan jag hålla med dem som menar att det används lite överdrivet mycket i reklam osv, för att det låter häftigare, när det i själva verket skulle låta urlöjligt i all sin nakenhet på svenska. Så visst skapar man lite vadd runt det man vill säga, genom att byta språk.

    Också vilka typer av engelska ord och fraser man slänger in blir ju samtidigt en väldigt tydlig markör, vilken social grupp/subkultur man tillhör. En rolig observation där är också att många svenska företagsledare tycks ha lagt till sig med något släpande knarrande sett att tala. Gyllenhammar är väl urtypen men det finns många som har VD-snacket. Men det fenomenet är väl inte heller oväntat, att man apar efter dem man vill efterlikna. Appropå makt.

  2. Ramírez

    Att ”språk är makt” är ett påstående som inte utan vidare kan anses vara fel. Sedan är det naturligtvis frågan vad som menas mer ”språk” och vad som menas med ”makt”, eftersom båda dessa ord innebär en metonymisk sammanblandning. ”Språk” kallas såväl förmågan att uttrycka sig på ett speciellt sätt (som bara människor, bland alla djur, har) som det verktyg som används för att utöva denna förmåga ( dvs. orden och de grammatiskt organiserande reglerna). ”Språket” på tyska betyder två olika saker: das Sprechen och die Sprache. Man kan också skilja mellan ”att tala” och ”att säga”. Samma mångtydighet finns hos ordet ”makt” som kan användas synonymt om förmåga eller möjlighet, men också för att beteckna behärskning över andra. När Francis Bacon sade att ”Kunskap är makt” blir översättningen lite suspekt. Vad han sade (på latin: scientia potentia est) var att kunskapen ger oss möjlighet att handla: ”att kunna är att kunna”, i ett mer allmän sammanhang än vad vi kallar ”maktutövning” över varandra. Eftersom jag har arbetat och skrivit mycket om båda dessa begrepp (bl a i min avhandling) tar jag mig friheten att, säga detta. Det är viktigt at veta vad man talar om, om man ska ”behärska” orden.
    Att det överdrivna bruket av engelska språket i Sverige är ett stort problem kan jag hålla med om. Men att sätta likhetstecken mellan ”försvaret av svenskan” och ”bekämpande av engelskan”, såsom föreningen Språkförsvaret gör, leder bara till en dogmatisk blindhet utifrån principen om ”antingen-eller” som är det sättet att tänka som alltid åstadkommit onödig fiendskap och motsättningar. Att försvara användningen av svenska språket och att bekämpa användningen av engelska är två skilda saker. Jag var med när föreningen Språkförsvaret grundades och när dess stadgar diskuterades. Jag hävdade att Språkförsvaret inte skulle presenteras som en förening ”mot engelskan” utan om en förening ”till svenska användningens försvar”. Trots att de flesta höll med mig vägrade Språkförsvarets grundare (på ett otrevligt och enväldigt sätt) att godkänna ändringen. Det har lett till att hela Språkförsvarets strategi blivit helt enögt.
