Etikettarkiv: Lånord

Språk och makt – en förtrolig och mångbottnad relation

Det påstås ofta lite slängigt att språk är makt. Vad man menar med det vet jag inte riktigt, men det går åtminstone att konstatera att det finns en relation mellan språk och makt, och att den går åt båda hållen. För det första kan man notera att den som behärskar språkkoden i ett visst sammanhang får ett maktövertag, och för det andra är det oftast så att den som har ett maktövertag i ett sammanhang får makten att bestämma vad som är rätt språkkod. Detta gäller både mellan olika stilar inom ett språk, och mellan olika språk.

Så länge fördelningen av makt är ojämn mellan människor, kommer det att vara så. Språk har ju i sig varken makt, status eller prestige. Det vi tycker om språk handlar därför oftast om vad vi tycker om personerna som talar språket, kulturen som språket talas i eller den politik språket används för att föra fram. Och också där går relationen åt båda hållen, för när ett språk har börjat förknippas med ett visst värde – säg modernitet exempelvis – kan det speglas tillbaka till dem som använder språket.

Med detta som bakgrund kan man fråga sig vad det gör med svenskan att vi i Sverige ofta använder ett annat språk för prestigeuppdrag som att benämna tjusiga projekt och byggnader, formulera forskarens vetenskapliga artiklar, och uttrycka känslor i popsånger. År 2005 startades nätverket Språkförsvaret i övertygelsen om att trenden är så våldsam att den kan skada svenskan. Svenskan måste försvaras. Som ett mångröstat manifest för denna hållning släppte nätverket år 2011 antologin Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.

I skrivande stund för Språkförsvaret en diskussion om initiativet Open Streets Stockholm, som handlar om att hålla en gata i centrala Stockholm bilfri under sommaren. Varför används engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt? frågar de i ett blogginlägg. Också Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius ger sig in i debatten med hållningen att det möjligen inte finns någon principiell orsak att bli upprörd över engelska namn i Sverige, men att svenska trots allt bör vara att föredra för den som vill bli förstådd. Varför används då engelska?

Svaret är nog att det handlar om relationen mellan språk och makt, i all sin komplexitet. Idéprogramgruppen bakom Open Streets motiverar namnet med att det är ett internationellt vedertaget begrepp, något som Språkförsvaret ifrågasätter. Flera andra namn florerar för liknande initiativ, så fanns det inte i själva verket något annat motiv bakom namnvalet? Jo, det är nog inte en alltför drastisk gissning att den som ville kalla initiativet för Open Streets åtminstone också försökte inkassera prestige från en kultur med hög status.

Men låt oss nu vända på steken. Samma benämning fick Språkförsvaret att rynka på näsan – där hade benämningen snarare ett uttalat negativt värde. Varför då? Varför inte använda engelska vid namngivning av varumärken, slagord och projekt?

Det finns en stark idé om att svenskan är ett hotat språk. Hotidén kan ta sig olika uttryck; ofta bygger den på uppfattningar om att obildade människor våldför sig på språksystemet och fördärvar det med sådant som särskrivningar och normbrytande stavning (se mitt tidigare inlägg om den saken). Andra gånger handlar hotbilden just om engelskans övergrepp på svenskan: sådant som att engelska slemmiga kodväxlingsmonster håller på att äta upp svenskan, eller att nya fenomen i Sverige får engelska benämningar.

Det ligger i hots natur att det är svårt att veta hur allvarliga de är innan hotet har införlivats, men det vore inte helt kontroversiellt att påstå att Open Streets Stockholm inte kommer att påverka svenskan som språksystem det allra minsta. Att fenomen som behöver ha hög prestige benämns med hjälp av högstatusspråk är ingenting nytt – det har kanske alltid funnits. Däremot låter det ofta väldigt löjligt – och det är nog vad det egentligen handlar om.

Detta är ett inlägg i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Jag fick pinnen av Språkförsvaret. Vem vill ha den nu?

Annonser

18 kommentarer

Under Språk

Special offer for you! En morsdagspresent utan beteckning

Igår var jag i en skönhetsbutik och fick nöjet att tjuvlyssna på en rolig konversation. En liten kille på kanske 10 år sökte upp en expedit och förklarade att han skulle köpa en present till sin mamma. Expediten föreslog en särskild produkt i ljusblå tub.