    Sverige har saknat tidigare en språklag som försvarar svenskan. Numera finns den, men den är ganska svag. Det som ska förvaras, med alla lagliga medel, är ”rätten att använda svenska i Sverige, i alla sammanhang”. Att några vill använda engelska eller andra språk och att det finns vissa minoritetsspråk som är skyddade, är en sak för sig. Problemet är när vi hindras från att både bruka eller ta del av offentlig information på svenska. Det finns dårar som vill att universitetsspråket ska bli engelska och jag har fått uppleva att doktorander i några institutioner tvingas att skriva sin avhandling på engelska, trots att deras modersmål och det språk de behärskar bäst är svenska. Jag hade själv några doktorander som fick begära dispens för att lägga fram sin avhandling på svenska. Detta är faktiskt ett övergrepp mot en mänsklig rättighet. Man påstod att en avhandling på engelska läses mer än en på svenska. Vilket visat sig vara helt fel. Ingen som har engelska som modersmål orkar läsa en avhandling på bristfällig engelska. Var och en ska få skriva på sitt bästa språk. Om någon invandrare, av personliga skäl, vill lägga fram sin avhandling på annat språk än svenska, så får denne beviljas det efter vederbörlig dispens. Att få be om det som är en frånkomlig rättighet typ användningen av det gemensamma språket är en rättslig våldtäkt. Man ska inte bekämpa något språk som ”andra språk” om vårt huvudspråksanvändning är en självklarhet.
    Varken den nya språklagen eller engelskhatare som Språkförsvarets kapten tycks lyckas med uppgiften att skydda vår rätt att kommunicera och informaras på svenska. Att ägna hela sin kraft åt att bekämpa användningen av enstaka benämningar typ Open Streets eller användningen av offentliga e-postadresser på engelska är att sila mygg och svälja kameler. Vi måste kräva rätten att få all marknadsinformation, alla tekniska instruktioner och allt som berör gemene man på svenska, inte bara på engelska. Det är på tiden att vi kräver Microsoft och andra datadiktatorer rätten att få det svenska språket och dess teckensystem godkänt, så att vi slipper blanda ihop ”Hårvård” med ”Harvard” och att hindras från att använda äkta svenska (inte ”akta svenska”) och hålla på att plocka bort krypterade texter.
    Det är viktigt, i dagens samhälle, att den svenska skolan slår vakt om svenska språket och dessutom främjar lärandet av minst två främmande språk. När jag kom till Sverige på 60-talet fick man i Uppsala universitets humanistiska fakultet all obligatorisk litteratur på svenska. Därtill fick var och en, i överenskommelse med professorn, välja facklitteratur från något annat språk som var ens modersmål eller som behärskades. Detta gav seminarierna en gedigen nivå, där kunskaper från olika håll möttes. I och med att engelskan blev det enda obligatoriska språket försämrades situationen avsevärt. Horace Engdahl har påtalat att övergången till engelskan gör svenskarna dummare. Han har helt rätt. Att ha som andra språk annat än engelskan ger också en större bredd åt den akademiska kunskapen. Det mest tragiska är att det finns framstående verk av svenska författare som är okända för svenskar, eftersom de skrevs på annat språk än svenska ich engelska och inte blivit översatta.

  3. sigbiorn

    Självklart så påverkar inte enkom ”Open Streets Stockholm” svenskan som språksystem det allra minsta, om det bara vore för den namngivningen, men den är en av dropparna som urholkar stenen. Dags att sätta stopp för flödet…

    Erik: din ”kryddning” tror jag gör ditt eget svenska språk fattigare. Jag kommer på mig själv med att ibland använda engelska uttryck, då frågar jag mig vad heter det på svenska. Det kan ta ett tag innan jag kommer på det, allt går ju inte att direktöversätta. Om jag inte kommer på det får jag ofta hjälp av Språkrådets sida, http://www.sprakradet.se/1952, som skriver:
    ”De engelska orden kan vara problematiska att anpassa till svenska när det gäller böjning, stavning och uttal; de kan även tränga ut svenska ord helt och hållet. Därför är det viktigt att man överväger om man ska använda ett visst engelskt ord eller ej.
    Den ger många aha-upplevelser… Så nu går det rätt bra att inte krydda med engelska, som egentligen är mest smaklös, består bara av glutamat…

    • Ramírez

      Det är alltid lite svårt att få en nyansering av kritiken rätt förstådd. Jag tror inte att användningen av ett engelsk uttryck är ”droppen” som urholkar stenen. Att hänga upp sig på detta är att skjuta över målet. Felet är att man inte har någon respekt för svenska språket och rätten att kommunicera på svenska. Ska man hänga upp sig på ett uttryck då är det mer på sin plats att kritisera användningen av svenska ord som man fått i både arb och larv från engelska. T ex ordet ”mobil” (som är ”bärbar” inte movil). Varför inte kalla telefonen ”nalle”. Mycket trevligare och jämförbar med ordet ”mus” i datorernas värld. Det största problemet är det rådande språkliga mindervärdskomplexet och tron att engelska är ett moderspråk (som det var med grekiskan och latinet). När man pratar om etymologier brukar man hänvisa till det eneglska ordet. Engelskan är det mest bastarda språket som finns. En oreglerad blandning av olika språkliga ursprung. Svensa är åt minstone ett reglerat språk, men egen akademi. Engelska är en röra av ”dialketer” och amerikanskan är det fulaste av alla. De kan inte prata utan att ha tungan fast på gommen. Strunta i engelska och i anglofilerna. Håll fast alltid med svenskan i första hand. Jag lärde mig svenska så fort jag kom tilll Sverige bl a genom att läsa kända skalders dikter och t om med gör översättningsförsök av Karlfeldt, Fröding m fl. Ett folkspråk omfattar alltid ett synsätt och berikar den som lär sig. Många svenskar dyrkar engelska och kan varken engelska eller svenska.

    • Låt bli att kalla andras språk för fattigt. För det första är det ologiskt: hur skulle ett tillskott, här i form av engelska lån, kunna göra något fattigare? För det andra är det otrevligt.

      Den där patriotismen i att engelska ord kan ”tränga ut svenska ord helt och hållet” är för övrigt förvånansvärt omodern för att komma från Språkrådet. Språk fungerar så. Nyanser kommer till, ord byts ut. Den där listan över ”onödig engelska” har hängt med alldeles för länge. Det är sant att det ibland kan vara svårt att anpassa orden till svenska regler för böjning, stavning och uttal, men i listan finns många ord som framför allt verkar anses olämpliga ur smaksynpunkt, och sådan språkvård borde egentligen ingen ägna sig åt (några exempel: ”fejka”, ”mejl”, ”online”, ”overheadbild”, ”policy”, ”post it-lapp”, ”skateboard”, ”spam”).

      • Ramírez

        Jag håller med om att man inte blir fattigare på svenska om man också kan engelska. Men du bemöter Stigbjorn också otrevligt och ej helt rättvisst, Linnea. Jag har inget till övers för engelskdyrkarna (du låter så). Att kunna flera språk än svenska (inte bara engelska) är helt nödvändigt idag. Om du tycker att engelska är världsspråket så har du fått det om bakfoten. Det finns språk som har fler modersmålstalare än engelska och jag behöver inte läsa alla texter på engelska, ty det publiceras lika mycket på spanska och ibland finns verk (t o m av svebvskar) som finns på spanska men inte på engelska). Språkchauvinism är det värsta som finns. Att många svenskar använder engelska därför att deras svenska inte räcker till är helt sant. Jag märker ofta hur de använder ett engelskt ord, därför att de inte vet vad det heter på svenska. Att sådant kan hända en invandrare är förståeligt, men Horace Engdahl har helt rätt i att engelskchauvinismen har gjort att många svenskar blivit sämre på svenska. Det råder en uppfattning om att vissa positivvetenskaper och teknik bara kan studeras på engelska. Jag tycker att det vore viktigare att utveckla svenska just i moderna termer, i ställer för att övergå till dålig engelska. Jag har engelska vänner som inte blir glada och protesterar när man börjar tala engelska med dem. ”Varför talar du inte svenska med mig?” har jag hört dem sägra. Jag förstår att de inte heller vill höra hur deras modersmål förstörs av dåliga engelsktalande svenskar. Det är samma med mig på spanska. Jag föredrar att tala den andres språk än att höra honom förstöra mitt modersmål. I cilket fall sim helst: I Sverige ska maan anvönda och tala svenska i första hand och med full rätt att göra det. Den som kommer utifrån och inte kan tala svenska får klara sig med hjälp av engelska eller andra språk. Men att få tala och få allmän information på svenska är en
        medborgerlig rättighet som kränks ständigt i Sverige.
        Du får dock gärna gå över till engelska i din blogg.

    • Erik

      Jag kan helt hålla med dig om att användningen av engelska ord kan gå till överdrift, och det är många gånger jag själv försöker stanna upp och använda den svenska motsvarigheten.