KILLE: Vad är det för nånting?
EXPEDIT: Det är en body cream.
K: Body cream? Det betyder ju… det betyder ju kropps… kräm. Kroppskräm?
E: Precis, en lotion.
K: Så man kan säga att det är som en salva man använder för att bli såhär halkig?
E: Det är en body cream.

Det verkar helt enkelt inte gå att beteckna något så exklusivt med ett svenskt ord. Varför? Killens översättning på body cream är ju tämligen precis: body betyder kropp, och cream är engelskans variant på det gamla franska ordet cresme, vilket svenskan lånade in just som ordet kräm. Men expediten vill inte ta ordet kroppskräm i sin mun, utan preciserar det engelska lånordet med ett annat engelskt lånord: en lotion. En salva alltså? Nej inte en salva, det är en body cream. De svenska orden betyder ungefär samma sak, men de är inte lika precisa.

Ständigt denna engelskans exakthet. Ständigt uppfattningen att även om översättningen i princip motsvarar det engelska ordet så är det inte samma sak. Och expediten har rätt. Den där ljusblå tuben innehåller inte salva. Helosan som man köper på apoteket är en salva. Fenuril är en kroppskräm. Men Lancôme och Dior har inga salvor eller kroppskrämer. När man köper deras produkter får man nämligen inte bara själva funktionen, utan också en förnimbar känsla av lyx och flärd. Det är därför 150 milliliter kräm från Dior kan kosta 1 495 kronor.

Ord består ju av två saker: innehåll och form. Man tror ibland att relationen mellan de här två är helt knivskarp. Men det är den ju inte; man tycker att det ligger någonting i den ena termen som det inte gör i den andra. Min mormor har stickat handledsvärmare åt mig. Men jag köpte gaiters från Houdini. Formen är uppenbart olika, men innehållet är i princip samma: både handledsvärmare och gaiters står för ett tygstycke som man har runt handleden. Man kan tycka att det borde kvitta vilken form man väljer för att beteckna det innehållet. Men formen är inte bara ett sätt att beteckna innehållet, utan också ett sätt att visa hur vi ska se på innehållet.

Kroppskräm är funktionen som finns i den ljusblå tuben. Om expediten hade kallat produkten för en kroppskräm hade den inte varit så mycket mer än just en kroppskräm. När den i stället får en beteckning som går ett steg ifrån den typiska formen för innehållet förstår man att det ligger någonting mer än själva funktionen i tuben. Det är inte vilken kroppskräm som helst. Det är en body cream.

7 kommentarer

Under Språk

Skillnaden mellan helg och weekend

”Upplev en orange weekend.” Det uppmanar oss en reklamannons just nu. Huruvida en weekend kan vara orange eller inte ska jag lämna därhän i denna diskussion. Men varför är det orangea som ska upplevas just en weekend?

Weekend är en engelsk sammansättning, byggd av orden week ‘vecka’ och end ‘slut’. Ett veckoslut alltså, eller helg, som vi vanligen säger i Sverige. Men på 1980-talet smög sig weekend in som ett lånord i svenskan.

För att studera lånordets intåg kan man använda Språkbankens konkordanser. De samlar korpusar på bland annat tidningstext från mitten av 1960-talet till mitten av 2000-talets första decennium. En sökning på weekend i korpusen Press 76 ger 0 träffar. Nästa korpus i tidsordningen är DN 1987, och där börjar man få ett par träffar. Däremot används ordet lite underligt ibland, som i det här citatet:

1987: Redan på måndagen förberedde Godsell återupptagandet av samtalen mellan gruvkammaren och NUM sedan antalet döda under konflikten stigit till sex efter en blodig weekend.

Vad tänker du på när du hör ”en blodig weekend”? Just det. Men artikeln handlar inte om en semesterresa där allt gått åt pipan, utan om en urspårad gruvarbetarstrejk i Johannesburg. Det var strejkare som hade en blodig weekend. Ordet betyder här helt enkelt slutet av en vecka; en helg – ingenting mer. Nästa korpus i tidsordningen är Press 95. Tittar vi på träffarna där kan vi se att weekend har börjat snäva in sin betydelse. Det närmar sig användningen som det har i den nutida reklamannons som inledde detta inlägg:

1995: Ja, mycket av livet här handlar just om hur man visar upp sig och som turist måste man roas av detta spel för att en weekend i Monaco skall bli den upplevelse man hoppas på.