      Samtidigt tror jag vi har svårt att se alla effekter av engelskans influenser, då vi är mitt uppe i händelseförloppet. Att jämföra med franskans påverkan under 16-1700-tal, då användes långt fler franska ord i dagligt bruk, iaf inom vissa samhällsklasser, än vad som stannat kvar hos oss idag. Påverkan från franskan har upphört men vem skulle idag ifrågasätta användadet av de mängder av franska låneord, som kompletterar och överlappar svenska ord. Det anses snarare fint och bildat att säga tex konnässör, istället för kännare. För att vi lägger en värdering bakom franskan, precis som med engelskan osv.

      Jag tror att tidens tand får utvisa vilka engelska låneord som kommit för att stanna och berika vårt språk. Precis som med bruket av slang, bubblar vissa ord upp och används väldigt flitigt ett tag, för att sedan glömmas bort.

      Använt på ett adekvat sätt, i rätt forum och sammanhang, tror jag inte heller inflikningar av utländska ord skulle urholka det egna språkbruket. Det vore att underskatta sin kapacitet. Tycket det resonemanget är att jämföra med tron om att tvåspråkighet skulle vara något negativt. Att man varken skulle lära sig det ena, eller det andra språket.

      • Ramírez

        Jag kanske har fel men jag var lite skeptisk angående tvåspråkighet från barndomen och därför såg jag till att mina barn blev svensktalande. Sedan kan man lära sig andra språk utan att vara halvspråkig på det första. Att lära sig svenska ordentligt när man har ett annat modersmål innebär att man förstår många svenska omständigheter i svenskan bättre än den som bara kan svenska. Ska vi ha en utläggning om hur mycket man lär sig av ett språk i jämförelse med andra, då får man ha ett seminarium om det. På ett sätt kan jag sämre svenska än svenskarna, men på ett annat sätt kan jag det bättre. Man kan behärska ett språk genom vana men också genom utvecklad lingvistisk kunskap.
        Jag ägnar stor uppmärksamhet åt att se sambandet mellan motsvarande ord i olika språk. Naturligtvis får vi alltid nya ord genom inflytande från andra språk. Vår kulturella omgivningen utvecklas och nya saker eller nya företeelser kräver nya namn. En medeltidssvensk kunde inte förstå vad en telefon är för något. Och det svenska ordet telefon har man bildat från grekiskan. Man importerar ibland ordet, men ibland bara begreppet. Det som heter television på svenska har kallats Fjernsyn på danska och norska. Islänningar hade för vana att inte introducera ordet, utan bara begreppet, och klä det med isländsk terminologi. Det finns således språkliga etymologier, men också begreppsliga import. Etymologisk kunskap och jämförelsen mellan olika språks ordbildning är väldigt viktig och borde uppmärksamma i skolan. Att Sverige heter Ruotsi har nog att göra med relationerna med namnet Ryssland på vikingatiden. Och att ordet ”Turku” inte är finskt från början utan besläktat med det svenska ordet ”torg” är också ganska intressant. Om man vet att ordet ”marknad” härstammar från latinet och att det fanns en gud i den romerska mytologin som heter Mercurius (marknadens och tjuvarnas gud), då förstår man bättre hur vi har hamnat i en total förvirring angående ”ekonomims” betydelse. ”Ekonomi” (från grekiskan oikos nomos)
        Har inte direkt med pengar att göra, utan med ”hus-hållning”, dvs med resurser och bruksvärde, inte med bytesmedel at göra. Ordet ”mynt” härstammar från en gudinna i Rom som hete Juno Moneta, vars tempel låg bredvid pengarfabrik. Ingens språk är isolerat från de andra, men det är viktigt att behärska ordens evolution och användning, som återpeglar den rådande mentaliteten. Det faktum att man kallar ”arbetsförmedling” något som i andra språk heter ”anställningsförmedling” har gjort att man blandar ihop ”arbete” och ”anställning”, vilket håller på att fördärva också vår ekonomi, eftersom ”tillväxten” tolkas i pengar inte i värdefulla resurser. Vi betalar lön för destruktiva sysslor och konsumism. Det är bra att ordet ”Aniara” kan varna oss om det som är på gång.
        Varje språk har sina kloka sidor och sina blintfläckar. Det handlar dock om att ha ett basspråk som man verkligen förmår genomskåda.

  4. sigbiorn

    Då vill du missförstå mig. Självklart är inte engelskan fattigt i sig, lika lite som svenskan, navajo eller putonghua. Däremot anser jag att man har ett fattigt svenskt ordförråd om man om man inte vet att ”fejka” kan översättas med låtsas, ”mejl” med e-post, o.s.v.
    Så det är inte alls ologiskt att ens ordförråd eller meningsbyggnad blir fattigare av ett tillskott, finns många som är halvspråkiga på t.ex. sina två språk, och inte behärskar något av dem riktigt bra, trots tillskott på det ena…

    Alla namn på nya företeelser från de anglo-saxiska länderna får okritiskt behålla sina namn, som t.ex. nu senast läste jag om ”window farm”, varför kan inte artikelförfattaren bara översätta det själv till fönsterfarm eller dylikt? Jag hittar på egna kombinationer och översättningar ibland som är mycket mer lättförstådda än de engelska..

    Språk fungerar inte alls så! Hur lyckades hebreiskan i Israel, bli förstaspråk från att ha varit dött, walesiskan och katalanskan? Jo, det är ett medvetet val. So du gör och jag, fast olika.

    Vadå låt bli? Än så länge har vi yttrandefrihet här, även om det inte alltid är garanterat på svenska, jämför med tvingande ansökningshandlingar till svensktalande jobb på svenska universitet i Sverige betalda med svenska skattemedel…

    • Det är nog inte alldeles för våghalsigt att påstå att alla som känner till ordet fejka också känner till ordet låtsas. Det är inte nödvändigtvis så att ord konkurrerar ut varandra. Så den som har både ordet fejka och ordet låtsas är alltså strikt talat rikare.

      Halvspråkighet är nog historiens mest utskällda språkvetenskapliga begrepp. Det beskriver alltså, precis som du skriver, idén om att tvåspråkiga människor har två halvutvecklade språk men inget helt. Tove Skutnabb-Kangas, som lanserade det, har själv erkänt att det inte beskriver verkliga förhållanden, men har ändå valt att använda begreppet i politiska syften. För grundlig och begriplig kritik se Christopher Strouds bidrag i denna bok: http://libris.kb.se/bib/9615393.

      Ja förlåt, givetvis har vi yttrandefrihet. Jag tycker bara inte om när man använder språkvårdsargument för att slå i huvudet på andra människor. Kan du inte låta bli det, snälla Sigbiorn?

  5. sigbiorn

    Ja, fejka var ett dåligt exempel, men taget från ditt svar. Men den som kan vad låtsas heter på andra språk än bara engelska och svenska är ännu ”rikare”. Andra exempel som spam (vad är det för fel på det klarare skräppost, eller nätpedofili istället för grooming).
    Men oftare, (utanför din idealvärld?), är fallet att man bara kan begreppet på engelska. Var på en föreläsning ikväll av en professor som frustrerat att döma av kroppsspråk och gester och paus använde ”interconnectedness” eller dylikt för att beskriva hur världens länder har blivit mer och mer sammankopplad och beroende av varandra i.o.m. globaliseringen, istället för att säga som jag precis skrev. Även han, en professor, hade fått ett fattigare svenskt ordförråd, hade tappat ett svenskt ord eller sätt att förklara, av sitt stora engelska bruk i tjänsten. Det är klart svenskan blir fattigare, om man slutar översätta ny begrepp.