Vad är en weekend i Monaco? Jo, det är en helg tillbringad i Monaco, av en person som inte normalt bor i Monaco. Men nu är ordet weekend inte längre utbytbart mot ordet helg. För en weekend innefattar också en storstadsresa, en tid för förlustelser, en ”upplevelse man hoppas på”.

En weekend är därför inte längre bara slutet av en vecka. Den här veckan kommer till exempel för mig inte att avslutas med någon weekend, för jag ska sitta hemma och skriva på min uppsats. Man kan inte ha en weekend i en vattenskadad lägenhet i en nergången förort.

Svenskan har alltså skaffat sig två olika ord för slutet på veckor. Det är praktiskt. Det är därför en annons om en orange weekend kan tala till oss. En weekend: man ska alltså resa, man ska resa till en storstad. En orange weekend: Holland är oranget, man ska resa till en Holländsk storstad. Man ska resa till Amsterdam!

2010: Upplev en orange weekend!

Som en fotnot kan man för övrigt konstatera att orange inte är ett särskilt enkelt ord att stava. Språkrådet rekommenderar att man omformulera sig eller lägga till ett efterled när man vill böja ordet. Orangefärgat, brandgula, ett land i orange. Lite trist, men kanske enklare.

4 kommentarer

Under Språk

Wikipedias motsvarighet till googling

Världssamfundets svar på Kim Jong Il, sökmotorföretaget Google, har som bekant stuckit till oss ett nytt verb: att googla. Det är nog överlag praktiskt för Google. Konkurrenten Alta vista har till exempel inget eget verb, så vi använder Google i stället för att kunna berätta vad vi sysslar med om någon skulle undra. Verbet gör att Google får stå för själva urtypen av att söka information på internet, trots att både Alta vista och Yahoo var större för mindre än tio år sedan (den som behöver en källa för detta kan till exempel lyssna på Hello Saferides låt Highschool stalker från 2005, där det sjungs ”I’ve been on the Alta vista, I went twice on the Yahoo”).

Googlandet är förstås ett nytt påfund. Jag tror att jag hörde det första gången i ett avsnitt av Gilmore Girls  från 2004, där morfarn i serien säger till mormorn i serien ”Emily, I’m going to google you”, varpå mormorn indignerat säger ”You are certainly not going to google me!”, uppenbarligen illa berörd av att bli utsatt för något så abstrakt som en googling. Själv hade jag gärna identifierat mig med den teknikmedvetna och trendkänsliga morfarn i scenen, men tyvärr var googlandet lika nytt för mig som för den hopplöst efterblivna mormorn. Visst hade jag hört talas om sökmotorn Google, men det var inte något jag använde så frekvent att jag kunde bilda mig en uppfattning om vad man gör när man googlar en människa.

I dag har jag kommit ikapp med utvecklingen, och är redo att raska vidare. Minst lika ofta som jag googlar efter information, använder jag nämligen encyklopedin Wikipedia, och nu behövs ett likadant transitivt verb för att söka information där.

Vi börjar med att studera morfologin i ordet Wikipedia. Det är uppbyggt av två led: Först kommer wiki, som kommer från hawaiianskans ord för snabbt, och används för webblösningar som alla människor får vara med och bygga upp. Sedan kommer (encyclo)pedia, som såklart betyder ‘encyklopedi’, ‘uppslagsverk’. Om man vill ha med båda leden i det nya verbet blir att wikipedia ett bra ord (om slutet uttalas som slutet på kedja). Men det ser likadant ut som substantivet. Och det ser inte ut som ett svenskt verb, även om det slutar på a.

Strunt i morfologin. Vi håller oss till förledet wiki. Traditionellt bildar man svenska verb av substantiv genom att ta bort eventuella avslutande vokaler och lägga till ett a (bastu, att basta). Så hur vore det med ett ord med uttalet /vicka/? Nja. Det blir svårt att stava. Vicka, wika, wikka, wicka? Vicka är dåligt. Det är redan ett ord, och det är ansträngande att se kopplingen till Wikipedia. Wika är närmare ursprungets stavning, men då går det inte att fatta att det ska uttalas med kort i. Wikka har anskrämlig stavning; dubbel-k finns bara i finska och samiska lånord som jokk. Det bor inte i vår språkkänsla. Wicka är okej, k-ljudet stavas enligt svenska regler, och w:et ger en hint om att man har att göra med Wikipedia. Men samtidigt fungerar då ck-stavningen förvirrande.

Kanske måste vi också strunta i svenskans verbbildningsregler. Vad händer om vi låter hela wiki vara kvar innan vi lägger på ett a? Wikia. Tja. Det uttalas /wickja/. Jag wikiar det. Det visar sig att det namnet redan är upptaget.

Så jag vet inte. Det var fåfängt av mig att tro att jag kunde lansera en lösning. Jag inväntar kidsens lösning i stället. Tills vidare säger jag att jag slår upp det på Wikipedia. Gäsp.

11 kommentarer

Under Språk

Engelskt slemmigt monster äter upp svenskan (pausunderhållning)

De senaste tre månaderna har jag ägnat åt att plöja igenom teveserien Sopranos. Den handlar om maffiabossen Tony Soprano, som bor i New Jersey med sin hemmafru Carmela och två barn. Det handlar ofta om att Tony är arg. Ibland är det någon som är skyldig honom pengar, då slåss han. Ibland mördar han folk som stör honom. Ibland svär han bara åt dem. Tony är överviktig och äter mycket, särskilt italiensk skinka och glass. Alla i Tonys maffiafamilj har sicilianskt ursprung, men alla är födda i USA, utom Furio som var med ett tag, han var direktimporterad. Den italienska kulturen har mycket hög status; den har nästan något mytiskt över sig. Bara några få av maffiamännen kan italienska. De andra låtsas att de kan.

Vad har detta att göra med slemmiga monster? Jo, just den italienska kulturens höga status. Det är den som är det slemmiga monstret på den amerikanska östkusten. Jag ska förstås understryka att italienskan inte gör några anspråk på att ta över hela domäner från engelskan, och att den inte heller har hög status på särskilt många områden. Dessutom, eftersom det inte är särskilt många som faktiskt kan italienska, tar sig statusen nästan aldrig uttryck i kodväxling (men jag återkommer i ett senare inlägg till vad som egentligen kan tänkas föräras med beteckningen kodväxling). Italienska lånord förekommer dock frekvent, det var det jag skulle säga.

Det kan vara intressant att titta på vilka typer av ord som maffioserna väljer att säga på italienska i stället för på engelska.

En av de tydligaste trenderna är att lånorden nästan bara är substantiv och interjektioner. Ofta betecknar de mat, som manicotte, ziti, canolli, prosciutto, capicola och så vidare. Ingen chock att de maträtterna har italienska ord; de finns antagligen inte på engelska. När det ska ätas, och framför allt drickas, kan det också passa bra med en a salute eller cent’anno eller varför inte båda tillsammans: salute a cent’anno. Det betyder bokstavligen ‘hälsa i hundra år’, men används som vi svenskar använder ‘skål!’.

Andra ord är knutna till maffiaverksamheten, som capo eller capitan som används för mellanchefer. Ordet paesano används också i det sammanhanget, för att beteckna en person som har samma ursprung som en själv – det betyder just ‘landsman’. Motsatsen är en madigan, alltså en ‘amerikan’. En verksamhet som är kopplad till själva maffian, om än lite lösare, är männens sexuella relationer till andra kvinnor än deras fruar. Ordet för älskarinna är till exempel gomaar, vilket kommer från italienskans cumare som har samma betydelse. Med snygga tjejer kommer ofta också en snygg gagooz, ‘röv’, från syditalienskans gaguzza som egentligen betyder squash eller squashblomma.