    Självklart är inte tvåspråkiga nödvändigtvis halvspråkiga som du påstår att jag ”precis” skriver. Varför skulle världen vara så svart-vit? idealet är ju att vara tre-, fyraspråkig o.s.v. Men fullspråkig på dem alla.
    Jag använder inte ”halvspråkighet” som språkvetenskapligt begrepp, har ingen aning om vem som lanserat det och bryr mig inte, vill bara beskriva en verklighet som jag har mött i min uppväxt i Rinkeby, en värld som du och dina forskare kanske inte känner till, som inte heller har monopol på att använda begreppet. Det finns säkert forskare som motsäger Christopher dessutom, men inget jag tänker leta efter. Det räcker med att observera verkligheten.
    Vad jag ofta har mött är människor som inte behärskar sitt första språk bra, pga att familj och undermålig hemspråksundervisning inte räcker till och sedan fått svårare att lära sig det andra språket, t.ex. svenska. Det är motivet till att hemspråk finns i skolan, för att man ska lära sig ett språk bra för att sedan kunna lära sig flera, ha en trygghet i förstaspråket. Detta finns det stort forskningsstöd för, kanske inte från Christopher dock. Varför skulle svenskar vara undantagna? Men vi är ju så speciella.

    Vad bra att den är grundlig och begriplig kritiken, för jag förstår ju inte bättre. Dessutom är ideén som du pådyvlar mig ”mest utskälld genom historien” och jag då ”guilty by assocication” eller hur det nu stavas. Se där ett engelskt uttryck som jag nu trött kl.23:23 inte fann någon svensk motsvarighet för vilket har gjort mig (mitt språk) lite fattigare anser jag.

    Lustig debatteknik du har, kan spåra lite härskartekniker där, påstår att jag har vissa ideér (överför), vill förbjuda mig från att använda vissa argument för att du inte gillar dem. Jag får väl använda vilka argument jag vill, sedan kan du tycka att de är bra eller dåliga hur mycket du vill… Slå i huvudet tycker jag du gör mest själv, känns som jag får en bok i huvudet, med ”historiens mest utskällda språkvetenskapliga begrepp”

    Godnatt.

  6. sigbiorn

    Såg precis detta på utskick från Stockholms universitet:
    ”Hur blir man klok på sitt andraspråk? Professor Inger Lindberg pratar om forskning kring språk och lärande ur ett flerspråkighetsperspektiv, ”

    • Inger Lindberg är jättebra. Vi borde båda gå och lyssna!

      Du och jag är nog överens om mycket i sak, men verkar mest ha lite olika uppfattningar om hur åsikterna och argumenten ska föras fram. Det var inte meningen att slå dig i huvudet med vetenskapen, jag tycker bara att den är bra att ta till för att argumentationen ska få en saklig grund.

  7. sigbiorn

    Självklart är vetenskap bra, men har du en forskare som stöder din argumentation så kan jag säkert leta upp någon som stöder min. men jag har jobb och studier att sköta, så jag hinner inte bara för att få rätt. Kanske min uppfattning är vetenskaplig också då den stödjer sig på massiv empiri. Kanske inte behöver åberopa någon extern forskare. Och som jag sa så är inte tvåspråkiga automatiskt halvspråkiga, som du hävdade att min ide´ var. Men det kan vara fallet, oftare än att någon är helspråkig (mitt begrepp) på två språk, och jag tycker mig se fler och fler sådana, även högutbildade, som har tappat svenska ord och begrepp (liksom mig), till förmån för bara de engelska. Finns flera ord på den lista du inte gillar, som när jag läser dem ger mig en aha-upplevelse ”jaha, kan man säga så på svenska, varför har jag inte gjort det?” och det hara bara känts löjligt med de engelska oöversatta orden. Särskilt när jag hör dem runt omkring mig hela tiden.

  8. Martin Perssn

    Nu är detta kanske en helt annan diskussion, men varför skulle ett ”klarare” ord som skräppost vara bättre än spam? I så fall skulle ofta improviserad populärmusik av amerikanskt ursprung vara bättre än jazz. (Jag vet inte om det går att kursivera här.)

    • Bra poäng. Klarhet är inte något självklart gott.

      (Kursivera går nog på något sätt, om man kan knacka html. Ditt meddelande är tydligt hur som helst.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s