Som jag nämnde tidigare blir Tony arg rätt ofta. Det hände till exempel när hans dotter blev tillsammans med en mulignon, som är ett nedsättande ord för svarta, ungefär som engelskans nigger, eller för den delen svenskans ‘neger’. På temat politisk korrekthet kan jag också fylla på med att det tog hus i helvete när det kom fram att en capo i familjen var fenucca, alltså ‘bög’. När ilskan slår till kan det kännas bra att avreagera sig med några väl valda svordomar. Klassikern är förstås va fungool, ‘gå och knulla’, ‘dra åt helvete’. Förolämpningar som ubats – från pazzo, ‘tokig’, ‘du är tokig’ – kan också funka i sådana sammanhang. Cidrule har ungefär samma betydelse: ‘vad korkad du är’. Om någon kommer med ett erbjudande som man faktiskt kan vägra så säger man stoo gatz – från questo cazzo som egentligen betyder ‘den här kuken’, men i sammanhanget snarare ‘det kan du glömma’. En svordom som passar bättre för spontana utrop är a managia, som alltså betyder ungefär ‘jävlar också’. Lite timidare är utropet marone som betyder ‘madonna’, och används ungefär som svenskar använder ‘herre gud’.

En slutsats av detta kan vara att italienskan kommer fram när det kulturella ursprunget blir viktigt. Vid rituella sammankomster som maffiakonferenser och familjemåltider passar italienskan. De italienska svordomarna och skällsorden kanske kan ses som ett tecken på den italienska kulturens höga status inom gruppen: när de nedvärderar en person tar de stöd av ett högt värderat språk. Talaren kan ibland använda språket som ett tecken på att hen har tillträde till ett finrum där den smädade inte får komma in.

Särskilt intressant i sammanhanget blir det ju att många av orden har ett uttal som ligger ganska långt ifrån det ursprungliga italienska uttalet. De italienska lånorden blir i stället som en imitation av det högt skattade språket och av den kultur som är knuten till det, men i själva verket är det egentligen ingen av maffioserna som har fullt tillträde.

Fotnot: Många av orden och förklaringarna till dem har jag tagit från Greg Gaglianos Viewer’s Glossary. Ta en titt om du inte är mätt.

Lämna en kommentar

Under Det slemmiga monstret, Engelska, Språk

Några iakttagelser från lånordens ankomsthall

När ett språk tar in lånord måste det blotta hela sitt system; plötsligt blir våra regler för stavning, uttal, numerus och genus synliga. Det nya lånordet ska kläs med attribut så att det blir en i gänget. Man kanske kan tänka sig att det är ungefär som när Gus ansluter sig till Askungens muscrew. ”Åh! Ett främmande. Då ska det ha stavning och en…”

Men det verkar också som att olika språk har olika rutiner för att välkomna ett invandrat ord. Så ter det sig i alla fall om man tittar på franska lånord i svenskan och engelskan. Jag tänker på ord som toalett, restaurang, sjangtil, arrangemang – och deras engelska motsvarigheter toilet, restaurant, gentle, arrangement. Samtliga har franskt ursprung: toilette, restaurant, gentil, arrangement. Om man tittar på detta urval av lånord verkar det som att svenskan är mån om att behålla det ursprungliga uttalet på ett lånord, medan engelskan prioriterar ursprungsenlig stavning högre.

Ta franskans restaurant, som uttalas såhär. På engelska stavas det exakt likadant, men uttalas enligt engelska uttalsregler utifrån den stavning det har. Fäst särskild uppmärksamhet på ändelsen -ant, som är franskans verbalsubstantivändelse. På franska uttalas den /ång/, när den åkt med ett lånord till engelska uttalas den /ant/. Titta nu på hur ordet beter sig i svenskan, så ser du att vi har härmat det franska uttalet av ändelsen, även om vi anpassat det lite till våra nordiska tungor. Därefter har vi låtit stavningen rätta sig efter uttalet, så att ordet både stavas och uttalas restaurang. Visserligen har svenskan också haft en parallell variant med den franska stavningen, men den har nog snart utrotats. Ng-stavningen har funnits i över hundra år enligt SAOB.

Kanske är det alltså så att svensktalare värdesätter uttal, medan engelsktalare värdesätter stavning när det kommer till att acklimatisera inflyttade ord. Det vore förstås en smula förmätet att dra någon sådan slutsats från dessa fyra exempel, men det finns säkert någon som vet tillräckligt för att göra det. Karin Hallén har till exempel skrivit en doktorsavhandling om hur franska lånord beter sig i svenskan. Det här är ju bara en stilla iakttagelse från en högst sjangtil språkvetare.

Tillägg: Jag kan inte fatta att jag glömde ta med ordet poäng, som egentligen är det absolut bästa exemplet. Franskans point uttalas ungefär /poá/, med ett mycket svagt ng-ljud i slutet. Det engelska point stavas ju exakt likadant, men uttalas efter engelska regler. Det svenska ordet poäng har, än en gång, en härmning av det franska uttalet, och så har det fått en svensk stavning utifrån det.

3 kommentarer

Under Språk

Pluralen fortsätter att gäcka

För några månader skrev jag ett inlägg om svensktalares språkliga instinkt att säga mangosar när SAOL säger att det borde heta mangor. Min tes var att man borde acceptera båda formerna. Här kan du läsa hela inlägget. Nu har det kommit in en kommentar på inlägget som jag tycker förtjänar en lite fylligare diskussion. Det handlar om att sätta plural på ord som slutar på -er och har n-genus. Framför allt är frågan hur man säger ”partner” i plural.

När man tar in ett lånord i svenskan kan det lätt bli problem att anpassa ordet till vårt numerussystem. Det är ett av de främsta argumenten mot lånord i allmänhet (men det är dumt att oroa sig, för svenskan har lånat in ord sedan tidernas begynnelse och har klarat sig hyfsat bra hittills). Det finns fem etablerade pluraländelser i svenskan, och de brukar kallas deklinationer. De är

  1. -or, som vanligen används för ord med n-genus som slutar på -a, t.ex. ”flicka”
  2. -ar, som vanligen används för n-genus som slutar på -e, t.ex. ”pojke”
  3. -er, som vanligen används för n-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”butik”
  4. -n, som vanligen används för t-genus som slutar på vokal, t.ex. ”miffo”
  5. -ø (ingenting), som vanligen används för t-genus som slutar på konsonant, t.ex. ”hus”

Så finns det också några särskilda mönster, och relevant för partnern är just att ord som slutar på -er ofta får plural på -rar: en eker – flera ekrar, en vinter – flera vintrar, supportrar, gangstrar, tigrar. Men nu är det ju väldigt svårt att säga ”partnrar”. Kommentatören till det ovan nämnda inlägget skriver ”Språkrådet rekommenderar att man ska säga ‘flera partner’, precis som man säger ‘flera musiker’. Min språkkänsla håller inte alls med om det, även om jag inte riktigt förstår varför.” Till att börja med vill jag säga att jag håller med. Kudos till den som klarar att säga ”flera partner” utan att blinka, men vi andra har ett problem som vi behöver lösa.

Varför känns det helt naturligt att prata om 10 musiker, men inte om 10 partner? En av orsakerna, måste man komma ihåg, är att vi inte är vana än. Sådana knäck brukar tidens tand lyckas tugga sönder till slut. Men det finns också en annan orsak, och det är att ”musiker” inte bara är ett ord som slutar på -er, utan att det är i ett sällskap av ord som slutar på -iker. Pluralmönstret stämmer in på hela sällskapet: musiker, afatiker, dyslektiker, politiker, fysiker, akademiker. Samtliga har nollplural: en musiker – flera musiker. Anledningen till att vi inte vill ge partner nollplural är att det slutar på -er och inte -iker.

Vad skönt att få veta vad problemet beror på. Hur ska vi lösa det då? En lösning, som inte har medgivande hos de högre makterna än, är ju att prata om partnersar. Jag tänker inte heller propsa på den, men däremot hoppas på att den vinner erkännande med tiden. Med dagens deklinationer finns det egentligen ingen bra lösning. Känns ”partnar” bra? Tja. ”Partrar?” Låter som ”pantrar”. Jag antar att ”partnar” är den bästa tillgängliga lösningen, även om jag inte direkt rekommenderar den.

Ofta går vi genvägar när vi stöter på såna här problem med nya ord. Därför säger vi en teve – flera tevepparater, en taxi – två taxibilar, en cd – flera cd-skivor. Jag tycker att det är olyckligt. Det visar att språket inte  fungerar komplett. Samtidigt är det som det är. Det kanske slutar med att vi säger en partner – flera pojkvänner eller flickvänner eller samarbetskamrater. Eller något. Man får ju lita på att språket löser problemet med tiden. Man får bara hoppas på att det blir en lösning som är lätt att hantera, lätt att lära sig och lätt att följa. Språket klarar sig själv, men ibland kan det behöva en puff i rätt riktning.

16 kommentarer

Under Språk